Skogspolitiken måste grundas på ett långsiktigt
tidsperspektiv. Skogen har i Sverige normalt en omloppstid
om 80--100 år. Konjunktursvängningar över en tidsperiod
om fem år får då inte göra att man tar till metoder som leder
till att den långsiktiga produktionsförmågan försämras.
Människan har ett ansvar för att skogen, liksom andra
naturresurser, nyttjas på ett sådant sätt att kommande
generationer kan ha nytta av den. Samhället får inte heller,
i strävan att få fram skogsråvara, förledas till att stimulera
skogsbruksmetoder som förstör naturvärden. Enligt vår
åsikt måste skogspolitiken vila på en realistisk, ekonomisk
och ekologisk långsiktig syn.
Skogen i Sveriges ekonomi
Skogsnäringen står för 20% av landets
industriproduktion. I tabell 1 visas export och import
fördelade på olika varugrupper. Dessutom har en
''bytesbalans'' för respektive näringsgren räknats fram som
export minus import.
Tabellen visar att skogsnäringen totalt drog in
exportintäkter om ca 67 miljarder kronor (1989).
Intressantare är den bytesbalans som redovisas för
näringsgrenarna. Bytesbalansen för skogsnäringen är
betydligt större än för verkstadsindustrin, trots att
verkstadsindustrin exporterar för nästan tre gånger så
mycket som skogsnäringen. Dessa siffror pekar på skogens
stora betydelse för Sveriges ekonomi.
Skogen ger också överlägset störst netto i den svenska
handelsbalansen, följd av verkstadsindustrin.
Skogsnäringens betydelse för Sveriges ekonomi beror bl a
på att det är en inhemsk och förnyelsebar näring. Den är
inte beroende av dyrbar import i någon större omfattning.
Det faktum att den är förnyelsebar och som främsta
energikälla har solen, gör att det är en näring som kommer
att ha än större betydelse när vi går vidare in i biosamhället.
Den svenska skogsindustrin har haft och har goda
förutsättningar av flera orsaker. Skogsråvaran i Sverige är
av god kvalitet i en internationell jämförelse. Skogen har
som resultat av en god skogsvård en ålderssammansättning
som ger förutsättningar för en jämn avverkning.
Sverige har en hög kunskapsnivå och välutbildad
arbetskraft. I landet finns dessutom god tillgång till vatten
och energi, vilket är en förutsättning för
industriverksamheten.
Den svenska miljöpolitiken, som centern varit
pådrivande för, har lett till att Sverige i många avseenden
ligger långt framme i jämförelse med andra länder.
Eftersom den svenska industrin redan utvecklat och
introducerat ny, miljövänlig teknologi ligger man före andra
länders industri. Svensk skogsindustri satsar t ex 4 miljarder
kr. på miljöförbättrande åtgärder mellan 1988 och 1992.
Detta gör att den svenska skogsindustrin kommer att få
konkurrensfördelar i förhållande till andra länders
skogsindustri. Även övriga länder kommer med
nödvändighet att behöva införa strängare miljökrav på
industrin.
Biosamhället
Samhället går in i biologins tidsålder. Ett biosamhälle
växer fram, som bygger på solens flödande energi och där
råvaruhantering är en del av det naturliga kretsloppet. I
biosamhället får landsbygden och inte minst jord- och
skogsbruket en ny roll i frontlinjen av den tekniska
utvecklingen.
Fotosyntesen, dvs växternas förmåga att fånga upp och
lagra solenergi, är grunden för mänskligt liv på jorden. Den
globala ekonomin bygger i hög grad på att fotosyntesen
fungerar. Dagens skövling av regnskogar och
ökenutbredningen är några av de största hoten mot en
positiv ekonomisk utveckling i världen.
Solen är källan till nästan all den energi som flödar
genom naturen och det mänskliga samhället. Nästan all den
energi som människan använder är omvandlad solenergi.
Även fossila bränslen är solenergi som lagrats under
årtusenden. Dessa lager förbrukar nu människan i allt högre
takt, vilket leder till oerhörda miljöproblem och begränsar
möjligheterna för kommande generationer.
Energisystemet i framtidssamhället måste bygga på
solens flödande energi. Fossila bränslen och uran är ingen
lösning på globala miljö- och ekonomiproblem. De
förvärrar situationen eftersom användningen innebär att vi
tär på icke förnybara resurser och förstör miljön. Vi måste
sluta att tära på kapitalet och lära oss leva på räntan, dvs
naturens avkastning.
Idag produceras lika mycket energi av skogsråvara som
från all kärnkraft. Möjligheterna att klara
kärnkraftsavvecklingen samtidigt som vi sparar de orörda
älvarna och inte ökar koldioxidutsläppen, kräver en
medveten satsning på ökad användning av bioenergi.
Energipolitiken får en ny inriktning genom
överenskommelsen i januari 1991 mellan centern,
socialdemokraterna och folkpartiet liberalerna.
Överenskommelsen innebär en massiv introduktion av
biobränslen och att den nödvändiga kärnkraftsavvecklingen
kan starta. Detta innebär nya möjligheter för
skogsnäringen.
Över hela världen har miljöhoten och en allt större
kunskap om biologiska och ekologiska samband öppnat
dörren för en ny bioindustriell utveckling där biotekniken
spelar en stor och viktig roll. Biologiska material från t ex
skogen utgör råvara för denna nya teknik. Det är viktigt att
vi nu satsar medvetet för att öka den biologiska och
ekologiska kompetensen och finna nya
användningsområden för jord- och skogsbruksprodukter.
Sverige måste ta tillvara framtidens möjligheter, satsa
offensivt på forskningsutveckling och tillämpning för att se
till att ligga i frontlinjen för framtidens resurssnåla och
miljövänliga samhälle. Sverige kan bli ledande på vägen in
i biosamhället. I Sverige har vi de naturresurser som är
utgångsmaterial för biosamhällets produktion. Vi har rikligt
med skog, åkermark och vatten. De nordiska skogarna är
en grön resurs för Europa redan idag. I framtidens
biosamhälle kommer de att vara ännu viktigare.
Skogspolitiken måste därför inriktas på ett långsiktigt
uthålligt skogsbruk.
Skogen -- en regional motor
Landsbygden har stora möjligheter i framtiden. Inför
2000-talet får debatten inte bara handla om att bevara och
skydda, utan främst om att förnya och utveckla. På
landsbygden finns de resurser som är viktiga för framtiden.
Skogen, jorden och vattnen är de naturliga
produktionsresurserna på landsbygden. Dessa resurser
kommer att få en allt större betydelse i och med
biosamhällets framväxt. De förhållandevis billiga råvaror,
som de fossila bränslena och andra icke-förnybara resurser
erbjuder, kommer av bl a miljöskäl att behöva ersättas.
Detta leder till nya möjligheter för landsbygden.
Vi är övertygade om att åkermarken och skogen
kommer att uppvärderas. Skogen är redan idag relativt högt
värderad, även i penningmått. Efterfrågan på mark som
inte är skadad av föroreningar kommer att bli mycket stor
inom en snar framtid.
Skogsnäringen sysselsätter ca 175 000 personer direkt
och man räknar med att 300 000 sysselsätts direkt eller
indirekt av skogsnäringen. Därigenom är skogsnäringen av
stor betydelse för sysselsättning och försörjning på
landsbygden. Det visar klart den sammanställning som
redovisas i tabell 2 (bil 2). I tabellen redovisas
sysselsättningen inom några näringsgrenar, dels för hela
riket, dels för Kalmar och Jämtlands län.
I hela riket sysselsätter skogssektorn 3,9 procent av de
förvärvsarbetande. I Jämtlands län sysselsätts 6,9 procent
och i Kalmar län hela 9,0 procent inom skogssektorn. I vissa
orter är skogsnäringen helt dominerande. I Kalix räknar
man med att ca 27 procent är direkt eller indirekt sysselsatta
i skogsnäringen. I Hudiksvall är motsvarande siffra 25
procent. Den indirekta sysselsättningen som skogsnäringen
ger upphov till är direkt avgörande för
utvecklingsmöjligheterna i stora delar av landet.
Produktion av massa och papper är störst i Norrland.
För regioner, som annars har problem med
sysselsättningen, är alltså skogen en mycket viktig resurs.
Det är därför också av stor regionalpolitisk betydelse att
skogs-, skatte- och näringspolitiken utformas så att
skogsnäringen kan utvecklas på ett positivt sätt.
Befolkningsminskningen i glesbygder är ett problem för
ett aktivt skogsbruk. Det är av stor betydelse för
skogsbruket att aktivt verksamma människor finns kvar i
glest befolkade områden. Det skapar de bästa
förutsättningarna för ett uthålligt skogsbruk och en god
skogsvård.
Genom det kombinerade jord- och skogsbruksföretaget
stärks förutsättningarna för ett uthålligt skogsbruk.
Kombinationen jord- och skogsbruk har visat sig vara av
utomordentligt stort värde för företagsamheten på
landsbygden, framförallt inom mellanbygderna.
Kombinationen ger möjlighet till jämnt fördelad
sysselsättning och inkomst. För att stimulera denna
kombination föreslår vi att skogsmark från Domänverket
och kyrkan säljs till aktiva jord- och skogsbrukare i bygden
för att skapa rationella enheter.
I många bygder går utvecklingen mot fastigheter med
enbart skog, bl a beroende på tidigare förd
jordbrukspolitik. I dessa bygder är det angeläget att genom
t ex skogs- och skattepolitiken skapa bättre förutsättningar
för aktiva skogsbrukare.
Stärk det personliga ägandet!
Det privata småskaliga skogsbruket är att föredra
framför bolagsägd och statligt ägd skog. Vi anser att det
privata skogsbruket borgar för att skogen sköts på ett sätt
som är till fördel för både skogsnäringen i sin helhet och för
miljö och naturvård. T ex är möjligheterna till ett
ståndortsanpassat skogsbruk större med ett småskaligt
skogsbruk.
Det personliga ägandet leder också till ett personligt
ansvar för egendomens förvaltning.
Mindre hyggen, som förekommer i privatskogsbruket,
har ett mer positivt miljövärde än stora hyggen. De små
hyggena smälter bättre in i landskapsbilden och ger inte lika
stora ingrepp i naturen.
Ett livskraftigt privatskogsbruk är också till stort gagn
för en levande landsbygd. Många aktiva brukare som är
bosatta i bygden ger möjlighet till sysselsättning inom andra
sektorer, t ex service, i regionen. Detta skiljer
privatskogsbruket från bolagens och statens, där
skogsarbetarna huvudsakligen kommer tillresande för att
utföra arbetet.
Idag är ca 50% av skogen i privat ägo. Till största delen
är det enskilda personer, men även enskilda bolag
förekommer. Andelen skogsmark i privat ägo har minskat
något under den senaste tioårsperioden. Även om det rör
sig om små procentuella förändringar, gäller det stora
arealer som har stor betydelse för landsbygden och dess
näringsliv.
Det finns en risk att vad staten en gång förvärvat förblir
i statlig ägo, p g a den inneboende tröghet som finns i statlig
verksamhet. Omvärlden har dock förändrats under dessa
dryga hundra år. Huvudsyftet till att staten skulle äga skog
var att skogen annars missköttes. Detta förhållande råder
inte längre. Riksdagen har stiftat skogsvårdslag och andra
lagar som reglerar hur skogen ska skötas. Sverige har idag
en mer kunnig skogsägarkår. Det är uppenbart att
Domänverkets historiska roll som skogsförvaltare inte har
någon rimlig grund i dagens Sverige.
Enligt vår uppfattning skulle stora vinster uppnås om
skogsmark överförs från Domänverket till aktiva skogs- och
jordbrukare. Den nuvarande ägarstrukturen inom
skogsnäringen leder till lägre effektivitet. Staten bör inte
äga och förvalta produktiv mark i områden där det finns
förutsättningar för enskilt privat brukande av skogen.
Statens roll är att genom beslut i riksdag och regering fatta
beslut om ramar för näringslivets och skogsnäringens
verksamhet.
Domänverkets anställda ska också erbjudas att köpa
mark. Lantbruksnämnderna bör pröva förvärven så att
marken kommer i aktiva brukares ägo i bygden. Skogsmark
bör i första hand bjudas ut till nuvarande arrendatorer och
anställda.
Utförsäljningen bör starta omedelbart, men bör ske i
den takt som marknaden klarar av.
Allemansrätten
Allemansrätten är en urgammal rätt i Sverige. Det är en
mycket fin tradition som Sverige har och som i en
internationell jämförelse är unik. Allemansrätten ger
människor rätt att utnyttja de rikedomar och
naturupplevelser som skog och natur erbjuder. Genom att
ge alla människor rätt till naturen stärks förståelsen för att
människan är en del av naturen. Vi ska slå vakt om dessa
rättigheter. Men allemansrätten innebär inte bara
rättigheter, allemansrätten innebär också skyldigheter för
människor.
Allemansrätten leder vanligtvis inte till några större
problem. Men den frihet som allemansrätten ger,
missbrukas av vissa människor. Man tar allemansrätten i
egna händer och förstör på det sättet delar av skog och
natur. En omfattande nedskräpning i naturen utmed vägar
och rastplatser är exempel på hur allemansrätten
missbrukas. Det handlar oftast om att informationen om
allemansrätten till turister i Sverige är undermålig. Detta
borde dock inte vara något problem att åtgärda.
Naturvårdsverket måste ges i uppdrag att förstärka
informationen, framförallt till utländska turister i Sverige.
Allemansrätten finns bara på ett ställe i lagboken: i 1 §
naturvårdslagen. Där sägs att naturen är tillgänglig för alla
enligt allemansrätten. Vad som mer exakt menas framgår
inte där eller någon annanstans. Det missbruk av
allemansrätten som tyvärr förekommer måste stoppas.
Missbruket leder till skador på naturen och förluster för
markägare.
Allemansrätten innebär så grundläggande fri- och
rättigheter samt skyldigheter att det bör övervägas om den
kan lagfästas. Detta är viktigt också med tanke på den
pågående internationaliseringen och närmandet till EG.
Regeringen bör utreda denna fråga.
Jordförvärvslagstiftningen
Jordförvärvslagstiftningen har ett flertal positiva
effekter för skogs- och jordbruket samt för en levande
landsbygd. Genom lagstiftningen finns möjlighet för staten
att medverka till att skapa en lämplig företags- och
ägarstruktur. Splittrade fastigheter kan föras samman.
Lagen förhindrar starka kapitalintressen från att köpa
upp delar av den svenska landsbygden. Utan lagstiftning
finns det en uppenbar risk att många fastigheter skulle
komma att köpas upp av personer med spekulativa
intressen. Det skulle leda till ett försämrat skogsbruk och en
utarmning av den svenska landsbygden.
Kravet på sambandet mellan ägande, brukande av en
fastighet och boende i bygden måste hävdas i lagens
tillämpning. Detta är mycket viktigt för målsättningen om
en levande landsbygd.
Lagen har stor regionalpolitisk betydelse. Genom lagen
prioriteras brukare i bygden framför andra köpare när det
finns ett flertal köpare. Centern har föreslagit stärkningar
av lagen vad avser sambandet boende--brukande.
Virkesbalans
Den svenska skogen växer till med ca 100 milj
m3sk per år. Avverkningen är ca 70 milj m3sk
per år, och det finns ytterligare en möjlig
avverkningspotential om ca 10 milj m3sk att utnyttja
utan att komma i konflikt med naturvårdsintressen.
Slutsatsen är att det inte råder någon fysisk brist på
vedråvara i Sverige.
Då det för drygt tio år sedan hävdades att tillgången på
ved till skogsindustrin var för liten drevs det fram krav om
att öka tillgången. Detta ledde bl a till införandet av
produktionsmålet i skogsvårdslagen och senare även till
bestämmelser om gallrings- och avverkningsskyldighet.
Obligatoriska skogsbruksplaner infördes med motiveringen
att de skulle leda till ett aktivare och mer rationellt
skogsbruk. Dessa krav genomfördes efter starka
påtryckningar från skogsindustrin och
fackföreningsrörelsen. Bestämmelserna har lett till
omfattande byråkrati för den enskilde skogsägaren och risk
att naturvården sätts på undantag.
Idag råder en annan virkesbalans, virkesförrådet växer
och tillgångarna är större än efterfrågan. Idag behövs en
större industrikapacitet i landet för att kunna ta till vara den
potential som finns att avverka. Ett ökat råvaruuttag kräver
nya anläggningar för förädling i landet. Vi anser att det i hög
grad måste vara lika intressant för statsmakterna att kräva
ökad industrikapacitet som det var att ställa krav på
avverkningar. Det finns också starka skäl att utvidga
användningen av råvara även till energisektorn, vilket den
nya energipolitiken möjliggör.
Skogsindustrin hävdar ofta att den svenska
vedkostnaden är hög i jämförelse med andra länder. Den
svenska vedkostnaden är 58% av slutproduktens pris, i
USA är den 40% och i Brasilien ca 10--15%. Hela
vedkostnaden kommer dock inte skogsägaren till del
eftersom transport och avverkningskostnader är något som
skogsägaren inte bestämmer över. Det höga svenska
kostnadsläget är orsaken till denna situation. Lågprislinjen
i t ex Nordamerika har lett till att det inte finns ekonomiskt
utrymme för gallring, plantering och andra
skogsvårdsåtgärder. Detta leder till exploatering av skog
snarare än skogsbruk. Brasiliens låga vedkostnad är
kombinerad med en oförsvarbar skövling av regnskog. Vi
anser att det svenska skogsbruket måste vara lönsamt för att
garantera väl fungerande skogsbruk och naturvård i
Sverige.
Kartellbildning
Det finns idag utpräglade inslag av köparmonopol på
massavedsmarknaden i Sverige. Köparna samverkar i
organiserade former, i karteller. Dessa karteller är
godkända av samhället med hänsyn till att de anses ha
positiva effekter.
Situationen har dessutom förstärkts av de senaste årens
hopslagning av flera skogsbolag. Den nu aktuella affären
mellan SCA och MoDo är det senaste exemplet. Detta gör
att skogsägarna ofta bara har en köpare att vända sig till,
vilket naturligtvis leder till avsaknad av konkurrens och
därmed till samhällsekonomiska förluster.
Undersökningar visar att skogsägarna framför allt tar
hänsyn till virkespriset vid beslut om avverkning. Att priset
pressas ned av köparna leder till att skogsägarna inte
avverkar den mängd som är möjlig. En för låg
industrikapacitet förstärker denna effekt.
Den uppdelning av marknaden som kartellbildningen
innebär, påverkar virkesförsörjningen för övrig
skogsindustri, t ex sågverken, negativt.
Vi anser att kartellernas negativa inverkan är större än
de positiva effekterna. De bör därför inte tillåtas att verka i
fortsättningen. Statens pris- och konkurrensverk och
Näringsfrihetsombudsmannen måste skärpa sin bevakning
av skogsindustriernas verksamhet. En fri marknad leder till
det bästa resultatet för skogsägare, skogsindustri och
samhälle.
Träfiberlagen (1987:588) innebär att träflis bara får
användas som råvara och inte som bränsle. Lagen behövs
inte längre för att erbjuda industrin tillräckligt med råvara,
då det idag snarast råder överskott av flis på marknaden.
Lagen är en onödig reglering av marknaden och bör
avskaffas. Detta bör ges regeringen till känna.
Skatter och avgifter
Skogsvårdsavgiften
Skogsägaren berörs av fyra olika skatter i sitt
näringsidkande. Det är inkomstskatt, arbetsgivaravgifter,
fastighetsskatt och skogsvårdsavgift. Skogsvårdsavgiften är
en skatt som saknar motsvarighet i andra näringar. Den tas
ut av näringen för att bl a finansiera myndighetens arbete
och vissa bidrag inom området. Den skiljer sig på ett
anmärkningsvärt sätt från finansieringen av annan
myndighetsutövning i Sverige. Att specialdestinera en skatt
till ett visst ändamål strider mot gängse princip.
För att ta del av de bidrag som bekostas med avgiften
måste ansökan ske, vilket leder till en omfattande byråkrati.
Avgiften innebär att denna statliga byråkrati transfererar
pengar mellan olika skogsägare på ett sätt som oftast strider
mot vår grundläggande målsättning att det är de privata
skogsägarna som ska uppmuntras.
Skogsvårdsavgiften har ökat kraftigt sedan den infördes.
Användningen av medlen som flyter in har också förändrats
med tiden. Idag används medlen till att finansiera vissa
bidrag inom det skogliga området. Det gäller även bidrag av
regionalpolitisk karaktär. Därmed får näringen själv stå för
det regionalpolitiska stödet till skogsnäringen. Detta är en
stor orättvisa som måste avskaffas.
Om beräkningar görs på hur stor skogsvårdsavgiften blir
på en skogs omloppstid får man fram att den är betydande.
Lantbruksuniversitetet har beräknat den sammanlagda
avgiften till 40 procent av nettot vid avverkningen vid en 80-
årig omloppstid. På en 100-årig omloppstid utgör avgiften
hälften av avkastningen. Eftersom omloppstiden är högre i
norra Sverige drabbas skogsbruket där hårdare.
Anslag finansieras med skogsvårdsavgiftsmedel trots att
ändamålet knappast är en skogsnäringens angelägenhet. En
del av skogsvårdsavgiftsmedlen går direkt in i statskassan
som en ren skatt. Resterande del av skogsvårdsavgiftsmedel
används för finansiering av olika skogliga bidrag och för
finansiering av den omfattande byråkrati som krävs för
fördelning av medlen. Budgetåret 1990/91 avskaffades
bidraget till dikning och för budgetåret 1991/92 föreslås att
bidraget till skogsodling efter avverkning av
lågproducerande bestånd m m avvecklas. Avvecklingen av
dessa bidrag är angelägen eftersom de haft negativ inverkan
på naturvården. De minskade bidragen innebär dock att
den andel av skogsvårdsavgiften som går tillbaka till
skogsbruket minskat kraftigt. Allt större andel av avgiften
går nu till myndighetsuppgifter och även till statskassan. I
årets budgetproposition anger regeringen att 73 milj kr är
ett bidrag till de samlade besparingarna på statsbudgeten.
Detta är ett orimligt förhållande och stärker kravet på att
skogsvårdsavgiften skall avskaffas.
I budgetpropositionen har föreslagits att under Bidrag
till skogsvård för budgetåret 1991/92, statsbidrag beviljas
med sammanlagt högst 150 milj kr och att ett förslagsanslag
anvisas om 153,3 milj kr. Bidragen utgår för följande
bidragsslag:
1. Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det skogliga
stödområdet 2.
Skogsodling efter avverkning av lågproducerande
bestånd m.m.
3. Ädellövskogsbruk 4.
Vissa naturvårdsåtgärder 5.
Översiktliga skogsinventeringar
Därutöver föreslås ett förslagsanslag för byggande av
skogsvägar med 40 milj kr som finansieras med
skogsvårdsavgiftsmedel.
Anslagsposten Särskilda skogsvårdsåtgärder inom det
skogliga stödområdet får i huvudsak anses vara ett bidrag av
rent regionalpolitisk karaktär. Skogsbruket inom det
skogliga stödområdet behöver av regionalpolitiska skäl ett
stöd, men detta stöd skall finansieras av budgetmedel som
annat regionalpolitiskt stöd och inte belasta
skogsägarkollektivet i andra delar av landet. Anslagen för
det regionalpolitiska stödet till skogsbruket förutsätts
därför i sin helhet finansieras av budgetmedel.
Anslagsposten Skogsodling efter avverkning av
lågproducerande bestånd m.m. ska enligt
departementschefens förslag avvecklas helt. Vi har tidigare
föreslagit att bidraget ska avskaffas och välkomnar detta
förslag.
Bidraget till ädellövskogsbruk syftar till att bevara ett
landskap som höjer det rekreativa värdet för alla
medborgare. Det är inte en angelägenhet av speciellt värde
för skogsbruket, och detta ändamål får därför ses som ett
allmänt anslag för naturvårdande ändamål, och bör
följaktligen inte räknas av mot skogsvårdsavgiften.
Anslaget för översiktliga skogsinvesteringar (ÖSI)
används egentligen för att finansiera planläggning på
sådana fastigheter där skogsägaren inte vill eller behöver
lösa ut skogsbruksplaner. Vi anser att ÖSI leder till onödig
byråkrati och stelbenthet. Vi föreslår att anslaget helt
avskaffas.
Så som det skogliga bidragssystemet nu visat sig fungera
är det för skogsbruket bättre att skogsvårdsavgiften och
samtliga bidragsformer, med undantag av sådana som är av
regionalpolitisk karaktär, avvecklas. Stödet till byggande av
skogsvägar finansieras med medel från skogsvårdsavgiften.
Vi föreslår att detta bidrag också avvecklas då
skogsvårdsavgiften avskaffas. Det innebär en besparing på
40 milj kr. Ett annat sätt att sänka kostnaderna för
skogsbilvägsbyggande kan vara att ändra i nuvarande
avskrivningsregler. Dessa bör enligt vår mening utformas så
att större delen av byggkostnaderna kan direktavskrivas,
dvs kostnadsföras i redovisningen. De enskilda företagen
kan t ex jämställas med aktiebolagen och få göra en stor
direktavskrivning om 84%.
Under C 4. Skogsvårdsorganisationen: Investeringar
föreslås ett anslag om 20,8 milj kr. Detta är investeringar i
uppdragsverksamhet och i frö- och plantverksamhet.
Dessutom ges bidrag till skogsfröplantager. Vi anser att
bidragen till investeringar i uppdrags-, frö- och
plantverksamhet kan avvecklas. Bidrag till
skogsfröplantager bör dock fortfarande ges. Detta ger en
besparing på ca 15 milj kr.
Skogsstyrelsens myndighetsuppgifter bör renodlas och
bl a frö- och plantverksamheten kan skötas av andra.
Vi föreslår att Bidrag till skogsvård m m fördelas enligt
nedan:
C 5.
Egenföretagare med kapitalintensiv verksamhet beläggs
av s k egenavgifter även på den del av inkomsten som
egentligen är kapitalavkastning. Det beror på att det inte
heller i det nya skattesystemet blir möjligt att ur
egenföretagarens samlade inkomst urskilja arbetsinkomst
respektive avkastning på i företaget nedlagt eget kapital.
Detta strider mot syftet med arbetsgivaravgifter och skapar
orättvisa mellan olika företagsformer.
Skogsbruk är en sådan kapitalintensiv
verksamhet, som drabbas av denna effekt. Det är därför för
skogsbrukets vidkommande viktigt att den s k särskilda
redovisningsmetoden eller annan teknisk lösning snarast
införs för att komma till rätta med detta problem.
Förmögenhetsbeskattning av i företaget arbetande
kapital
Sedan ett antal år reduceras förmögenhetsvärdet av det
kapital som är placerat i eget företag till 30 %. Det bör
utvidgas till en fullständig reduktion.
Skogskonto
Den källskatt på skogskonto som nu införts innebär en
dubbelbeskattning av räntan. Skogskontot används som en
resultat- och utjämningsmöjlighet. En skärpning av
beskattningen riskerar att leda till att avverkningarna och
virkestillgångarna minskar. Centern har avvisat denna
skatteskärpning.
Naturvård och miljö
Skogen är, som vi redan tidigare konstaterat, en mycket
viktig naturresurs. Ett mått på detta är den ekonomiska
betydelse skogen har för vårt land. Ett annat mått kan vara
i vilken omfattning skogen växer till, hur stor
biomasseökningen är. Det svenska vedförrådet ökar nu
varje år, vilket leder till att värdet av skogen ökar i
penningmått men även som naturresurs.
Ekosystemets långsiktiga produktionsförmåga måste
garanteras. Detta kräver en god naturvård. Skogen måste
brukas på ett sådant sätt att rimlig avkastning kan tas ut
även i framtiden. Naturvården får inte vara beroende av
konjunkturen. Sverige har råd med en god naturvård även
i en lågkonjunktur.
Luftföroreningar
Man har länge känt till att utsläpp av svaveldioxid har
gett skador på växtlighet. Det försurande regnet har blivit
allmänt känt. Under senare år har också andra föroreningar
kommit in i bilden såsom kväveoxider och ozon. Det är ofta
kombinationseffekter mellan olika ämnen som leder till
skogsskador.
Sverige måste besluta om långtgående åtgärder för att
minska luftföroreningarna. En minskning är viktigt såväl
inom som utom landets gränser. Om vi inte minskar
luftföroreningarna kommer skogen i Sverige att få skador
som blir svåra eller kanske omöjliga att reparera.
Därigenom skulle skogsnäringarna i Sverige förlora delar av
sin viktigaste råvarubas.
Kalkning av skogsmark är nödvändigt, men innebär bara
uppehållande försvar. Målet måste vara att minska de
försurande utsläppen. Centern har fört fram krav på
miljöavgifter, internationell luftvårdsfond, stimulans till
effektivare rening, åtgärder mot trafikens utsläpp m m, för
att kraftigt minska de utsläpp som förstör skogen.
Kalkningsbehovet är för närvarande stort. Idag sker
kalkningen huvudsakligen direkt i sjöar och vattendrag.
Detta kan ge chockeffekter på vattnets flora och fauna. Vi
anser att mer av kalkningen bör ske i vattendragens
tillrinningsområden, bl a i skogsmark. Kalkning av skog
sker ej i nämnvärd omfattning. Den vitaliseringskalkning
som naturvårdsverket prövat är värd en ytterligare satsning.
Centern har tidigare föreslagit storskaliga försök med
vitaliseringskalkning. Vissa försök har nu kommit igång. Vi
återkommer till dessa frågor i samband med den aviserade
miljöpropositionen senare detta riksmöte.
Naturvårdshänsyn
Skogen ger mycket mer än bara skogsråvara. Den ger
naturupplevelser, vilt, bär och svamp m m. Skogsmiljön kan
beskrivas som en icke prissatt, extern effekt av skogsbruket.
Den är av stort värde för människor, även om den är svår
att mäta i penningmått. Skogen är naturligtvis också viktig
för andra än människan. För växter och djur är den en viktig
livsplats. Samhället har därför rättighet att ställa krav på
hur skogsbruket bedrivs ur naturvårdssynpunkt.
Skogsbruket ska bedrivas på ett naturvårds- och
miljöanpassat sätt. Det är en nödvändighet för att skydda
den flora och fauna som finns i skogen. Det småskaliga,
enskilt ägda skogsbruket har störst förutsättningar att
bedriva detta skogsbruk.
Det är viktigt att bevara arter som hotas av utrotning.
Det har i jordens historia alltid förekommit att
artsammansättningen förändras p g a klimatförändringar,
konkurrens från andra arter m m. Den utrotning av arter
som nu håller på att ske skiljer sig dock från den tidigare.
Människan har som enskild art orsakat en mycket snabb
utrotning av flera växt- och djurarter. Denna utrotning av
olika livsformer är oacceptabel.
Människan som enskild art får inte utrota andra arter i
sin omgivning. Utrotning är en definitiv händelse som inte
kan göras ogjord. Bevarandet av den genetiska mångfalden
handlar i grunden om att upprätthålla de ekologiska
systemen och att garantera människans egen överlevnad.
Enligt naturvårdsverkets inventering av hotade arter,
och förändringen över 100 år, är ca 175--180 av totalt 30
000--35 000 arter av djur och växter i Sverige idag
försvunna, hotade eller mycket sårbara. De flesta av dessa
är insekter. Den ursprungliga livsmiljön har för många arter
reducerats till små öar i landskapet. Biologiska organismer
av olika slag ingår i kretslopp på jorden som är av avgörande
betydelse för hela ekosystemet.
Skogsbruket har stor betydelse för landskapsbilden. Det
räcker inte att hänsyn tas bara på beståndsnivå.
Skogsbruket måste även tillämpa en hänsyn till landskapet.
Förnyelsen av skogslandskapet måste ske varsamt. Det
finns idag stora områden med naturnära skogssystem, där
den skogliga kontinuiteten ännu inte brutits. Det är viktigt
att delar av dessa områden sparas till kommande
generationer.
Genom en högre lövträdsinblandning i barrskog
åstadkoms en högre biologisk mångfald. Det motverkar
också naturligt effekterna av luftföroreningar. En ökad
barrskogssatsning minskar istället den biologiska
mångfalden och motverkar inte försurningen. Vi förordar
därför en ökad satsning på lövträd.
Totalt finns 3,4 miljoner ha sumpskog i landet. Sedan
1979 har 200 000 ha våtmarker dikats ut. Det har t o m utgått
statliga bidrag för denna verksamhet fram till 1990.
Markavvattning genom dikning bör minskas och förändras.
Detta är viktigt för bl a vattenbalansen. Genom att anpassa
hyggen i terrängen kan behovet av markavvattning minska.
Nya diken ska kräva tillstånd, medan dikesrensning ska
kunna ske utan tillstånd. På mossar och kärr ska
myndigheten ha en restriktiv inställning vid ansökan om
dikning. Många av dessa kan fungera som kvävefällor för
att minska läckaget till vattendrag.
För att göra skogsbruket mer landskapsanpassat krävs
att det ges utrymme för ett differentierat skogsbruk. Den
tekniska utvecklingen som pågår leder till att nya metoder
inom skogsbruket kommer fram. Dessa småskaliga metoder
gör att skogsbruket kan bedrivas mer anpassat till
respektive ståndort. Det gör att skogsbruket mer anpassas
till t ex landskapsbilden. Den tekniska utvecklingen av nya
metoder bör uppmuntras.
Det måste finnas tillräckligt stor andel
avverkningsmogen skog för att tillförsäkra de arter som är
beroende av denna biotop en livsplats. Denna strävan finns
också inom skogsbruket. Det finns således ingen
motsättning mellan skogsbruk och naturvård i denna fråga.
Genom att gammal skog finns någonstans i den lokala
miljön tillförsäkras hemvist för flora och fauna som kräver
sådana livsplatser. Dessutom krävs att vissa områden
skyddas för all framtid genom reservatsbildningar. Vi anser
att detta måste vägas in vid beslut om nya reservat.
Nya storskaliga brukningsmetoder inom skogsbruket
leder till stor miljöpåverkan. Vi anser att det bör krävas
miljökonsekvensbeskrivningar för radikala
skogsbruksmetoder som hyggesplöjning, stubbrytning,
dikning, inplantering av främmande trädslag, samt för
skogsplantering på jordbruksmark. Detta är viktigt för att
fastställa hur dessa metoder påverkar miljö och naturvård.
Användningen av kemiska bekämpningsmedel i
skogsbruket har i stort sett upphört sedan kommunerna fick
ansvaret för översynen. Försurningen är den största
orsaken till förändringar av flora och fauna i skogen.
Traditionell skogsgödsling kan förstärka dessa förändringar.
Försurning gör det nödvändigt med vitaliseringsgödsling
eller kalkning som vi beskrivit tidigare.
Reservatbildning
Sedan 1920 har den produktiva skogsmarksarealen ökat
med 800 000 ha i Sverige, trots stadsutbyggnad och
reservatsbildning. Det finns således ingen grund att påstå
att reservat har ryckt undan stora arealer skogsmark från
produktion.
Idag är ca 100 000 ha nedanför skogsodlingsgränsen
avsatt till reservat. Antalet reservat måste öka i förhållande
till nuläget. Det är främst i södra Sverige som behovet av
nya naturreservat är stort. Det måste bli administrativt
enklare att bilda små naturreservat. Det kan gälla t ex
skogsdungar e dyl. Statlig mark som är av värde för
naturvården bör överföras till naturvårdsfonden. Det rör
framför allt domänverkets mark i den fjällnära regionen.
Överföringen bör kunna ske utan att ''staten ersätter
staten''.
Vid bildandet av naturreservat på enskild mark måste
skälig ersättning utgå till den tidigare markägaren. Om
marken köps av staten ska ersättningen vara
marknadsmässig. I de fall den enskilde fortsättningsvis äger
marken ska ersättning utgå om pågående markanvändning
avsevärt försvåras. Ersättning kan även ske genom att
erbjuda ersättningsmark till skogsägaren.
Markägare och enskilda organisationer bör kunna ta en
mer aktiv del i vården av naturvårdsobjekt. Genom att
engagera fler parter i arbetet breddas kunnandet och
engagemanget. Ytterligare ett sätt att låta fler ta aktiv del i
naturvårdsarbetet är att bilda en speciell fond dit människor
kan skänka eller testamentera pengar. Medel ur fonden ska
kunna användas till att köpa och vårda mark eller speciella
naturvårdsobjekt. Vi vill framhålla att bildandet av en
sådan fond inte får leda till minskade statliga medel
till den ordinarie naturvården. Fonden ska ses som en
förstärkning, inte en ersättning, av den statliga
verksamheten.
Främmande arter
Introduktionen av arter, som inte normalt växer i den
svenska naturen, måste ske med stor försiktighet.
Contortatallen är den mest diskuterade arten som förts in
och börjat användas i Sverige. Introduktionen av contortan
skedde utan att några närmare studier gjordes av hur den
skulle reagera under svenska förhållanden. Det är ännu för
tidigt att uttala sig om vad slutresultatet kommer att bli.
Klart är att hårdare regler måste gälla i framtiden för
introduktion av nya arter i Sverige. Innan vidare plantering
av contortan sker måste klarlägganden göras om riskerna
för insekts- och svampangrepp.
Gentekniskt förändrade träd, växter eller
mikroorganismer ska inte tillåtas att planteras eller släppas
ut i Sverige, förrän forskningen med säkerhet kan garantera
kontrollen av växterna och en eventuell spridning i naturen.
Skogsvårdslag
Hela skogsvårdslagen måste prövas förutsättningslöst.
Enligt vår uppfattning bör skogsvårdslagen få inriktningen
att sätta upp ramar och minimikrav för hur skogsbruket ska
bedrivas. Ramarna ska främst grundas på vilken hänsyn till
naturvård och miljö som krävs. Skogsbrukarna skall sedan
anpassa sitt skogsbruk till de angivna ramarna och
minimikraven. Samhället ska naturligtvis kontrollera
att ramar och minimikrav uppfylls, men inte planera
hur de uppfylls.
Produktionsmålet inom skogsvårdslagen bör avskaffas.
De fria marknadskrafterna klarar att ge de signaler som
fordras för att få fram den mängd virkesråvara som krävs.
Produktionsmålet bygger på en övertro på politikers och
myndigheters möjligheter att planera och bedöma lämpliga
produktionsnivåer. Politiker och myndigheter ska istället
sätta upp de ramar som behövs för en näring. Vidare bör
avverknings- och gallringstvång tas bort.
Vi förväntar oss att den sittande skogspolitiska
utredningen lämnar förslag med denna inriktning.
Viltskador på skog
Ett av hoten mot skogsbruket är viltskadorna, främst
älgbetning. Produktionen av kvalitetsvirke av tall försvåras
kraftigt med dagens viltstammar. En för stor älgstam
omöjliggör ett kvalitetsinriktat skogsbruk. Framför allt
drabbas täta självföryngrande plantskogar av älgbetning.
Det är därför viktigt att hålla älgstammen på en rimlig nivå.
Det är av vikt att skogsägare med skog där viltskador är
vanligt förekommande, får en ökad möjlighet att påverka
viltstammens storlek. Privata skogsägare som drabbas av
omfattande viltskador bör få viss ersättning för skadorna.
Stimulera omarrondering
I vissa delar av landet är det en besvärande ägosplittring
av skogsmarken. Skiften och brukningsdelar är små och
orationella och ägogränserna ofta oklara. Lagstiftningen
går knappast att tillämpa på avsett sätt. Behovet att
stimulera omarrondering är uppenbart.
Ett hinder för en omarronderingsprocess är de höga
lantmäterikostnaderna. Kostnaderna för förrättning kan
ibland bli orimligt höga i förhållande till den direkta nyttan
och den areal som den berör. Därför verkar
taxekostnaderna som ett hinder för det fortsatta
strukturarbetet. Enligt vår mening bör dessa hinder
minimeras så långt det är möjligt. Två åtgärder kan bidra till
detta. Vi föreslår att lantmäterikostnaderna skall ses som en
investering och få behandlas som en avdragsgill kostnad i
förvärvskällan jordbruk. Vid mindre förrättningar är det
viktigt att lantmäteriet kan jämka sina kostnader för
förrättningen så att dessa framstår som rimliga i förhållande
till nyttan.
Med bidrag från anslaget B 4. Bidrag till jordbrukets
rationalisering, m m, ges möjlighet till
omarronderingsprojekt i bl a Kopparbergs län. Detta arbete
är mycket angeläget och har pågått en längre tid. Man har
inom myndigheten byggt upp en stor kompetens inom
området och har många angelägna projekt. Vi anser att
ramen om 5 milj kr för detta ändamål är för låg. Vi föreslår
att myndigheten istället inom totalanslaget om 15 milj kr får
möjlighet att disponera medel enligt de behov som finns.
Enligt vår uppfattning bör då omarronderingsprojekten i
Kopparberg prioriteras. Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utförsäljning av statligt eller
genom staten kontrollerad bolagsägd skogsmark samt
skogsmark ägd av kyrkan,1]
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utredning av lagfästning av
allemansrätten samt behovet av informationsinsatser,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordförvärvslagstiftningen,
[att riksdagen beslutar att skogsvårdsavgiften upphör
från den 1 juli 1991,2]
3. att riksdagen -- vid bifall till yrk. 1 i motion
1990/91:Sk349 -- beslutar att bidragsformen 5. Översiktliga
skogsinventeringar under C 5. Bidrag till skogsvård m.m.,
avvecklas från den 1 juli 1991,
4. att riksdagen -- vid bifall till yrk. 1 i motion
1990/91:Sk349 -- till C 4. Skogsvårdsorganisationen:
Investeringar (prop. 1990/91:100, bil. 11) för budgetåret
1991/92 anvisar 15 385 000 kr. mindre än regeringen har
föreslagit eller således 5 500 000 kr.,
5. att riksdagen -- vid bifall till yrk. 1 i motion
1990/91:Sk349 -- till C 5. Bidrag till skogsvård m.m. (prop.
1990/91:100, bil. 11) för budgetåret 1991/92 anvisar 61 000
000 kr. mindre än regeringen har föreslagit eller således 92
300 000 kr.,
6. att riksdagen -- vid bifall till yrk. 1 i motion
1990/91:Sk349 -- beslutar att ej anslå medel till C 6. Stöd till
byggande av skogsvägar (prop. 1990/91: 100, bil. 11) för
budgetåret 1991/92,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avskrivningsregler för
investeringar i skogsbilvägar,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om egenavgifter på
kapitalavkastning,2]
[att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
prisbildningen inom marknaden för skogsråvara och
tillämpningen av konkurrenslagen (1982:729) på denna
marknad,1]
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av naturvårdshänsyn
i skogsbruket,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om insatser mot försurningen i
skogen genom bl.a. vitaliseringskalkning,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ersättning för viltskador på skog,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stimulering av omarrondering,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheter att behandla
lantmäterikostnader som avdragsgilla kostnader,2]
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om dispositionen av anslaget B 4.
Bidrag till jordbrukets rationalisering, m.m.
Stockholm den 21 januari 1991
Karl Erik Olsson (c)
Karin Starrin (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Göran Engström (c)
Lennart Brunander (c)
Stina Gustavsson (c)
Marianne Jönsson (c)
Birgitta Hambraeus (c)