Utbyggnaden av fritidsbebyggelse vid våra kuster och
öar har skapat ett allt större behov av konsumtionsvatten.
Detta vattenbehov tas för det mesta ur bergborrade
brunnar. Berggrundvattnet är dock en begränsad
naturresurs som fylls på med nederbörd under vår och höst.
På flera platser vid våra kuster håller man på att förstöra
denna naturtillgång p.g.a. för stora vattenuttag. Vid för
stora uttag rubbas nämligen tryckförhållandet mellan sött
grundvatten och salt havsvatten så att havsvattnet får
möjlighet att tränga in i brunnen. Om problemet inte
uppmärksammas i tid kan saltvatten sprida sig från brunn
till brunn och förstöra hela den tillgängliga
sötvattenreservoaren. När saltvatten trängt in i systemet har
man helt fördärvat möjligheterna att utvinna dricksvatten
ur reservoaren då salt stannar kvar i sprickorna under
mycket lång tid (40--50 år), trots att tidigare jämvikt mellan
grundvatten och saltvatten återställs.
Nedanstående figur visar ett sötvattenmagasin under en
ö omgiven av saltvatten.
a11p
För att kunna bedöma riskerna för saltvatteninträngning
måste man känna till områdets geologiska uppbyggnad och
framför allt berggrundens sprickmönster men även
möjligheterna till nybildning av grundvatten och storleken
av det sammanlagda grundvattenuttaget.
Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning (IVL)
anslog våren 1980 forskningsmedel för en översiktlig studie
av ovan anförda problemställning. Förundersökningarna
visade bland annat att delar av fritidsbebyggelsen på Vindö
i Stockholms län har problem med saltvatteninträngning.
Efterföljande studier har visat att likartade problem
föreligger i flera av kommunerna i länet.
På begäran av flera kustkommuner i Stockholms län har
därefter ett flertal utredningar utförts i IVL:s regi för att
klarlägga grundvattentillgången inom begränsade
områden. Resultatet av dessa utredningar har redovisats
som en balansberäkning mellan grundvattentillgång och
uttag av grundvatten. För några av dessa områden har det
synts nödvändigt att snarast möjligt söka vidta åtgärder
såsom att genom bättre planering åstadkomma en
minskning av den enskilda vattenförbrukningen, så att
vidare saltvatteninträngning förhindras.
All denna planering och därmed sammanhängande
åtgärder måste emellertid ske på frivillig ''solidarisk'' basis
mellan de enskilda fastighetsägarna, då kommunerna idag
har ringa möjligheter att reglera vattenuttagen. Vattenlagen
medger nämligen varje enskild fastighetsägare rätten att
borra egen brunn och ur denna pumpa grundvatten. I 2 kap.
2
§ vattenlagen sägs också: ''Var och en råder över det
vatten som finns inom hans fastighet.'' Denna rätt medför
dock skyldigheter vilket framgår i 2 kap.
9
§ genom följande text: ''Den som utövar ett
vattenföretag eller råder över en vattentillgång enligt 2
§ är skyldig att vid allvarlig vattenbrist som orsakas av
torka eller annan jämförlig omständighet avstå det vatten
som är oundgängligen nödvändigt för den allmänna
vattenförsörjningen eller för annat allmänt behov.''
Grundvattnet i kustnära områden och på öar är liksom
annorstädes en ''gratis'' naturresurs som skall användas med
sparsamhet och som vi inte har råd att förstöra på grund av
oförstånd och bristfälliga kunskaper.
I en rapport som tagits fram av länsstyrelsen i Stockholm
och finansierats av landstinget redovisar Kungliga tekniska
högskolan, institutionen för fastighetsteknik, de juridiska
aspekterna på kommunernas möjligheter att komma
tillrätta med saltvatteninträngningen.
Det framgår av rapporten att flera lagar har anknytning
till frågeställningarna, nämligen vattenlagen,
hälsoskyddslagen, miljöskyddslagen, plan- och bygglagen,
fastighetslagen och anläggningslagen.
Trots att så många lagar är berörda utmynnar slutsatserna
i rapporten i att man knappast i någon av lagarna kan finna
någon bestämmelse som direkt kan användas för att reglera
grundvattenintag i syftet att förhindra
saltvatteninträngning.
Det finns dessutom ingen rättspraxis som gäller dessa
frågeställningar.
Eftersom saltvatteninträngningen är ett allvarligt
miljöproblem borde det rimligaste sättet att komma tillrätta
med problemet vara att ändra gällande lagstiftning.
Flera lagar kan vara tillämpningsbara. Konsekvenserna
och vilken av de i motionen redovisade lagarna som skall
användas behöver utredas.
Jordbruksutskottet har i samband med likartat
motionsyrkande tidigare år anfört att dessa frågor kan lösas
inom gällande lagstiftning och hänvisar till kommunernas
ansvar. Som framgår av motionen måste emellertid dessa
frågor enligt vår uppfattning lösas genom översyn av
lagstiftningen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av gällande lagstiftning
i syfte att förhindra saltvatteninträngning i grundvattnet i
skärgårdskommunerna.
Stockholm den 18 januari 1991
Lars Ernestam (fp)
Anne Wibble (fp)