Samerättsutredningen tillsattes av den centerledda regeringen 1982 och fick tilläggsdirektiv av den tillträdande socialdemokratiska regeringen efter valet 1982. Det fanns en bred politisk samling bakom dess tillsättande och dess uppgifter.
Utredningens slutbetänkande avlämnades i juni 1989, och gick på remiss fram till den 30 september samma år. Utredningens förslag om att inrätta ett sameting tillstyrktes av ett flertal remissinstanser. Det är anmärkningsvärt att förslaget om sameting inte återfinns i propositionen om rennäringslag, eller bland de aviserade propositionerna under hösten 1990.
Det hade varit möjligt att genomföra ett val till ett första sameting vid valet i september 1991 om riksdagen fattat beslut under hösten 1990. Regeringens förhalning av frågan om sameting leder nu till att ett inrättande av sametinget efter valet 1991 omöjliggjorts.
Flera förhållanden gör att det är viktigt att beslutet om sameting fattas långt innan det första valet till tinget hålls. Den röstlängd som skall utträttas skall bygga på anmälan från de samer som vill bli uppförda på röstlängden. För att få huvuddelen av samerna att anmäla sig till röstlängden fordras sannolikt ett omfattande informationsarbete både från samhällets och de samiska organisationernas sida. Även kandidatnomineringen inom samiska organisationer och grupperingar måste få ta skälig tid och skall liksom fastställande av röstlängd ske tillräckligt lång tid före valet. Det är av största betydelse att det första valet till sametinget förberds så att man kan räkna med ett stort valdeltagande och sametinget därigenom blir det representativa organ som är avsett.
Ett annat förhållande som gör det nödvändigt att beslutet fattas långt innan sametinget skall inleda sin verksamhet är den tid som fordras för ordnande av lokaler och anställande av personal.
Vi anser från centerns sida att det är nödvändigt med en sammanhållen politik på detta område. Det har också tidigare varit riksdagens beslut när det behandlats. Senast i behandlingen av budgetpropositionen 1990 avslogs ett motionsförslag om en samlad same- och rennäringspolitik med hänvisning till att en proposition om detta var att vänta. Detta löfte från regeringen har inte uppfyllts.
Vi föreslår därför att propositionen avslås i sin helhet, och att regeringen ges i uppdrag att snarast återkomma med en sammanhållen politik för den samiska befolkningen och rennäringen.
Fortfarande råder olika meningar om rättsläget vad gäller rätten till marken i vissa områden. Detta förhållande löses inte med propositionens förslag. Detta styrker vår uppfattning att regeringen måste återkomma med en sammanhållen samepolitik.
Utgångspunkten för förslaget om en samlad samepolitik bör vara samernas folksrättliga ställning och därav följande skyldigheter för det svenska samhället. Vidare bör samernas skyldigheter närmare klargöras.
Propositionens förslag
En allmän utgångspunkt för centern är att den samiska befolkningen skall ha möjlighet att utöva sin kultur, näringsidkande och liv som de har gjort sedan urminnes tider. Det är också angeläget att det, i de fall detta kommer i konflikt med andra befolkningsgrupper, finns klara regler för hur dessa konflikter skall lösas. Sverige har här ett internationellt ansvar eftersom landet undertecknat internationella överenskommelser som reglerar urbefolkningars rättigheter.
De ekonomiska medel som tilldelas rennäringen med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och dess effekter i Sverige, kan inte ses som en tillgång för rennäringen. Kärnkraften har i detta fall visat sitt rätta ansikte. Effekterna med nedfall av cesium ledde till stora konsekvenser för alla som bor i de drabbade områdena i Sverige, där ibland den samiska befolkningen, vilket är en tragedi. Att som propositionen beteckna denna ersättning som en plusfaktor för rennäringen tyder på att regeringen inte är tillräckligt väl insatt i frågan.
Dessa ekonomiska medel skall ses som en viss kompensation för de ekonomiska förluster som kärnkraftsolyckan åsamkade rennäringen. Det största problemet är egentligen inte den ekonomiska sidan, utan det faktum att befolkningen i dessa områden normalt kan livnära sig på vad jorden ger. Detta har nu omöjliggjorts, eftersom kött, fisk, bär och svamp är radioaktivt smittade.
Förordnande av slakt
Länsstyrelsen kan i de fall strövrenar befinner sig där renskötsel inte är tillåten besluta om tvångsslakt. Propositionen föreslår att samebyn skall kunna föreläggas att vid vite föra bort renarna. I vissa fall skall beslut om tvångsslakt kunna tas direkt.
Vi anser att vitesföreläggande skall räcka. Om samebyn inte följer länsstyrelsens anvisningar skall vitet kunna höjas. Att slakta renar som befinner sig på plats där de inte hör hemma stämmer inte överens med hur andra djur behandlas.
Renräkningen
Propositionen föreslår att någon av länsstyrelsen förordnad person i fortsättningen skall kunna vara med vid renräkningen och kunna kontrollera att räkningen utförs på korrekt sätt.
Vi anser inte att detta är en bra utgångspunkt för att hantera denna fråga. Renägare måste, liksom andra näringsidkare, ges ett personligt ansvar att följa de regler som samhället ställt upp. I stället för propositionens förslag föreslår vi att länsstyrelsen skall kunna föranstalta om extraräkning om skälig misstanke finns om fel vid räkningen.
Jakt
Jakten och fisket i de fjällområden utgör en viktig resurs för alla boende i området. Propositionens förslag om utökad jakt är vällovligt, men det finns en uppenbar risk att de som för sin försörjning är beroende av jakten och fisket kan komma att förlora. Vi anser därför att det är nödvändigt att reda ut vilka förutsättningar som finns för en ökad jakt och fiske innan en utökning sker. Det är dessutom viktigt att rättsförhållandena klaras ut, så att inget tvivel råder om vem som har rätten till jakten.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:4;
vid avslag på yrkande 1:
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sammanhållen samepolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om länsstyrelsens närvaro vid renräkningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot s.k. strövrenar.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om jaktfrågor.
Stockholm den 17 oktober 1990 Karl Erik Olsson (c) Lennart Brunander (c) Karin Starrin (c) Stina Gustavsson (c) Sven-Olof Petersson (c) Marianne Jönsson (c) Göran Engström (c) Birgitta Hambraeus (c)