Rätten till fiske sammanfaller inte alltid med rätten till
vattenområde. För de fall då ingenting redovisats om vatten
och fiske i den gamla skiftesförrättningen, har en rad
domstolsavgöranden genom åren fastslagit vad som skall
anses gälla. Innebörden av besluten är att vattnet skall anses
delat efter strandinnehavet, medan däremot fisket har
bibehållits som en samfällighet för fastigheter i skifteslaget.
För många framstår det som helt oförståeligt, i synnerhet
om det leder till att en fastighet som ligger långt ifrån vattnet
och saknar strand ändå har fiskerätt och att en annan
fastighet vid vattnet saknar denna rätt.
Förhållandet kan förklaras. Fisket var ofta av mycket
varierande värde inom fiskevattnets olika delar och man
kunde inte göra en uppdelning i bestämda arealer utan stora
orättvisor. Man bibehöll då fisket som samfälld egendom.
När fisket på så sätt var avklarat, tillmätte man inte
vattenområdet i sig självt något värde utan betraktade det
som impediment. Ett impediment skulle enligt
skiftesstadgan läggas till intilliggande fastighet.
För fastigheter som en gång i tiden bildats genom äldre
jorddelningsförrättningar typ avsöndring från
skattehemman innebär det att man kan äga vattnet och
sjöbotten i en sjö eller vattendrag, men trots detta inte har
rätt att fiska.
Enligt min uppfattning står denna tolkning som gjorts i
domstolsutslag inte längre i samklang med den allmänna
rättsuppfattningen om vad som bör följa med i äganderätten
av mark och fastighet. Jämförelser kan göras med jakträtten
som är kopplad till ägandet av mark och fastighet.
Jag anser att en översyn av de ovan beskrivna
förhållandena bör göras så att alla fastigheter där det ingår
vatten och sjöbotten också får rätt till fiske på sitt eget
vatten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nu
gällande regler för rätten till fiske på vissa fastigheter i
enlighet med vad som anförts i motionen.