Det inträffar vid enstaka tillfällen att riksdagen tar upp
ärenden om gottgörelse till enskilda personer, som har lidit
skada genom myndighetsutövning. Ett välkänt exempel är
fallet Birger Åström 1987. Bakgrunden var den gången att
oskäliga konsekvenser hade uppkommit genom en i och för
sig formellt riktig tillämpning av skattelagstiftningen.
Eftersom ärendet hade handlagts lagenligt kunde
regeringen inte på egen hand klara ersättningsfrågan, utan
riksdagen måste ta beslutet i kraft av sin finansmakt enligt
regeringsformen. Den gången lade regeringen fram en
proposition på förslag av den dåvarande finansministern,
Kjell-Olof Feldt, men initiativ kan likaväl tas inom
riksdagen.
Vi vill genom denna motion ta upp ett annat enskilt fall
som under snart tio års tid handlagts av olika regeringar,
domstolar och myndigheter. Den omedelbara bakgrunden
är att regeringen genom vederbörande departementschef
har meddelat oss att det krävs ett riksdagsinitiativ.
Innan vi går in på själva ärendet vill vi stryka under
följande. Vi är inställda på att det endast i undantagsfall bör
komma i fråga att riksdagen tar upp enskilda fall på sätt som
avses med motionen. Av både principiella och praktiska
skäl får riksdagen inte utveckla sig till någon extra
klagoinstans. Men det förekommer situationer, där det är
befogat att riksdagen i sin egenskap av folkets företrädare
enligt regeringsformen rättar till enskilda fall. Särskilt kan
detta bli motiverat då lagstiftning -- alltså regler som
riksdagen själv har stiftat -- har lett till allvarliga och obilliga
konsekvenser.
Enligt vår mening måste också gälla att riksdagen inte
skall ingripa annat än när alla andra vägar inom landet är
stängda. Varken regeringen, domstol eller myndighet skall
ha laglig möjlighet att göra något.
De nu preciserade förutsättningarna föreligger i fallet
Lars Lorenius. Ärendet är känt och redovisat för riksdagen
förut, genom att det har varit uppe två gånger i
konstitutionsutskottet och dessutom i jordbruksutskottet.
Någon utförlig redogörelse behöver vi därför inte lämna
här. Sammanfattningsvis har Lars Lorenius lidit allvarlig
skada genom att nödgas sälja sin fastighet Forsnäs i
Södermanland för ett pris långt understigande
inköpspriset -- med personlig konkurs och mer än två
miljoner kronor i förlust som konsekvens. Avgörande var
att en ny jordförvärvslag med prisprövning antogs efter
hans förvärv av fastigheten och tillämpades genom ett
regeringsbeslut den 27 maj 1982 så att hans dåvarande
köpare inte fick förvärvstillstånd.
I konstitutionsutskottets betänkande förra året (KU
1989/90:30 sid. 87--92) finns en utförlig redogörelse av
ärendet. Utskottet konstaterade att det före
regeringsbeslutet 1982 inte hade gjorts några sådana
överväganden som hade förutsatts vid jordförvärvslagens
tillkomst av lagrådet, för att förekomma just sådana
olyckliga övegångsfall som detta. Lagrådets uttalanden
hade godtagits av regeringen och riksdagen. Vi vill inte här
gå närmare in på en juridisk diskussion av ett enskilt
ärende. Vi anser att ärendet nu bör bedömas från
utgångspunkten att det rör sig om en handläggning, som
gett ett så obilligt resultat för säljaren att det bör rättas till.
Första gången ärendet behandlades av
konstitutionsutskottet ägde detta rum som ett led i en
bredare granskning av praxis enligt jordförvärvslagen, som
inte föranledde kritik mot regeringen (KU 1985/86:25 sid.
35--37 och sid. 56). En motion om ersättning till Lars
Lorenius avstyrktes 1988 under hänvisning bl. a. härtill av
jordbruksutskottet och avslogs av riksdagen (JoU 1988/89:1
sid. 7--8 och sid. 11). Även den nuvarande
departementschefen har hänvisat till 1986 års
granskningsbetänkande. Saken har kommit i ett nytt läge
genom 1990 års granskningsbetänkande.
Den nuvarande departementschefen har, som redan
antytts, vid en uppvaktning gett beskedet att ett initiativ i
ärendet bör komma från riksdagen. I enlighet härmed
väcker vi denna motion. I det förra riksdagsärendet
förekom en diskussion, vilken framgår av
jordbruksutskottets betänkande, huruvida riksdagen av
principiella skäl borde ta upp ett ärende av detta slag. Vi
har med hänsyn härtill inledningsvis utvecklat vår syn i detta
avseende. Vi menar att en stark restriktivitet måste
iakttagas men att detta nu snart tioåriga ärende är av sådan
karaktär, att det bör bli ett av de sällsynta undantagen. Att
riksdagen från formellt konstitutionelll synpunkt har
befogenhet att ta initiativ och anvisa ett anslag för
ändamålet råder det ingen tvekan om.
Det bör också nämnas att ärendet är anhängiggjort vid
Europadomstolen i Strasbourg. Vi anser det dock vara
önskvärt att saken klaras ut av regering och riksdag här i
Sverige. Regeringen bör därför snarast förelägga riksdagen
förslag om skälig ersättning till Lars Lorenius.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skälig ersättning till Lars
Lorenius.
Stockholm den 25 januari 1991
Hans Nyhage (m)
Bengt Rosén (fp)
Larz Johansson (c)
Bo Hammar (v)
Kent Lundgren (mp)
Elisabeth Fleetwood (m)
Sven Eric Lorentzon (m)
Gunnar Björk (c)
Lars Ernestam (fp)
Karl-Gösta Svenson (m)
Elving Andersson (c)
Jan Jennehag (v)
Carl G Nilsson (m)
Sören Norrby (fp)
Birger Hagård (m)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Anders Castberger (fp)
Hugo Bergdahl (fp)
Görel Bohlin (m)
Stig Bertilsson (m)
Jan Hyttring (c)
Arne Andersson (m)
Ingvar Karlsson (c)
i Ljung
i Bengtsfors