Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök har
väckt ett förslag om importstopp för päls och skinn från
länder där saxfångst är tillåten. Vi delar förslaget i sin helhet
och tar därför upp det som egen motion.
I vårt land engagerar sig allt fler i djurens situation. Ett
medvetande om de olika typer av lidande som djuren utsätts
för har spridit sig och vuxit till en stark opinion. Bland annat
detta har i sin tur resulterat i en djurskyddslag som blivit
mycket uppmärksammad internationellt. Sverige har gjort
sig känt som ett av världens djurvänligaste länder.
En vanlig fångstmetod av pälsdjur är i många länder
användandet av ''the leghold trap'', eller bensax som den
kallas i Sverige. Bensaxen är förbjuden i ungefär 65 länder
världen över eftersom den anses förorsaka mycket svårt
lidande. I Sverige förbjöds bensaxen för över 20 år sedan.
De djur som avses ska fastna i saxarna är prärievarg
(vars päls kallas coyote), tvättbjörn (sjubb), mink, räv,
lodjur med flera. Bensaxen är emellertid ett icke-selektivt
fångstredskap. Även icke önskade djur fastnar, till exempel
hjortar, fåglar och husdjur som hundar och katter.
Bensaxen fungerar så att djurets tass, ben eller klöv
kläms fast mellan två hårdfixerande metallbågar. När saxen
slår till orsakas blödningar och ibland benbrott. Djuret
använder alla krafter för att komma loss. Det försöker dra
sig ur saxen men förorsakar bara ytterligare skador. Då
djuret försöker gnaga av saxen skadas tänderna och det
förekommer att käkbenet friläggs. När försöket misslyckas
angriper djuret benet som fastnat. Det är inte ovanligt att
djuret i sin förtvivlan gnager av sitt eget ben för att komma
loss. En liknande situation för oss människor skulle kunna
vara att slå igen en kraftig bildörr med fingrarna i kläm mitt
ute i ödemarken utan chans till hjälp.
Redan Charles Darwin på sin tid fördömde jakt med
saxar i följande uttalande:
En engelsk gentleman skulle själv aldrig förorsaka
onödig smärta hos någon levande varelse. Ändå är det ett
faktum att alla jakt-beskyddare i detta land sanktionerar ett
system som förorsakar tusentals djur akut pina. Jag menar
då användandet av stålsaxar för fångandet av små rovdjur.
Även om vi i vårt land har tagit avstånd från denna
grymma fångstmetod genom att helt enkelt förbjuda den, så
bidrar vi ändå till fortsatt användning av bensaxar. Vi
importerar nämligen päls från länder där saxfångst är
tillåtet.
Frågan om saxfångst har under senare år diskuterats
inom EG. I februari 1989 antog Europa-parlamentet en
resolution om harmonisering av lagstiftningen inom EG
angående fångst med bensax. Resolutionens huvudpunkter
lyder:Förbud mot tillverkning, användning och innehav
samt import från och export till tredje land av bensaxar.
Pälsar importerade till EG från länder som tillåter saxfångst
ska märkas så att det klart framgår att pälsen kan komma
från djur fångade med bensax.Förbud mot tillverkning,
försäljning, användning och export av även andra icke-
selektiva fångstmedel, inklusive snaror och Conibear-
fällor.Observatörsstatus åt representanter för erkända
djurskyddsorganisationer så att de kan besöka tullen och
kontrollera att allt går rätt till.
En naturlig följd av vårt lands engagemang för djuren
skulle vara att förbjuda import av päls och skinn från länder
där saxfångst fortfarande är tilllåten. På så sätt kan vi aktivt
stimulera till en humanare syn på djuren i andra länder.
Man kan också dra paralleller till livsmedelsimporten där vi
ju eftersträvar att inte tillåta import av livsmedel som
producerats på sätt som är otillåtna i Sverige.
Om ett importstopp skulle uppfattas som ett otillåtet
handelshinder bör ansträngningar göras för att denna typ av
importbegränsningar blir accepterade. Låt oss inte godta ett
onödigt lidande på grund av byråkratiska komplikationer.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om importstopp för päls och skinn
från länder där saxfångst är tillåten.
Stockholm den 25 januari 1991
Ingela Mårtensson (fp)
Margareta Fogelberg (fp)