med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Regeringens proposition saknar förslag om en för
naturvården och kulturlandskapsvården angelägen
samordning av bidragen till natur-, landskaps- och
kulturlandskapsvård.
Det värdefulla natur- och kulturarv som finns lagrat i
kulturlandskapet är en nationell tillgång. Vår natur och vårt
landskap har under århundraden formats av mänsklig
påverkan. Äldre typer av kulturlandskapet tillhör de
naturområden som är mest hotade. Kraven på effektiva
insatser för kulturlandskapets och naturmiljöns bevarande
ökar ständigt. Inte minst medför den förändring av
markanvändningen som följer av jordbrukets
strukturomvandling ökade behov av bevarandeåtgärder.
Hoten mot den biologiska mångfalden är ett växande
miljöproblem även globalt.
Kulturlandskapets bevarande och kulturminnesvården
är ett viktigt nationellt ansvarsområde. Ett antal olika
bidragsformer har under senare år införts för att bevara och
vårda det kulturoch naturarv som finns lagrat i
kulturlandskapet. Bevarandeåtgärderna har dessvärre
splittrats på en mängd olika stödformer som handläggs av
flera olika myndigheter:Naturvårdsverket har ansvaret
för bidragsansökningar till vård av naturvårdsreservat
m.m.Naturvårdsverket och lantbruksstyrelsen ansvarar
för skilda bidrag till naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet,
s.k. NOLA-anslag.Lantbruksstyrelsen handlägger
bidragsansökningar till nya inslag i landskapet, s.k. NYLA-
anslag.Riksantikvarieämbetet har ansvaret för vård
m.m. av kulturlandskap och fornminneslämningar, s.k.
KOLA-anslag.
Exemplen ovan visar tydligt bristen på samordning när
det gäller bevarandearbetet i kulturlandskapet. Praktiska
problem drabbar såväl den enskilde markägaren som de
myndigheter som skall genomföra de praktiska besluten.
För den enskilde markägaren framstår bidragsdjungeln
som svårgenomtränglig. Den enskilde har inte möjlighet att
överblicka eller sätta sig in i den snåriga floran av bidrag och
ansökningsmyndigheter. Genom splittringen av
bevarandeåtgärderna hamnar den enskilde markägaren
ofta i kläm.
Mängden av olika stödformer förorsakar dessutom
onödigt merarbete och extra kostnader vid myndigheternas
handläggning av verksamheten. Det uppstår ett flertal
gränsdragningsproblem som förorsakar gnissel och
oklarheter vid samarbetet mellan myndigheterna. Även här
är det ytterst den enskilde markägaren och
bevarandearbetet som blir lidande.
En koncentrerad planering och stödgivning i alla frågor
som rör natur- och kulturlandskapsvård skulle underlätta
bevarandearbetet för alla berörda samtidigt som
användningen av tillgängliga medel skulle bli effektivare.
Det måste också slås fast att medlen för bevarandearbete
skall användas till natur- och kulturvårdande åtgärder och
ej till byggande av parkeringsplatser eller andra
anläggningar som saknar koppling till vården av naturen.
Kulturlandskapet måste ses som en enhet om det skall
kunna förstås och bevarandeåtgärderna måste samordnas
för att bli effektiva och meningsfulla. Varje rationell
samordningsåtgärd är en resursförstärkning. Genom
samordning av stödformerna som påverkar
kulturlandskapet och genom koncentration av
bevarandeåtgärderna till en myndighet kan
bevarandekompetensen koncentreras, stärkas och utnyttjas
bättre. Samtliga medel som rör bevarandearbetet bör
därför snarast samordnas och sammanföras till en
myndighet.
I detta sammanhang bör också övervägas vad en
sammanförd och bearbetad lagstiftning omfattande såväl
naturvård som kulturminnesvård -- en samlad
bevarandelag -- skulle betyda för bevarandearbetet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samordning av stödformerna till
naturvård, landskapsvård och kulturlandskapsvård,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en samlad bevarandelag.