Sverige har länge ansetts ha en mycket god djurhållning
i jämförelse med många andra länder och människors
attityd till djur präglas i allmänhet av vänlighet och
omtanke.
Det var därför följdriktigt att utvecklingen mot en
storskalig djuruppfödning och det därmed ifrågasatta
djurskyddet ledde fram till en ny djurskyddslag (1988) som
skulle ge djuren bättre levnadsbetingelser.
Enligt lagen skall djur behandlas väl och skyddas från
onödigt lidande och sjukdom. Lagen säger också att ''Djur
som föds upp eller hålls för produktion av livsmedel, ull,
skinn eller pälsar skall hållas och skötas i en god djurmiljö
och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem
möjlighet att bete sig naturligt.''
De föreskrifter som lantbruksstyrelsen (LBS) utfärdat
för lagens tillämpning vid uppfödning av pälsdjur kan inte
anses tillgodose kravet på att dessa skall kunna bete sig
naturligt.
Farmade pälsdjur i Sverige är merendels mink och räv.
Räven, som inte är ett flockdjur, har behov av att gräva i
marken och att kunna röra sig över stora arealer. Ingetdera
blir tillgodosett i en bur med en kvadratmeters yta där även
botten utgörs av ståltrådsnät. Upplysningsvis kan nämnas
att för räv som hålls i djurpark rekommenderar LBS
sexhundra kvadratmeter -- med grävmöjligheter! Mink i bur
lever minst lika miserabelt som räven. Golvytan är bara
fjärdedelen av vad räven får hålla tillgodo med, men
rörelsebehovet är detsamma.
Det är uppenbart att föreskrifterna utfärdats med
hänsyn till vad som är ekonomiskt möjligt för uppfödarna
att bära. Vid den avvägningen har djurskyddet givits den
lägre vikten.
När jordbruksutskottet senast behandlade motioner
med krav om pälsdjursfarmernas avskaffande, förlitade sig
utskottet på att ''de skärpta reglerna för djurhållningen
skulle medföra godtagbara förutsättningar för ett
tillfredsställande djurskydd samtidigt som näringens
fortbestånd inte äventyras''.
Djurskyddslagen ger ingen som helst antydan om att
man av hänsyn till näringen skulle kunna medge
inskränkningar i djurens möjlighet att bete sig naturligt!
Men detta är precis vad som skett genom LBS:s försorg.
Sveriges veterinärförbund (SVF), som bättre än andra
kunnat följa förhållandena vid vårt lands djurfarmer, anser
att de tillämpningsregler som LBS fastställt för pälsdjuren
inte motsvarar djurskyddslagens krav. SVF har startat en
utredning kring pälsdjursuppfödningen i landet för att om
möjligt arbeta fram bättre former för djurhållningen.
Veterinärförbundet anser att de krav som den nya
djurskyddslagen ställer skall gälla i lika hög grad för
pälsdjur som för övrig djurhållning.
I ett pressmeddelande från november 1989 ges ett
entydigt besked:''Om det inte går att ändra
pälsdjurshållningen så att djuren kan erbjudas en miljö som
överensstämmer med djurskyddslagens intentioner menar
veterinärförbundet att pälsdjursnäringen bör avvecklas
inom en tioårsperiod.'' Vi delar denna uppfattning.
Befintliga farmer har givits en respit till den 1 januari
1984 för att följa de nya föreskrifterna. Det är dock
tveksamt om det är ekonomiskt möjligt att föda upp
pälsdjur under förhållanden som överensstämmer med
djurskyddslagens anda.
Vi finner det ociviliserat, för att inte säga primitivt, att
man på väg mot 2000-talet ännu håller djur i en onaturlig
burmiljö. Ingen människa kan påstå sig behöva de vilda
djurens päls för att slippa frysa.
Ovanstående motion väcktes under allmänna
motionstiden 1990, är ännu inte behandlad i
jordbruksutskottet, men äger fortfarande stor aktualitet.
Vad som sedan hänt är att JO (Dnr 2676--1989) under våren
1990 slagit fast att de författningar som LBS utfärdat för
hållande av räv ''svårligen kan förenas med
djurskyddslagens krav''. JO uttrycker att en skärpning av
LBS:s författningar eller ett eventuellt förbud mot
burfarmningen är nödvändig.
JO finner att det även för en lekman kan vara svårt att
hävda att djurhållningen överensstämmer med
djurskyddslagens krav på att djuren skall kunna bete sig
naturligt. JO finner vidare att det med fog kan hävdas att
räven, genom förvaring i utrymme av den storlek
lantbruksstyrelsen föreskrivit, utsätts för onödigt lidande.
Vidare konstaterar JO att det förhållandet att
lantbruksstyrelsen, trots att det måste vara uppenbart att
rävarna utsätts för onödigt lidande, meddelat de angivna
föreskrifterna för förvaringsutrymmen, beror på att
lantbruksstyrelsen menar sig ha stöd i remissyttranden och
förarbeten till lagstiftningen som säger att det skall ske en
avvägning mellan djurskyddsintressen och ekonomiska
intressen. Detta framgår också av lantbruksstyrelsens svar i
JO-ärendet.
JO konstaterar emellertid att såväl djurskyddslagen som
djurskyddsförordningen till sin lydelse i det här avseendet
är entydig. En klar och entydig lagstiftning kan inte tas över
av lagförarbeten som eventuellt har annat innehåll. Som vi
förstått det gör JO ett klart ställningstagande, att
lagstiftningen är klar och entydig till djurens skydd och att
denna lagstiftning måste tillämpas enligt sin ordalydelse
alldeles oavsett att diskussioner förekommit i förarbetena
om ekonomiska konsekvenser och avvägningar. Lag kan
aldrig upphävas av förarbeten.
I november 1990 presenterade Sveriges
Veterinärförbund (SVF) en utredning om farmning av mink
och räv. SVF anser att rävhållning som uppfyller dagens
föeskrifter som lantbruksstyrelsen utfärdat, inte uppfyller 4
§ djurskyddslagens föreskrift om ''möjlighet att bete sig
naturligt''. Även minkhållningen anses i vissa avseenden
strida mot denna paragraf. Veterinärförbundet har således
kommit fram till ett entydigt svar på frågan att lagens
bestämmelser för närvarande inte följs. Detta är ett klart
ställningstagande för att buruppfödning av pälsdjur i dag
inte uppfyller § 4 i djurskyddslagen och därmed inte heller
bestämmelserna i djurskyddsförordningen, som motsvarar
denna paragraf.
Ett beslut om avveckling skulle drabba aktiva farmare.
Särskilt som dessa har startat sin verksamhet i en tid när
pälsdjursfarmning fick stöd av olika samhällsorgan. En viss
ersättning vore rimlig och en fond för inlösen av farmerna
bör därför inrättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
pälsdjursuppfödning i bur bör avvecklas inom en
tioårsperiod,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud
mot nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att en
fond för inlösen av farmar inrättas,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
överlåtelse av pälsdjursfarmar med buruppfödning till
annan än fonden inte skall tillåtas.
Stockholm den 25 januari 1991
Margareta Fogelberg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)