med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
Regeringens proposition 1990/91:87 behandlar bl.a. den
statliga fiskeadministrationen. Departementschefen
föreslår en sammanläggning av fiskeristyrelsens och
jordbruksnämndens uppgifter på fiskets område till en
myndighet, benämnd fiskeriverket. Förslaget innebär också
att kraftiga besparingar görs på den regionala
fiskeadministrationen när fiskenämnderna upphör den 1
juli i år och verksamheten övertas av länsstyrelserna.
Fiskenämnderna
Fiskenämnderna svarar i dag för flertalet regionala
frågor om myndighetsutövning, utveckling och information
som rör yrkesfiske, fisk- och kräftodling, sportfiske och
fiskevård. Arbetsinsatserna ute i länen varierar beroende
på tillgängliga resurser och regionala förutsättningar och
behov. Nämnderna handlägger tillsammans drygt 10 000
ärenden per år.
Fisket som näring spelar en stor roll i glesbygd och
kustområden. Runt om i landet drivs många projekt i syfte
att skapa sysselsättning på landsbygden genom olika
satsningar på en regional utveckling av yrkesmässigt fiske,
matfiskodling och fisketurism.
Fisket är också en viktig fritidssysselsättning. Totalt
fiskar inte mindre än 2,2 miljoner människor i åldrarna 18--
25 år någon gång per år. Cirka 1--1,5 miljoner fiskar mera
regelbundet, dvs. minst fem gånger per år. Fiskenämnderna
har den enda regionalt anknutna kompetensen på fiskets
område som arbetar för att bibehålla och förbättra
möjligheterna till ett ökat sportfiske för den breda
allmänheten, som i regel saknar tillgång till egna
fiskevatten.
Fiskenämnderna verkar även för att tillgodose både
yrkesfiskets och sportfiskets behov av en hög avkastning av
eftertraktade fiskarter. De fiskevårdsåtgärder som utförs
många gånger som ett led i ett långsiktigt miljövårdsarbete
syftar både till att bevara utrotningshotade arter och att
anpassa fiskproduktionen med hänsyn till att naturresursen
fisk skall kunna nyttjas på ett optimalt sätt av olika
kategorier fiskande.
Omprövning av äldre vattenmål
En annan viktig del av den regionala organisationens
verksamhet är att den kommer i kontakt med omprövning
av äldre vattenmål. Inom kort räknar man med att antalet
omprövningsdomar kommer att öka mycket starkt. Det är
en uppenbar fara att allmänintresset kommer i bakgrunden
vid omprövning av äldre vattendomar på grund av
otillräckliga regionala resurser på fiskets område. En
översyn och inventering av antalet förestående
omprövningar av äldre vattendomar bör ske och åtgärder
för att bevaka och tillgodose allmänintresset bör vidtas.
Kostnader
Regeringen föreslår nu att kostnaderna för den
nuvarande fiskeadministrationen skall minskas med 17
milj.kr., varav 3 milj.kr. gäller anslagen till
fiskenämndernas personal och 4 milj.kr.
lantbruksnämndernas service till fiskenämndernas
administration. Besparingarna kommer i första hand att
beröra länsstyrelserna.
Riksdagen har tidigare uttalat att det är angeläget att
fiskenämndernas kompetens och lokalkännedom tillvaratas
på länsnivå. Den förestående regionala omorganisationen
kommer inte att minska de länsanknutna arbetsuppgifterna
på fiskets område. Tvärtom finns det starka skäl att anta att
både ärendehandläggningen och behovet av
utvecklingsinsatser för yrkesfisket, vattenbruket,
sportfisket och fiskevården i stället kommer att öka.
Vi anser därför att en omfördelning bör ske mellan den
centrala och regionala fiskeadministrationen till förmån för
ett bibehållande av den nuvarande regionala kompetensen.
Stora sjöarna
En annan viktig fråga för den regionala verksamheten är
fiskeadministrationen i de stora sjöarna Vänern, Vättern,
Mälaren och Hjälmaren. I propositionen föreslås att
regleringen av fisket här får ske enligt nuvarande rutiner i
avvaktan på en modernisering och förenkling av
fiskelagstiftningen. Vidare föreslås att länsstyrelserna tills
vidare får administrera viss reglering av fisket och själva
besluta om hur samordningen mellan länen och fiskevården
skall organiseras.
Riksdagens beslut om att fiskenämndernas nuvarande
organisation skall upphöra och inordnas i länsstyrelserna
innebär enligt vår uppfattning att även fiskefrågorna i de
stora sjöarna är av regional karaktär. Dessa frågor bör
handläggas av länsstyrelserna inom deras respektive
gränser.
Vi vill understryka att det finns ett starkt behov av
samordning av både den administrativa och den praktiska
verksamheten. En länsstyrelse vid varje sjö bör därför få ett
särskilt ansvar för att en samordning sker i huvudsak enligt
de principer som statskontoret föreslår i rapporten
(1990:31) om den statliga fiskeadministrationen. Detta
ansvar bör i första hand gälla samordning av målsättning
och verksamhetsplanering, riktlinjer för beslut om tillstånd
och dispenser samt verkställighet av vissa uppgifter som är
gemensamma för länen, t.ex. övergripande fiskevård och
insamling och bearbetning av statistik.
Länsstyrelserna bör själva komma överens om vem som
skall ha samordningsansvaret och närmare fastställa
formerna för det inbördes samarbetet. Grunderna för
organisation och samverkan bör så långt det är möjligt vara
lika i alla fyra sjöarna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en omfördelning mellan den
centrala och regionala fiskeadministrationen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om organisationen av den statliga
fiskeadministrationen i de stora sjöarna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn och inventering av
antalet förestående vattendomar.
Stockholm den 6 mars 1991
Magnus Persson (s)
Axel Andersson (s)
Rosa-Lill Wåhlstedt (s)
Eivor Husing (s)
Roland Sundgren (s)
Åke Gustavsson (s)
Anita Persson (s)