med anledning av prop. 1990/91:155 Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m.m.
Förslaget innebär en omfattande avreglering och
samtidigt en anpassning av lagen till samhällets strävanden
vad gäller glesbygdspolitiken. Detta bör ses som positivt,
inte minst därför att det kommer att spara administrativt
arbete och inrikta de regionala myndigheternas
uppmärksamhet på mer offensiva sidor av mark- och
landsbygdspolitiken än vad förvärvsprövningarna stått för.
Inte desto mindre finns skäl att uppmärksamma vissa
speciella problem, som kan göra sig gällande med den nya
lagen. Några av dessa redovisas nedan.
1. Förslaget innebär, att köp av jord och skog är fria från
förvärvsprövning, om förvärvaren är bosatt inom samma
kommuns glesbygdsområde, där förvärvsfastigheten är
belägen. Denna bestämmelse kommer i huvudsak att vara
tillämplig i norra Sverige. Särskilt i inlandet är emellertid
kommunerna mycket vidsträckta. Ett flertal
inlandskommuner är till sin geografiska utsträckning
närmast jämförbara med sydsvenska län. En förvärvare kan
alltså köpa fastigheter fritt, även när dessa är belägna långt
ifrån bosättningsorten. Man riskerar således att få nya
varianter på utboägande -- något som i sin tur kan försvåra
det regionalpolitiska syftet att bereda lokala invånare
tillgång till mark.
Problemet skulle kunna väsentligt reduceras, om man
istället föreskrev att frihet ifrån förvärvsprövning skulle
gälla inom varje församling i glesbygdsområdet. Detta
skulle också ligga bättre i linje med bosättningspolitiken.
2. Ett annat problem berör arrendatorernas ställning.
Med förvärvslagstiftningen har man hittills kunnat
förhindra, att en passiv ägare sålt till tredje person, för det
fall egendomen varit arrenderad och varit en betydande del
av arrendatorns samlade markunderlag. Denna möjlighet
försvinner nu. För arrendatorerna är detta en påtaglig
försämring. Inte minst gäller detta i stora delar av Norrland,
där arrendena ofta är formlösa. Men även i fall, där
arrendeavtal finns, ger nuvarande Jordabalk ett svagt
skydd, 1985 års lag om hembud är inte heller tillämplig, då
den inte gäller annat än fastighet där arrendatorn själv är
bosatt.
Detta problem synes i första hand lämpligt att ta upp via
en förändring av den lagstiftning som reglerar jordarrende.
3. Vid en så betydande förändring i jordförvärvslagen,
som det här gäller, ökar betydelsen av
jordfondsverksamheten. Denna är ett viktigt redskap för att
förverkliga framför allt statsmakternas mål att stimulera
sysselsättning och bosättning i glesbygderna.
Från denna utgångspunkt är det väsentligt, att
jordfonden har en tillräcklig ram för sin verksamhet.
Fonden utgör ju ingen belastning på budgeten. Dess köp
och försäljningar skall utjämna varandra. Men genom att
överskottet av försäljningar, som uppstår genom stigande
nominella värden, ska inlevereras från
lantbruksnämnderna, blir ramen för nämndernas
jordpolitik snäv. Lantbruksstyrelsen har i särskild skrivelse
påtalat detta och bl a hänvisat till effekterna av den nya
dödsbolagstiftningen. En utökning av ramen i form av en
rörlig kredit, i enlighet med vad Lantbruksstyrelsen
föreslår, synes motiverad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om frihet från förvärvsprövning
inom geografiskt vidsträckta kommuner,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av arrendatorernas
situation genom den nya jordförvärvslagen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vidgad ram för jordförvärvslagen
Stockholm den 11 april 1991
Nils-Olof Gustafsson (s)
Rune Berglund (s)