Sportfisket, dvs fiske med handredskap för nöje och rekreation, har under de senaste decennierna utvecklats till en av svenska folkets viktigaste friluftssysselsättningar.
En nyligen av fiskeristyrelsen och SCB genomförd omfattande undersökning (Fritidsfiske 90) visar att hela 2,8 miljoner personer i åldersgruppen 18--74 år är intresserade av fiske och att 2,1 milj. av dessa utövade fiske de senaste tolv månaderna.
70 % fiskade enbart med handredskap (sportfiskare). Det kan också nämnas att antalet fisketillfällen under ett år uppgick till 34 milj. och att ca 600 000 personer turistfiskade totalt 5,3 milj. dagar. Sportfisket är också den mest jämlika av alla friluftsaktiviteter, det ger goda resultat inom förebyggande hälsovård samt tar tillvara människors natur- och miljövårdsintresse.
Trots sportfiskets omfattning och stora värde har samhällets och inte minst statens insatser för att utveckla verksamheten varit av ytterst liten omfattning. 1973 års Fiskevattenutredning presenterade flera förslag, bl.a. skulle sportfiske och fiskevård finansieras genom en särskild allmän fiskevårdsavgift.
Utedningen resulterade emellertid tyvärr inte i några konkreta åtgärder. Enda undantaget blev att fiskeristyrelsen fick ett särskilt anslag på ca 5 milj. kr. att disponeras för statligt stöd till fiskevård och bildande av fiskevårdsområden. Dessutom får Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund (Sportfiskarna) och Sveriges Fiskevattenägareförbund bidrag från anslaget till speciella projekt (ca 1 milj. kr.) inom fiskevården.
Anslaget har på intet sätt motsvarat behovet. Väl motiverade ansökningar motsvarande ca 25 milj. kr. har således förelegat. Trots detta har bidraget betytt mycket för en förbättrad fiskevård och utveckling av sportfisket, bl.a. genom att det stimulerat till insatser från vattenägare och sportfiskare samt i många fall varit en förutsättning för kommunala bidrag.
Bidraget har inte ökat sedan det infördes i början av 1980-talet utan uppgår innevarande budgetår till 5,324 milj. kr. Från Sportfiskarna har i olika sammanhang yrkats att bidraget skall höjas kraftigt.
Sportfiskarna har också ställt sig positiva till införande av en allmän fiskevårdsavgift. Principerna för en sådan avgift har Sportfiskarna formulerat enligt följande: Främja en långsiktig fiskevård och tillsyn. Tillgodose sportfiskets servicebehov. Främja sportfiskets allmänna utveckling, information och utbildning. Allt insjöfiske samt fiske efter lax och havsöring i hav och längs kust skall omfattas av avgiftsplikt.
Avgiftens storlek föreslås av Sportfiskarna att i 1991 års penningvärde uppgå till 50 kr.
Viss befrielse skall vara möjlig enligt Sportfiskarnas förslag: Personer som fiskar efter andra arter än lax och havsöring efter kust och i hav. Barn och ungdom under 16 år. Fiskerättsägare som fiskar i eget vatten. Licensierade yrkesfiskare.
Medel som inflyter genom fiskevårdsavgiften bildar en särskild fiskevårdsfond med kammarkollegiet som förvaltningsmyndighet. Bestämmanderätt över fondmedlens användning anförtros en fondstyrelse. I styrelsen, som utses av regeringen, bör ingå en representant för vardera Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund, Sveriges Turistråd, fiskeristyrelsen och Sveriges Fiskevattenägareförbund. Dessutom utses en ordförande efter förslag från Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund.
Var och en som upplåter fiskerätt till annan skall vara skyldig att tillse att den, vilken fiskerätten upplåtits till, har erlagt fiskevårdsavgift.
På enskilt fiskevatten och allmänt vatten får kontroll utövas av den ordinarie statliga tillsynen.
För fiskevårdsavgiften kan lämpligen samma system för administration och uppbörd tillämpas som gäller för jaktvårdsavgiften.
Administrationen kan skötas av Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbund.
Den administrativa kostnaden kan beräknas uppgå till högst 10 % av avgiften.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fiskevård och fiskevårdsavgift.
Stockholm den 24 januari 1991 Nils T Svensson (s) Lennart Nilsson (s)