I proposition 1990/91:100, bilaga 11, hemställer
regeringen att riksdagen skall godkänna att en ny central
jordbruksmyndighet -- statens jordbruksverk -- inrättas den
1 juli 1991. Samtidigt upphör statens jordbruksnämnd och
lantbruksstyrelsen.
Här förutsätts bl.a. att den nya myndigheten får en
lekmannastyrelse med hänvisning till att
prisöverläggningarna mellan företrädare för
konsumenterna och jordbruket upphör. ''I framtiden finns
det inte längre något som motiverar en partssammansatt
styrelse, där olika intressen balanserar varandra'', anför
jordbruksministern.
Den främsta uppgiften för jordbruksnämndens
nuvarande partssammansatta styrelse har egentligen inte
varit själva prisöverläggningarna utan närmast att utvärdera
vid överläggningarna träffade överenskommelser och
besluta om tillämpningsregler för de olika aktörerna i
livsmedelskedjan. Härvid har inte minst olika
handelspolitiska hänsyn såsom gränsskyddet måst värderas
och vägas mot producent- och konsumentintressen, varefter
förslag förelagts regeringen.
Beslutet om en ny livsmedelspolitik leder till en
betydande omställning av jordbruket under åren 1991--95.
Denna kommer ofrånkomligen att få stora såväl
ekonomiska som praktiska konsekvenser för olika parter i
livsmedelskedjan. Vissa förutsättningar och regler
försvinner och ersätts i många fall av nya, vars
konsekvenser inte i alla avseenden är entydigt bedömbara
utan praktisk kännedom om marknaden och dess sätt att
fungera. Därjämte kommer anpassningsprocessen till EG.
Den sakkunskap och erfarenhet som den nuvarande
partssammansatta styrelsen besitter är i detta läge en
mycket värdefull tillgång. Parterna representerar såväl de
areella näringarna, som produktion, förädling, handel,
import/export och konsumentintresset. Ledamöterna är
ledande företrädare för nämnda intressen med stor och reell
förankring i de olika grupperingarna inom
livsmedelskedjan.
I ett näraliggande internationellt perspektiv kommer
ofrånkomligen importens roll i vårt försörjningsschema att
få ökad betydelse. Balanseringen mellan inhemsk
produktion å ena sidan och handelspolitiska värderingar å
den andra är såväl ur konkurrens- som sortimentssynpunkt
oerhört viktig. Inte minst i detta sammanhang erfordras
sakkunskap, erfarenhet och kontakt med marknaden.
Den nuvarande partssammansatta styrelsen inom
jordbruksnämnden kan genom sin bakgrundskunskap fatta
beslut, som en lekmannastyrelse inte kan. Den sakkunskap
som bedöms kunna tillföras via de olika råd som föreslås i
propositionen är i detta läge inte tillfyllest. I
beslutsprocessen sker den avvägning av olika
partsintressen, som ofrånkomligt gör sig gällande i frågor
som avser betydande ekonomiska realiteter. Detta måste
anses utgöra en stor fördel för den ytterst beslutande
instansens -- regeringen -- ställningstagande.
Den nya centrala jordbruksmyndigheten utgör en
hopslagning av jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen.
Arbetsuppgifterna i de båda nuvarande verken är i många
avseenden artskilda. Detta förhållande kan i sig utgöra ett
skäl för att den nya centrala myndigheten får en
lekmannastyrelse med begränsat antal ledamöter och att
verksamheten inom myndigheten sker inom ramen för de
sex avdelningar som föreslås i propositionen.
Då emellertid den pågående omställningsprocessen av
jordbruket -- av skäl som ovan redovisats -- ställer krav på
sakkunskap och erfarenhet, som knappast kan tillgodoses
genom en lekmannastyrelse -- helt eller delvis sammansatt
av företrädare för det allmänna, resp olika råd inom den nya
myndigheten -- måste den nuvarande partssammansatta
styrelsen inom jordbruksnämnden bibehållas -- i vart fall
under den förutsatta omställningsperioden 1991--95, inte
minst med hänsyn till EG-perspektivet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sammansättningen av styrelsen
för statens jordbruksverk.