Rennäringen utgör försörjningsunderlag för delar av den
samiska befolkningen i landet. Samtidigt är det en icke
oväsentlig del av näringslivet i Norrlands inland. Renskötsel
bedrivs inom i stort sett hela Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands samt delar av Kopparbergs och
Västernorrlands län. Utan tvivel kan rennäringen tillskrivas
en betydelsefull roll i den regionala strukturen på samma
sätt som jordbruket har i glesbygder i övrigt. Rennäringens
betydelse dessutom som sammanhållande element för
samisk kultur måste även framhållas.
Rennäringen och flera andra samhällsaktiviteter
konkurrerar ofta inom renskötselområde samtidigt som de
i vissa fall är ömsesidigt beroende av varandra. Ett viktigt
utvecklingsarbete måste vara att öka
samspelsmöjligheterna och identifiera möjligheter till
samverkan mellan olika intressen.
Den övergripande målsättningen för ett sammanhållet
forskningsprogram för rennäringen bör vara att skapa ett
brett och samtidigt tillräckligt djupgående
kunskapsunderlag för en fortsatt allsidig utveckling av
rennäringen. Väsentliga inslag blir då samspelet ren--
samer--miljö--övrigt näringsliv.
Det är nu synnerligen angeläget att det kommer till stånd
ett sammanhållet forskningscentrum som förläggs till Umeå
och med renforskningsstationer i Norrbotten och
Västerbotten, förslagsvis Arvidsjaur och Sorsele.
Renskötsel bedrivs i en för vårt land unik miljö.
Förståelse för arktiska/ subarktiska förhållanden kräver
fördjupade kunskaper inom flera områden. Renens
anpassning till miljön är ofullständigt klarlagd. Renens
betydelse för den samiska befolkningen måste även
uppmärksammas mer än hittills.
Nära kontakter mellan forskare och den praktiska
renskötseln är nödvändiga så att erhållna forskningsresultat
får sin tillämpning och samernas erfarenheter, synpunkter
och önskemål uppmärksammas.
Ett genomförande av ett renforskningsprogram kräver
därför stor flexibilitet men är en önskvärd förutsättning för
rennäringens fortsatta existens.
I budgetpropositionen l989/90 skrivs följande: Det finns
en mängd problem som behöver lösas för att
utvecklingsmöjligheterna inom rennäringen skall kunna tas
till vara. Så t.ex. borde avkastningen kunna öka både
kvantitativt och kvalitativt genom anpassning av
slaktuttaget. Effektivare organisation och hantering i
samband med slakt är ett annat exempel på problem som
bör lösas. Insatser för utveckling av nya produkter och
marknader är ett tredje. Som grund för dessa åtgärder
behövs mer organiserad FoU-verksamhet.
Men även mer grundläggande frågor som växtbiologiska
problem och frågor med anknytning till konkurrerande
intressen är forskningsområden av betydelse. Med andra
ord är det nödvändigt att insatser görs för att skapa underlag
för en positiv utveckling av rennäringen så att den kan
bedrivas med rimlig ekonomisk avkastning och i
samförstånd med andra markanvändare i
renskötselområdet. En förutsättning för detta är bl.a. FoU-
insatser. Men resultatet av denna insikt har ännu inte
avspeglats i praktisk handling. Beslutet i riksdagen blev att
man uttalade sig för att ett renforskningscentrum med egna
resurser borde inrättas på något längre sikt.
Sedan l97l års proposition om inrättande av en
statsagronomtjänst vid dåvarande lantbrukshögskolan och
en statsveterinärtjänst vid SVA har resurserna varit
splittrade. Det är nu tid för ett samlat program för att stärka
forskningen.
Renforskningen har alltför länge arbetat under
splittrade förhållanden. Den vetenskapliga personalen som
formellt sorterar under SLU och statens
veterinärmedicinska anstalt är stationerad både i Uppsala
och i Umeå. Fältverksamhet bedrivs i Kuopovaare och i
tillfälliga lokaler i Arvidsjaur i Norrbotten och i Storuman i
Västerbotten.
I Umeå verkar två universitet -- Umeå Universitet och
Sveriges Lantbruksuniversitet, båda med omfattande
forsknings- och utvecklingsverksamhet. Både SLU och
UmU har även gemensamt till jordbruksdepartementet
framfört förslag om att ett för de två universiteten
gemensamt renforskningscentrum byggs upp i Umeå. De
anser att ett sådant centrum bör ge goda förutsättningar för
ett konstruktivt samarbete med de renforskningsgrupper
som redan finns i Finland och Norge.
Vår uppfattning är att frågan både om ett
renforskningscentrum och dess lokalisering samt även
lokalisering av renförsöksstationer är tillräckligt utredd.
Har vi råd att vänta längre? Det är beslut som fattas,
inte kunskap om rådande förhållanden.
Vi föreslår en lokalisering av ett forskningscentrum till
Umeå med Arvidsjaur och Sorsele som fältförsöksstationer.
De bör utformas så att de tillgodoser behoven av fältförsök
för alla de tre ämnesområdena renbete,
näringsfysiologi/produktionsutveckling och
veterinärmedicin.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande renforskning och
lokalisering av renforskningscentrum till Umeå och
försöksstationer i Arvidsjaur och Sorsele.
Stockholm den 25 januari 1991
Ulla Orring (fp)
Britta Bjelle (fp)