Lantbruket och landsbygden i skogs- och mellanbygderna i södra Sverige, m.m.
Företrädare för lantbrukets utövare hävdar att om
bönderna får arbetsro i omställningen till den nya
jordbrukspolitiken så klarar de även fortsättningsvis sin del
i arbetet med att förse Sveriges konsumenter med
miljövänligt producerade och prisvärda livsmedel.
Vi delar denna uppfattning. Riksdagsbeslutet i juni 1990
måste ligga fast. Det uttalande som jordbruksministern gör
i årets budgetproposition om att regeringen förbereder en
sänkning av gränsskyddet och kommer under våren i
''ljuset'' av GATT-förhandlingarna att presentera förslag
om detta, är inte i linje med riksdagsbeslutet. Lägger
regeringen förslag med denna inriktning utan att en
uppgörelse med GATT är träffad, riskerar hela den
jordbrukspolitiska uppgörelsen att falla. Enigheten är då
bruten och socialdemokraterna får ensamma ta på sig
skulden. Vi vill med bestämdhet hävda att frågan om
gränsskydd och exportfinansiering måste lösas i samklang
med omvärlden. Detta måste riksdagen återigen slå fast.
På det svenska lantbruket finns särskilda krav ifråga om
miljö, livsmedelskvalitet, bekämpningsmedlens
användning, djuromsorg osv. Det är oundgängligen
nödvändigt att även detta beaktas i fortsatta diskussioner
om det svenska gränsskyddets utformning. Samma krav
som ställs på inhemskt producerade livsmedel måste också
gälla för importen.
Ett av argumenten för att sänka gränsskyddet är att
konsumenterna då skulle få billigare livsmedel. Detta
påstående är nog mera ett önsketänkande. Svensk
trädgårdsnäring har arbetat utan något gränsskydd men
låga konsumentpriser lyser med sin frånvaro. Priset till
producenten är lågt men priset konsumenten får betala är
högt. Vinnarna är inte konsumenterna utan den
multinationella livsmedelsindustrin som flyttar livsmedel
mellan länder och kontinenter.
Vill man göra något för de svenska konsumenterna så är
det bästa sättet enligt vår mening att sänka matmomsen.
Sverige har idag världens högsta beskattning av livsmedel.
Ur flera aspekter är en levande landsbygd och ett
bevarat kulturlandskap i södra Sveriges skogs- och
mellanbygder ett angeläget samhällsmål. Jord- och
skogsbruket spelar en viktig roll i områdets näringsliv, för
turism och rekreation, både nationellt men i ännu högre
grad internationellt för norra Europa. En första
förutsättning för detta samhällsmål är den bofasta
befolkningen. Här har jordförvärvslagen en stor regional
betydelse. För målsättningen en levande landsbygd måste
kravet mellan ägande, brukande av en fastighet och boende
i bygden hävdas i lagens tillämpning.
Den helt övervägande delen heltidsverksamma
lantbrukare i skogs- och mellanbygden bedriver mjölk-
och/eller köttproduktion. Den utveckling som blivit av
mjölkpriset på grund av överskott och avreglering innebär
att antalet producenter drastiskt minskar. Den
energipolitiska uppgörelsen som träffats mellan företrädare
för centern, folkpartiet och socialdemokraterna kan dock,
rätt använd, bli ett hjälpmedel i regionalpolitiken och
därmed också för jordoch skogsbruket. Lantbruksföretagen
är ofta en kombination av jord- och skog, och satsningen
på biobränsle borde därför ge utdelning. Det behövs nu en
marknad, där olika aktörer kan vara aktuella, men
kommunerna har en nyckelroll i t ex bildandet av
energibolag och därmed trygga en avsättning av energi från
jord- och skogsbruket.
Ute i världen försämras försörjningssituatioen. Lagren
minskar för varje år. 1987 räckte t ex spannmålslagren i 101
dagar. År 1990 räckte lagren bara i 62 dagar. FN gör
bedömningen att den nedre kritiska gränsen ligger vid 60
dagar. Hamnar man under denna gräns finns risk för svåra
problem med försörjningen. 1987 års försvarsbeslut
förutsatte att en omfattande utrikeshandel kunde
upprätthållas även om något händer vårt land och en
utförsäljning av lager av handelsgödsel vidtog. Denna
nerdragning av produktionsmedel snarare ökar än minskar
behovet av landets åkerareal. Vi anser att 1985 års beslut
borde vara inriktningen. I detta sägs att målet för
jordbrukspolitiken måste vara att trygga
livsmedelsförsörjningen såväl i fred som under avspärrning
och krig. Enligt vår uppfattning måste statsmakten beakta
livsmedelsberedskapen på ett mera aktivt sätt.
Riksdagen beslutade 1990 om ett särskilt stöd för
landskapsvård. Anledningen var att den areal som i
samband med en avreglering kommer att överföras till
annan användning idag bidrar till att hålla landskapet öppet
och innehåller vissa natur- och kulturvärden. Det har visat
sig att de anslag som utdelats varit otillräckliga. För
Jönköpings och Kronobergs län bedömer respektive
länsstyrelse att det behövs cirka 15 miljoner kronor till
vardera länet för att någorlunda kunna ersätta brukarna.
Det finns klara tendenser till att samhället börjar bygga
upp en omfattande byråkrati kring utbetalning av hittills
beslutad ersättning till odlingslandskapet. Detta anser vi
vara mycket otillfredsställande. Det måste gå att slussa
medlen direkt ut till länsstyrelserna för fördelning, utan
omvägen över Naturvårdsverket och
Riksantikvarieämbetet. Det är ute på länsnivå som
kunnandet och lokalkännedomen finns. Vidare finns
aktuella planer hos kommunerna bl a
kulturmiljövårdsprogram som är väl lämpade i
sammanhanget. Det är också angeläget att finna mer
generellt inriktade former, som beaktar mjölk- och
köttproduktionens villkor.
Sveriges Lantbruksuniversitet har hittills i stor
utsträckning ägnat sin forskning åt effektivitet och
nivåhöjande produktion. Det som nu behövs är en verklig
inriktning på vad produktionen kan ge i form av nya
alternativ till livsmedelsproduktionen, t ex industriråvara.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gränsskydd och
exportfinansiering,
2. att riksdagen beslutar att samma krav skall ställas på
importerade livsmedel som gäller på de inhemskt
producerade livsmedlen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sänkt moms på maten,1]
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om jordförvärvslagen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en aktivare
livsmedelsberedskap,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett ökat anslag för landskapsvård
till Jönköpings och Kronobergs län,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en enklare hantering av bidrag
till naturvården och mer generella villkor,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av forskningen vid
Sveriges lantbruksuniversitet.
Stockholm den 24 januari 1991
Stina Gustavsson (c)
Kersti Johansson (c)