Genom den svenska sockerbetsodlingen tryggas landets försörjning av ett viktigt livsmedel. Odling av sockerbetor medger också en varierad växtföljd och odlingen svarar för en viktig del av sysselsättningen inom olika sektorer i annars ofta sysselsättningssvaga regioner.
För några år sedan sänktes självförsörjningsgraden för detta livsmedel från 95 % till 85 %. Detta med motivering att man härigenom skapade utrymme för sockerimport från u-länder. Det har dock visat sig att det socker som importeras i huvudsak kommer från olika EG-länder. Med detta har skälet för den låga självförsörjningsgraden fallit. Med den inhemska avregleringen av jordbruksnäringen som bakgrund torde frågan om nivån på självförsörjningen vara en fråga som bäst löses av odlarna och industrin i samverkan. Det kan således vara aktuellt att genom denna samverkan höja nivån till 100 % om man så finner möjligt. Därutöver bör det ges möjlighet för export av svenskt socker till de priser som råder på världsmarknaden. Även denna fråga bör lösas av odlare och industri gemensamt.
Under hösten 1990 presenterades en utredning med rubriken Stödet till sockernäringen på Öland och Gotland. En av utredningens slutsatser är att stödet för drift av Mörbylånga sockerbruk bör upphöra. En sådan nedläggning skulle få svåra konsekvenser för lantbruket och andra näringar inte bara på Öland och i södra Kalmar län, utan också starkt negativt påverka omställningen och utvecklingen av jordbruket i östra Blekinge. Av sockerbetsleverantörerna till sockerbruket i Mörbylånga finns ett trettiotal i östra Blekinge. Deras totala sockerbetsareal är ca 250 ha. Årsskörden är ca 12 000 ton och odlingen tillsammans med transporter och annan service som verkstäder och dylikt ger flera tusentals arbetstimmar årligen. Om sockerbruket i Mörbylånga skulle läggas ner kommer effekterna av detta att bli svåra inte bara på Öland och i södra Kalmar län utan också i Blekinge. Utredningens förslag om transport till sockerbruk i Skåne under ett antal år är knappast realistiskt. Dels skulle transportkostnaderna bli mycket höga, dels föreslås att ett fraktstöd för detta endast skall utgå under två års tid. Även belastningen på vägarna skulle öka starkt då det enligt beräkningar skulle erfordras ca 10 000 lastbilstransporter per år från denna sydöstra del av landet till Skånebruken för att klara av transporterna. Att även miljön skulle bli hårt belastad av detta står tämligen klart.
Sockerbetan har en lång växtsäsong vilket gör att den även långt ut på senhösten tar upp näring från marken. Detta medför att risken för läckage av näringsämnen, fram för allt kväve, minskar från de arealer där betor odlas. Den långa växtsäsongen och goda näringsupptagningsförmågan gör också att sockerbetorna får räknas in under begreppet grön mark enligt de förslag som finns att minska läckaget av näringsämnen till havet. Vidare kräver sockerbetan stor tillförsel av näringsämnen vilket gör att den är en ytterst lämplig gröda i dessa delar av landet som har stor animalieproduktion. Dessutom ger sockerbetsodlingen olika biprodukter som blast och betmassa vilka är bra foder i animalieproduktionen. Sockerbetsodlingen ingår således i ett väl fungerande kretslopp.
Den tidigare nedläggningen av sockerbruket i Karpalund innebär att betor som odlas i västra Blekinge i dag transporteras till andra bruk i Skåne. Denna västblekingska odling kan också på sikt anses hotad. Detta då Sockerbolaget har meddelat att man i en nära framtid endast kommer att svara för fraktkostnaderna för ett transportavstånd upp till 50 km. Merkostnaderna för bettransport över 50 km får odlaren sedan själv betala. Detta innebär att odlingen kommer att koncentreras till områden omedelbart intill de bruk som föreslås bli kvar. Odlingen i västra Blekinge liksom den odling i Blekinge och Kalmar län som i dag går till Mörbylånga skulle då komma att belastas med helt orimliga transportkostnader och odlingen skulle troligtvis tvingas upphöra. Sammantaget kan konstateras att en ytterligare neddragning och geografisk omfördelning av sockerbetsodlingen skulle få svåra följder för jordbruket och olika därtill kopplade andra näringar i hela sydöstra Sverige och då inte minst i hela Blekinge län
Ny och förbättrad teknik gör det ständigt möjligt att utnyttja råvaror från jordbruket inom nya användningsområden. Det är härvid av stor vikt att den resurs som åkermarken utgör utnyttjas på ett bra sätt. Det bör vidare utredas hur sockerbetorna i detta sammanhang kan ges nya användningsområden som råvaror och bas för annan industriell produktion. Detta gäller även andra grödors möjligheter att utnyttjas i nya industriella processer.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om självförsörjningsgraden av socker,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om export av svenskt socker,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av svensk sockerbetsodling,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om betydelsen av sockerbetsodling i sydöstra Sverige och fortsatt drift vid sockerbruket i Mörbylånga,
5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om alternativ odling av jordbruksprodukter för industriändamål.
Stockholm den 22 januari 1991 Sven-Olof Petersson (c)