med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
Sockerbolaget AB har i många år strävat efter en
strukturrationalisering som bolaget anser nödvändig för en
sund industriell utveckling på sikt. Socker är en lagrings-
och transporttålig vara där konkurrensen från den
internationella marknaden kan bli mycket svår att möta. En
tidigare reglering av prissättning och betareal avskaffas från
och med 1 juli i år.
Det statliga bidraget till Sockerbolaget för att driva
verksamhet vid de s.k. öbruken täcker, enligt SIND:s
utredning om stödet till sockernäringen på Öland och
Gotland, ''enbart delvis de merkostnader som den
nuvarande strukturen innebär.'' Det är således inte
bristande effektivitet eller lönsamhet vid bruken som är
problemet utan strukturen inom bolaget som helhet. Roma
sockerbruk befinner sig alltså i den märkliga situationen att
det är en av de lönsamma enheterna inom bolaget men på
grund av sin lokalisering ändå en belastning.
Sockerbolaget vill därför lägga ner de båda ö-bruken,
vilka är de minsta enheterna. I Romas fall efter två till tre år.
Regeringen föreslår i prop. 1990/91:87 att omställningstiden
skall vara högst fem år.
Den stora regionalpolitiska betydelsen av
sockerbetsodling och sockertillverkning på Gotland
framgår av den ovannämnda SIND-utredningen, av
riksdagens livsmedelpolitiska beslut 1990, av tidigare
riksdagsmotioner från mig och andra, med mera. I det
omställningsläge hela jordbrukssektorn befinner sig blir en
nedläggning av hela denna verksamhet mycket svår att
kompensera. Såväl ersättningsgrödor som annan
industriverksamhet skulle behövas för att fylla
sockernäringens plats på gotländsk arbetsmarknad.
Det är av stor vikt att den arbetsgrupp som
Sockerbolaget enligt propositionen avser att bilda kommer
till stånd. Självfallet skall representanter för länsstyrelsen
och de anställda finnas med men också utomstående
expertis måste knytas till grupperna för att inga möjligheter
skall lämnas oprövade. I gruppens uppdrag bör det ingå att
vidare utreda möjligheterna till en fortsatt drift vid
sockerbruket i Roma. En analys av marknaden inom och
utom landet bör därvid utgöra en grund. Alternativa
användningsområden för sockerbetan måste givetvis höra
till det man prövar.
Eftersom Roma sockerbruk är en lönsam enhet för sig
bör också alla möjligheter till annat huvudmannaskap för
fabriken prövas. Det måste ankomma på Sockerbolaget att,
i de fall en sådan möjlighet visar sig, på allt sätt underlätta
en sådan lösning. Detta mot bakgrund av den privilegierade
ställning på marknaden bolaget, med hjälp av statliga
insatser, har haft och för lång tid framåt kommmer att ha.
Innan en sådan ordentlig utredning startar bör en mer
detaljerad plan för arbetet tas fram. Självfallet kan inte
arbetet förutses i detalj då utrymmet för nytänkande bör
vara stort, men de personer som på ett eller annat sätt
berörs av sockerbrukets öde, måste kunna se att något
omedelbart händer. De måste också ges en möjlighet att
kontinuerligt följa att utredningsarbetet fortgår enligt
planen.
En sådan plan bör enligt mitt förmenande kunna
utarbetas under innevarande år. Först därefter bör den
direkta omställningstiden om högst fem år börja löpa. Det
innebär att verksamheten vid bruket kan stödjas med
statsmedel till och med kampanjen 1996. Som föredragande
statsrådet också föreslår bör regeringen återkomma till
riksdagen med rapporter om detta arbete och beredskap
måste alltid finnas för ett beslut om att en fortsatt drift skall
stödjas av staten på samma sätt som hittills.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en fördjupad analys
av fortsatt eller alternativ produktion vid sockerbruket i
Roma,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en plan för utvecklingsarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillräcklig omställningstid för
stöd till Roma sockerbruk.