Riksdagen fattade i juni 1990 beslut om stora
förändringar i Sveriges jordbrukspolitik. Bakgrunden är
den rådande överskottsproduktionen inom främst
spannmålsodlingen. Förändringarna syftar till en betydande
minskning av den spannmålsodlade arealen i vårt land.
Beslutet innebär en avreglering som skall medföra att
marknadspriser på jordbrukets produkter skall slå igenom
och att svenskt jordbruk skall få arbeta i direkt konkurrens
med omvärlden på marknadsmässiga villkor.
I denna omställningsfas för vårt jordbruk har debatten i
hög grad fokuserats på de problem som överskotten utgör
men också på miljömässiga konsekvenser, alternativa
odlings- och produktionsformer m.m.
Vi vill i detta sammanhang peka på de konsekvenser av
avregleringen som rör den fortsatta tillgången på livsmedel
av god kvalitet och svenskt jordbruks
konkurrensförutsättningar.
Den konkurrens som svenskproducerade livsmedel skall
utsättas för måste ske på lika villkor när det gäller
kvalitetskraven och produktionsförutsättningarna -- och
inte avse endast prisjämförelser.
Sverige har mycket goda klimatiska och ekologiska
betingelser för ett livskraftigt jordbruk. Likaså bedrivs
jordbruket rationellt och på en hög kunskapsnivå. Den
svenska jordbruksforskningen har också kommit mycket
långt när det gäller samordnad forskning rörande
livsmedelsproduktion och miljö -- ekologi -- kvalitet.
Problemen för svenskt jordbruk ligger i
produktionskostnaderna och är relaterade till den allmänna
kostnadsnivån, som helt enkelt är för hög för att jordbruket
skall kunna bedrivas med tillfredsställande lönsamhet. Utan
gränsskydd och exportstöd växer kraven på att det svenska
samhället inte ytterligare höjer produktionskostnaderna
genom åtgärder som ensidigt belastar svenska
jordbruksprodukter.
Det är med andra ord av största vikt att jordbrukets
anpassning till lägre produktion, ökad import och högre
miljökrav sker på ett sätt som ger grundläggande
förutsättningar för produktion på villkor som är
konkurrensneutrala i jämförelse med omvärlden.
En faktor som till stor del har kommit bort i den
övergripande debatten är växtnäringstillförselns
grundläggande betydelse för grödornas och därmed
livsmedlens kvalitet.
Växtnäring, främst i form av kväve, fosfor och kalium,
är en naturlig och nödvändig komponent i alla
odlingssystem. Växtnäring tillfört huvudsakligen som
handels- eller stallgödsel är helt nödvändigt för att bedriva
ändamålsenlig livsmedelsproduktion, för att skörden skall
bli tillräckligt stor och av god kvalitet.
Det är därför angeläget att slå fast att de begränsningar
i användningen av t ex växtnäring som olika alternativa
odlingsformer självmant ålägger sig också innebär att dessa
odlingsformer även i framtiden endast kommer att stå för
marginella kvantiteter av livsmedelsproduktionen. De
alternativa odlingsformerna bidrar till att variera utbudet av
livsmedel för konsumenterna. Däremot kan de inte svara
för folkhushållets samlade behov av livsmedel.
Globalt är växtnäring redan i dag en betydande
bristfaktor, om man relaterar behovet till vilken
livsmedelsproduktion som skulle krävas för att försörja
jordens växande befolkning på ett tillfredsställande sätt.
Detta är dock inte Sveriges omedelbara problem
eftersom vi beslutat begränsa vår produktion. Däremot
innebär begränsningen som sådan att vi får alldeles
särskilda förutsättningar att ytterligare öka våra kunskaper
om växternas näringsbehov. Den areal som återstår måste
odlas på ett sätt som säkerställer hög kvalitet och hög
avkastning. För lite växtnäring -- eller för mycket, till men
för miljön och med högre kostnader som följd -- kan
därmed undvikas och ge en ekonomiskt effektiv
jordbruksdrift i syfte att producera ändamålsenliga
livsmedel av god kvalitet.
I en internationell jämförelse är det redan så, att svenskt
jordbruk använder mindre mängder växtnäring per
arealenhet än något annat jämförbart land, med exempelvis
mycket lägre nivåer än övriga nordiska länder. En fortsatt
minskning av odlade arealer i Sverige medför att
mängderna totalt sett naturligt kommer att minska
ytterligare.
I detta perspektiv är det djupt oroande att
växtnäringstillförselns betydelse inte fått en mera
framträdande plats då villkoren för framtida svensk
livsmedelsproduktion behandlats. Tillgången till livsmedel
av god kvalitet för de svenska hushållen kan försämras
genom ogynnsamma konkurrensvillkor gentemot
importen, mindre väl genomtänkta restriktioner för vårt
eget jordbruk, avgifter som inte finns i andra länder, etc.
För att få balans mellan kraven på generella minskningar
av användningen av växtnäring, t ex de uttalade
reduceringsmålen, och jordbrukets behov av att även i
framtiden få en balanserad tillförsel av växtnäringsämnen
måste statsmakterna ta ett särskilt ansvar.
Härvid är information och rådgivning de viktigaste
åtgärderna.
En samlad genomgång av växtnäringens betydelse för
kvaliteten i våra livsmedel, genomförd i samverkan mellan
lantbruksstyrelsen, lantbruksuniversitetet och
livsmedelsverket, skulle kunna ge förbättrat underlag för
beslut hos olika myndigheter, ge underlag för bättre
information till allmänheten och för korrekt rådgivning till
lantbruket.
Det övergripande målet för åtgärder kring
användningen av växtnäring måste vara att svenskt
jordbruk skall kunna utnyttja växtnäring i den utsträckning
som krävs för att upprätthålla önskvärd kvalitet i
livsmedlen, under rationella produktionsformer. Detta står
inte på något sätt i motsatsförhållande till rimliga miljökrav
och kan uppnås utan att svensk livsmedelsproduktion
belastas med konkurrenshämmande avgifter eller andra
pålagor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att växtnäringens betydelse för
livsmedlens kvalitet bör belysas i en särskild studie,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lika villkor för importerade och
inhemskt producerade livsmedel vad avser kvalitetskrav
och odlingsbetingelser, bl.a. tillförsel av växtnäring.
Stockholm den 25 januari 1991
Carl G Nilsson (m)
Ivar Virgin (m)