Det äldsta funna dokumentet angående fäbodar visar att
sådana fanns redan på 1200-talet i Sörmland. Ett annat
dokument från 1425 visar att ett väl utvecklat fäbodssystem
då fanns i Hälsingland och Dalarna. Glansperioden inföll så
sent som i slutet av 1800-talet och kring sekelskiftet, då det
fanns ca 20 000 levande fäbodar i Sverige.
I dag finns knappt 150 kvar och antalet sjunker med en
skrämmande hastighet -- ca 10 % årligen. Några av våra
gamla rötter håller på att förintas och en kultur håller på att
dö ut.
De levande fäbodar som i dag finns kvar håller Sveriges
äldsta tradition levande. Genomsnittsåldern på brukarna är
65 år och den nya generation som vill ta över ges mycket
ringa möjlighet till detta. Tvärtom motarbetas de -- ibland
t.o.m. av mejeriföreningarna som en gång bildades för att
värna om de små mjölkleverantörerna.
Men fäbodfolket är mer än kultur -- det är ett sätt att leva
och dessutom en form av ekologiskt anpassat jordbruk. I
Norge, där man värnar om fäbodbruket, finns i dag ca 3 000
väl fungerande fäbodar i drift.
I Sverige satsas framförallt på en handfull stora och
välreklamerade fäbodar som stöds av samhället. De ägs av
kommuner och drivs av turistföreningar eller
hembygdsföreningar. Besökarna är många. Projekten är
lovvärda.
De få verkligt levande fäbodarna, som ägs och brukas av
dem som bor i bygden, kommer snart att vara döda
fäbodar -- kvar blir endast några turistjippobetonade
projekt och fäbodar ombyggda till sommarstugor, trots att
det finns människor som vill bli fäbodbrukare. Med
utveckling mot ett biologiskt jordbruk, utan kemikalier och
konstgödning kan fäbodarna bli en såväl lönsam som
praktisk nisch -- medan djuren betar på fäboden kan
marken på gården användas till att odla det foder djuren
behöver under vintersäsongen. Som en liten del av
Landsbygd 90-projektet bör stöd till fäbodsverksamhet vara
en naturlig del.
Fäbodbruket har en stor ekonomisk betydelse.
Småjordbruket med tillhörande fäbodbruk gör att familjer
kan stanna kvar i bygderna.
NOLA-stödet bör höjas kraftigt och gå till alla
fäbodbrukare. Godtyckligheten i godkännandet av
ansökningarna och tilldelningen kan få en negativ effekt för
intresset att bruka fäbodar. Det blir ett osäkerhetsmoment
inför ett framtida brukande i den lilla skara brukare, som
finns kvar.
Lokalt och regionalt sett är procentandelen
fäbodbrukare stor av samtliga djurhållare inom
fäbodområdet än så länge. Med fäbodområdet menas i
huvudsak Värmland--Gästrikland och norrut.
Exempel på godtyckligheten i tilldelningen av Nolastöd
till fäbodbrukare:
En ung brukare har 25% av de sista 17 st. Svensk
Rödkulla (SURK) samt två tjurar av samma gamla
utrotningshotade svenska lantras och hans övriga besättning
består av 6 st. av de sista c:a 200 st. renrasiga fjällkorna.
Brukaren arbetar traditionellt med egen förädling av bl. a.
smör, ost, messmör av get- och komjölk. Han mottager
även skolklasser från storstadsområden på lägerverksamhet
på fäboden. Vissa år har NOLA-stöd betalats ut, men de år
ansökan avslagits har orsaken uppgetts vara: ''att djurens
fria bete kring fäboden skulle vara sanitär olägenhet enligt
närboende grannar''.
Aktiv brukare av fäbod sedan 43 år, som aldrig någonsin
varit nedlagd utan varit i kontinuerlig drift sedan
åtminstone 1600-talet, får ej NOLA-stöd om hon ej
återigen skaffar kor. Hon orkar numera ''enbart'' hålla ett
tiotal mjölkgetter. Hennes make är hjärtsjuk och hennes tre
fäbodkunniga döttrar anser sig heller inte kunna skaffa kor
med tanke på dagens förutsättningar. (Jordbrukspolitiken
går nu ut på att alltmer försvåra för småbrukare --
åtminstone norr om Dalälven -- att behålla sin
nötkreatursbesättning.)
Medelålders kvinna återupptar djurhållning med
fäbodbruk. Naturvårdsenheten vid länsstyrelsen finner
vallen botaniskt intressant enligt NOLA-reglerna. Hon fick
till svar vid förfrågan ''att det var så besvärligt och krångligt
att ge henne NOLA-stöd p.g.a. att hon var nytillkommen
(!)''.
Nybliven änkling tvingades sälja mjölkkorna. Han vill
ändå fortsätta med ungdjur, häst och får på fäbodvallen.
Ännu nästan två år efter NOLA-stödansökan har han inte
ens fått något svar från naturvårdsenheten.
Blir det för få djurhållare kvar, så slutar snart
förutsättningarna för de kvarvarande att fungera. T.ex.
mejeriernas mjölkhämtning, seminorganisationen,
veterinärverksamheten och inte minst vetskapen om
sedvanerätten och det fria mul- och klövbetet. Redan nu är
allmänhetens kunskaper näst intill obefintliga. Därav alla
onödiga ''stridigheter'' med fritidsfolk och myndigheter.
Investerings- och glesbygdsstödet fungerar inte heller!
Fäbodbrukarna kan ej komma upp i inkomster, så att stöd
kan ges. Fäbodbruket -- det ekologiska sättet att leva med
flyttningar -- gör att fäbodföretaget inte klarar av att
uppfylla de regler som finns för andra företag.
Jordbrukspolitiken med bl.a. handläggningen av
förvärvstillstånd har gjort att det i princip är den, som
betalar bäst, som får köpa jordbruksfastigheter.
Fäbodbrukens fastigheter är som regel lagom små och
populära som investeringsobjekt för storstadsregionens
invånare. ''Hästgårdar'' och fritidsbostäder prioriteras
framför fortsatt småjordbruk. Detta utgör ett stort hinder
för kommande yngre brukare att förvärva
jordbruksfastigheter. Ett beslut i riksdagen, att fäbodbruket
utgör ett riksintresse, kunde öppna vägar att ta särskild
hänsyn vid handläggningen av förvärvstillstånd som rör
fäbodbrukare och förhindra en ojämlik hantering av
fäbodbrukarna sinsemellan.
Fäbodbruket utgör sista utposten för Svensk Rödkulla,
fjällkor och lantrasgetter i ursprunglig miljö. Deras fria bete
hjälper även till att bevara de sista resterna av en urgammal
svensk flora och fauna liksom lokala traditioner. Försvinner
detta är det sedan borta för all framtid i vårt land.
Lokalt stöd till fäbodbruket hjälper föga, när det nu
alltmer drabbas av riksdagsbeslut (den allt hårdare
jordbrukspolitiken för småbrukarna i norr), som får motsatt
effekt.
Enstaka fäbodar, som får tillräckligt stöd, möjliggör inte
tidigare levnadssätt.
Taggtrådar, som sätts upp skadar djuren, som i
fäbodbruket går fritt i skogen. Skador av taggtråd är vanliga
även bland vilda djur och fritidsfolk. När trådarna slaknar
och blir lägre än de ursprungligen var ämnade att vara, kan
djuren kliva över och få skador på både juver och ben.
Förbud mot taggtråd på ängsmark och i skog borde införas.
Ur beredskaps- och sårbarhetssynpunkt kan fäbodarna
betyda mycket med bibehållandet av gamla kunskaper. De
spridda brukningsenheterna ger också gott underlag att
växa vid behov av ökad produktion av kött- och
mjölkprodukter med resurssparande ekologiskt riktig
djurhållning.
Skälen för att inte utarma fäbodkulturen är många:
sysselsättningsskäl: fler arbetstillfällen i glesbygd
landskapsvård: djuren håller efter sly och håller landskapet
öppet, kulturlandskapet hålls levandeturistnäringen: i
glesbygdskommuner har turismen kommit att få en allt
större betydelse: Levande fäbodar är en kulturell tillgång
bevarande av SKB: svensk kullig boskap (fjällkor och
rödkulla) är den ursprungliga och uthålliga gamla svenska
lantrasen, som är lämpad för valldrift och hårda klimat- och
terrängförhållandendet kulturhistoriska värdet: en
hantverkstradition hålls levande med allt vad det innebär av
mat, musik, berättartradition och rötter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fäbodbruket och dess roll i ett
levande kulturlandskap,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
fäbodbruket skall kunna utvecklas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vad en ökning av antalet fäbodar
betyder ur sårbarhets- och beredskapssynpunkt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en snabb
handläggning av frågan då antalet fäbodar minskar
katastrofalt för varje år,
5. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
förvärvstillståndshandläggningen rörande försäljning av
fäbodar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att fäbodarnas betydelse bör
uppmärksammas vad gäller gamla lantraser.
Stockholm den 23 januari 1991
Ragnhild Pohanka (mp)
Kaj Nilsson (mp)
Kent Lundgren (mp)
Anna Horn af Rantzien (mp)