med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
I dag förs stora mängder kväve ut i havet. I riksdagen har
vi beslutat att denna tillförsel skall halveras. På den
kommunala nivån har de initiativ som tagits i huvudsak varit
inriktade på att få till stånd en effektivisering av reningen
vad gäller det kommunala avloppsvattnet. Dessa
ansträngningar bör fortsätta, men de kan bara avlasta havet
med 15--25 %
av kvävetillförseln. Resterande kvävetillförsel
kommer från diffusa källor. En betydande ökning av den
vintertid bevuxna åkermarken är en viktig och framkomlig
väg för att minska kvävetillförseln till haven. En annan
framkomlig väg för att minska den diffusa kvävetillförseln
till haven är att återanlägga våtmarker.
Miljödelegationen Västra Skåne föreslår berörda
kommuner att göra en ekonomisk optimering mellan de
möjliga åtgärderna för kväveretention. För detta arbete är
det de platsbundna förutsättningarna som bör få styra. I det
fall våtmarksrestaureringen skulle visa sig fördelaktig
jämfört med en långt driven reningsverksteknik så skall
våtmarksanvändningen prioriteras. De lagändringar som
krävs för detta måste genomföras. Det bör också ligga i
statens intresse att stimulera en utveckling mot kommunala
kvävepooler.
Praktiskt kan förfarandet få följande utseende:
Länsstyrelserna sätter upp gränsvärden för kväveinnehållet
i de vattendrag som passerar ut ur en kommun.
Länsstyrelserna överför årligen till kommunerna medel för
kväveretention. Denna summa är beroende av den
belastning som kommunens mark och vattendrag är utsatta
för.De medel som skall användas för kväveretention tas
från transportsektorn, avloppsavgifter och jordbruket. Till
dessa kan också läggas vissa naturvårdsmedel om
kväveretentionsåtgärderna i fråga ger stora
naturvårdsvinster.
De medel i poolen som kommunerna får till sitt
förfogande skall användas så att kväveretentionen blir så
kostnadseffektiv som möjligt. Detta kan i princip ske
genom reningsverk, våtmarker eller vintertid bevuxen
mark.
Den totala kostnaden för utbyggnad av reningsverk,
våtmarksrestaurering och -skötsel samt utökningen av den
vintertid bevuxna marken uppgår till 150--300 milj.
kr.
per år. Fördelningen på de tre posterna är
svårförutsägbar. Avsikten med kvävepoolen är att optimera
medelsanvändningen utifrån platsbundna förutsättningar.
Våtmarkerna lär totalt kräva i storleksordningen 70 milj.
kr.
per år.
I enlighet med miljövårdsdelegationens förslag bör
kommunerna få rätt att inom de utsläppsgränser som
fastställs ta ett övergripande ansvar för mängden kväve som
transporteras ut ur kommunerna. Därtill bör en samordning
ske av skatter, avgifter och åtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunala kvävepooler.