I Östergötland och norra Småland lever det pastorala
landskapet kvar. Östergötland är det län, som har störst
areal naturlig hagmark kvar, och där återfinns alltjämt
relativt många betesdjur. Östergötland är det tredje största
fårproducerande länet i landet med mer än 12 000 tackor.
Fåren är kända naturvårdare. De håller landskapet
öppet, där marker håller på att slya igen. Man finner dem
också i skogsplanteringar, där de håller rent från gräs och
buskar. Risk föreligger emellertid nu, att fårbetesmarkerna,
de lågavkastande hagmarkerna, planteras igen. Den
extensiva betesskötseln med får har nämligen
lönsamhetsproblem.
I det livsmedelspolitiska beslutet våren 1990
konstaterade jordbruksutskottet och riksdagen, att den
svenska konsumtionen av får och lammkött ligger på en låg
nivå men att flera skäl talar för en ökad konsumtion.
Fårnäringen antogs få större betydelse just genom det
livsmedelspolitiska beslutet. Riksdagen pekade på hur
fårnäringen är av särskilt intresse som medel att bibehålla
ett varierat och rikt odlingslandskap. Den successiva
nedtrappning av pristillägget, som regeringen föreslog,
accepterades med antagandet, att producenterna skulle
kunna finna vägar för att öka avsättningen under
övergångstiden.
Emellertid har förutsättningarna för svensk fåravel
försämrats trots en ökad konsumtion under 1990 med 16
procent. Samtidigt ökade nämligen importen med 15
procent. Framgångsrika konkurrenter är bl.a. Nya Zeeland
och Polen, som levererar billigt lammkött. Sedan gammalt
importeras också minst 650 ton från Island utan
införselavgifter. Stora kvantiteter nöt- och griskött har
dominerat hemmamarknaden. De milda vintrarna har gjort
att efterfrågan på pälslammskinn varit låg. Låga
världsmarknadspriser har därutöver pressat de svenska
ullpriserna i botten.
Per capita konsumeras endast 0,7 kg/år i Sverige av får-
och lammkött. Den inhemska produktionen på cirka 4 500
ton täcker inte ens den konsumtionen.
Självförsörjningsgraden ligger på omkring 80 %. Det finns
alltså expansionsutrymme.
Mycket talar sålunda för en ökad svensk produktion
under förutsättning att lönsamheten också ökar för
näringen. Branschen har konstaterat, att fårnäringen
befinner sig på amatörnivå jämfört med framstående
fårländer och är därför beredd att satsa på
produktionsutbildning av medlemmarna och på en modern
marknadsföringskampanj för att möta den internationella
konkurrensen.
Emellertid innebar riksdagsbeslutet för fårnäringen, att
även denna berörs av avregleringen, såtillvida att
pristillägget på 6,05 kr i år sänks till 4 kronor, nästa år till 2
kronor för att år 1993 vara helt avskaffat.
Omställningsersättningen utgår inte till denna näring,
eftersom den inte bidrar till något exportöverskott.
Svenska Fåravelsförbundet, som är berett att möta den
internationella konkurrensen med moderna metoder och
aktiva åtgärder i denna situation, har i detta syfte föreslagit
att pristillägget omvandlas till ett engångsanslag på 10
miljoner kronor för 1991 för att möjliggöra de offensiva
satsningarna.
Fårnäringen är värd att satsas på av många skäl. Den
moderniserade marknadsföringen är förutsättningen för en
framgångsrik offensiv. Den begärda omvandlingen av det
utgående stödet gynnar både näring och samhälle.
Hemställan
Mot bakgrund av det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fåravelns behov av ett
engångsanslag på 10