Rätten till fiske sammanfaller inte alltid med rätten till vattenområde. För de fall då ingenting redovisats om vatten och fiske i den gamla skiftesförrättningen, har en rad domstolsavgöranden genom åren fastslagit vad som skall anses gälla. Innebörden av besluten är att vattnet skall anses delat efter strandinnehavet, medan däremot fisket har bibehållits som en samfällighet för fastigheter i skifteslaget. För många framstår det som helt oförståeligt, i synnerhet om det leder till att en fastighet som ligger långt ifrån vattnet och saknar strand ändå har fiskerätt och att en annan fastighet vid vattnet saknar denna rätt.
Förhållandet kan förklaras. Fisket var ofta av mycket varierande värde inom fiskevattnets olika delar och man kunde inte göra en uppdelning i bestämda arealer utan stora orättvisor. Man bibehöll då fisket som samfälld egendom. När fisket på så sätt var avklarat, tillmätte man inte vattenområdet i sig självt något värde utan betraktade det som impediment. Ett impediment skulle enligt skiftesstadgan läggas till intilliggande fastighet.
För fastigheter som en gång i tiden bildats genom äldre jorddelningsförrättningar typ avsöndring från skattehemman innebär det att man kan äga vattnet och sjöbotten i en sjö eller vattendrag, men trots detta inte har rätt att fiska.
Enligt min uppfattning står denna tolkning som gjorts i domstolsutslag inte längre i samklang med den allmänna rättsuppfattningen om vad som bör följa med i äganderätten av mark och fastighet. Jämförelser kan göras med jakträtten som är kopplad till ägandet av mark och fastighet.
Jag anser att en översyn av de ovan beskrivna förhållandena bör göras så att alla fastigheter där det ingår vatten och sjöbotten också får rätt till fiske på sitt eget vatten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en översyn av nu gällande regler för rätten till fiske på vissa fastigheter i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1991 Rune Backlund (c)