med anledning av prop. 1990/91:4 Ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.
När samerättsutredningen tillsattes våren l983
fanns en bred politisk samling bakom dess
tillsättande och dess uppgifter. Direktiven hade
utfärdats i början av september l982 av regeringen
Fälldin, och den tillträdande socialdemokratiska
regeringen fastställde tilläggsdirektiv innan
utredningen tillsattes.
Samerättsutredningens uppgift var att den --
mot bakgrund av samernas ställning som en
urbefolkning som blivit minoritet i sitt område --
skulle göra en genomgång av vilka särskilda behov
som kan härledas ur samernas speciella ställning i
vårt land. Utifrån folkrätten skulle utredningen gå
igenom vilka skyldigheter det svenska samhället
har gentemot samerna.
Mot bakgrund av dessa förhållanden hade
utredningen att pröva tre för samerna viktiga
frågor, nämligen dels utreda möjligheterna att
stärka samernas rättsliga ställning i frågor om
rennäringen, dels överväga införande av ett
folkvalt samiskt organ, dels även föreslå åtgärder
för att stärka det samiska språkets ställning.
I sitt delbetänkande Samernas folkrättsliga
ställning (SOU l986:36) fastslog
samerättsutredningen sammanfattningsvis ''att
Sverige på folkrättslig grund har förpliktelser
gentemot samerna på olika sätt'' och att ''Sverige
måste avstå från sådana ingrepp i naturen att de
naturliga förutsättningarna för rennäringens
fortbestånd äventyras''. Utredningen framhöll
vidare att Sverige måste ''sörja för att nödvändiga
resurser tryggas för den samiska kulturens
fortlevnad och utveckling''. Det bör nämnas att
med kultur i detta sammanhang avses kultur i vid
bemärkelse innefattande även samernas
traditionella näringar, renskötsel, jakt, fiske och
slöjd.
I huvudbetänkandet Samerätt och sameting
(l989:41) föreslog utredningen dels ändringar i
rennäringslagen m.fl. lagar i syfte att stärka
rennäringens rättsliga ställning gentemot
motstående intressen, dels inrättande av ett
folkvalt samiskt organ -- sameting -- och införande
av en samelag samt ett grundlagsstadgande.
Förslagen om stärkande av rennäringens rättsliga
ställning och inrättande av ett sameting kopplades
av utredningen samman genom att sametinget
skulle yttra sig vid motsättningar mellan
rennäringens och skogsbrukets företrädare vid
större slutavverkningar inom rennäringens s.k.
åretruntmarker.
Genom framläggande av propositioner om
ändringar i rennäringslagen och om skyddet för de
fjällnära skogarna utan att samtidigt framlägga
förslag om inrättande av ett sameting m.m. har
regeringen valt att inte föreslå samlade åtgärder för
rennäringen och samerna. Riksdagen hindras
därigenom att nu ta ställning till ett samlat förslag
om samepolitiken, grundat på folkrätten och
samernas speciella ställning i det svenska
samhället.
När det gäller förslag till åtgärder för att stärka
rennäringens rättsliga ställning har regeringen inte
valt de lösningar samerättsutredningen föreslog.
Utredningen utgick från att samerna har en på
urminnes hävd grundad rätt att bedriva renskötsel
inom i rennäringslagen angivna områden samtidigt
som markägarna har rätt -- och i stora områden
skyldighet -- att bedriva skogsbruk inom detta
område. En samexistens med ökad hänsyn till
varandras intressen måste eftersträvas.
Utredningen föreslog därför ett utbyggt
samrådsförfarande för att såväl öka förståelsen för
som kännedomen om varandras krav och planer.
Inom åretruntmarkerna skulle samrådet göras till
en överläggning mellan två i viss utsträckning
ungefär jämställda parter genom att en sameby där
skulle ha rätt att motsätta sig avverkningar, som
skulle få mycket negativa konsekvenser för
rennäringen. Sådana avverkningar skulle prövas av
skogsvårdsstyrelsen och överklagas av högre
instanser, och sametinget skulle yttra sig i ärendet.
Inom vinterbetesområdet skulle även samråd ske
men där skulle samebyarna inte ha någon rätt att
hindra eller uppskjuta avverkningar, men få tillfälle
att ge synpunkter som förhoppningsvis skulle leda
till större hänsynstagande.
De konflikter som uppkommit mellan
skogsbruket och rennäringsintressena har gällt
storskogsbrukets stora slutavverkningar och
genomgripande föryngringsmetoder som
exempelvis hyggesplöjning. Mot denna bakgrund
föreslog samerättsutredningen att
samrådsskyldigheten skulle begränsas till
fastigheter större än 500 hektar och
slutavverkningar på sådana fastigheter om mer än
20 hektar. Utöver dessa avverkningar skulle samråd
ske när slutavverkning berör hänglavbärande skog
och andra för rennäringen speciellt viktiga
områden.
Lagändringar som kan anses stärka en parts
ställning möts lätt av kritik från den andra parten.
Man kan säga att samerättsutredningen föreslog två
åtgärder för att möta kritiken från skogsbrukets
företrädare, nämligen dels krav på åtgärder för att
renantalet inte skall överstiga det tillåtna, dels det
nämnda undantaget från samrådsskyldighet för alla
mindre skogsägare, alltså de med fastigheter under
500 hektar skog.
Som jag nämnt inledningsvis rådde vid
samerättsutredningens tillsättande bred politisk
enighet om att söka lösningar som skulle stärka
rennäringens rättsliga ställning gentemot
motstående intressen. Den fråga man nu måste
ställa sig är om förslagen i propositionen svarar mot
dessa krav.
När det gäller renskötselrätten (1 §) föreslås
liksom av utredningen att den skall anses grundas
på urminnes hävd och utgöra en ''rätt till fastighet''.
Även om ändringarna kan få viss betydelse
förändrar de inte -- och avses inte förändra --
rättsläget.
Att upphävande av renskötselrätt (26 §) inom
ett område bara -- liksom enligt utredningen -- skall
kunna ske för att tillgodose något av de i
expropriationslagen uppräknade
expropriationsändamålen förändrar inte heller
egentligen något i praktiken.
När det gäller ökat skydd för renskötselrätten
(30 §) avvisar regeringen samerättsutredningens
förslag om det nämnda samrådet med tillståndskrav
om parterna ej kommer överens gällande
åretruntmarkerna vid slutavverkningar
överstigande 20 hektar på fastigheter större än 500
hektar. Regeringen begränsar sitt förslag till att
innebära att ägare eller brukare av mark inom detta
område inte får vidta åtgärder som medför
avsevärd olägenhet för renskötseln. Vid tvist
kommer domstolar att få avgöra vad som är
avsevärd olägenhet. Samerättsutredningen
strävade efter att genom samrådsskyldighet
undvika långt utdragna domstolsbehandlingar av
tvister.
Rennäringens skydd i lagstiftningen bedöms i
propositionen (sid. 32--36) vara starkare än vad
som kan anses följa av folkrätten. Som jag tidigare
redovisat uttalade samerättsutredningen klart vårt
lands på folkrätten grundade skyldigheter för det
svenska samhället gentemot samerna. Som
konsekvens härav föreslog utredningen att detta
folkrättsliga skydd borde komma till uttryck i
särskilda bestämmelser i rennäringslagen,
naturresurslagen och expropriationslagen.
Regeringen delar i denna fråga inte alls
utredningens efter mycket noggranna
överväganden gjorda bedömning. I Norge har man
bedömt frågan på samma sätt som
samerättsutredningen och infört motsvarande
lagparagrafer.
Det enda område inom vilket regeringen
föreslår större förändringar är frågan om
begränsning av renantalet (15, 59, 66, 66a, 68, 71,
86 och 89 §§). Även samerättsutredningen pekade
på vikten av att åtgärder genomförs för kontroll av
renantalet och för att renantalet skall hållas inom
de ramar som vederbörande myndighet fastställt
för respektive sameby. Utredningen framhöll i sitt
huvudbetänkande att ''avsaknaden av en sådan
kontrollmöjlighet innebär svårigheter när det gäller
att bland breda befolkningsgrupper i de områden
där rennäring bedrivs få förståelse för våra förslag
om stärkt samiskt inflytande i frågor om
markanvändningen''. Denna balans mellan vidgad
rätt och vidgad skyldighet för rennäringens utövare
är svår att finna i propositionen. Det är
anmärkningsvärt att ett utredningsarbete som
syftade till att stärka rennäringens rättsliga ställning
främst lett till effektivare åtgärder för att begränsa
renantalet.
Propositionen innebär enligt min mening
mycket begränsade förbättringar av rennäringens
och samernas ställning. Stöd för denna uppfattning
får jag genom att företrädare för de samiska
organisationerna helst ser att riksdagen avslår
propositionen.
En samexistens med ömsesidigt hänsynstagande
mellan de olika intressen som finns inom
renskötselområdet måste eftersträvas. Det är
därför nödvändigt att samhället sätter in
informationsinsatser för att klargöra vilka
rättigheter och skyldigheter olika näringar har
inom detta område. Oberoende av om riksdagen nu
i höst eller senare kommer att fatta beslut om
rennäringens ställning är det viktigt att beslutet
följs av saklig information om innebörden för att
undvika ökade motsättningar och i stället skapa
förutsättningar för ökad förståelse och respekt för
varandra.
Som jag nämnt innebär regeringens förslag till
riksdagen att riksdagen inte nu ges möjlighet att
bedöma och fatta beslut om en samlad samepolitik.
Regeringen har t.ex. ännu inte lagt fram -- och
kommer enligt propositionsförteckningen inte att
under innevarande höst lägga fram -- förslag om
inrättande av ett sameting. Härigenom ges inte
riksdagen t.ex. möjlighet att som
samerättsutredningen föreslagit koppla samman
rennäringens inflytande över markanvändningen
med sametinget. Det är anmärkningsvärt att
samerna i Sverige nu är de enda som jämte samerna
i Sovjetunionen saknar ett eget folkvalt organ.
Inte heller har regeringen aviserat någon
proposition om införande av en samelag och ett
särskilt grundlagsstadgande gällande samerna som
urbefolkning.
Regeringen har ännu inte lagt fram någon
proposition med anledning av ILO-konventionen
om urbefolkningsfrågor.
-- -- --
Min slutsats blir att propositionen bör avslås och
att riksdagen bör begära förslag om en samlad
samepolitik. Utgångspunkter för förslaget om en
samlad samepolitik bör vara samernas folkrättsliga
ställning och därav följande skyldigheter för det
svenska samhället och även i övrigt de förslag som
samerättsutredningen framlagt och dess förslag om
språklag m.m. ungefär motsvarande språklagarna i
Norge och Finland som kommer att framläggas
under november månad. Starkt stöd för
uppfattningen att propositionen bör avslås får man
i och med att samerna själva -- som ju skulle få
stärkta rättigheter genom propositionen -- ser som
bästa alternativ att den nu avslås av riksdagen för
att ett beslut om samlad samepolitik i stället skall
kunna fattas.
Vad jag anfört om vikten av information för att
öka förståelsen för olika näringars och gruppers
intressen och rättigheter inom renskötselområdet
bör beaktas vid genomförande av reformerna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition l990/91:4,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
en samlad samepolitik enligt de riktlinjer som
anförs i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförs om information för
att öka förståelsen mellan olika intressen inom
renskötselområdet.