På senare år har intresset för fiskodling i s.k. kassar ökat
starkt i takt med att det kustnära fisket alltmer försämrats.
Försämringen, som yttrar sig i minskad tillgång på fisk samt
en stor ökning av andelen sjuka fiskar, är när det gäller ål
ibland rent katastrofal. Försämringen av det kustnära fisket
har med all sannolikhet med den tilltagande
nedsmutsningen av våra hav och sjöar att göra.
Man vet t.ex. att de syrefria, döda bottnarna i Östersjön
nu upptar en yta av 100 000 kvadratkilometer, eller ca 25 %
av Östersjöns yta, och att de ökar år från år. Samtidigt
minskar siktdjupet, vilket framgår av att blåstången numera
växer endast ned till åtta meters djup mot tidigare elva
meter. Orsaken är främst utsläppen av kväve, fosfor och
syreförbrukande substans, men andra miljögifter spelar
förmodligen också en roll.
Det gäller därför att minska utsläppen av dessa ämnen
från alla källor som bidrar. För att återställa Östersjön
skulle utsläppen av kväve behöva nedbringas till en
fjärdedel och fosforutsläppen till en åttondedel. Då skulle
man nå nivåer som överensstämmer med de av naturen
givna. Östersjöstaterna har i en konvention åtagit sig att
halvera sina utsläpp till år 2000. Detta är, som Greenpeace
påpekat, helt otillräckligt och kommer att resultera i att
Östersjön år 2000 är ett dött hav. Situationen i Kattegatt är
likartad eller om möjligt värre.
Problemen gäller inte bara Östersjön i stort utan också i
högsta grad de kustnära områdena, som ju drabbas först av
utsläppen. Även här noteras ökande områden av döda
bottnar. Situationen i Hanöbukten kan utan vidare
betecknas som katastrofal, men också i Östergötlands
skärgård är situationen alarmerande. Mätningar utförda av
SMHI av pH-värde och bottenkvalitet bekräftar vad fiskare
och allmänhet redan erfarit, nämligen att exempelvis
Slätbaken är att beteckna som helt ''död'' och att samma sak
gäller en betydande andel bottnar kring Norra Finnö. Innan
man uppnått detta stadium noterar man på alla håll i de inre
skärgårdarna kraftigt ökad växt av gulgröna alger på tång
och vass.
Från regering och riksdag har utgått klara signaler att
åtgärder snabbt måste sättas in för att rädda både Östersjön
och Kattegatt. Algblomning och säldöd år 1988 blev
kraftiga påminnelser om att haven är allvarligt sjuka. Sedan
dess har det kommit upprepade rapporter om att stora delar
av bottnarna i Kattegatt är ''döda''. Det ställs nu allt hårdare
krav på kommuner, industrier, jordbruk och s.k.
djurfabriker att minska sina utsläpp av växtnäring och
syreförbrukande material.
I detta sammanhang måste även fiskodling i kassar
beaktas. Dessa kan jämställas med ''djurfabrikerna'' på
land, med den skillnaden att när det gäller kasseodling så
går 100 % av exkrementerna direkt ut i vattnet. En
kasseodling på 10 ton per år bör därför från miljösynpunkt
vara en betydligt allvarligare miljöbelastning än ett svinstall
med 100 svin. Dessutom går en del av det proteinrika fodret
också förlorat vilket ytterligare ökar utsläppen.
Enligt Naturvårdsverkets skrift ''Fiskodling'' kan man
räkna med att fosforutsläppen under odlingssäsongen
svarar mot 30 till 50 personekvivalenter per ton odlad fisk
(personekvivalent är det statistiska medelvärdet på en
persons orenade utsläpp av hushållsvatten). När det gäller
syreförbrukande material så kan man räkna med 70 till 180
personekvivalenter. Används s.k. våtfoder blir utsläppen 50
till 100 % större.
Om man anser fosfor vara det från miljösynpunkt mest
belastande, betyder exempelvis en 150 tons fiskodling som
den vid Lagnöströmmen i S:t Anna 4 500 till 7 500
personekvivalenter eller utsläppet från en stad med 45 000
till 75 000 invånare med 90-procentig rening.
Fosforutsläppen blir ca två ton per år, vilket kan te sig
obetydligt i jämförelse med de 80 000 ton som årligen tillförs
Östersjön (och som borde nedbringas till 10 000 ton).
Lokalt har dock utsläpp av denna storleksordning en
påtaglig miljöeffekt, vilket noterats av de boende kring
Lagnöströmmen. När det gäller Östersjön i stort så måste
dessa utsläpp adderas till alla andra utsläpp från
fiskodlingar runt Östersjön och blir då ej längre
försumbara.
Vi vill också framhålla, att vi ifrågasätter om kasseodling
av fisk kan betecknas som en samhällsnyttig verksamhet.
Det krävs som bekant 1,5 till 2 kg torrfoder, svarande mot
tre till fyra kilo färskt fiskkött, för produktion av ett kilo
regnbågslax. Fodret framställs vanligen av lodda från Norra
Ishavet eller av fisk fångad vid u-ländernas kuster. När det
gäller loddan håller den som bekant på att bli utfiskad. Man
skyller den stora säldöden i Nordnorge på att loddan tagit
slut och att sälarna simmar in i vikarna under sin jakt på
föda och omkommer där. Likaledes har torsken minskat
kraftigt sedan lodden utfiskats.
U-länderna, som ofta lider av proteinbrist, borde förmås
att använda sin fisk för inhemska behov. Fiskodling är utan
tvivel ett extremt slöseri med protein. (Samma anmärkning
kan riktas mot vissa andra typer av djurfabriker.) Protein är
som bekant det näringsämne som världsbefolkningen lider
brist på. Saken blir inte bättre av att lax är en utpräglad
lyxföda, där marknaden till stor del är beroende av
restaurangernas representationsmåltider. Dessa är som
bekant skattemässigt avdragsgilla i motsats till svenskens
vardagsföda, som betalas med beskattade pengar, alltså en
dold skattesubvention till en ekologiskt tvivelaktig
lyxkonsumtion.
Det yrkesmässiga kustnära fisket har ytterligare skadats
av det för några år sedan införda fria fisket med
handredskap, och om man vill stödja näringsverksamheten
i skärgården bör man verka för en återgång till tidigare
ordning. Om ''hela Sverige skall leva'' bör olika former av
nyttig verksamhet stödjas, och vi hoppas att länsstyrelserna
vill verka för att sådan verksamhet som förbättrar miljön i
skärgårdsområdena på alla sätt understöds.
Hit hör olika former av husdjursskötsel i måttlig skala
såsom fåravel, uppfödning av ungdjur, hållande av
mjölkkor och biodling. Trädgårdsodling borde kunna
utvecklas om man satsar på att förbättra
vattenförsörjningen. Till dessa verksamheter kan sedan
knytas olika former av förädling av produkterna. Genom en
levande skärgård med egen produktion och en god miljö
blir skärgården också attraktiv för turism. Döda bottnar och
övergödda, illaluktande stränder har motsatt effekt.
Om man trots ovanstående invändningar ändå anser att
fiskodling bör förekomma, så anser vi att den bör bedrivas
i dammar med kontroll och rening av avloppsvatten och
recirkulation av huvuddelen av vattnet, så som exempelvis
sker i Danmark. Vidare bör man granska vilket slags foder
som används så att det inte är baserat på rovdrift på resurser
i andra länder.
När nu kraftåtgärder sätts in för att rädda både
kustvattnen och haven i stort, får fiskodlingarna givetvis
inte undantas. Om inte det naturliga fiskbeståndet skall dö
ut, krävs nytänkande. Vi kräver därför att inga nya
tillstånd till kasseodling beviljas och att givna tillstånd
omprövas inom en 10-årsperiod.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad som anförts i motionen om fiskodling i kassar.
Stockholm den 24 januari 1991
Lars Norberg (mp)
Carl Frick (mp)