Motion till riksdagen
1990/91:Jo19
av Karl Erik Olsson m.fl. (c)

med anledning av prop. 1990/91:4 Ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.


Samerättsutredningen tillsattes av den
centerledda regeringen 1982 och fick
tilläggsdirektiv av den tillträdande
socialdemokratiska regeringen efter valet 1982.
Det fanns en bred politisk samling bakom dess
tillsättande och dess uppgifter.
Utredningens slutbetänkande avlämnades i juni
1989, och gick på remiss fram till den 30 september
samma år. Utredningens förslag om att inrätta ett
sameting tillstyrktes av ett flertal remissinstanser.
Det är anmärkningsvärt att förslaget om sameting
inte återfinns i propositionen om rennäringslag,
eller bland de aviserade propositionerna under
hösten 1990.
Det hade varit möjligt att genomföra ett val till
ett första sameting vid valet i september 1991 om
riksdagen fattat beslut under hösten 1990.
Regeringens förhalning av frågan om sameting
leder nu till att ett inrättande av sametinget efter
valet 1991 omöjliggjorts.
Flera förhållanden gör att det är viktigt att
beslutet om sameting fattas långt innan det första
valet till tinget hålls. Den röstlängd som skall
utträttas skall bygga på anmälan från de samer som
vill bli uppförda på röstlängden. För att få
huvuddelen av samerna att anmäla sig till
röstlängden fordras sannolikt ett omfattande
informationsarbete både från samhällets och de
samiska organisationernas sida. Även
kandidatnomineringen inom samiska
organisationer och grupperingar måste få ta skälig
tid och skall liksom fastställande av röstlängd ske
tillräckligt lång tid före valet. Det är av största
betydelse att det första valet till sametinget
förberds så att man kan räkna med ett stort
valdeltagande och sametinget därigenom blir det
representativa organ som är avsett.
Ett annat förhållande som gör det nödvändigt
att beslutet fattas långt innan sametinget skall
inleda sin verksamhet är den tid som fordras för
ordnande av lokaler och anställande av personal.
Vi anser från centerns sida att det är nödvändigt
med en sammanhållen politik på detta område. Det
har också tidigare varit riksdagens beslut när det
behandlats. Senast i behandlingen av
budgetpropositionen 1990 avslogs ett
motionsförslag om en samlad same- och
rennäringspolitik med hänvisning till att en
proposition om detta var att vänta. Detta löfte från
regeringen har inte uppfyllts.
Vi föreslår därför att propositionen avslås i sin
helhet, och att regeringen ges i uppdrag att snarast
återkomma med en sammanhållen politik för den
samiska befolkningen och rennäringen.
Fortfarande råder olika meningar om rättsläget
vad gäller rätten till marken i vissa områden. Detta
förhållande löses inte med propositionens förslag.
Detta styrker vår uppfattning att regeringen måste
återkomma med en sammanhållen samepolitik.
Utgångspunkten för förslaget om en samlad
samepolitik bör vara samernas folksrättliga
ställning och därav följande skyldigheter för det
svenska samhället. Vidare bör samernas
skyldigheter närmare klargöras.
Propositionens förslag
En allmän utgångspunkt för centern är att den
samiska befolkningen skall ha möjlighet att utöva
sin kultur, näringsidkande och liv som de har gjort
sedan urminnes tider. Det är också angeläget att
det, i de fall detta kommer i konflikt med andra
befolkningsgrupper, finns klara regler för hur dessa
konflikter skall lösas. Sverige har här ett
internationellt ansvar eftersom landet
undertecknat internationella överenskommelser
som reglerar urbefolkningars rättigheter.
De ekonomiska medel som tilldelas rennäringen
med anledning av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl
och dess effekter i Sverige, kan inte ses som en
tillgång för rennäringen. Kärnkraften har i detta
fall visat sitt rätta ansikte. Effekterna med nedfall
av cesium ledde till stora konsekvenser för alla som
bor i de drabbade områdena i Sverige, där ibland
den samiska befolkningen, vilket är en tragedi. Att
som propositionen beteckna denna ersättning som
en plusfaktor för rennäringen tyder på att
regeringen inte är tillräckligt väl insatt i frågan.
Dessa ekonomiska medel skall ses som en viss
kompensation för de ekonomiska förluster som
kärnkraftsolyckan åsamkade rennäringen. Det
största problemet är egentligen inte den
ekonomiska sidan, utan det faktum att
befolkningen i dessa områden normalt kan livnära
sig på vad jorden ger. Detta har nu omöjliggjorts,
eftersom kött, fisk, bär och svamp är radioaktivt
smittade.
Förordnande av slakt
Länsstyrelsen kan i de fall strövrenar befinner
sig där renskötsel inte är tillåten besluta om
tvångsslakt. Propositionen föreslår att samebyn
skall kunna föreläggas att vid vite föra bort renarna.
I vissa fall skall beslut om tvångsslakt kunna tas
direkt.
Vi anser att vitesföreläggande skall räcka. Om
samebyn inte följer länsstyrelsens anvisningar skall
vitet kunna höjas. Att slakta renar som befinner sig
på plats där de inte hör hemma stämmer inte
överens med hur andra djur behandlas.
Renräkningen
Propositionen föreslår att någon av länsstyrelsen
förordnad person i fortsättningen skall kunna vara
med vid renräkningen och kunna kontrollera att
räkningen utförs på korrekt sätt.
Vi anser inte att detta är en bra utgångspunkt för
att hantera denna fråga. Renägare måste, liksom
andra näringsidkare, ges ett personligt ansvar att
följa de regler som samhället ställt upp. I stället för
propositionens förslag föreslår vi att länsstyrelsen
skall kunna föranstalta om extraräkning om skälig
misstanke finns om fel vid räkningen.
Jakt
Jakten och fisket i de fjällområden utgör en
viktig resurs för alla boende i området.
Propositionens förslag om utökad jakt är vällovligt,
men det finns en uppenbar risk att de som för sin
försörjning är beroende av jakten och fisket kan
komma att förlora. Vi anser därför att det är
nödvändigt att reda ut vilka förutsättningar som
finns för en ökad jakt och fiske innan en utökning
sker. Det är dessutom viktigt att rättsförhållandena
klaras ut, så att inget tvivel råder om vem som har
rätten till jakten.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar avslå proposition
1990/91:4;
vid avslag på yrkande 1:
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
en sammanhållen samepolitik,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om länsstyrelsens
närvaro vid renräkningen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot
s.k. strövrenar.
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om jaktfrågor.

Stockholm den 17 oktober 1990

Karl Erik Olsson (c)

Lennart Brunander (c)

Karin Starrin (c)

Stina Gustavsson (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Marianne Jönsson (c)

Göran Engström (c)

Birgitta Hambraeus (c)