Den svenska skogsnäringen är sedan länge Sveriges i
särklass största valutaintjänare. Nettoexportvärdet 1990
torde ligga nära 55 miljarder kr. Ingen svensk näringsgren i
övrigt kommer tillnärmelsevis upp i dessa
nettointjäningstal.
Den svenska skogsnäringen ger vidare förutsättningar
för bebyggelse och arbete spridd över hela landet. Även här
är näringen unik. God lönsamhet inom skogsnäringen
generellt ger de bästa förutsättningarna för att utveckla hela
Sverige. Begreppet en levande landsbygd står och faller i
praktiken med just ett lönsamt skogsbruk, ofta i södra
Sverige i kombinationen jord-skogsbruk.
Skogsnäringen och framför allt skogsbruket uppvisar
betydande skillnader mellan norra och södra Sverige. Så
skiftar ägar- och arronderingsbilden för den svenska skogen
påtagligt mellan just norra och södra Sverige. I söder ägs
skogsmarken till ca 80 procent av enskilda hushåll medan
storskogsbruket med bolags och statligt ägd mark
dominerar i norr.
Skogens tillväxtbetingelser är också genom
klimatförhållanden mycket olika mellan regionerna. Detta
har inneburit att Sveriges ökade virkestillgångar alltmer
kommit att få en tyngdpunkt söder ut.
På virkesmarknaden sätter detta nu sina spår. I södra
Sverige avtecknar sig allt tydligare bilden av framtida
virkesöverskott i relation till industrins nuvarande behov. I
norra Sverige är däremot råvarubristproblemen ett ofta
förekommande diskussionsämne även om det under senare
år har blivit något mindre uttalat.
Förändringen av den svenska jordbrukspolitiken under
1990-talet kommer med ganska stor sannolikhet att
innebära att betydande arealer på sämre åker och betesvall
överförs till skogsproduktion av skiftande slag. Dessa
ytterligare skogsarealer kommer inom en ganska nära
framtid att ytterligare bidraga till virkesöverskottet i
Sydsverige. I norra Sverige kommer denna process att ta
betydligt längre tid.
Södra Sveriges allt viktigare roll för svenskt skogsbruk
måste också få avspegla sig i en framtida inriktning,
dimensionering och lokalisering av den skogliga
utbildningen, forskningen och utvecklingen.
Det finns anledning att förmoda att det under 1990-talet
kommer att krävas mycket av utvecklings- och
utbildningsinsatser för omläggningen av åkermark till
produktiv skogsmark. Oaktat vad man skulle kunna tro
saknas det i dag mycket kunskap i dessa frågor.
Pågående utredningar om den skogliga utbildningen
inom lantbruksuniversitetet tar upp dessa frågeställningar.
Bristen på högre utbildning och forskning grundad på
villkoren för skogen i södra Sverige upplevs inom hela
skogsnäringen som alltmer påtaglig och besvärande.
Betydande framtida ekonomiska värden hotas om inte
denna kunskap och kompetens snabbt byggs upp under
1990-talet.
Med Moderata Samlingspartiets förslag om
koldioxidbaserad energiråvarubeskattning och dess mycket
positiva effekter på träfiberbränslens konkurrenskraft kan
vi dessutom förvänta oss ett betydande behov av kunskaps-
och kompetensutveckling kring biobränslen. Det kan gälla
anläggning, skötsel och skörd av dessa liksom lämpliga
logistiksystem för detta.
Luft-, vatten och markmiljöns förändringar i södra
Sverige och därmed påverkan på skogen och dess
växtbetingelser ställer också krav på forskningen och
utbildningen med referensytor i södra Sverige.
Sammantaget finns det alltså flera tungt vägande skäl
varför en utbyggnad av den högre skogliga utbildningen och
forskningen byggs ut och i större utsträckning förläggs till
södra Sverige i anslutning till den forskningsverksamhet i
Småland som Lantbruksuniversitetet och skogsnäringen nu
gemensamt bedriver.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den framtida skogliga högre
utbildningens och forskningens inriktning, dimensionering
och lokalisering.
Stockholm den 23 januari 1991
Anders G Högmark (m)