Motion till riksdagen
1990/91:Jo275
av Sven-Olof Petersson (c)

Svensk sockerbetsodling


Genom den svenska sockerbetsodlingen tryggas landets
försörjning av ett viktigt livsmedel. Odling av sockerbetor
medger också en varierad växtföljd och odlingen svarar för
en viktig del av sysselsättningen inom olika sektorer i annars
ofta sysselsättningssvaga regioner.
För några år sedan sänktes självförsörjningsgraden för
detta livsmedel från 95 % 
till 85 %. 
Detta med motivering att man härigenom skapade
utrymme för sockerimport från u-länder. Det har dock visat
sig att det socker som importeras i huvudsak kommer från
olika EG-länder. Med detta har skälet för den låga
självförsörjningsgraden fallit. Med den inhemska
avregleringen av jordbruksnäringen som bakgrund torde
frågan om nivån på självförsörjningen vara en fråga som
bäst löses av odlarna och industrin i samverkan. Det kan
således vara aktuellt att genom denna samverkan höja nivån
till 100 % 
om man så finner möjligt. Därutöver bör det ges
möjlighet för export av svenskt socker till de priser som
råder på världsmarknaden. Även denna fråga bör lösas av
odlare och industri gemensamt.
Under hösten 1990 presenterades en utredning med
rubriken Stödet till sockernäringen på Öland och Gotland.
En av utredningens slutsatser är att stödet för drift av
Mörbylånga sockerbruk bör upphöra. En sådan
nedläggning skulle få svåra konsekvenser för lantbruket och
andra näringar inte bara på Öland och i södra Kalmar län,
utan också starkt negativt påverka omställningen och
utvecklingen av jordbruket i östra Blekinge. Av
sockerbetsleverantörerna till sockerbruket i Mörbylånga
finns ett trettiotal i östra Blekinge. Deras totala
sockerbetsareal är ca 250 ha. Årsskörden är ca 12 000 ton
och odlingen tillsammans med transporter och annan
service som verkstäder och dylikt ger flera tusentals
arbetstimmar årligen. Om sockerbruket i Mörbylånga
skulle läggas ner kommer effekterna av detta att bli svåra
inte bara på Öland och i södra Kalmar län utan också i
Blekinge. Utredningens förslag om transport till sockerbruk
i Skåne under ett antal år är knappast realistiskt. Dels skulle
transportkostnaderna bli mycket höga, dels föreslås att ett
fraktstöd för detta endast skall utgå under två års tid. Även
belastningen på vägarna skulle öka starkt då det enligt
beräkningar skulle erfordras ca 10 000 lastbilstransporter
per år från denna sydöstra del av landet till Skånebruken för
att klara av transporterna. Att även miljön skulle bli hårt
belastad av detta står tämligen klart.
Sockerbetan har en lång växtsäsong vilket gör att den
även långt ut på senhösten tar upp näring från marken.
Detta medför att risken för läckage av näringsämnen, fram
för allt kväve, minskar från de arealer där betor odlas. Den
långa växtsäsongen och goda näringsupptagningsförmågan
gör också att sockerbetorna får räknas in under begreppet
grön mark enligt de förslag som finns att minska läckaget
av näringsämnen till havet. Vidare kräver sockerbetan stor
tillförsel av näringsämnen vilket gör att den är en ytterst
lämplig gröda i dessa delar av landet som har stor
animalieproduktion. Dessutom ger sockerbetsodlingen
olika biprodukter som blast och betmassa vilka är bra foder
i animalieproduktionen. Sockerbetsodlingen ingår således i
ett väl fungerande kretslopp.
Den tidigare nedläggningen av sockerbruket i
Karpalund innebär att betor som odlas i västra Blekinge i
dag transporteras till andra bruk i Skåne. Denna
västblekingska odling kan också på sikt anses hotad. Detta
då Sockerbolaget har meddelat att man i en nära framtid
endast kommer att svara för fraktkostnaderna för ett
transportavstånd upp till 50 km. Merkostnaderna för
bettransport över 50 km får odlaren sedan själv betala.
Detta innebär att odlingen kommer att koncentreras till
områden omedelbart intill de bruk som föreslås bli kvar.
Odlingen i västra Blekinge liksom den odling i Blekinge och
Kalmar län som i dag går till Mörbylånga skulle då komma
att belastas med helt orimliga transportkostnader och
odlingen skulle troligtvis tvingas upphöra. Sammantaget
kan konstateras att en ytterligare neddragning och
geografisk omfördelning av sockerbetsodlingen skulle få
svåra följder för jordbruket och olika därtill kopplade andra
näringar i hela sydöstra Sverige och då inte minst i hela
Blekinge län
Ny och förbättrad teknik gör det ständigt möjligt att
utnyttja råvaror från jordbruket inom nya
användningsområden. Det är härvid av stor vikt att den
resurs som åkermarken utgör utnyttjas på ett bra sätt. Det
bör vidare utredas hur sockerbetorna i detta sammanhang
kan ges nya användningsområden som råvaror och bas för
annan industriell produktion. Detta gäller även andra
grödors möjligheter att utnyttjas i nya industriella
processer.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om självförsörjningsgraden av
socker,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om export av svenskt socker,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av svensk
sockerbetsodling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betydelsen av sockerbetsodling i
sydöstra Sverige och fortsatt drift vid sockerbruket i
Mörbylånga,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
alternativ odling av jordbruksprodukter för
industriändamål.

Stockholm den 22 januari 1991

Sven-Olof Petersson (c)