Djurskyddslagen är till för att skydda djuren. Den nya djurskyddslagen som antogs av riksdagen 1988 innebär kraftiga förbättringar för djurskyddet på ett flertal områden. Dock behöver lagstiftningen skärpas ytterligare på ett par områden för att fungera effektivt.
Förbud mot djurhållning
Ett område där den nuvarande djurskyddslagen fungerar dåligt är i ärenden där djur far illa. Problemet består i att när någon missköter sina djur kan vederbörande ganska ohämmat fortsätta med djurhållning trots tidigare utfärdat förbud.
När någon som är förbjuden att hålla djur på grund av vanskötsel ändå skaffar nya djur kan inte myndigheterna direkt genomföra ett omhändertagande av djuren. Myndigheterna kan tvingas in i en ny beslutsprocess med möjligheter till överklagande till nästa myndighet o s v. Denna process kan ta lång tid och under tiden riskerar djuren att fara illa.
Det är inte rimligt att djurskyddet på detta sätt åsidosätts och det är i klar strid med intentionerna i djurskyddslagstiftningen.
Djurskyddslagen bör därför förbättras så att man kan skydda djuren mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen medger i dag.
Riksdagen bör därför av regeringen begära förslag om ändring i djurskyddslagen så att dessa problem undanröjes.
Tillsyn av försöksdjur
Skyddet för försöksdjur skärptes redan 1978, då riksdagen uttalade att djurförsöken måste begränsas i Sverige av etiska skäl. För att genomföra riksdagens intentioner inrättades djurförsöksetiska nämnder för bedömning och kontroll av planerade djurförsök samt centrala försöksdjursnämnden med uppgift att samordna djurförsöksverksamheten, med särskild inriktning på att stödja utveckling av alternativa metoder till djurförsök genom särskilda anslag.
Under föregående riksmöte gjordes vissa ändringar i djurskyddslagen. En av dessa ändringar gällde tillsynen av försöksdjur och hade den innebörden att om en djurförsöksetisk nämnd tillstyrkt ett djurförsök skall detta tolkas så att djuren inte utsätts för onödigt lidande. Miljö- och hälsoskyddsnämnden har därför inte möjlighet att pröva frågan enligt djurskyddslagen.
Denna ändring innebär ett försämrat skydd för försöksdjuren vid olika typer av experiment. Den lokala tillsynsmyndigheten fråntogs rätten att ingripa mot att djur utsätts för onödigt lidande och sjukdom vid djurförsök om användningen har tillstyrkts av en djurförsöksetisk nämnd.
De djurförsöksetiska nämnderna har hela tiden enbart haft en rådgivande funktion, vilket innebär, dels att besluten inte kan överklagas, dels att inga sanktioner kan vidtas på laglig grund mot den ''djurförsökare'' som väljer att utföra ett experiment som avstyrkts av en etisk nämnd.
Miljö- och hälsoskyddsnämnderna har som tillsynsmyndighet tidigare varit den enda instans som kunnat vidta åtgärder mot planerade, pågående eller avslutade djurförsök.
De djurförsöksetiska nämnderna utgör emellertid inte ett tillräckligt skydd för onödigt lidande hos försöksdjuren. I en mängd beslut hos nämnderna föreligger reservationer, där reservanterna velat avstyrka försöken eller föreskriva olika inskränkningar. Försöken har dock tillstyrkts ändå genom majoritetsbeslut. En tillstyrkan till ett djurförsök från en djurförsöksetisk nämnd innebär därför inte alltid att tillräcklig hänsyn till försöksdjurens bästa har tagits. Av den anledningen var miljö- och hälsoskyddsnämndernas tidigare möjlighet att utifrån djurskyddslagens bestämmelser pröva verksamheten en viktig garanti för att lagen inte överträdes.
Ändringen i lagen innebar en klar försämring av skyddet för försöksdjuren vid olika typer av experiment, eftersom en instans med beslutsbefogenhet och sanktionsmöjligheter får ge vika för en rådgivande instans utan sanktionsmöjligheter.
Riksdagen bör därför besluta att 2 § djurskyddslagen ändras till den lydelse som fanns innan riksdagens ändring av densamma (1989/90:JuU23).
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av djurskyddslagen när det gäller förbud mot hållande av djur i enlighet med vad som redovisats i motionen,
2. att riksdagen beslutar ändra 2 § djurskyddslagen på så sätt som anförts i motionen.
Stockholm den 23 januari 1991 Elving Andersson (c) Ingbritt Irhammar (c)