På senare tid har det främst i Härjedalen uppstått allt
allvarligare problem med renar, som i stort antal uppehåller
sig på förbjuden mark. Konkret handlar det om att renar
året om finns på marker, som får utnyttjas för bete endast
vintertid.
Detta förhållande skapar allvarliga motsättningar
mellan rennäringsidkarna och övrig befolkning i de berörda
områdena. Att renarna när de uppträder i stort antal
åstadkommer viss skada är i och för sig allvarligt nog.
Allvarligast är dock, särskilt i ett längre perspektiv, att
omständigheterna kan leda till en negativ inställning till
rennäringen som sådan och till den samiska folkgruppen.
En inflammerad tvist om samernas rättigheter uppstår. I
sista hand är det sameintresset som kommer att förlora på
att frågan inte löses.
De grundläggande orsakerna till problemet är i korthet
följande:
Antalet renar har i vissa av samebyarna på senare år ökat
långt utöver tidigare nivåer. Normalt söker renarna sitt
foder i fjällområdena under sommaren och förflyttar sig
vintertid ner i skogslandet. Detta har bl.a. att göra med att
djuren har speciella betesbehov och att deras instinkt
orienterar dem åt ett bestämt, regelbundet
flyttningsmönster.
Ökar renantalet starkt, uppstår brist på bete. Djuren
tenderar då att bryta sitt normala beteendemönster. Deras
naturliga, instinktmässiga orientering störs. Resultatet blir
det vi nu på vissa håll ser, nämligen att stora renflockar, helt
i strid med rennäringslagen, uppehåller sig i skogslanden
under tider, när de normalt ska befinna sig på fjället för att
utnyttja betena där.
Vad som krävs för att återställa normala och lagliga
förhållanden är dels att antalet renar kan bringas under
kontroll, dels att myndigheterna får praktiska möjligheter
att agera aktivt.
Ansvaret för förhållandena inom rennäringen vilar
lokalt på ledningarna för samebyarna, regionalt på
respektive lantbruksnämnds rennäringsdelegation, där 3 av
7 ledamöter representerar samerna.
I Jämtlands län, där situationen för närvarande är mest
akut, har rennäringsdelegationen bl.a. enhälligt beslutat om
minskning av antalet renar i berörda byar. Det bör påpekas,
att samernas representanter här tagit ansvar på ett
föredömligt sätt.
Två omständigheter gör emellertid att sådana beslut i
praktiken inte får någon som helst verkan.
För det första saknas varje möjlighet till offensiv åtgärd
för att verkställa beslutet. Åtlyds det inte av vederbörande
renägare, händer ingenting. Dessutom tappar man i allt
högre grad kontroll över hur många renar, som i
verkligheten finns inom respektive by.
För det andra kan inte heller ledningen för den enskilda
byn agera effektivt i frågan, ty också den saknar relevanta
befogenheter. Inom byn uppstår också en mycket
kontroversiell situation. Eftersom rösträtt och inflytande i
byns angelägenheter är knutna till renantalet, missgynnar
detta de renägare, som är lojala mot byns och
rennäringsdelegationens beslut. De som inte är lojala
gynnas däremot. Byn och dess ledning hamnar i en
situation, som den inte kan bemästra. Också här ligger
upphovet till en inre konflikt inom byn.
För varje ansvarig person, same eller icke, står det klart,
att man inte bara kan låta denna inflammerade situation
fortsätta att utveckla sig. Det finns praktiska möjligheter att
vända läget. Två grundläggande åtgärder är då behövliga.
1. Bestämmelser om samhällelig kontroll vid renräkning
måste införas i rennäringslagen. Detta undanröjer risken
för att vissa byar underlåter att räkna renar. Renräkningen
ger grunden för en balans mellan renantal och
näringsutrymme. Det är också en fördel för det inre arbetet
inom byarna. Det gör att ledningen för en by kan på ett
effektivare sätt hålla kontroll över ägarnas respektive
renantal.
2. Bestämmelser om vitesföreläggande mot dem, som
vägrar rätta sig efter beslut, bör införas i rennäringslagen.
Vitesföreläggande är ett milt, men tillräckligt effektivt
lagligt påtryckningsmedel. Rättar sig vederbörande,
behöver inga repressalier verkställas. Indirekt är
förekomsten av sådana myndighetsbefogenheter ett stöd åt
dem som beter sig lagligt. Vitesföreläggandet ger också
möjlighet att undvika den åtgärd, som för närvarande är
den som står till buds: att förordna om tvångsslakt av
djuren.
Alternativet till de nu nämnda åtgärderna är dels att den
rådande konflikten alltmer förvärras, dels att tvångsslakt
t.ex. genom skjutning av renar, som befinner sig på otillåten
mark, blir oundviklig. Det sistnämnda är en åtgärd, som
både ter sig etiskt stötande och som riskerar att för lång tid
framåt förstöra förhållandet och förhandlingsklimatet
mellan de renägande samerna och övrig befolkning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till ändring i
rennäringslagen med syfte att införa bestämmelser om
kontroll av renräkning och vitesföreläggande.
Stockholm den 23 januari 1991
Rune Berglund (s)
Nils-Olof Gustafsson (s)