Vår svenska skärgård är unik och är en värdefull
nationell tillgång av många skäl. Det rörliga friluftslivet
ökar och ställer större krav på områden och anläggningar
för rekreation. Anledningen till denna ökning är att
människorna har koncentrerats till tätorter. Trycket på våra
skärgårdsområden har då ökat.
För att hålla skärgården öppen och levande förutsätts en
bofast åretruntbefolkning och insatser från kommunerna.
Den regionalpolitiska propositionen kom inte med några
förslag till positiva åtgärder för att bevara och utveckla
levande skärgårdar och kustsamhällen runt om vårt land.
Följaktligen har kommuner och befolkningen i våra
skärgårdsområden i dag stora problem.
Vi vill att människor även framgent skall kunna bo kvar
och verka i hela vårt land och därför får vi acceptera att
livsstilar och förutsättningar varierar. Problemlösningar och
samhällsinsatser måste vara flexibla och grundas på sunt
förnuft.
Omvandling av permanentboende till fritidsfastigheter i
attraktiva skärgårdsområden
En förutsättning för en levande skärgård är att
permanentboendet kan bevaras och utvecklas. I dag råder
uppenbara problem med detta.
Det är en stor efterfrågan på fastigheter i attraktiva
skärgårdsområden. Detta gör att priserna pressas upp och
de som vill köpa dem för att leva på de areella näringarna
kan inte hänga med i budgivningen. Resultatet blir att
många permanentbostäder omvandlas till fritidshus. Det
innebär att stora delar av ett skärgårdssamhälle blir tomt
och ödsligt under en stor del av året. Det bidrar till att
ytterligare isolera kvarvarande permanentboende
skärgårdsbor och ökar kostnaderna för berörd kommun att
upprätthålla servicen. Aviserade förändringar i
jordförvärvslagen kommer, om de indikationer vi fått
verkställs, att ytterligare förvärra denna situation.
En annan faktor som belastar skärgårdskommunerna är
att den kommunala garantibeskattningen för fastigheter i
annan kommun än hemortskommunen är borttagen.
En skärgårdskommun, som oftast också är en fattig
glesbygdskommun, får genom denna förändring ett
förhållandevis stort antal fastigheter som inte ger några
skatteintäkter som betalning för den service som
kommunen har skyldighet att hålla. Den inkomsten tillfaller
i stället den fritidsboende fastighetsägarens hemkommun.
Ett sätt att ge kommunerna mer intäkter är att ta ut en
kommunal fastighetsskatt på i kommunen belägna
fastigheter som ej bebos permanent och ägs av ej i
kommunen mantalsskrivna personer. Detta borde
övervägas.
Taxering av permanentbebodda fastigheter i skärgården
Stor efterfrågan på skärgårdsfastigheter framtvingar
höga fastighetspriser som också ligger som grund för
taxeringen av fastigheterna i skärgårdsområden.
För den permanentboende skärgårdsbon, som äger sin
fastighet och inte har för avsikt att flytta eller avyttra sin
fastighet, innebär det en högre boendekostnad än
jämförbara fastigheter i andra glesbygdsområden än
skärgården.
Hög taxering med åtföljande reavinstbeskattning är
motiverad vid försäljning. Däremot är ett högt
taxeringsvärde som ovan anförts till men för den
permanentboende. För att främja permanentboendet i
skärgården och stimulera till en levande skärgård året runt
bör taxeringsvärdena för permanentbebodda
skärgårdsfastigheter reduceras med en särskilt fastställd
lägesfaktor. En sådan ordning bör införas i samband med
den kommande taxeringen av jordbruksfastigheter.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag i
linje med vad som anförts i motionen.
Ersättning till yrkesfiskare
Beslutet år 1982 om det fria handredskapsfisket på
östkusten har skapat betydande problem för många
yrkesfiskare. Vissa ersättningsmöjligheter infördes i
samband med den nya lagstiftningen. Det gällde påvisbara
inkomstbortfall t.ex. för sålda fiskekort och fiskearrenden.
Andra typer av ekonomiska förluster ersätts däremot inte.
Den situationen har därmed uppstått att fastighetsägare,
som inte själva utnyttjat sina fiskevatten, kunnat få
ersättning. Yrkesfiskare, som använt sina fiskevatten för sitt
livsuppehälle har däremot inte fått någon ersättning.
Ersättningsregler som helt åsidosätter de aktiva
yrkesfiskarna är naturligtvis orimliga. Yrkesfiskarna har,
enligt mångstämmiga rapporter, fått vidkännas betydande
skador. När det gäller stationära fiskbestånd, t.ex. gädda,
har den ökade konkurrensen om fisket i vissa fall gett en
påtaglig negativ effekt. Att fritidsfolk i större utsträckning
rör sig i och omkring fiskevattnen innebär dessutom ibland
hinder i yrkesfiskarens arbete. Till det kommer ökningen av
tjuvvittjning av redskap och skadegörelse, som följt i det
fria fiskets spår.
Eftersom de nuvarande ersättningsreglerna inte
tillgodoser dessa behov, krävs särskilda insatser. Ett
lämpligt sätt kan vara att skapa en särskild fond för
ersättningar av det slag det här är fråga om. Denna fond
skulle således endast gälla personer som har fisket som en
viktig del av sitt uppehälle.
Skärgårdstrafik
Tidigare fanns ett anslag till skärgårdstrafik. Det är
tyvärr borttaget. I Finland, som är ett föregångsland när det
gäller skärgårdspolitik, ger staten stöd till en utbyggd,
regelbunden kollektivtrafik. Persontransporter i
skärgården upprätthålls i Sverige genom
kompletteringstrafik med båt och hydrokopter och i vissa
fall med större båtar i regelbunden trafik.
Tillräckligt utbyggd är detta en dyr verksamhet, i
synnerhet som det nästan över hela Sverige är de små,
fattiga kommunerna som har de stora skärgårdarna. Det är
dock hos dessa kommuner kunskapen finns om hur man på
bästa sätt organiserar sin skärgårdstrafik. Därför föreslår vi
att ett nytt anslag införs: Statligt stöd till skärgårdstrafik.
Konstruktionen kan följa de regler som tidigare fanns:
Statligt stöd till skärgårdstrafik med fartyg utgår
till den länshuvudman eller kommun som ansvarar för
trafiken. Statsbidraget utgör högst 35 % av
bidragsgrundande kostnad. För skärgårdstrafik gäller detta
för högst fyra dagliga dubbelturer på vissa linjer respektive
högst en förbindelse fram och åter i veckan inom visst
kompletteringstrafikområde.
Posten
Postverkets lantbrevbärare är en fin tillgång. Det borde
finnas ytterligare möjligheter att nyttja dem för
skärgårdsbefolkningen. Exempel finns där man har funnit
samverkansformer mellan postdistribution/service, gods-
och varutransporter, social tillsyn av äldre osv.
För att nå fram till denna samverkansform har vägen
ofta varit svår att finna. Från samhällets sida behövs klarare
besked och regler och krav på samordning så att dessa
frågor går att lösa. Det krävs nytänkande för att skapa
bättre regelsystem. Vi förutsätter att den proposition som
blir resultatet av den nu avslutade post- och teleutredningen
klargör dessa frågor på ett för skärgårdsbefolkningen
positivt sätt.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning
om rätten för kommunerna att få ta ut kommunal
fastighetsskatt av icke permanentboende, ej i kommunen
mantalsskrivna fastighetsägare,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till att
taxeringsvärdena för permanentbebodda
skärgårdsfastigheter vid taxeringen reduceras med en
särskild lägesfaktor,1]
att riksdagen hos regeringen begär förslag till en särskild
fond för att ersätta personer som bedriver yrkesmässigt
fiske för skador och förluster som uppkommit i samband
med införandet av fritt handredskapsfiske på ostkusten och
i vissa sjöar,
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett nytt
anslag, benämnt Statligt stöd till skärgårdstrafik,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att alla samverkansformer bör prövas för att ge skärgårdens
bofasta befolkning bättre postservice.2]
Stockholm den 25 januari 1991
Hugo Andersson (c)
Pär Granstedt (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Agne Hansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Elving Andersson (c)
Larz Johansson (c)