med anledning av prop. 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt

Sockerbetsodlingen i södra Kalmar län och driften vid
sockerbruket i Mörbylånga på Öland har avgörande
betydelse för sysselsättning och ekonomi för odlare,
anställda vid bruket och andra som har anknytning till
denna näringsgren. Flertalet lantbrukare på södra Öland
har sockerbetsodling som sin huvudsakliga inkomstkälla.
Direkt och indirekt berörs ca 400 årssysselsatta.

En nedläggning av sockerbruket i Mörbylånga -- och
därmed odlingen -- får allvarliga konsekvenser för alla som
är beroende av odling och produktion.

I en fyrpartimotion, väckt under allmänna motionstiden
i januari 1991, och med Stig Alemyr som första namn, tas
hela frågan beträffande sockerbetsodlingen i södra Kalmar
län upp. Motionen mynnar ut i en hemställan om ett
tillkännagivande till regeringen om vikten av en fortsatt
sockerbetsodling i Kalmar län och fortsatt drift av
Mörbylånga sockerbruk.

Argumenten och motiven för detta ställningstagande är
väl utvecklade och belysta, varför vi här avstår från att
upprepa dessa.

Denna motion står vi fortfarande bakom och stöder till
fullo.

I proposition 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt
föreslår regeringen dock att stödet till Mörbylånga
sockerbruk skall lämnas längst t.o.m. 1992 års
sockerkampanj. Detta innebär att Sockerbolaget därefter
upphör med driften vid Mörbylångabruket och att
sockerbetsodlingen försvinner.

Det kan inte uteslutas att ovan nämnda motionskrav
avvisas av riksdagen och att sockerbetsodlingen i södra
Kalmar län kommer att upphöra.

I detta läge måste två andrahandsyrkanden ställas.

För det första får staten som delägare inte försvåra eller
blockera andra lösningar eller motsätta sig andra
ägarformer. Vi anser det förståeligt att Sockerbolaget
strävar efter att rationalisera sin tillverkning och koncentera
den till Skåne. Rent företagsekonomiskt kan
Sockerbolagets handlande försvaras. Ur regionalpolitisk
synvinkel kan detta dock bli förödande för södra Öland.

Skulle det visa sig att andra intressenter finns som vill
förvärva bruket och driva det vidare och därmed säkra
fortsatt odling får inte Sockerbolaget blockera en sådan
lösning. Här har staten som delägare ett stort ansvar. Det
regionalpolitiska stöd, som utlovas i propositionen, är ingen
lösning på de väntade sysselsättningsproblemen. Inte heller
kan det utgöra en ersättning för utebliven sockerbetsodling.
Skulle andra ägare vara villiga att driva bruket vidare
minskar eller t.o.m. upphör behovet av regionalpolitiska
stödpengar.

Mot denna bakgrund bör staten genom sitt
ägarengagemang i Sockerbolaget vara villig att överlåta
Mörbylånga sockerbruk till eventuell annan ägare till en
reducerad köpeskilling.

För det andra anser vi att -- om en nedläggning inte kan
förhindras -- övergångstiden fastställs till fem år.
Omställningen av svenskt jordbruk i övrigt är beslutad att
genomföras under fem år. Det finns ingen anledning att
behandla sockerbetsodling på annat sätt än
spannmålsodling, varför lika lång tid för omställning bör
gälla.

Enligt regeringens förslag skall sockerbruket i Roma på
Gotland få stöd till och med 1995, d.v.s. en femårig
övergångsperiod. De båda öbruken bör givetvis behandlas
lika i detta hänseende, varför den femåriga övergångstiden
skall gälla även för Mörbylånga sockerbruk.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att staten genom sitt delägande i
Sockerbolaget medverkar till att andra lösningar och andra
ägarformer inte blockeras om Sockerbolaget lägger ned
driften vid Mörbylånga sockerbruk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att, om nedläggning av
Mörbylånga sockerbruk inte kan förhindras,
omställningstiden fastställs till fem år.

Stockholm den 6 mars 1991

Bertil Danielsson (m)

Nils Fredrik Aurelius (m)