Folkpartiet liberalerna anser att skyddet av naturen är en
central del av miljövården. Naturvårdsfrågorna måste få
ökad tyngd i samhällsplaneringen. Naturresurserna måste
användas så att en uthållig livsmedelsproduktion och
råvaruförsörjning garanteras. Skyddet av arter och
naturmiljöer måste utgå ifrån vad naturen tål. Sveriges
artrikedom får inte minska till följd av människans
verksamhet. Bevarandet av biologisk mångfald måste
tillmätas större betydelse i det fortsatta naturvårdsarbetet.
I motionen föreslås en ny form av områdesskydd --
hänsynsområde. Inom ett sådant kan särskilda riktlinjer
utfärdas för att skydda t ex en hotad art eller annat väl
avgränsat ändamål. Insatser kan även göras som skydd av
för flora och fauna kritiska områden eller avtal med
markägare. Ersättning för intrång skall utgå.
Andra viktiga förslag är:
Naturvårdslagstiftningen anpassas till internationella
konventioner, främst Bern- och Ramsarkonventionerna.
Nationalparksplanen fullföljs och 1 procent av den
produktiva skogsmarken utanför fjällkedjan lämnas för en
fri naturlig utveckling.
Mineralprospektering skall ej tillåtas i naturskyddade
områden.
1. Inledning 1.1
Allmän bakgrund
Den liberala ideologin har den enskilda människan och
hennes behov och möjligheter som utgångspunkt. Men
människan är varken naturens slav eller dess herre. Vi lever
av och med naturen och blir förlorare om vi inte följer
spelreglerna. Men inom de ramar naturen sätter finns
utrymme för utveckling, nyskapande och tekniska framsteg.
Som goda förvaltare måste vi garantera goda betingelser för
överlevnad och drägliga förhållanden -- för oss själva och
kommande generationer.
Det finns olika motiv för skyddet av flora och fauna.
Folkpartiet liberalerna tillbakavisar idéer om att alla arter --
inklusive människan -- har lika värde. I stället menar vi att
det finns andra skäl att bevara den levande naturen:
Till de rena nyttoskälen hör att växter och djur är viktiga
som producenter av livsmedel, mediciner och olika råvaror.
Inte minst är vilda släktingar till kulturgrödor och tamdjur
mycket betydelsefulla som genreserver. Ett relativt litet
antal växtoch djurarter används idag, men både antalet och
betydelsen kan förväntas öka i framtiden.
Men naturen har också för människan unika värden,
eftersom hon kan uppskatta annat än det rent materiella.
Naturens stora variation av arter och miljöer erbjuder den
enskilde rika möjligheter att få nya upplevelser. Olika
friluftsaktiviteter har ett utomordentligt rekreationsvärde
och är av stor betydelse för många människor.
Naturen inspirerar till vetenskapligt och konstnärligt
skapande. Frågor om växt- och djurarternas antal och
ursprung har alltid fascinerat människor och givit upphov
till religiösa och vetenskapliga tolkningar. Darwins teori om
arternas uppkomst genom naturligt urval -- där insikten om
mångfaldens och variationens betydelse är ett centralt
element -- är en av de vetenskapliga landvinningar som mest
har påverkat människans världsbild.
När unika miljöer skövlas och arter utrotas minskar
framtida generationers valfrihet och deras levnadsvillkor
försämras. Vi fråntar dem alternativ som stått öppna för oss
själva. Den liberala förvaltarskapstanken innebär ett ansvar
för att även framtidens medborgare garanteras valfrihet och
utvecklingsmöjligheter.
Folkpartiet liberalerna vill här understryka att det
behövs ekonomisk tillväxt inte minst för att kunna avsätta
resurser för naturvårdande insatser. Det är en
missuppfattning att tro att en ökad tillväxt behöver nås på
bekostnad av värdefull natur. En långsiktigt hållbar
ekonomisk utveckling förutsätter tvärtom ett ansvarsfullt
utnyttjande av våra naturresurser i stället för rovdrift. Vi
vet också att det är i tider av ekonomisk stagnation som
viktiga budgetanslag hotas mest och krav på exploatering av
känsliga områden har lättast att vinna gehör.
1.2 Biologisk mångfald
I dag känner vi till 1,4 miljoner växt- och djurarter på
jorden, men ökad kunskap om regnskogarna gör att
biologer nu gissar att det kan finnas så många som 30--50
miljoner arter. Risken är stor att 15--20 procent av de nu
kända arterna är utrotade år 2000. I Sverige har två
däggdjursarter, nio fågelarter och trettiosex kärlväxter
utrotats sedan 1850. Knappt tvåhundra växter och svampar
och elva ryggradsdjur är akut hotade.
Att arter försvinner och nya uppkommer är i och för sig
en naturlig företeelse. Men den våg av utrotning vi upplevt
under de senaste hundra åren går mycket fortare än
någonsin tidigare under de 3,5 miljarder år det har funnits
liv på jorden.
Utrotningen beror främst på att arters livsmiljöer
förstörs eller förändras genom människans verksamhet. Vi
ser i dag hur miljön utarmas allt snabbare inte bara genom
att enskilda arters livsmiljöer förstörs utan även genom att
hela landskapet förändras radikalt. Det sker inte bara i
tropiska länder. Även i vårt land sker storskaliga
förändringar när älvar byggs ut, tätorter och
kommunikationsleder expanderar, jordbruksmetoder
ändras och naturskogar ersätts av industrins
virkesproduktionsskogar.
Landskapet kan ses som en mosaik av olika livsmiljöer --
biotoper. Individerna inom en växt- eller djurart är
uppdelade i delpopulationer på de olika fläckarna av
passande biotoper. En arts talrikhet bestäms av hur vanliga
lämpliga biotopfläckar är. Individantalet är därtill känsligt
för biotopfläckarnas storlek, kvalitet, grad av isolering och
tidsmässiga dynamik.
Genom miljöns utarmning minskar de hotade arternas
beståndstorlekar och antalet delpopulationer blir färre. Då
minskar också deras genetiska variation och därmed
förmågan att motstå förändrade förhållanden. När den
genetiska variationen är liten ökar risken för inavel. Små
och geografiskt begränsade populationer är särskilt känsliga
och de kan också knäckas lätt av mer slumpartade orsaker,
t ex en extremt sträng vinter.
Delpopulationerna är ofta starkt beroende av varandra
genom in- och utvandring. Om en delpopulation dör ut kan
den ersättas genom invandring om biotopen finns kvar.
Enligt naturvårdsbiologisk forskning bör skyddet av flora
och fauna inriktas på att skapa förutsättningar för att bevara
grupper av delpopulationer som är tillräckligt stora för att
kunna motstå olika förändringar i miljön.
2. Strategi för naturvård
Vanligtvis utgår naturvårdspolitiken från en statisk
natursyn där bevarandet, det rena konserverandet av
naturtyper, är en huvudingrediens. Folkpartiet liberalerna
menar att naturvården och artbevarandet måste länkas in i
nya banor. Bevarandet av biologisk mångfald måste
tillmätas större betydelse än hittills. Det statiska
reservatstänkandet bör kompletteras med en
naturvårdstrategi som tar mer hänsyn till hur naturens
dynamik och landskapets mosaikartade sammansättning
påverkar växternas och djurens talrikhet och utbredning.
För att bevara en utrotningshotad art kan det t ex vara
nödvändigt -- eller om man så vill tillräckligt -- att ha
särskilda regler punktvis inom stora områden utan att ha
vittgående reservatsföreskrifter för hela området.
Säkerställande av natur i nationalparker och reservat är
ändå nödvändig. Dessa skyddsformer bör användas som
stödjepunkter i ett nätverk som skapar förutsättning för
bevarande av Sveriges biologiska mångfald. Ett led i detta
är därför att tillskapa nya reservat jämnt fördelade över
hela landet. Behoven är idag störst i södra och mellersta
Sverige. Mellan kärnorna eller stödjepunkterna bör finnas
spridningskorridorer och områden där särskild hänsyn tas
till naturvårdsintresset. Om naturvården utformas efter en
sådan strategi ökar förutsättningarna att inga fler växt- och
djurarter utrotas i Sverige.
Naturvårdsverket liknar i aktionsplanen Natur ''90
landskapet vid en pyramid. Den breda basen är
''vardagslandskapet''. Där bör god hushållning med
naturresurser och vården av fauna och flora förverkligas
genom hänsynstagande. Särskilda hänsynsparagrafer finns i
både skogsvårdslagen och skötsellagen.
På mellannivån finns områden med högre
naturvårdsvärde. Där bör större hänsyn visas och
bevarandeaspekternas tyngd ökar. I den smala toppen finns
områden av så stort värde att de bör ges ett särskilt starkt
skydd mot exploatering.
Folkpartiet liberalerna delar i stort den synen på
landskapet. I den här motionen lämnar vi förslag om hur
naturvården bör bedrivas inom alla tre nivåerna för att
skydda flora, fauna och andra naturresurser.
3. Mångfalden i naturen 3.1
Artskydd
Skyddet av hotade och sårbara arter måste tillgodoses
bättre. Lagstiftningen måste anpassas till de internationella
konventioner Sverige undertecknat.Lagstiftningen
ändras så att högre krav på hänsyn kan ställas i kritiska
områden och så att de hotade arternas biotoper kan ges ett
automatiskt skydd.Ökade medel ges till statens
naturvårdsverk för vård av hotade arter och forskning om
små och splittrade populationers dynamik, ekologi och
genetik.
Genom att underteckna Bernkonventionen om skydd
för Europas flora och fauna samt dess växt- och boplatser
har Sverige förbundit sig att ''bevara beståndet av vilda
växter och djur på eller anpassa det till en nivå som som
motsvarar i synnerhet ekologiska, vetenskapliga och
kulturella krav''. Trots det är skyddet för hotade och sårbara
arter för svagt i dag. Arter som omfattas av
Bernkonventionen ges inte något särskilt skydd.
Våtmarksområden som listas i Ramsarkonventionen för
skydd av våtmarker av internationell betydelse kan
exploateras för olika ändamål. Det skydd de fått genom att
skrivas in i 2 kap naturresurslagen är således otillräckligt.
En åtgärd för att råda bot på bristerna är att lagar och
förordningar bättre anpassas till konventionerna. För
naturvårdens del gäller detta krav främst de redan nämnda
Bernoch Ramsarkonventionerna samt Bonnkonventionen
om skydd för flyttande arter och Washingtonkonventionen
om den internationella handeln med hotade djur och växter.
Vad som här anförts om anpassning av svensk lagstiftning
till internationella konventioner bör riksdagen genom ett
tillkännagivande meddela regeringen.
En konsekvens av anpassning till Bernkonventionen blir
att naturvårdslagen måste ändras så att områden som hyser
hotade arter eller utgör en sådan arts livsmiljö kan ges ett
generellt skydd mot störande arbetsföretag. Det är inte
säkert att det biotopskydd som föreslås av
naturvårdslagsutredningen (SOU 1990:38) är tillräckligt för
sådana ändamål. Att döma av den lagrådsremiss om
ändringar i naturvårdslagen, som regeringen lämnat
kommer det att bli omständligt och ta lång tid att ge
småbiotoper ett godtagbart skydd. Det är heller inte alltid
så att viktiga naturvärden är knutna till en viss lätt
avgränsad biotop. Nedan, i avsnittet om områdesskydd,
föreslår vi en skyddsform som bättre tillgodoser krav om
bevarande av hotade och sårbara arter.
Ökad kännedom om de hotade och sårbara arternas
förekomst och miljökrav är av stor vikt för ett framgångsrikt
bevarandearbete. Men också mer generell kunskap om
varför arter blir hotade och genetisk variation utarmas är
betydelsefull, liksom kunskap om hur strategier för att möta
hoten skall utformas. Av den anledningen anser folkpartiet
liberalerna att ökade resurser bör ges till naturvårdsverket
för artskydd och forskning om naturvårdsbiologi.
3.2 Områdesskydd
Ett nytt skyddsinstitut -- hänsynsområde -- inrättas.
Hänsynsområdet ger möjlighet att inom stora geografiska
områden ställa särskilda krav och ge speciella riktlinjer,
ingå avtal med markägare och ge ersättning för försvårande
av markanvändning och frivilliga insatser
Nationalparksplanen skall fullföljas och 1 procent av den
produktiva skogsmarken nedanför den fjällnära skogen
skall lämnas för fri utvecklingDen fjällnära skogen ges,
genom särskild lagstiftning, ett skydd liknande
hänsynsområdetRegler om ägande och skötsel av
reservat skall anpassas så att även enskilda, organisationer
och företag oftare än i dag kommer i fråga. Ersättning för
intrång och markinlösen skall kunna periodiseras eller ske i
form av markbyte.Annan lagreglering bör övervägas för
områden som naturskyddas för att tillgodose friluftslivets
krav
Mot bakgrund av vad som anförts ovan om strategi för
naturvård och bättre skydd av hotade arter föreslår vi att
en ny form för områdesskydd skall inrättas genom tillägg i
naturvårdslagen. Den nya skyddsformen --
hänsynsområde -- skall ge möjligheter att ställa särskilda
krav på verksamhet inom ett område av högt
naturvårdsvärde. Givetvis skall ersättning utgå om
pågående markanvändning försvåras avsevärt. Det är
meningen att markanvändning och annan verksamhet skall
fortgå, men på en högre hänsynsnivå och efter obligatoriska
samråd. Skyddsformen avses vara flexibel. De särskilda
kraven kan t ex utformas som generella riktlinjer eller som
avtal med markägare om speciella skötselåtgärder eller
åtaganden. Genom detta förslag blir skyddsformen
naturvårdsområde överflödig. Befintliga
naturvårdsområden kan på sikt överföras till
hänsynsområden. Likaså kan naturreservat utan
långtgående reservatsföreskrifter göras om till
hänsynsområden. Därigenom minskar risken att
reservatsbegreppet urholkas.
Skyddsformen är lämplig att använda för större områden
där hotade eller sårbara arter förekommer men där
inrättande av reservat är olämpligt. I vissa fall kan det vara
lämpligt att ge artens viktigaste livsmiljö -- kärnbiotop -- ett
generellt skydd inom området eller reglera och göra
inskränkningar i brukningsmetoder. I andra fall kan avtal
med markägare om att vänta med skogsavverkning, d v s
förlänga omloppstiden, på en viss andel av marken ge ett
tillräckligt skydd. Ett annat exempel på avtal kan vara att
alltid hålla en viss procent mogna lövträd i skogen.
Intrångsersättningar står naturligtvis i proportion till
inskränkningarnas storlek. Inom hänsynsområde kan
bidrag till naturvårdsåtgärder i skogsbruket utgå, en
motsvarighet till NOLA-bidraget.
Hänsynsområde bör också komma ifråga där någon
särpräglad naturtyp behöver skyddas eller områden med
intressant flora och fauna där den biologiska mångfalden
bör bevaras. Exempel kan vara Östergötlands ekhagar eller
Ölands alvar, men också mer naturpräglade skogsmiljöer
och marina miljöer.
En annan intressant tillämpning av hänsynsområdet
skulle vara att använda skyddsformen i orörda älvars och
andra vattendrags avvattningsområde. Reglerna kunde då
gälla åtgärder som påverkar vattenföring och vattenkvalité
och på så vis ge ett ökat skydd utöver skyddet i
naturresurslagen.
En fördel med förslaget om hänsynsområde är att det
seriöst behandlar frågor som rör möjligheterna att samtidigt
bedriva jord- eller skogsbruk och ta stor hänsyn till
naturvårdsintresset. Vi anser att målet med t ex skogsbruk
inom hänsynsområden är att få en varaktig virkesavkastning
och samtidigt uppfylla de krav naturvården och andra
allmänna intressen ställer för att efterlikna en naturlig
skogsdynamik och bibehålla värdefulla naturtyper.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som här
anförts om skyddsformen hänsynsområde och begära
förslag om tillägg i naturvårdslagen rörande den nya
skyddsformen.
Skall vi klara skyddet av växt- och djurarter och
naturmiljöer krävs dessutom att värdefulla områden
skyddas som nationalparker eller reservat. Folkpartiet
liberalerna menar att fler nationalparker måste inrättas så
att naturvårdsverkets nationalparksplan fullföljs. I det
sammanhanget har vi tidigare framhållit att nya
nationalparker bör bildas i Sjaunja, Taavavuoma och
Rogen.
Vi vill också tillåta en naturlig skogsutveckling i fler och
större reservat i produktiv skog utanför den fjällnära
skogen. Särskilt viktigt är detta i södra Sverige. De
områdena kan fungera som viktiga kärnor i ett nät av
områden med olika grad av skydd. I dag har endast 0,4
procent av den produktiva skogen utanför fjällskogarna ett
verksamt naturskydd. I ett internationellt perspektiv är det
en låg skyddsnivå bland länder med rikliga skogstillgångar.
På sikt måste målet 1 procent nås.
Ett första steg är att ge våra urskogar ett bättre skydd.
Återstående urskogar och urskogsliknande områden i södra
och mellersta Sverige bör säkerställas i reservat. Trycket
mot urskogarna är hårt samtidigt som resurserna för att
bilda naturreservat är helt otillräckliga. Med nuvarande
takt i bevarandebesluten kommer ett stort antal av våra få
kvarvarande urskogar att gå förlorade.
Riksdagen bör genom tillkännagivanden meddela
regeringen vad som här anförts om fullföljande av
nationalparksplanen och om skydd av 1 procent av den
produktiva skogsmarken utanför de fjällnära skogarna.
Riksdagen bör också ge regeringen till känna att urskogar i
södra och mellersta Sverige snarast skyddas i reservat.
Möjligheterna att ge dem ett temporärt skydd i avvaktan på
permanenta reservatsbeslut bör prövas.
De fjällnära barrskogarna har fått ett visst skydd genom
riksdagsbeslut under 1990. Men skyddet är otillräckligt.
Folkpartiet liberalerna menar att ett mer eller mindre
sammanhängande område i den fjällnära skogen bör
avgränsas inom vilket särskilda hänsyn till naturen skall tas.
Avgränsningen skall omfatta det område som ännu endast i
ringa omfattning påverkats av modernt skogsbruk.
Gränsdragningen måste göras i nära samverkan med lokala
intressen och berörda skogsbrukare. En uttalad ambition
vid avgränsningsarbetet bör vara att enskilda skogsbrukare
inte ansluts mot sin vilja. Reglerna som skall gälla inom det
avgränsade området bör likna dem vi ovan föreslagit om
hänsynsområde, men på grund av områdets storlek och dess
omfattning över flera län, bör det inrättas med stöd i
särskild lagstiftning. Vårt förslag för det fjällnära
skogsbruket har vi tidigare utvecklat i en annan motion
(1990/91:Jo4). Vad här anförts om skydd för de fjällnära
barrskogarna bör meddelas regeringen genom ett
tillkännagivande från riksdagen.
Naturreservat kan ägas av enskilda och företag likaväl
som av stat och kommun. Jämfört med idag bör det bli
mycket vanligare att organisationer och enskilda mot
ersättning ges tillsyns- och skötselansvar för reservat.
Skötseln skall även kunna läggas ut på entreprenad.
Intrångs- och marklösenersättningar som utbetalas till
enskilda vid reservatbildning bör kunna spridas i tiden efter
en upprättad plan. De möjligheter till detta som redan finns
bör utnyttjas bättre. Det är inte rimligt att staten skall
finansiera hela bevarandeprogram under några få år, när
inventeringar slutförts. Ett avbetalningssystem har också
positiva effekter för mottagaren, som kan sprida de
intäkterna över flera år. I möjligaste mån bör också
önskemål om markbyte som ersättning tillgodoses.
Riksdagen bör ge regeringen till känna vad som här
anförts om ägande och skötsel av reservat samt om intrångs-
och marklösenersättningar.
Ett antal naturskyddade områden har avsatts för att
tillgodose i första hand sociala intressen. Visserligen har
sådana reservat stor betydelse för växt- och djurlivet,
särskilt i tätortsnära områden, men för att inte skapa
osäkerhet om syftet med naturreservat bör det övervägas
om en annan terminologi skall användas för områden som
skyddas för friluftslivets skull. Annars finns det risk för att
naturreservatsbegreppet devalveras. Folkpartiet
liberalerna har tidigare föreslagit att begreppet naturpark
skulle kunna användas för det ändamålet. Områden för
rekreation bör i första hand vara en kommunal
angelägenhet. Det finns anledning att överväga om skyddet
för sådana områden skall regleras i annan lagstiftning, t ex
plan- och bygglagen. Vad som här anförts om
områdesskydd för friluftslivet bör riksdagen ge regeringen
till känna.
3.3 Hänsyn vid markanvändning och exploatering
Nya brukningsmetoder skall
miljökonsekvensbeskrivas innan de får börja användas
Naturresurslagen bör ses över och ansvaret för uppsikt över
naturresurshushållning överföras från boverket till
naturvårdsverketHänsynsregler i brukningslagarna ses
över och efterlevnaden kontrolleras för att öka
möjligheterna till ett mångsidigt användande av
''vardagslandskapet'' Myndigheternas möjligheter att
påverka de areella näringarnas hänsynstagande skall
förbättras. Nya våtmarker skall anläggas i vissa
jordbruksområden.Mineralutvinning och -prospektering
förhindras i naturskyddade områden
Folkpartiet liberalerna anser att
miljökonsekvensbeskrivningar skall göras innan
exploatering och brukningsmetoder som starkt påverkar
naturmiljö, flora och fauna tillåts. Analys av
miljökonsekvenser måste göras även om de nya metoderna
anses vara ett led i pågående markanvändning. Vad som här
anförts om miljökonsekvensbeskrivningar bör riksdagen ge
regeringen till känna.
Svenska naturskyddsföreningen har nyligen gjort en
utvärdering av naturresurslagen. Föreningen konstaterade
att lagen har låg status hos myndigheterna.
Lagbestämmelsernas luddighet är ett hinder för dess
möjligheter att få genomslag. Ofta tillämpas inte
naturresurslagen fast så borde ha skett. Folkpartiet
liberalerna menar att det nu finns skäl att myndigheterna
gör en översyn av lagen och överväger lämpliga åtgärder. Vi
anser också att tillsynsansvaret för
naturresurshushållningsfrågor bör överföras från boverket
till naturvårdsverket. Det är inte lämpligt att det verk som
främst handlägger exploateringsfrågor också har uppsikt
över hushållningen med naturresurser. Vad som här anförts
om översyn av naturresurslagen bör meddelas regeringen
genom ett tillkännagivande. Riksdagen bör också besluta
att överföra uppsikten över hushållningen med
naturresurser till naturvårdsverket.
Kännetecknande för ''vardagslandskapet'' är att det
brukas och utnyttjas samtidigt som hänsyn skall visas mot
naturen och vissa bevarandekrav tillgodoses. Det är
nödvändigt att gynnsamma betingelser för flora och fauna
bibehålls på den avsevärt mycket större yta som ligger
utanför än inom nationalparker och reservat. Risken att
hotade och känsliga arter dör ut ökar starkt om skyddade
områden blir isolerade öar i en ogästvänlig omgivning.
Reglerna om hänsyn i skogsbruket ses för närvarande över
av den skogspolitiska utredningen varför vi inte reser något
särskilt yrkande i den frågan. Däremot menar vi att
hänsynsreglerna i skötsellagen i stort sett varit
verkningslösa och bör bli föremål för utvärdering och
överväganden. Detta bör riksdagen ge regeringen till
känna.
Undersökningar har visat att naturvårdshänsynen i
skogsbruket är bristfällig på ca 1/3 av hyggena. Det är
nödvändigt att skogsvårdsorganisationen och
länsstyrelserna skärper bevakningen av hur
hänsynsreglerna i skogsvårdslagen följs. Detta bör ges
regeringen till känna.
Som en följd av det livsmedelspolitiska beslut riksdagen
tog under 1990 kommer stora arealer jordbruksmark,
särkilt i skogs- och mellanbygder, att hotas av nedläggning.
Vid jordbruksnedläggningar är det av stor vikt att
naturvårdsmyndigheterna samarbetar med
lantbruksnämnderna så att viktiga bevarandefrågor
bevakas.
Ett nytt anslag för landskapsvård infördes av riksdagen,
men medlen är otillräckliga. I en motion om
jordbrukspolitiken till årets riksmöte föreslår folkpartiet
liberalerna en utredning om generell arealersättning med
syftet att bland annat bevara det öppna landskapet.
Dikningsverksamhet i jordbruket och skogsbruket hotar
stora naturvärden och skapar risk för ökat kväveläckage.
Sumpskogarna som innehåller en specialiserad fauna och
flora är i dag hotade. Svenska naturskyddsföreningen har
framhållit att den nuvarande utvecklingen innebär att 2/3 av
sumpskogarna kommer att vara borta i mitten av nästa
sekel.
1986 ändrades naturvårdslagen så att markavvattning
skall kräva tillstånd av länsstyrelsen. Skyddsdikning
undantogs dock. Att kräva tillstånd är en viktig åtgärd som
förstärker möjligheterna att skydda värdefulla våtmarker.
Hittills har dock nästan alla ansökningar om tillstånd
bifallits. Det är angeläget att länsstyrelserna utnyttjar de
möjligheter som lagen innebär att göra en restriktiv
tolkning av ansökningar i de fall naturvårdsintressen
föreligger.
Detta är viktigt bl.a. därför att de artrika sumpskogarna
ännu inte inventerats tillräckligt. Det är också angeläget att
efterhandskontroll sker av skyddsdikade områden så att
skyddsdikningskriteriet inte missbrukas. En möjlighet som
bör prövas är att införa tillståndsplikt för alla typer av
dikning. Vad som här anförts om markavvattning och
skyddsdikning av skogsmark bör riksdagen genom ett
tillkännagivande meddela regeringen.
Förutom att öka kontrollen över markavvattning och
dikning anser folkpartiet liberalerna att våtmarker som
tidigare dikats ut i jordbrukslandskapet bör återskapas eller
nyanläggas. Utöver den positiva effekt sjöar, kärr och
myrar har som effektiva kvävefällor, är de också av stor
betydelse för odlingslandskapets flora och fauna.
Folkpartiet liberalernas satsning på nya våtmarker
utvecklas vidare i en motion om vatten till årets riksmöte.
Naturresurslagen innehåller sedan sin tillkomst en
undantagsregel som möjliggör mineralutvinning i de
obrutna fjällområdena. Vi har för vår del hela tiden motsatt
oss denna möjlighet. Det vore orimligt att tillåta så
omfattande ingrepp i naturskyddade områden. Vi föreslår
därför att NRL ändras på denna punkt.
Folkpartiet liberalernas uppfattning är att områden som
skall åtnjuta ett långsiktigt naturskydd bör vara undantagna
både från prospektering och utvinning. Till dessa områden
hör nationalparker, naturreservat, obrutna fjällområden
och vissa andra naturområden av riksintresse. Det är t.ex.
orimligt att Volvo beviljats tillstånd för prospektering i
Sjaunja som på grund av sitt unika fågelliv blivit
naturreservat.
Den nya minerallag som riksdagen antog i höstas och
skall träda i kraft den 1 juli 1992 har avsevärda brister, inte
minst från miljösynpunkt. Vi föreslår i detta sammanhang
att minerallagstiftningen utformas så att prospektering inte
kan förekomma i naturområden av det slag som ovan
angivits.
4. Resurser till naturvård
Ökade resurser måste tillföras naturvården så att
reservatsbildning och -skötsel kan genomföras i önskvärd
utsträckning och tillsyns- och inventeringsarbeten kan
fullföljas inom rimlig tidStatlig mark för olika
naturvårdsändamål bör i större utsträckning överföras till
naturvårdsfondenDen ideella naturvården bör få ökat
stöd från det allmännaAnslagen till länsstyrelsernas
miljöenheter höjs med 20 milj.kr.
Resurserna för reservatsbildning har under många år
legat på en alltför låg nivå. Detta innebär att vi varje år för
all framtid går miste om skyddsvärd natur. Anslagen för
inköp av mark måste därför öka.
Också skötseln av de befintliga reservaten är starkt
eftersatt. Många reservat finns på olika sorters kulturmark
som kräver att områdena hävdas och därigenom orsakas
stora kostnader. I vissa mer naturpräglade skogsreservat
vore det dessutom önskvärt att skötselåtgärder som
efterliknar naturens dynamik, t ex bränning, utfördes. Den
nuvarande politiken kan leda till att respekten för
naturskyddsbeslut liksom värdet av de insatser som gjorts
successivt urholkas. En ytterligare anslagshöjning är därför
nödvändig. Därtill bör alternativa former för skötsel prövas
som vi föreslagit i avsnitt 3.2.
Domänverksmark bör som föreslagits ovan i avsnitt 3.2
kunna erbjudas enskilda som ersättning för mark som görs
till reservat. I detta syfte bör varje år mark motsvarande ett
värde av 15 milj.kr. överföras från domänfonden till
naturvårdsfonden i syfte att underlätta bildandet av
naturreservat på privat mark. Reglerna för
naturvårdsfonden måste då ändras så att delar av
markinnehavet kan användas som en markbank. Dessutom
bör statlig mark av stort naturvårdsvärde utan vederlag
kunna överföras till naturvårdsfonden. Vad som här anförts
om marköverföring från domänfonden till
naturvårdsfonden och om överföring av statlig mark med
stort naturvårdsvärde till naturvårdsfonden bör riksdagen
genom tillkännagivanden meddela regeringen.
Som vi anfört i avsnitt 3.1 bör ökade resurser också ges
till naturvårdsverket för vård av hotade arter och
naturvårdsbiologisk forskning.
Ideella naturvårdsorganisationer utför ett förtjänstfullt
arbete på många områden. Det kan gälla information, olika
former av internationellt samarbete och övervakning av
hotade arters boplatser. Ofta är organisationerna först med
att uppmärksamma allvarliga problem och de kan göra
insatser som staten av olika skäl är förhindrad att utföra. En
höjning av anslaget till ideell naturvård är väl motiverad.
Det är också rimligt att anslaget utbetalas av
miljödepartementet, inte som nu av naturvårdsverket.
Länsstyrelsernas miljövårdsenheter bör förstärkas så att
ytterligare personalresurser ställs till den s.k. gröna
naturvårdens förfogande. Resursförstärkningen är viktig
för att naturvårdsadministrationen skall klara av att fördela
de ökade anslagen till landskapsvård, som är en följd av det
livsmedelspolitiska beslutet, men också för att påskynda
nödvändigt inventeringsarbete och möjliggöra en bättre
tillsyn av olika reglers efterlevnad. Folkpartiet liberalerna
anser att riksdagen till D.1 Länsstyrelserna m m bör anslå
20 milj.kr. mer än regeringen föreslagit.
Övriga erforderliga anslagshöjningar kommer att
redovisas i en motion i anslutning till aviserad miljöpolitisk
proposition.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anpassning av svensk lagstiftning
till internationella konventioner,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hänsynsområde,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillägg
rörande hänsynsområde i naturvårdslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fullföljande av
nationalparksplanen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd av 1
% av den produktiva skogsmarken utanför de fjällnära
barrskogarna,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd av urskogar i södra och
mellersta Sverige,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd för de fjällnära skogarna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ägande och skötsel av
naturreservat,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om intrångs- och
marklösenersättningar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om naturskydd för friluftslivets
behov,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljökonsekvensbeskrivningar,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av lagen om hushållning
med naturresurser,2]
[att riksdagen beslutar att ansvaret för uppsikten över
hushållningen med naturresurser enligt naturresurslagen
överförs från boverket till naturvårdsverket,2]
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av hänsynsreglerna i
skötsellagen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpt övervakning av
efterlevnaden av skogsvårdslagens hänsynsregler,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om markavvattning och
skyddsdikning av skogsmark,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av NRL i fråga om
mineralutvinning i de obrutna fjällområdena,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagändringar så att
mineralprospektering inte kan förekomma i områden som
åtnjuter ett långsiktigt naturskydd,3]
14. att riksdagen beslutar att mark motsvarande 15 000
000 kr. årligen skall överföras från domänfonden till
naturvårdsfonden i syfte att underlätta bildandet av
naturreservat på privat mark,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av statlig mark med
stort naturvårdsvärde till naturvårdsfonden,
[att riksdagen för budgetåret 1991/92 till D 1.
Länsstyrelserna m.m. anslår 20 000 000 kr. mer än
regeringen föreslagit dvs. 1 659 722 000 kr. att användas för
förstärkningar av den s.k. gröna naturvården.2]
Stockholm den 14 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Sören Norrby (fp)