Jordbrukets primära uppgift är att producera livsmedel.
Av främst beredskapsskäl har Sverige -- liksom de flesta
andra länder -- valt att gynna den inhemska
livsmedelsproduktionen. Detta har lett till en omfattande
reglering av jordbrukssektorn. Den svenska
jordbruksnäringen kommer att genomgå stora förändringar
under 1990-talet. I juni 1990 beslöt riksdagen att den
svenska jordbruksprisregleringen skall avskaffas. I
jämförelse med andra länder är den beslutade
avregleringen mycket långtgående.
Vid mitten av 1990-talet skall det svenska jordbruket
vara marknadsanpassat. Konsumenternas val kommer att få
allt större betydelse för produktionen och utbudet av
livsmedel. Beslutet kan innebära ett mer varierat
livsmedelsutbud samt billigare livsmedel. Den nuvarande
överskottsproduktionen skall upphöra. Betydande arealer
skall ha tagits ur livsmedelsproduktion. Nya
produktionsalternativ skall ha etablerats. Gränsskyddet
skall minskas i den takt som GATT-förhandlingarna anger.
En svensk medlemskapsansökan till EG står för dörren.
Sverige bör även på det jordbrukspolitiska området
förbereda ett svenskt EG-medlemskap. Det innebär att
Sverige redan nu -- i möjligaste mån -- bör sträva efter att
anpassa jordbrukspolitiken till de villkor som gäller inom
EG. Görs inte denna anpassning nu kan situationen för
svenskt jordbruk bli ytterst bekymmersam i slutet av 1990-
talet.
Sverige bör redan nu etablera kontakt med EG i syfte att
delta i utformningen av EG:s nya jordbrukspolitik.
Vi anser att det är ytterst angeläget att riksdagen står fast
vid det jordbrukspolitiska beslutet. Regeringens agerande
inger oro. Den verkar vara beredd att frångå beslutet på en
rad väsentliga punkter och därmed äventyra hela
omställningen. Endast mycket starka skäl kan enligt vår
mening motivera avsteg från den tidigare uppgörelsen.
En återblick
Under de senaste trettio åren har den svenska
jordbruksnäringen genomgått stora förändringar. Antalet
jordbruksföretag har minskat kontinuerligt. 1961 fanns
närmare 233.000 jordbruksföretag, 1989 fanns knappt
99.000. Brukningsenheternas storlek har ökat. 1960
arbetade drygt 1,1 miljon människor inom
jordbrukssektorn. 1987 uppgick antalet sysselsatta till drygt
172.000. Antalet deltidsjordbruk har samtidigt ökat.
Brukarnas medelålder ökar. Många jordbruksföretag har
svårt att klara generationsskiftena. Åkerarealen har
minskat från närmare 3,4 miljoner ha till närmare 2,9
miljoner ha.
Denna kraftiga strukturrationalisering har många
orsaker. Effektiviteten har ökat inom jordbrukssektorn.
Hektarskördarna för brödsäd har mer än fördubblats.
Effektivitetsutvecklingen har varit påtaglig även på andra
områden -- exempelvis inom animalie- och
foderproduktionen. Även kvaliteten har förbättrats.
Den svenska jordbruksnäringen har varit underställd
omfattande reglering i mer än 50 års tid. Jordbrukspolitiken
har syftat till att säkra livsmedelstillgången såväl i fredstid
som i kris och krig.
Regleringarna har kommit att bilda ett ogenomträngligt
lapptäcke, som få -- om någon -- förmår att överblicka.
Den komplicerade mejeriregleringen har byggt på en
statligt reglerad prisutjämning mellan olika produkter.
Regleringarna har syftat till att utjämna inkomstskillnader
mellan lantbrukare i olika delar av landet. Ett högre pris har
tagits ut på konsumtionsmjölken för att därigenom kunna
subventionera ost- och smörproduktionen. Mjölken har
också subventionerats genom konsumentsubventioner.
Den svenska marknaden skyddas genom att
införselavgifter läggs på importen. Intäkterna från
införselavgifterna används för att finansiera en del av den
svenska livsmedelsexporten. Överskottsexporten har också
finansierats genom olika typer av produkt- och
producentavgifter, exempelvis slaktdjursavgifter.
På spannmålssidan har staten garanterat ett inlösenpris.
Jordbrukspolitiken har -- av beredskapsskäl -- syftat till
att åstadkomma en tillräckligt stor inhemsk produktion.
Målet är även framgent att Sveriges livsmedelsbehov vid
avspärrning skall klaras också utan import av olika
insatsvaror, dvs. gödsel, bekämpningsmedel m.m. I våras
beslöt riksdagen att beredskapsmålsättningen skulle uppnås
genom ökad beredskapslagring.
Gränsskyddet i form av införselavgifter skyddar i många
fall den svenska marknaden och garanterar därmed en
fortsatt inhemsk produktion.
Dessa regleringar -- främst gränsskydd och
exportfinansiering, men även vissa direkta stödformer -- är
inte unika för Sverige. De flesta livsmedelsproducerande
länder skyddar den egna produktionen. I många fall stöds
produktionen även genom olika direkta bidrag.
Matprisdebatten
Som årets matprisdebatt visat är konsumentpriserna på
livsmedel lägre i EG. Detta har flera orsaker. Kostnadsläget
är allmänt sett högre i Sverige än i EG. Det betyder att de
flesta produkter är dyrare i Sverige än i omvärlden.
Livsmedelssektorn intar dock en särställning. Det beror
bl.a. på att en stor del av livsmedelsproduktionen skyddas.
Importerade livsmedel beläggs med en speciell
införselavgift. Avgiften höjer den allmänna prisnivån på
livsmedel. Om inte införselavgifterna fanns skulle troligtvis
en betydande del av den svenska livsmedelsproduktionen
bli utkonkurrerad genom lågprisimport.
Viss överskottsexport betalas också genom producent-
eller produktavgifter. Intäkterna från dessa avgifter
används sedan för att bekosta överskottsexporten. I
debatten hävdas ofta -- delvis felaktigt -- att även dessa
avgifter höjer den allmänna prisnivån.
Om matpriserna skall sänkas så kraftigt som många
debattörer kräver fordras tillgång till en dumpad
världsmarknad, även i ett mer långsiktigt perspektiv. Detta
är inte ett realistiskt antagande.
Sverige har -- liksom de flesta andra länder -- valt att
skydda sin inhemska livsmedelsproduktion. Prisdifferensen
mellan Sverige och vissa andra länder kan dels förklaras av
att Sverige valt att endast låta en mindre del av kostnaderna
för skyddet av den inhemska livsmedelsproduktionen
betalas med skattemedel, dels av att det allmänna
skattetrycket är extremt högt i Sverige.
De direkta och indirekta skatterna i Sverige --
inkomstskatter, moms och arbetsgivaravgifter m.m. -- har
resulterat i den fria världens högsta skattetryck. I Sverige
finns också en rad punktskatter och speciella avgifter som
fördyrar produktionen. Detta avspeglas i
livsmedelspriserna. Livsmedel är en av de få
konsumentvaror som ofta genomgår hela sin förädling inom
landet och därmed drabbas av det svenska skattetrycket
tvärs genom hela produktionskedjan. Så länge som Sverige
har ett avsevärt högre skattetryck än andra länder kommer
också de svenska konsumentpriserna att vara avsevärt
högre än i dessa länder.
Skillnaden är betydligt mindre om man jämför
producentpriserna. Priserna till jordbrukarna är i stort sett
desamma i EG som i Sverige. Undantaget har hittills varit
mjölken där producentpriserna varit betydligt högre i
Sverige.
Det finns en del andra faktorer som också bidrar till att
höja prisnivåerna. Sverige har utvecklat speciallagstiftning
på en rad områden. Dessa regler -- exempelvis gällande
djurhållning och miljökrav -- fördyrar den svenska
produktionen. Dessa krav bör vi inte utan vidare göra
avkall på. De stora avstånden och klimatet bidrar också till
att fördyra produktionen.
Den svenska etableringskontrollen är negativ i
konkurrenshänseende. Lågprisvaruhus har i vissa fall
hindrats från att etableras genom kommunala beslut. Plan-
och bygglagen, PBL, måste ändras så att fri etableringsrätt
erhålls. Detta skulle bidra till att öka konkurrensen och
därmed pressa ned priserna.
Riksdagens jordbrukspolitiska beslut
Avregleringen måste genomföras
Så sent som i juni 1990 fattade riksdagen beslut om en
ny livsmedelspolitik. Beslutet är i någon mening historiskt.
Beslutet innebär en förhållandevis snabb avreglering av en
sektor som under mer än ett halvt sekel har varit
kringgärdad av regleringar.
Beslutet fattades efter långtgående kompromisser i
utskottet. Regeringens proposition korrigerades på flera
väsentliga områden. Alla riksdagspartier utom miljöpartiet
stod bakom kompromissen. Det fanns en uttalad vilja hos
samtliga fem partier att nå enighet. Enigheten borgar för att
avregleringen kan genomföras även vid majoritetsskifte i
riksdagen.
Beslutet innebär att den svenska jordbruksnäringen
inom loppet av fem år skall genomgå en omfattande
avreglering. Regleringsekonomin ersätts successivt med
marknadsekonomi. I framtiden är det konsumenternas
efterfrågan som skall styra produktionen, inte olika
politiska beslut. Beslutet kan därför resultera i ett mer
varierat utbud samt billigare livsmedel.
Avregleringen skall ske inom ramen för ett bibehållet
gränsskydd. Gränsskyddet trappas ned i den takt som de
internationella förhandlingarna anger.
Avregleringen innebär en successiv nedtrappning av de
statligt garanterade minimipriserna -- de så kallade
inlösenpriserna -- på spannmål. I praktiken kommer detta
att innebära kraftigt fallande spannmålspriser, så länge
överskottsproduktionen kvarstår. En betydande del av den
svenska spannmålsproduktionen kommer att slås ut. Nya
produktionsalternativ måste etableras.
För att stödja denna nödvändiga
produktionsomläggning beslutade riksdagen om ett
omställningsprogram som beräknades kosta närmare 14
miljarder kronor. Dessa medel skall användas för att
varaktigt föra arealer ur livsmedelsproduktion. Detta skall
ske genom att tre olika typer av ersättningar införs:
En arealbaserad inkomstersättning kommer att
betalas ut under tre års tid för att kompensera de kraftigt
fallande inlösenpriserna på spannmål. Därutöver kan dels
en omställningsersättning utbetalas, dels en
anläggningsersättning. Såväl omställnings- som
anläggningsersättningarna är prestationsrelaterade och
utbetalas som en engångsersättning. Dessa ersättningar
kommer att betalas ut till dem som tar arealer ur
livsmedelsproduktion före den 1 juli 1993.
Omställningsersättningen utbetalas om brukaren
varaktigt tar arealer ur livsmedelsproduktion.
Anläggningsersättningen utbetalas för att täcka olika
anläggningskostnader, exempelvis skogsplantering eller
anläggande av våtmarker.
Från moderat sida sade vi nej till den arealbaserade
inkomstersättningen. Vi menade att större insatser skulle
läggas på att aktivt föra arealer ur livsmedelsproduktion. Vi
förordade därför, relativt sett, höjda omställnings- och
anläggningsersättningar.
Regeringen tycks nu bortse från att riksdagsbeslutet
avvek från regeringens förslag och försöker överge beslutet
på ett antal avgörande punkter.
I höstas beslöt regeringen att höja
prisregleringsavgifterna på handelsgödsel och
bekämpningsmedel. Höjningen syftade till att täcka
underskottet i spannmålsregleringen. Detta beslut innebar
ett avsteg från riksdagens jordbrukspolitiska beslut.
Regeringen aviserar nu en bantning av beredskapslagringen
och verkar också vilja genomdriva en ensidig svensk
sänkning av gränsskyddet.
Detta är anmärkningsvärt på flera sätt. För det första har
beslutet nätt och jämnt trätt i kraft. Vi har ännu inte sett
några påtagliga resultat av beslutet. Inte förrän tidigast
sommaren 1991 kan effekterna skönjas. För det andra finns
det inga sakligt grundade skäl som skulle kunna motivera
avsteg från riksdagsbeslutet. Regeringens agerande vittnar
om en något lättvindig inställning till parlamentarismen.
Det är angeläget att omställningsprocessen kommer i
gång. För att inte omställningen skall äventyras krävs dock
att riksdagen står fast vid sitt beslut.
Internationella förhandlingar reglerar
I regeringens jordbrukspolitiska proposition
(1989/90:146) framhölls:
Ett gränsskydd i form av rörliga införselavgifter bör
behållas i avvaktan på resultatet av GATT-förhandlingarna.
Det skall inte ske någon ensidig neddragning av
gränsskyddet, utan resultatet av GATT-förhandlingarna
blir avgörande för anpassningen av detta.
Även jordbruksutskottet framhöll att Sverige inte skall
göra någon ensidig neddragning av gränsskyddet.
Riksdagen beslutade sedermera i enlighet med utskottet. I
betänkandet 1989/90:JoU25 skrev utskottet:
Frågan om förändringar av gränsskyddet, såväl tekniskt
som nivåmässigt, bör avgöras i den takt som en kommande
överenskommelse i GATT anger. En nordisk utgångspunkt
är härvid att sänkningar skall göras i reala termer, varvid
tidigare sänkningar från år 1986 får tillgodoräknas.
Utskottet vill understryka att någon ensidig neddragning
eller förändring i övrigt av gränsskyddet för Sveriges del
inte bör komma i fråga.
Nu verkar det som om regeringen avser att gå ifrån sitt
tidigare ställningstagande och därmed överge riksdagens
jordbrukspolitiska beslut. I årets budgetdebatt sade
finansminister Allan Larsson:
En neddragning av gränsskyddet för jordbruksprodukter
är avgörande för möjligheterna att sänka matpriserna.
Regeringen förbereder därför en sänkning av gränsskyddet
och kommer under våren att presentera förslag om detta.
Vi vidhåller för vår del den uppfattning som
riksdagsbeslutet ger uttryck för.
Villkoren för omställningsersättningen
Sedan riksdagens jordbrukspolitiska beslut fattades har
osäkerheten bland landets lantbrukare ökat. Tolkningarna
av beslutet är många och oklara. Regeringen och dess
talesmän har i allra högsta grad bidragit till denna
osäkerhet. Jordbruksnäringen har, liksom de allra flesta
näringsgrenar, behov av att få klara och entydiga besked
från statsmakterna. Motstridiga eller svårtolkade politiska
beslut kan leda till handlingsförlamning. Många
lantbrukare plågas av brist på besked. I värsta fall kan
osäkerheten leda till att hela omställningsprocessen kvävs i
sin linda.
Inför riksdagens jordbrukspolitiska beslut menade vi att
omställningsersättningen borde få en något annorlunda
utformning. Vi ansåg bl.a. att avskrivningstiden skulle vara
tio år. Genom en längre avskrivningstid ville vi förhindra
uppkomsten av en temporär jordbank -- dvs. att brukare
slutar att odla prisreglerade grödor för att erhålla
omställningsersättning och sedan efter fem år återgår till
spannmålsproduktion igen.
Riksdagen beslutade att sätta avskrivningstiden till fem
år. Detta beslut innebär, enligt vår tolkning, att den som
begärt och erhållit omställningsersättning skall ha påbörjat
omställningen inom femårsperioden.
En viss, relativt kort, tid efter omställningsperiodens slut
måste brukaren ha rätt att återgå till tidigare produktion,
utan återbetalningsskyldighet.
Exportfinansieringen
I jordbruksutskottets betänkande 1989/90:JoU25 om
livsmedelspolitiken står:
Enligt utskottets mening bör den grundläggande
principen om ömsesidighet som utskottet understrukit i ett
inledande avsnitt om gränsskyddets nivå m.m. gälla även i
denna fråga. Utskottet är dock i detta sammanhang inte
berett att föreslå någon avvikelse från den förhandlingslinje
som Sverige intagit i frågan om exportstöd. En förutsättning
för detta ställningstagande är att de fortsatta GATT-
förhandlingarna blir framgångsrika vad gäller avskaffande
av handelssnedvridande stöd. Det måste också finnas
möjligheter att hantera årsmånsvariationer,
säsongvariationer och tillfälliga exportkvantiteter i övrigt
och genom t.ex. branschvisa säljbolag avsätta sådana
tillfälliga exportkvantiteter på världsmarknaden.
Detta blev också riksdagens beslut, vilket innebär att
regeringen måste -- om inte GATT-förhandlingarna ger
önskat resultat -- återkomma till riksdagen med förslag hur
exportfinansieringen skall lösas. Beslutet bör stå fast även i
denna del.
Jordbruket och EG
Jämförelse mellan jordbruket i Sverige och EG
Jordbrukspolitiken i EG har vissa likheter med den som
förts i Sverige under efterkrigstiden. I princip består den av
ett gränsskydd mot tredje land samt av ett inlösenåtagande
av EG om marknadspriserna blir för låga. De livsmedel som
EG löst in lagras eller exporteras. Båda alternativen
finansieras över EG:s budget.
Utöver EG:s gemensamma jordbrukspolitik -- Common
Agricultural Policy, CAP -- finns också nationella stöd. EG
fastställer dock de maximala nivåerna för dessa.
För Sveriges del har beredskapsskäl varit huvudmotivet
för jordbrukspolitiken. Full självförsörjning är ett av de mål
som EG satt upp för sin jordbrukspolitik. Sveriges
jordbrukspolitik syftar således till att
livsmedelsförsörjningen skall klaras även i krigs- och
krissituationer, medan EG:s politik syftar till att klara
självförsörjningen i fredstid.
I både Sverige och EG har resultatet blivit att
produktionen överstiger konsumtionen. I Sverige har
överproduktionen av spannmål varit en medveten
konsekvens av jordbrukspolitiken. I EG har överskotten i
högre grad setts som ett naturligt följdfenomen.
Kostnaderna för EG:s jordbrukspolitik har periodvis varit
mycket höga.
Den avgörande skillnaden mellan CAP och den
hittillsvarande svenska jordbrukspolitiken har varit
finansieringen. I EG betalas såväl de generella som de
nationella regleringskostnaderna med skatteintäkter. I
Sverige har huvuddelen av överskotten betalats via avgifter
på produkter eller produktionsmedel, dvs. genom en
förhöjd kostnadsnivå.
Riksdagens jordbrukspolitiska beslut innebar bl.a. att
prisregleringen upphör efter en övergångsperiod.
Utformningen av gränsskydd och exportfinansiering görs
avhängig av den internationella utvecklingen -- Sverige skall
enligt beslutet inte ensidigt göra några förändringar.
Beredskapsfrågan skall lösas genom lagring av såväl
produktionsmedel som livsmedel. Detta förutsätter att
livsmedelsproduktionen i inte alltför stor utsträckning
avviker från konsumtionen under normala förhållanden.
Beslutet innebär också ett utökat budgetstöd för
landskapsvård och regionalpolitik. Även med den nya
politiken har Sverige vid en internationell jämförelse en
liten skattefinansiering av jordbruket.
Under trycket från ökande kostnader för CAP och som
en följd av Uruguay-rundan i GATT har också EG påbörjat
en process i syfte att ändra jordbrukspolitik. I GATT-
förhandlingarna har EG varit berett att reducera den totala
stödnivån med 30 procent. USA och den s.k. Cairns-
gruppen har krävt betydligt mer långtgående minskningar,
främst avseende exportstödet. USA vill däremot inte sänka
sina direktstöd.
Mycket tyder på att EG:s framtida jordbrukspolitik
kommer att innebära sänkta realpriser. Olika
produktionsbegränsande åtgärder kommer att införas och
den interna prisnivån kommer troligtvis att upprätthållas
via gränsskydd och gemensam exportfinansiering.
Ökade direktstöd kan förutses för de jordbruk som inte
klarar de sänkta priserna. Förmodligen blir dessa i ökande
grad en nationell angelägenhet. Fortfarande kommer dock
sannolikt jordbrukspolitikens sociala och regionalpolitiska
funktion att tillmätas stor betydelse.
EG:s gemensamma jordbrukspolitik kommer på sikt
troligen också att omfatta Central- och Östeuropa.
Produktion och produktionsförhållanden
Produktionsbetingelserna för jordbruk skiljer sig
väsentligt åt i olika delar av Sverige. Det är större skillnad
mellan förhållandena i Skåne och Norrland än mellan Skåne
och norra Frankrike. Någon entydig bild av det svenska
jordbrukets förutsättningar går därför inte att ge.
I de nordiska länderna har mjölkproduktionen en
dominerande ställning inom jordbruket. I Sverige svarar
mjölkproduktionen för cirka hälften av
jordbruksproduktionens värde. I Norden används mjölk
som måltidsdryck till skillnad från övriga delar av Europa.
Dessutom är grovfoderproduktion möjlig ända upp till
ovanför polcirkeln.
Den svenska produktionen svarar för 1--4 procent av
EG:s produktionsvolym inom respektive produktionsgren.
Produktionsjämförelserna ger vid handen att den svenska
produktionen har marginell betydelse på EG-marknaden.
Överskottsproduktion är dock ett problem både i EG
och i Sverige. Det vore därför olyckligt om Sverige
ytterligare späder på överskotten.
Slutsatsen är att det också ur ett EG-perspektiv är viktigt
att den svenska livsmedelsproduktionen minskar. Ju
tidigare omställningen görs desto större möjligheter har vi
att klara konkurrensen i EG.
Förändrad marknad
En EG-anslutning medför både ökade
försäljningsmöjligheter och ökad konkurrens.
''Hemmamarknaden'' kommer efter ett medlemskap att
omfatta drygt 340 miljoner människor och innebär därmed
stora potentialer. Sverige kommer å andra sidan att utsättas
för ökad konkurrens. Det som blir avgörande för hur
Sveriges jordbrukare klarar en integration är bl.a. hur
förädlingsföretagen utvecklas.
En provinsiell syn på konkurrenslagstiftningen riskerar
att förhindra en nödvändig strukturanpassning till den
ökade konkurrens som ett medlemskap innebär. Det är
viktigt att vår konkurrenslagstiftning står i samklang med
reglerna i andra europeiska länder.
Det finns ett nära samband mellan konkurrens- och
jordbrukspolitik, t.ex. vad gäller regler och finansiering av
export. Även här måste jämförelser göras med
förhållandena i EG.
Sveriges jordbruk inför en EG-anslutning
När Sverige blir medlem i EG kommer också jordbruket
att omfattas av CAP. Vår jordbrukspolitik måste således
ändras ytterligare en gång. Det vore framsynt att redan nu
påbörja en anpassning i rätt riktning för att inte onödigtvis
komplicera en framtida anslutning.
Som nämnts är dock EG inne i en förändringsprocess på
jordbrukets område. Exakt vilken situation vi skall anpassa
oss till framöver är alltså inte klart i dag.
Starka skäl talar för att Sverige genast bör etablera
kontakt med EG i syfte att få delta i utformningen av EG:s
nya jordbrukspolitik, som ju kommer att bli vår
jordbrukspolitik efter ett svenskt EG-inträde.
Redan nu kan vi förutse en del konkreta åtgärder som
skulle underlätta ett svenskt medlemskap: Gränsskyddet
bör följa EG:s vad gäller såväl form som nivå. Den
gemensamma exportfinansieringen bör inte upphöra innan
vi känner till EG:s långsiktiga planer i frågan. Det troliga
är att EG behåller ett skattefinansierat exportstöd, om än i
mindre omfattning. De nationella stöd som kommer att
betalas ut också i framtiden bör inte vara prispåslag. Detta
betyder en helt ny inriktning på Norrlandsstödet.
Kostnadsnivån i produktionen skall harmoniseras så långt
som möjligt. Villkoren för produktionen bör därför göras
likvärdiga.
Sverige bör enligt vår mening sträva efter att vidta ovan
nämnda åtgärder.
Svenskt jordbruk i EG
Den dag Sverige har blivit medlem i EG finns en
möjlighet att inom gemenskapen -- fullt ut -- påverka målen
och utvecklingen i den gemensamma jordbrukspolitiken.
Huvuddelen av den svenska jordbruksproduktionen
kommer att vara helt beroende av denna gemensamma
politik. Det är då viktigt att de vinster som hittills gjorts vad
gäller avreglering och frihandel inte förloras.
Även på jordbruksområdet bör man sträva efter att
skapa mångfald, initiativkraft och ett effektivt
resursutnyttjande. Detta kan bara skapas när
producenterna arbetar på marknadens villkor.
Administrativa regleringar bör därför i möjligaste mån
undvikas. Enligt vår uppfattning måste även CAP på sikt
ändras så att den bättre klarar att förmedla marknadens
signaler till producenter och konsumenter. Vi förordar
därför en väsentligt ökad marknadsorientering.
I ett bredare europeiskt perspektiv måste hänsyn tas till
en mängd andra politiska, ekonomiska och sociala faktorer,
t.ex. utvecklingen i Östeuropa. Detta kommer också att
påverka jordbrukspolitiken.
Utöver gemensamma strävanden inom CAP kvarstår ett
antal nationella mål för jordbruken vilka inte kan eller ens
bör lösas på en överstatlig nivå. Det som blir kvar av
Sveriges ''egen'' jordbrukspolitik är främst
beredskapsfrågor och landskapsvård. Utformningen av de
nationella stöden måste göras så att inte konkurrensen inom
EG snedvrids och på sådant sätt att stöden överensstämmer
med våra åtaganden i GATT.
Övrigt
Bättre beskattning
Följande skattemässiga åtgärder är enligt vår mening
angelägna för att förbättra lantbrukets ekonomiska
situation: Sambandet mellan förmåner och
socialförsäkringsavgifter bör successivt återinföras.
Avgiftsuttaget bör reduceras genom att icke
förmånsrelaterade avgifter på sikt slopas.
Arbetsgivaravgiften bör sänkas med minst 4,5
procentenheter under de närmaste två åren. Den
särskilda löneskatten -- som bl.a. belastar så kallade passiva
näringsinkomster och pensionärer som arbetar efter 65 års
ålder -- bör successivt slopas. Rätt till avdrag för
underhåll av mangårdsbyggnad bör återinföras. Förmån
av bil bör beskattas efter ett faktiskt nyttjande.
Skogsvårdsavgiften bör avskaffas. Kapitalbeskattningen
i Sverige bör anpassas till vad som gäller i våra
konkurrentländer. Redan från och med 1992 bör
förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital helt
avskaffas. Förmögenhetsskatten i övrigt bör successivt
slopas. Arvs- och gåvoskatten bör efter hand sänkas till
den genomsnittliga nivå som gäller för övriga nordiska
länder. Det skattefria beloppet vid gåva bör höjas från
10.000 kronor till ett halvt basbelopp. Beskattningen av
realisationsvinster bör sänkas. I ett första steg bör
anskaffningsvärdena inflationsskyddas. Regler om så
kallad räntefördelning inom enskild näringsverksamhet bör
helt avskaffas. Det preliminära B-skatteuttaget bör
sänkas från 110 procent till 100 procent av föregående års
slutliga skatt. Nuvarande energiskatter bör helt
avskaffas. I stället bör en koldioxidbaserad beskattning av
fossila bränslen införas. Detta skulle stärka biobränslenas
konkurrenskraft. Beskattningen av skogsbrukets driv-
och smörjmedel bör miljörelateras. De nuvarande
reglerna för skogskonton bör permanentas.
Avsättningstiden för skogskonto bör förlängas till 15 år.
Räntan på skogskontomedel bör endast beskattas vid uttag.
Livsmedelsberedskapen
Den svenska jordbrukspolitiken har syftat till att säkra
livsmedelstillgången i fred såväl som i kris och krig.
Metoden att klara beredskapen har varit att odla en
jordbruksareal som klarar av Sveriges livsmedelsbehov
också utan import av insatsvaror, dvs. gödsel och
bekämpningsmedel, m.m. I samband med det
jordbrukspolitiska beslutet i våras beslutade riksdagen att
beredskapsmålsättningen fortsättningsvis skulle uppnås
genom ökad beredskapslagring. Beredskapsmålsättningen
skulle därmed klaras, trots bantad produktion.
Riksdagens jordbrukspolitiska beslut innebar således att
en väsentligt ökad beredskapslagring av produktionsmedel
och livsmedel skulle ske. Uppbyggnaden skulle ske under
en följd av år. För 1991/92 förutsågs inköp av varor till ett
belopp av drygt 100 miljoner kronor.
I budgetpropositionen aviserar regeringen att anslaget
till beredskapslagring skall minskas med 100 miljoner
kronor. Detta visar hur lättvindigt regeringen ser på
beredskapsfrågorna. Det är en grundläggande uppgift för
en nation att säkra livsmedelstillförseln. Det är därför
oansvarigt att -- som socialdemokraterna -- minska
produktionskapaciteten utan att ersätta viss del av denna
med lagring.
Vissa budgetfrågor
Det kärva budgetläget kräver att besparingar görs på alla
områden. Vi menar därför att
Jordbruksdepartementets anslag bör vara oförändrat
i förhållande till budgetåret 1990/91.
Enligt vår mening bör särskilda miljöattachéer inrättas
vid en del av de svenska ambassaderna. I samband med
detta bör lantbruksrådsorganisationen ses över.
Till Utredningar m.m. bör ett reservationsanslag
på 8.000.000 kronor anvisas.
Statens Jordbruksverk är en ny statlig myndighet.
Statens Jordbruksverk ersätter Lantbruksstyrelsen och
Statens Jordbruksnämnd. Avregleringen på
jordbruksområdet måste enligt vår mening avspegla sig i
bantad jordbruksbyråkrati. Vi anser därför att denna
myndighet redan från början skall få en snävare kostym än
den som regeringen föreslagit.
Regeringen föreslår att de statliga bidragen till
jordbrukets rationalisering skall minska. Vi delar
regeringens uppfattning om hur det bantade anslaget
fortsättningsvis skall användas.
Lantbruksnämndens innehav av fastigheter är
betydande. I den s.k. jordfonden ligger i dag
fastigheter till ett betydande värde. Den del av innehavet
som inte är nödvändigt från strukturomvandlingssynpunkt
bör avvecklas. Genom detta beräknar vi att 70 miljoner
kronor kan tillföras statskassan.
Anslaget Startstöd till lantbrukare bör enligt vår
mening minska med 15 miljoner kronor.
Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden bör
upphöra. Verksamheten bör -- i den mån den behövs --
inrymmas under kontot för livsmedelsstatistik, som SCB
egentligen borde svara för.
Vi anser att punktskatten på bekämpningsmedel och
handelsgödsel skall avskaffas. Däremot ställer vi oss inte
avvisande till att en miljöavgift införs. Miljöavgiften skall
relateras till preparatens miljömässiga effekter och skall gå
oavkortat till olika miljöförbättrande åtgärder inom
jordbruksnäringen. Viss miljöforskning på
jordbruksområdet kan också bekostas genom denna
miljöavgift.
Jordbruksutskottet konstaterade i samband med
behandlingen av den nya jordbrukspolitiken att
råvarukostnadsutjämningen skulle behållas i avvaktan på
resultaten av EG/EFTA-förhandlingarna.
Utskottet skrev:
Nuvarande RÅK-kassa för finansiering av systemet bör
behållas. Kassan bör liksom hittills hanteras av
jordbruksnämnden. Eftersom en del av kostnaderna i dag
betalas ur regleringsekonomin uppstår emellertid en brist
när denna avskaffas. Denna bör betalas över budgeten.
Jordbruksnämnden har preliminärt beräknat
medelsbehovet till 140 miljoner kronor för budgetåret
1991/92.
Inom regeringskansliet förbereds förslag rörande
råvarukostnadsutjämningens utformning och omfattning.
Vi förutsätter att regeringen återkommer med förslag
som tillgodoser riksdagens jordbrukspolitiska beslut.
I våras beslutade riksdagen att jordbruket även
fortsättningsvis skall erhålla medel motsvarande de s.k.
inomramsmedlen. Regeringen har inte fullföljt detta beslut.
I praktiken innebär beslutet att vallväxtfröodlingen och
odlingen av konservärtor och andra köksväxter bör erhålla
vardera 10 miljoner kronor. Odlingen av bruna bönor bör
erhålla 2 miljoner kronor. Även hästsporten bör erhålla 2
miljoner kronor. Slutligen bör 20 miljoner kronor anslås till
sanitetsslakt. Enligt vår mening bör dessa medel anslås i
form av ett nytt anslag med rubriken Vissa
kompensationsåtgärder.
Vårt förslag innebär att en del av de uteblivna
inomramsmedlen kompenseras. Detta bör beaktas som en
stödsänkning till jordbruket enligt det åtagande om minskat
jordbruksstöd som Sverige utfäst sig för i GATT.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de svenska matpriserna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nivån på det svenska
gränsskyddet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om reglerna för
omställningsersättningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om exportfinansieringen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om svenska kontakter med EG i
syfte att delta i utformningen av EGs jordbrukspolitik,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om anpassning av svensk
jordbrukspolitik till EGs i syfte att underlätta ett framtida
EG-inträde,
[att riksdagen beslutar införa rätt till avdrag för underhåll
av mangårdsbyggnad,1]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om
förmånsbeskattning av bil i enlighet med vad som anförts i
motionen,1]
7. att riksdagen till Jordbruksdepartementet för
budgetåret 1991/92 anslår 2
436
000 kr. mindre än vad regeringen har föreslagit eller
således 23
335
000 kr.,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av särskilda
miljöattachéer,2]
8. att riksdagen till Utredningar m.m. för budgetåret
1991/92 anslår ett reservationsanslag på 8
000
000 kr.,
9. att riksdagen till Statens Jordbruksverk för budgetåret
1991/92 anvisar ett ramanslag på 100
000
000 kr.,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bidrag till jordbrukets
rationalisering,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
försäljning av jordfondens markinnehav i enlighet med vad
som anförts i motionen,
12. att riksdagen till Startstöd till lantbrukare för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 15
000
000 kr.,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag om
Livsmedelsekonomiska samarbetsnämnden för budgetåret
1991/92,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om råvarukostnadsutjämningen,
15. att riksdagen till Särskilda kompensationsåtgärder för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 44
000
000 kr.
Stockholm den 25 januari 1991
Sven Eric Lorentzon (m)
Jens Eriksson (m)
Ingvar Eriksson (m)
Carl G Nilsson (m)
Ivar Virgin (m)
Mona Saint Cyr (m)
Birgit Henriksson (m)
Hans Dau (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Anders G Högmark (m)
Karl-Gösta Svenson (m)