Allemansrätten har en säregen ställning i
rättsordningen. Lagstiftningen är spridd på flera lagar. Den
är ofullständig och något samlat grepp har inte tagits inom
lagstiftningen. Första gången ordet allemansrätt finns med i
lagtext är i 1974 års ändringar i naturvårdslagen. Det
innebar dock inte att lagstiftaren då tog ställning till rättens
innehåll. Bestämmelsen i lagens 1 § ändrade inte det
tidigare rättsläget.
Allemansrätten sönderfaller i två delar, rätten till
naturprodukter och rätten att färdas och vistas på annans
mark. Båda avsnitten bygger på tämligen ålderdomliga
stadganden i brottsbalken (12 kap BrB).
Man har behållit en säregen indirekt reglering, som i
stort sett varit oförändrad mer än ett århundrade, trots att
friluftslivets utveckling gett allemansrätten en helt annan
praktisk betydelse än tidigare.
Stadgandet i brottsbalken (12:2:2 BrB) är skrivet för ett
helt annat samhälle än dagens moderna samhälle.
Människor är på ett helt annat sätt än förr mer lättrörliga
idag. Många besökare från andra länder har inte den
ringaste kunskap om vad allemansrätten i Sverige
egentligen innebär. Exempel på hur detta kan visa sig är
många. Med hänvisning till allemansrätten (som man hört
talas om!) har främlingar gått in i trädgårdar eller på andra
odlingar och tagit för sig! Man har slagit upp tält i klungor
eller ställt upp husvagnar på tomter och andra inhägnade
områden och ''bosatt'' sig där under avsevärd tid.
Markägare har inte kunnat tala inkräktarna till rätta och
känner sig maktlösa.
Det nya sättet att nöjesköra med skotrar utanför
godkända leder bidrar också till att sätta allemansrätten på
undantag.
Sveriges närmande till EG och ökningen av antalet
utländska turister och deras intresse av att utnyttja vårt land
för friluftsliv medför ett ökat behov av klarare regler för
allemansrättens omfattning och innehåll.
Allemansrätten i Sverige -- använd på ansvarsfullt och
rätt sätt -- är värdefull och på många vis omistlig, men enligt
vår mening är det nu dags att lagstifta i ämnet -- i likhet med
vad som skett i Norge. Regelsystemet skall inte utformas av
domstolarna utan lagstiftaren måste avgöra hur ett
regelsystem gällande allemansrätten skall vara utformat.
Lagreglerna är idag så obestämda att allemansrätten ofta är
beroende av sedvanor och värderingar, som kan växla i
olika delar av landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
gällande allemansrätten.
Stockholm den 18 januari 1991
Stina Eliasson (c)
Martin Olsson (c)