med anledning av prop. 1990/91:4 Ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.
Vår utgångspunkt
Samerna är ett ursprungligt folk i Sverige med
egen historia, egna traditioner, egen kultur och eget
språk. Samerna har sedan urminnes tider försörjt
sig på jakt, fiske, renskötsel och andra samiska
näringar i Norden. Miljöpartiet de gröna anser att
samerna har en självklar rätt att behålla och
utveckla sitt sätt att leva. De måste ha rätt att på
egna villkor utveckla sina näringar, sin kultur och
sina samhällen åt sig själva, sina barn, barnbarn och
kommande generationer.
Vår principiella inställning är att en särskild
lagstiftning bör skapas som ger samerna skydd mot
exploatering i sameområdet. Lagen skall ge
samerna rätt att själva förvalta sina naturtillgångar,
exempelvis renbeten och fiskevatten. Lagen bör
vidare ge samerna vetorätt i frågor som är av
grundläggande betydelse för deras försörjning och
levnadssätt, samt ge garantier för att deras språk
och kultur kan leva vidare.
I propositionen lägger regeringen fram förslag
till lagändringar m m som delvis är baserade på
Samerättsutredningens betänkanden om samernas
folkrättsliga ställning (SOU 1986:36) och samerätt
och sameting (SOU 1989:41).
Samerättsutredningen
Samerättsutredningen hade till huvuduppgift att
utreda möjligheten att stärka samernas rättsliga
ställning i frågor som rör rennäringen, att överväga
behovet av ett samiskt organ som kan företräda
samerna i olika sammanhang och att föreslå
insatser för att bevara och utveckla det samiska
språket.
En central fråga i Samerättsutredningen var
vidare vilka särskilda behov som kan härledas till
samernas ställning som urbefolkning i Sverige, och
vilka skyldigheter det svenska samhället har
gentemot samerna. Utredningen kom fram till att
de grundläggande behoven är:
-- stöd åt den samiska kulturen och det samiska
språket
-- tryggad tillgång till mark och vatten för de
samiska näringarna
-- inflytande i den beslutsprocess som rör
samerna och deras samfundsliv.
I detta sammanhang måste självfallet ILO-
konvention nr 169 om urbefolkningsrätt beaktas.
Något besked beträffande Sveriges ratificering av
konventionen har regeringen dock inte givit.
I propositionen saknas förslag till lagstiftning
beträffande Samerättsutredningens förslag om
särskild grundlagsbestämmelse, samelag och
inrättandet av sameting. Detta är synnerligen
beklagligt eftersom regeringen därmed
omöjliggjort en samlad bedömning och skapat stor
osäkerhet om statens samepolitik.
En enhetlig samepolitik behövs
Det är på alla vis angeläget för samerna såväl
som för majoritetsbefolkningen att Sverige får en
genomtänkt, sammanhängande samepolitik.
Riksdagen tog också upp frågan om en samlad
same- och rennäringsproposition under våren 1990,
men beslöt att inte göra något särskilt yttrande vid
den tidpunkten eftersom ett regeringsförslag var att
vänta som skulle tillgodose detta syfte.
Regeringen har istället valt att lägga sin
proposition om ändring i rennäringslagen separat,
placera vissa för rennäring viktiga frågor om bl a
samråd och tillstånd i skogsbruksfrågor i
proposition 1990/91:3 om skogsbruket i fjällnära
skogar, och skjuta frågan om sameting och samelag
på framtiden. Därmed har regeringen omöjliggjort
en sammanhängande samepolitik där skyddet för
rennäringen i rennäringslagen och skogsbrukslagen
borde kunna sammankopplas med sametinget och
dess uppgifter.
Det skulle följaktligen strida både mot samernas
önskemål och vad riksdagen angivit att behandla
prop. 1990/91:4 innan regeringen framlagt förslag
angående samelag och sameting.
Genomgripande ändringar bör göras för att bl a
stärka renskötselrätten. Det är förvisso bra att det
i propositionen framhävs att renskötselrätten är en
kollektiv rätt som bygger på urminnes hävd och
utgör särskild rätt till fastighet. Detta har i princip
fastställts av Högsta Domstolen i skattefjällsmålet
men nu skulle alltså rätten till land och vatten
synliggöras. Men i det stora hela innebär
propositionen snarare ett försvagande av 1971 års
rennäringslag med ett ökat myndighetsinflytande
som påminner om lappfogdetiden, då allt var
reglerat in i minsta detalj, inklusive hur långt ifrån
renhjorden det var tillåtet för samer att bo. Frågan
om det folkrättsliga skyddet för samerna och
särskilt rennäringen bör bli föremål för ytterligare
överväganden.
Av det sagda följer att riksdagen bör avslå hela
propositionen. Samernas rättsliga ställning bör
stärkas, vilket bör komma till uttryck i en samlad
samelag med sameting. En viktig förutsättning för
detta är också att ILO-konventionen godkänns.
Miljöpartiet de gröna vill emellertid härutöver
peka på några särskilda företeelser i lagförslaget.
Särskilda invändningar mot lagförslaget
De intressen som orsakar rennäringen de största
problemen idag är storskogsbruket och turismen.
En grundläggande förutsättning för rennäringens
fortlevnad är att samernas rätt till land och vatten
respekteras av markanvändare i
renskötselområdet, dvs just skogsbolag och
turister. Ändringen i 30 § syftar till en skärpning av
förbudet som dock försvagas genom att man inte
velat ge exempel på vad som inte är tillåtet i
lagförslaget.
Riksdagen bör därför ge vägledande uttalanden
för hur 30 § i lagförslaget bör förstås och tillämpas.
Som tidigare framgått ger propositionen ett
bestämt intryck av att återföra samerna och
rennäringen till ett läge som rådde före 1971.
Förslaget präglas av myndighetsstyrning och ökad
kontroll.
15 § andra stycket har försetts med ett tillägg
som innebär en väsentlig begränsning i samernas
rätt att utöva rennäring. Samerna har intagit den
ståndpunkten att högsta antal renar måste baseras
på en långsiktig användning av naturresursen
renbete. Vi delar den uppfattningen. Det
föreslagna tillägget saknar sakliga motiv. Det kan
skapa rättsosäkerhet och strider direkt mot den
förstärkta renskötselrätten som propositionen och
lagförslaget skulle vara ett uttryck för. Tillägget bör
därför utgå.
Lagförslaget innebär vidare att vite införs i fråga
om överskridande av högsta tillåtna antal renar (15
§ sista stycket), genomförande av renräkning (66 §
sista stycket), lämnande av renlängd (68 § sista
stycket) samt verksamhetsvillkor för sameby och
koncessionshavare (89 § första stycket). Några
övertygande skäl för att införa vite som
påtryckningsmedel i dessa fall har inte förebragts.
De föreslagna tilläggen bör därför inte godtas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:4,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
en samlad samelagstiftning med sameting,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att ILO-
konventionen 169 bör föreläggas riksdagen för
godkännande,
samt i andra hand vid avslag på yrkande 1:
4. att riksdagen avslår det föreslagna tillägget till
15 § andra stycket,
5. att riksdagen avslår förslagen om vite i 15 §
sista stycket, 66 § sista stycket, 68 § sista stycket och
89 § första stycket,
6. att riksdagen ger för rättstillämpningen
vägledande uttalanden beträffande ändringen i 30
§.
Stockholm den 17 oktober 1990
Claes Roxbergh (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Åsa Domeij (mp)
Kjell Dahlström (mp)
Eva Goe s (mp)
Ragnhild Pohanka (mp)