Veterinärer utbildas vid den veterinärmedicinska
kliniken inom Sveriges Lantbruksuniversitet. Utbildningen
sorterar under jordbruksdepartementet.
Veterinärutbildningen är förlagd till Ultuna utanför
Uppsala och tar 5 1/2 år i anspråk (220 poäng).
Veterinärlinjen har ca 65 utbildningsplatser. Antalet
utexaminerade per år ligger kring 60 stycken.
År 1989 fanns ca 1400 veterinärer i yrkesverksamhet.
Den största gruppen, 330, var distriktsveterinärer. Andra
stora grupper var de privatpraktiserande veterinärerna (198
st) och anställda vid veterinärmedicinska fakulteten (145
st). Antalet nyutexaminerade, obefordrade veterinärer var
263 st. Antalet pensionärer (ingår inte i siffran 1 400) var
299 st. De statligt anställda veterinärerna fördelar sig på 83
s.k. veterinärdistrikt. Huvudman är lantbruksnämnden i
vart och ett av landets 24 län. Länsveterinären är chef.
Lantbruksnämnden har regionalt budgetansvar för
veterinärverksamheten (medel från lantbruksstyrelsen).
Distriktens bemanningsorter bestäms centralt av
lantbruksstyrelsen, efter hörande av lantbruksnämnden.
Beredskapsområdena som ibland kallas för jourområden,
bestäms däremot av distrikten själva.
Distriktsveterinärorganisationen har i dag svårt att få
sökande till sina tjänster. Speciellt märks detta i de norra
delarna av vårt land. Lantbruksstyrelsen har vidtagit
extraordinära åtgärder för att underlätta rekryteringen. I
strävan efter att förbättra arbetsförhållandena för
distriktsveterinärerna har satts som mål att
beredskapsområdena skall kunna fördelas på så sätt att man
tjänstgör endast var fjärde vecka (4-jour), men i dag
förekommer såväl 3-jour som 2-jour. Detta innebär mer
obekväm arbetstid för veterinärerna och självklart helt
ohållbart i längden. Varje år tillsätts inom
distriktsorganisationen ca 20 nya veterinärer per år. Mot
detta kan ställas att 4--5 veterinärer lämnar
distriktsorganisationen varje år utan att detta beror på
pensionering eller flyttning till annat distrikt. Nästan en
fjärdedel av rekryteringen sammanhänger alltså med annan
avgång från tjänsterna. Tendenserna inom kåren går mot
större intresse för bl.a. anställning vid djursjukhusen.
Ett generationsskifte är på gång inom veterinärkåren.
Det märks på flera sätt: dels ökar antalet kvinnliga
veterinärer, dels får distriktsveterinärorganisationen
svårare att hävda sig gentemot djursjukhusen m.m.
Svårigheterna att rekrytera veterinärer till den statliga
distriktsveterinärorganisationen har alltså ökat, särskilt i
norra Sverige. Med sämre bemanning ökar i sin tur
arbetsbelastningen för dem som finns inom organisationen,
vilket kan avskräcka nya sökande.
Situationen när det gäller
distriktsveterinärorganisationen i norra Sverige är oerhört
pressad. Distriktsveterinärerna skall förutom att självklart
stå till tjänst för bönder med djurbesättningar också
tjänstgöra som regionvikarier, med ansvar för distrikt stora
som hela landskap. Särskilt arbetsamt blir det bl.a. i
renslaktstider, eftersom flera veterinärer även är
förordnade som besiktningsveterinärer vid något
renslakteri. Dessutom innehar en del av veterinärerna
tjänst som besiktningsveterinär vid köttbesiktningsbyråer.
I de norra länen är oron stor för framtiden när det gäller
möjligheten att få veterinärdistrikten att fungera på bra
sätt.
Från den 1 juli 1989 upphörde veterinärförmedlingen i
Uppsala. Den regionala arbetsförmedlingen har därefter
övertagit dessa uppgifter. Arbetssökande vikarier anmäler
sig i sitt eget distrikt och vill ofta ha arbete där och då
förlorar även på det sättet de redan drabbade områdena
kampen om vikarierna.
Enligt vår mening måste en ordentlig analys av
veterinärsituationen göras, varvid särskilt förhållandena i
de norra delarna av landet beaktas. Analysen bör ligga till
grund för nödvändiga åtgärder. Detta bör ges regeringen till
känna.
Veterinär är ett s.k. legitimationsyrke. Det innebär bl.a.
att det ställs höga krav på utbildningen för att
legitimationen skall vara giltig i flera länder.
Utbildningssituationen på veterinärmedicinska
fakulteten vid SLU är ansträngd. Det saknas ekonomiska
medel för att kunna genomföra viktiga utbildningsmoment.
Det leder till att studenter i vissa fall går miste om viktiga
detaljer i utbildningen. Detta förhållande är oacceptabelt
och måste innebära att utbildningen får utökade resurser.
Detta bör ges regeringen till känna. För såväl lantbruket
som djurskyddet och för att tillgodose livsmedelskontroll
och annat är det av största vikt dels att det utbildas
tillräckligt många veterinärer, dels att stimulansåtgärder
och dylikt sätts in för att underlätta rekrytering till
distriktsveterinärtjänster även i Norrland. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökad utbildning och
ökade resurser till veterinärmedicinska fakulteten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av analys som grund för
åtgärder för bättre veterinärförsörjning i norra Sverige.
Stockholm den 22 januari 1990
Stina Eliasson (c)
Martin Olsson (c)