Sockerbetsodling och sockerproduktion i Kalmar län
Sockerbetsodling och förädling i Kalmar län är av sådan
betydelse ur regionalpolitisk, miljömässig samt
beredskapsmässig synpunkt att verksamheten måste
säkerställas för framtiden.
Vid beslut om strukturförändringar inom
sockernäringen måste hänsyn tas till detta. Staten bör som
delägare i Sockerbolaget ta sitt ägaransvar och säkerställa
fortsatt drift vid Mörbylånga sockerbruk, vilket i sin tur är
en förutsättning för fortsatt odling i hela länet och
angränsande län.
Mörbylångabrukets framtid har diskuterats under
många år. Åtskilliga utredningar inom branschen har gjorts.
Regering och riksdag har genom särskilda stöd medverkat
till att driften vid de s.k. öbruken kunnat upprätthållas.
Statens industriverk (SIND) har nu haft regeringens
uppdrag att utvärdera de olika stödens effekter och
analysera konsekvenserna av alternativa regionalpolitiska
insatser. SIND föreslår nedläggning av de båda öbruken.
Rapporten har remissbehandlats och regeringen förbereder
nu förslag i ärendet.
Vi vill dock redan nu redovisa våra ståndpunkter med
tanke på frågans mycket allvarliga karaktär.
Allmänna synpunkter på SINDs utredning
Bristen på samhällsekonomisk analys är uppenbar.
Följande frågeställningar är t.ex. obesvarade i utredningen:
a) Har öbruken under 1980-talet varit lönsamma och hur
är lönsamheten i dag?
b) Hur har Sockerbolaget disponerat de ca. 200 milj. kr.
som företaget erhållit i stöd av staten för att driva de båda
öbruken och har storleken av beloppet varit väl avvägd?
c) Hur är en eventuell nedläggning av sockerodlingen på
Öland sammankopplad med frågan om de stora statliga
insatserna för att hålla odlingslandskapet öppet i känsliga
områden, där södra Öland karaktäriseras som ett av de
mest känsliga i riket?
d) Vad blir de samhällsekonomiska effekterna av att
ersätta en mycket lönsam sockerbetsodling och en lönsam
sockerfabrikation med den typ av sysselsättning som det
nuvarande glesbygdsstödet alstrar? Är det rimligt att under
den närmaste femårsperioden när jordbrukets omställning
till ny livsmedelspolitik skall ske genomföra dessa
strukturella förändringar inom sockernäringen?
e) Är det rimligt över huvud taget att i nuvarande
situation med internationell konjunkturnedgång och
inhemsk kostnadskris genomföra nedläggning av
produktion för vilken långsiktig marknad finns och
lönsamhet råder?
f) Är det möjligt med en i fastlandsdelen av Kalmar län
starkt sviktande industri med stort inslag av bilindustri samt
stor grupp underleverantörer med mycket påtagliga
strukturella problem finna ny sysselsättning till ett genuint
glesbygdsområde?
Vi ifrågasätter starkt den helhetssyn på regionalpolitiken
som SIND visar i flera uttalanden om den öländska
näringsstrukturen. Även näringslivet på södra Öland har
genomgått en stark strukturell omvandling och anpassats
efter marknadens krav till den nisch där denna region har
sin största relativa överlägsenhet, nämligen jordbruket.
Inom denna näring har en koncentration skett till områden
som har den högsta relativa lönsamheten, exempelvis
sockerbetsproduktion och odling av specialgrödor som lök,
bruna bönor, jordgubbar.
Konsekvenser för jordbruksnäringen, miljön och
odlingslandskapet på södra Öland av en nedläggning av
sockernäringen
Jordbruket står under de närmaste åren inför en radikal
omställning, som bl.a. innebär en starkt minskad
spannmålsproduktion, lägre animalieproduktion samt att
uppskattningsvis minst 500 000 hektar odlad jord tas ur
produktion. För Öland, där jordbruket och
livsmedelsindustrin är huvudnäringar, kan denna utveckling
få synnerligen allvarliga konsekvenser. Det är från denna
utgångspunkt en eventuell nedläggning av
sockerbetsnäringen på Öland måste ses.
Sockerbetsodlingen är av vital betydelse för såväl
jordbruket i bygden som enskilda brukare. Grödan utgör
den viktigaste inkomstkällan och en väsentlig del av
sysselsättningsunderlaget för många specialiserade
växtodlare. Odlingen innebär att grödvalet breddas, vilket
motverkar sjukdomstrycket i en annars ensidig
spannmålsväxtföljd. Sockerbetorna ger jämnare skördar än
spannmål och bidrar därför till stabilitet i odlarens
ekonomi. För animalieproducenterna har odlingen
dessutom betydande mervärden i form av biprodukter för
foderändamål som betblast och betmassa liksom för att
förbruka den stallgödselnäring som produceras i dessa
företag. Sockerbetsodlingen kan därför sägas ingå i ett
kretslopp, där möjligheten att bevattna med vatten från
Östersjön och tillgång på stallgödsel i kombination med
avfall (betmassa, blast) gör att jordbrukarna får ut ett högt
ekonomiskt utbyte från annars lågavkastande jordar.
Rationalisering och investeringar i odling
Betydande rationaliseringar har skett. Odlingarna har
koncentrerats till ett färre antal brukare och den
omställningen har skett snabbare i Mörbylångabrukets
upptagningsområde än i övriga betodlardistrikt. Odlarna är
därför direkt beroende av odlingen för sin inkomst och
existens. De har dessutom gjort investeringar i form av dyra
specialmaskiner, transportutrustning och
bevattningsanläggningar med dammar, stamledningar och
bevattningsmaskiner. Upphör odlingarna kommer
investeringarna inte att förräntas.
Det öländska jordbruket har genomgått en snabb
strukturomvandling mot större enheter, rationell drift och
koncentration till sådana produktområden där
förhållandena är som gynnsammast på södra Öland.
Betydande investeringar har kommit till stånd. En
nedläggning av sockerbetsodlingen kommer därför att
innebära mycket allvarliga konsekvenser för jordbruket på
Öland. Med den omställning som för närvarande sker av det
svenska jordbruket saknas möjlighet till alternativa
produktionsinriktningar i nämnvärd omfattning. En direkt
utslagning av företag och sysselsättning kommer att bli
resultatet.
Förutom att de negativa konsekvenserna drabbar
odlingen på Öland och fastlandsdelen av Kalmar län
kommer de att drabba östra Blekinge. I östra Blekinge finns
det i dag ett 30-tal odlare som sammantaget har en
sockerbetsareal om c:a 250 ha årligen. Dessa odlare har i
likhet med odlarna på Öland och i övriga delar av Kalmar
län kommit att basera sin huvudsakliga produktion på
sockerbetsodlingen. Dessutom kommer också här
betydande negativa konsekvenser för åkerier, verkstäder
m.fl. om sockerbruket i Mörbylånga läggs ner.
Miljö
Sockerbetor har lång vegetationsperiod och tar upp
växtnäring långt in på hösten, framför allt kväve.
Kväveläckaget blir därför minimalt. En ökad odling av
spannmål på motsvarande areal skulle leda till betydande
försämring ur miljösynpunkt.
I Kalmar län både på fastlandsdelen men framför allt på
Öland är djurhållningen intensiv. Sockerbetsodlingen
bidrar i dessa bygder till att skapa en sund balans mellan
tillgång på stallgödsel och sockerbetornas höga krav på
tillgänglig växtnäring. För att förbruka kväveinnehållet i
flytgödsel fordras väsentligt större arealer vårsäd än
sockerbetor. Minskar sockerbetsarealerna måste vårbruket
ske under kortare tid. Tvingas man sprida stora mängder
stallgödsel tidigt på våren ökar risken för att spridningen
sker vid olämplig tidpunkt med läckage och stora körskador
som följd.
Odlingslandskapet
Den stora nedskärningen av åkerarealen kommer att få
betydande konsekvenser för det svenska landskapet.
Speciellt vissa områden i Sverige och vissa vegetationstyper
kommer starkt att påverkas av en framtida beskogning eller
förslying. Riksdagen har också för en 3-årsperiod anslagit
drygt en halv miljard kronor för åtgärder i syfte att hålla
viktiga delar av odlingslandskapet öppna även i framtiden.
Det finns klara indikationer på att Kalmar län har
skyddsvärda partier som procentuellt överstiger länets
andel av den totala åkerarealen. En rimlig bedömning är att
länet kan komma att erhålla ca. 50 milj. kr. för åtgärder i
odlingslandskapet.
Ur såväl naturmiljö- som kulturmiljösynpunkt är södra
Öland ett av vårt lands mest intressanta områden. Det
öppna odlingslandskapet vid kusterna jämte stora Alvaret
ger södra Öland dess profil och är ur naturvårdssynpunkt
ett område av internationellt intresse. Med jordbruket som
huvudnäring och stor spannmålsodling och betydande
animalieproduktion kommer det att bli mycket svårt att
hålla detta odlingslandskap öppet. En total nedläggning av
sockerbetsodlingen som skulle ta ytterligare 2 600 hektar ur
produktion kan innebära att södra Öland, som kanske är
landets mest skyddsvärda region ur
odlingslandskapssynpunkt, kommer att drabbas hårdare av
omställningen i jordbruket än någon annan del av Sverige.
Konsekvenserna för sysselsättning, ekonomi och service
på Öland av en nedläggning av sockernäringen
SIND bedömer i utredningen att sockerindustrin direkt
sysselsätter 119 årsanställda. Därtill kommer att över 300
lantbrukare på Öland odlar sockerbetor och att inkomsten
av denna odling utgör huvuddelen av deras
täckningsbidrag. SIND beräknar inte multiplikatoreffekten
men anger att inköp av transporter, tjänster, material och
andra förnödenheter är en viktig del av sysselsättningen på
södra Öland. SIND anger att sammanlagt 600 personer
direkt är berörda av sockernäringen på Öland. Därtill
kommer de indirekta konsekvenserna genom den köpkraft
sockernäringen genererar samt det underlag för offentlig
och kommersiell service som därigenom erhålls.
Länsstyrelsen i Kalmar län har tidigare bedömt att en
nedläggning av sockernäringen på Öland kommer att
innebära ett totalt bortfall av ca. 400 årssysselsatta.
SIND har i sin utredning redovisat näringslivsstrukturen
på Öland och angett att en nedläggning av sockernäringen
får utomordentligt stora konsekvenser. Länsstyrelsen
bedömer att sockernäringen står för ca. 20 % av
sysselsättningen av den del av produktionen som levererar
produkter med försäljning utanför Öland. Siffran visar
allvaret i en nedläggning av sockernäringen. Mot bakgrund
av omställningen i jordbruket med en betydande
sysselsättningsminskning, svårigheten att till Öland
lokalisera industri under de närmaste åren, med hänsyn till
konjunkturnedgången och Sveriges kostnadskris samt ett
stopp i den offentliga sektorns utveckling är möjligheterna
att eliminera sysselsättningsbortfallet mycket små.
Öland är, bortsett från Färjestaden och området närmast
brofästet samt Borgholms och Mörbylånga tätorter, en
utpräglad avfolkningsbygd. Flera församlingar har mellan
30 och 40 % av invånarna i pensionsåldrarna. Söder om
centralorten Mörbylånga finns vid sidan av jordbruket
mycket få arbetstillfällen. Länsstyrelsen i Kalmar län har
prioriterat glesbygdsstöd och investeringsbidrag till bl.a.
södra och norra Öland för att på detta sätt medverka till att
arbetstillfällen kan skapas, som kan fördröja och om möjligt
förhindra avfolkningsprocessen. Mot bakgrund av den
mycket svaga industriella strukturen på Öland och de
hotbilder som vilar över befintlig industrisysselsättning kan
en total nedläggning av sockerproduktionen medföra en
betydande reducering av servicestrukturen på särskilt de
sydligaste delarna av Öland. Detta skulle få stor betydelse
från sysselsättningssynpunkt och skulle allvarligt försvåra
för samhällsorganen att erbjuda den kvarvarande
befolkningen en tillfredsställande serviceförsörjning.
Stödet till sockernäringen
Regering och riksdag har vid ett flertal tillfällen under
senare år fastslagit att en minskning av sockerbetsodlingen
och sockerproduktionen ej får drabba Öland och Gotland,
där odlingens betydelse för sysselsättning och
samhällsutveckling är störst. Sockernäringen har därför
under lång tid fått stöd för att upprätthålla verksamheten
vid öbruken.
Arealbidraget till odlare utgår år 1990 sammanlagt med
1,36 milj. kr. för odlarna under Mörbylångabruket.
Anledningen till att detta stöd infördes var att öka
incitamentet för odling. Numera ger sockerbetsodlingen ett
klart bättre täckningsbidrag än andra alternativa odlingar.
Det stora stödet är driftsbidraget till Sockerbolaget. Det
utgör för år 1990 sammanlagt 24,5 milj. kr. som
kompensation för kostnadsfördyring som uppstår för
företaget till följd av att det genom driften av öbruken inte
kan få ett rationellt utnyttjande av bruken i Skåne.
Eftersom öbruken är ungefär lika stora utgår SIND i sin
diskussion från att halva stödet utgår för vartdera öbruket,
d.v.s. 12,5 milj. kr.
Länsstyrelsen i Kalmar län har sökt göra en bedömning
huruvida stödet till Sockerbolaget för Mörbylångabruket
varit lämpligt avvägt, hur dessa resurser använts i
förhållande till statsmakternas målsättningar samt
statsmakternas utvärdering av stödet. Det har dock inte
varit möjligt att vinna klarhet på dessa punkter, men
länsstyrelsen gör ändå några sammanfattande
bedömningar.
Stödet till Sockerbolaget har utgått sedan 1976. Det är
inte kopplat till merkostnader för drift av de två öbruken
utan är ett driftbidrag som går till Sockerbolaget centralt.
Industriverket anger i sin utredning att det är ett rent
driftsstöd till Sockerbolaget utan några som helst villkor för
dess användning. SIND konstaterar sedan att det innebär
att stödet inte behöver användas till att säkra de två brukens
fortsatta drift. För de olika sockerbruken finns inte heller
någon komplett ekonomisk redovisning i form av
bokföringsmässigt resultat, etc.
Även om redovisningssystemets uppbyggnad försvårar
informationen anser sig länsstyrelsen ha belägg för att
Mörbylångabruket haft tillräcklig lönsamhet att finansiera
de i och för sig blygsamma investeringar som skett under
1980-talet. Eftersom den rörliga produktionskostnaden
1989 varierade mellan 3,07 kr. och 3,32 kr. per kg strösocker
och de båda öbruken redovisade på 3,17 resp. 3,32 kr. per
kg finner länsstyrelsen att det verkar osannolikt att en
förbättrad produktionsstruktur för Sockerbolaget genom
nedläggning av de båda öbruken hade gett merintäkter som
motsvarat den statliga subventionen. Under 1990 har den
goda skörden lett till att rörliga produktionskostnaden per
kg strösocker icke ligger högst för Mörbylångabruket.
En allmän bedömning bland i branschen initierade
bedömare är att Mörbylångabruket under många år visat en
god lönsamhet som varit av ungefär samma storlek som det
statliga stödet och som väl motsvarat de gjorda
investeringarna. Länsstyrelsen anser därför ''att det är
sannolikt att staten fått betala Sockerbolaget mycket dyrt
för dess drift av de båda öbruken. Detta regionalpolitiska
stöd har sedan inte använts till investeringar vid öbruken
utan helt koncentrerats till de skånska bruken i syfte att
bygga upp en strukturellt optimal produktionsapparat för
framtiden. Statsmakterna har genom sättet för stödets
utformning medverkat till att låta frågan om den industriella
strukturen helt bli överordnad den viktigare frågan om
odlingens lokalisering.''
Länsstyrelsen i Kalmar län efterlyser i sitt remissvar en
utvärdering av det statliga stödet till Sockerbolaget. Denna
utvärdering bör innefatta separata ekonomiska
redovisningar för de båda öbruken. En sådan redovisning
bör läggas till grund för en samhällsekonomisk utvärdering
av sockernäringen på Öland. En sådan utvärdering kommer
att leda till att produktiviteten för i sockernäringen utförda
årsverken på Öland mätt i reella inkomster utan
subventionering ligger bland de högsta inom det öländska
näringslivet och överträffar alternativ till
sysselsättningstillfällen som f.n. står till buds. SINDs
sifferlekar på sid. 7 i utredningen avseende stöd per
årsanställd vid sockerbruken speglar därför inte
verkligheten. För övrigt är arealtillägget till odlarna på
Öland felräknat och den rätta siffran är inte 32 000 kr. per
odlare utan ca. 3 200 kr.
SIND har i sin utredning redovisat erforderliga
miljöinvesteringar till 10--25 milj. kr. En utredning utförs
f.n. av konsultföretaget PURAC. Koncessionsnämnden har
som målsättning för denna utredning satt en 50-procentig
rening av nuvarande utsläpp. Länsstyrelsen har i sin
bedömning uppskattat erforderliga investeringar för att
uppnå detta mål till ca. 5--7 milj. kr. SIND har därmed
överskattat kostnaderna för miljöinvesteringar väsentligt.
Det regionalpolitiska skälet för bevarad sockernäring på
södra Öland
I en rad kommentarer framhäver SIND att
sysselsättningsstrukturen i Mörbylånga kommun markant
avviker från genomsnittet i Sverige genom sin dominans av
jord- och skogsbruk och sin låga tjänsteandel. Så sägs
exempelvis att ''strukturomvandlingen på Öland och
Gotland ligger 20--30 år efter övriga landet''. SIND anger
också att en av orsakerna till detta är det statliga stödet till
sockernäringen som medfört att kravet på
strukturomvandling av näringslivet på öarna varit mindre
än annars.
Det finns emellertid en annan förklaring till den rådande
sysselsättningsstrukturen på södra Öland. De senaste
årtiondenas snabba strukturomvandling har berott på en
långt gående arbetsfördelning, specialisering,
differentiering och koncentration. Inom bransch efter
bransch har färre, större och alltmer kvalificerade enheter,
företag eller institutioner bildats. Kunskapsexplosionen har
skapat alltmer specialiserade utbildningslinjer. De stora
universitetsorterna har skapat gynnsamma miljöer för
kreativitet och utveckling av näringsliv och service. Den
välutbildade arbetskraftens krav på valfrihet, arbete för två
familjeförsörjare, har lett till att nya verksamheter förläggs
till tillräckligt stora tätortsregioner. Öland som ett av
Sveriges minst urbaniserade landskap med stor del av
befolkningen boende i ren glesbygd har inte kunnat bli
delaktig i denna utveckling och vi tror inte att Öland lika
litet som det norrländska inlandet eller andra
glesbygdsområden kan få en strukturomvandling som
motsvarar rikets genomsnitt.
Industrin i hela Kalmar län karaktäriseras av att en
mycket hög andel av sysselsättningen finns i rena
produktionsenheter tillhörande storföretag med
huvudkontor utom länet. Mycket stor del av den totala
sysselsättningen ligger inom branscher som hotas av
betydande strukturomvandling, exempelvis bilindustrin
utan eget systemkunnande och ofta utan egen
produktutveckling. Många av dessa företag har låg soliditet
och det finns betydande anledning till oro för deras framtida
utveckling. Det finns mycket få företag inom industrin på
Öland som f.n. skulle kunna utvecklas genom
regionalpolitiska insatser och att i detta läge och under de
närmaste åren lokalisera en ny industrisysselsättning mot
bakgrund av rådande utvecklingstendenser är en mycket
svår uppgift. Det nuvarande regionalpolitiska stödet som
kommer näringslivet till del genom projektarbete har
framför allt koncentrerats till områdena utbildning,
teknikspridning m.m. för de befintliga industriföretagen.
Eftersom Öland är mycket dåligt industrialiserat kommer
en liten andel av dessa insatser landskapet till godo. Det
statliga glesbygdsstödet är värdefullt men de insatser som
åstadkoms riktar sig framför allt till mycket små företag och
då ofta i verksamheter som åstadkommer produkter och
tjänster för när-regionen. Det är ofrånkomligt att stöd i
denna form åstadkommer arbetstillfällen som vad gäller
produktivitet uttryckt exempelvis i förädlingsvärde per
anställd är väsentligt lägre än i den reguljära industrin.
SIND har föreslagit att stödet till sockernäringen för att
få en mer framåtsyftande inriktning borde kopplas till
utvecklingsarbetet inom resp. bruk. Sockerbolaget har
numera avvecklat företagets biotekniska utvecklingsarbete
och återgått till att vara ett rent sötmedelsföretag. Förslaget
är därför ogenomförbart.
I utredningen har angetts att investeringar i turism skulle
kunna vara en lösning även för södra Öland. Naturligtvis
finns det speciella projekt som har möjlighet att lyckas.
Vidare satsningar för utökad konferensverksamhet är dock
synnerligen äventyrliga och ytterligare investeringar för
massturism med ca. 7--8 veckors säsong kan inte ge
helårssysselsättning. 1989--90 har på Öland i en enda
anläggning investerats ca. 350 milj.kr. just inom konferens
och fritidssektorn, varför det inte på något sätt kan hävdas
att denna sektor är försummad. Varje region måste sträva
efter att utveckla sina resurser inom det område där dess
relativa konkurrensförmåga är som starkast. Med de
resurser av arbetskraft, kapital och naturresurser som
Öland besitter har jordbruket varit den näringsgren där
landskapet haft den största konkurrenskraften och denna
näring har också relativt övriga delar av landet utvecklats
väl under senare decennier.
Genom den ökande turismen har olika kombinationer
av sysselsättning kunnat åstadkommas. Från
regionalpolitiska och samhällsekonomiska synpunkter finns
det därför utomordentligt starka skäl för att låta jordbruket
fortsätta att utvecklas på Öland.
Den helt avgörande frågan ur regionalpolitisk synpunkt
är om sockerodling i framtiden skall kunna ske på Öland
och Gotland eller om odlingen till 100 % skall koncentreras
till sydvästra Skåne. Sydvästra Skåne har alla de fördelar de
båda ölandskapen saknar, stora tätorter, en expansiv
universitetsmiljö, kunskapsintensiva industrier inom
verkstadsbranschen, elektronik och kemi. Det finns en
anhopning av verksamheten inom expansiva och
framtidsinriktade branscher. Dock är exploateringen
mycket längre gången och en framtida markkonkurrens
torde vara ofrånkomlig. Att ta bort lönsam
jordbruksproduktion från Öland och Gotland och
koncentrera den till Skåne kan inte vara sunt ur
samhällsekonomisk synpunkt även om ur ett kortsiktigt
perspektiv företagsekonomiska argument kan tala för detta.
Sammanfattande slutsatser
Av skäl som ovan redovisats avvisar vi en nedläggning av
Mörbylånga sockerbruk och hemställer om beslut om
fortsatt drift. Ett bevarande av sockernäringen och
sockerproduktionen på Öland kan inte påverkas av ett
tillfälligt sockerlager på 100 000 ton. Detta lager har
tillkommit genom de tre senaste årens extremt goda
skördebetingelser. Tillfälliga överskott kan inte tas som
intäkt att rasera produktionsresurserna.
Mot bakgrunden av jordbrukets och
sockerbetsodlingens relativa styrka inom det öländska
näringslivet anser vi att det finns goda utsikter för
sockerbetsodling och sockerproduktion på Öland även i
framtiden.
En nedläggning skulle få så negativa ekonomiska
konsekvener för hela södra Öland -- för odlare, anställda
vid bruket, transportörer, maskinhandeln samt privat och
offentlig service m.fl. -- att samhället totalt kommer att
åsamkas ökade kostnader i stället för att göra besparingar.
En nedläggning nu skulle möta svårbemästrade problem
i ett läge då i hela landet varslen från industriföretagen
kommer allt tätare på grund av internationell
konjunkturnedgång och svensk kostnadskris. Allt talar för
att den närmaste femårsperioden kommer att innebära
stora svårigheter för vårt land. Till detta kommer att
jordbrukets omställning till ny livsmedelspolitik också skall
ske under denna femårsperiod, vilket begränsar
möjligheten att välja alternativa grödor.
Ett bevarande av Ölands känsliga natur och
odlingslandskap, som av statsmakterna starkt har
prioriterats, kommer att omöjliggöras om jordbrukets
strukturella förhållanden i detta område drastiskt
förändras.
En koncentration av sockernäringen till ett begränsat
område i Skåne skulle dessutom rasera de nuvarande
principerna om grundläggande beredskapsplanläggning för
landets försörjning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av fortsatt
sockerbetsodling i Kalmar län och fortsatt drift av
Mörbylånga sockerbruk.
Stockholm den 23 januari 1991
Stig Alemyr (s)
Birger Rosqvist (s)
Lena Öhrsvik (s)
Bertil Danielsson (m)
Agne Hansson (c)
Bengt Kronblad (s)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Marianne Jönsson (c)
Sven-Olof Petersson (c)
Karl-Gösta Svenson (m)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Arne Andersson (s)
i Gamleby