med anledning av prop. 1990/91:155 Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230), m.m.
I propositionen 1990/91:155 föreslår regeringen
avsevärda begränsningar av reglerna om förvärv av
jordbruksfastighet, så att det med undantag av fastigheter
belägna i vad som betraktas som glesbygd eller
omarronderingsområden blir fritt för fysiska personer att
förvärva jordbruksfastigheter.
Alltsedan den första jordförvärvslagen -- bortsett från
bolagsförbudslagen -- tillkom på 1940-talet har reglerna för
rätten att förvärva jordbruksfastigheter anpassats efter de
aktuella jordbrukspolitiska strävandena. Samtidigt torde
även synpunkter på hur långt man i vårt rättssamhälle kan
beskära människors frihet att förvärva och överlåta
fastigheter ha haft någon inverkan på i hur hög grad de
jordbrukspolitiska målen och strävandena fått bestämma
inriktningen för restriktionerna vid förvärv.
Vikten av att jordförvärvslagen blir ett regionalpolitiskt
instrument betonas främst genom införande av
bosättningsplikt för köpare av jordbruksfastighet i
glesbygd. Rationaliseringsbestämmelserna tas däremot
bort.
1979 års jordförvärvslag präglades av strävan att bygga
upp, enligt lantbruksnämndens bedömning, bärkraftiga
familjejordbruk. Grannar fick ofta tillstånd före andra att
köpa för att förstärka sin fastighet och prisprövningen --
lantbruksnämndens rätt att godkänna priset -- skulle
förhindra priser över vad som ansågs vara
avkastningsvärdet. Den dittillsvarande rätten för syskon
och deras avkomlingar att förvärva utan tillstånd togs bort.
Mitt krav fr.o.m. 1982 om att verka för boende på
landsbygden
Redan efter något år ställde jag mig -- och många
andra -- frågan vilken landsbygd vi i framtiden skulle få om
landsbygden endast skulle bestå av s.k. bärkraftiga enheter
som steg för steg behövde allt mer mark för att ge full
sysselsättning och tillräckliga inkomster för en familj. Allt
för få skulle komma att bo på en sådan landsbygd, som till
skillnad från vad som alltid tidigare gällt endast skulle bestå
av heltidsjordbrukare.
I en motion (1981/82:1920) som jag väckte i januari 1982
tillsammans med fem partivänner tog vi upp dessa farhågor
och anförde bl.a.:
Många människor önskar förvärva mindre
jordbruksfastigheter men det är i de flesta fall mycket svårt
att få förvärvstillstånd eftersom rationaliseringskravet ger
anledning att sammanföra fastigheten med någon av
grannfastigheterna eller övertas av lantbruksnämnden för
framtida strukturrationalisering. Bortsett från dem som är
barn till ägare av mindre jordbruk blir det på sikt
synnerligen få som kommer att inneha sådana. Hur kommer
då svensk landsbygd att se ut sedan rationaliseringspolitiken
hunnit genomföras? Det kommer med den tekniska
utvecklingen förmodligen att vara möjligt -- och även
fordras -- för en familjs fulla sysselsättning att ha allt större
enheter. Det blir allt glesare mellan gårdarna och den
jordbrukande befolkningen för liten för att kunna ge
underlag för service och förutsättningar för trivsel. För att
få eller bevara en levande landsbygd behövs även de mindre
jordbruk, där innehavaren kombinerar verksamheten med
annan verksamhet i bygden eller pendlar till annan ort.
Motionen utmynnade i kravet att jordförvärvslagen
skulle ändras så att det gavs reella möjligheter att även få
förvärva, inneha, bruka och bebo jordbruksfastigheter, som
lantbruksnämnderna ej bedömde som utvecklingsbara.
Motionen avslogs. Jag var väl för tidigt ute.
I januari 1983 återkom jag med en motsvarande motion
(1982/83:1998) och framhöll i denna bl.a.:
Landsbygds- och jordbrukspolitiken måste ta vara på
landbygdens möjligheter till utkomst och boende för både
heltidsjordbrukare och deltids-, kombinations- och
fritidsjordbrukare samt villaägare m.fl. Det ger bygderna
befolkningsunderlag och en variation av yrken och
inriktning hos de boende vilket ökar förutsättningarna för
ett socialt väl fungerande liv, gemenskap, underlag för
skolor, affärer och kommunikationer samt möjligheter för
de landsbygdsboende att få del av kulturutbudet.
Även denna motion avslogs. Tiden var alltså ännu inte
mogen för en anpassning av jordförvärvslagen till de
strävanden som så många människor hade -- och har -- att
få förvärva ett mindre jordbruk.
Först 1987 ändrades jordförvärvslagen och ändringarna
gick åtminstone delvis i den riktning jag årligen begärt
sedan 1982.
Huvuddelen av landsbygden bör räknas som glesbygd
Det är enligt de strävanden som jag haft värdefullt att
jordförvärvslagen nu föreslås verka för levande bygder och
att boendet och inte rationaliseringssträvandena skall
gynnas. Men eftersom denna prövning -- förutom
omarronderingsområden -- endast skall gälla glesbygd,
varmed enligt 1 § avses ''stora sammanhängande områden
med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning
eller service -- -- --'', torde det inte bli särskilt stor andel av
jordbruksfastigheterna som den skall tillämpas på. Enligt
specialmotiveringen till nämnda paragraf är det främst
Norrlands inland och vissa andra ganska begränsade
områden.
Med hänsyn till vikten av att främja boendet på
landsbygden över huvud taget borde med glesbygd, enligt
min mening, avses alla icke tätortsnära områden. Man bör
dessutom vad gäller tätorter bortse från de små tätorter som
huvudsakligen endast är servicecentra för omgivande
landsbygd. Genom en sådan utvidgning av begreppet
glesbygd i förhållande till propositionen skulle
möjligheterna att genom jordförvärvslagen prioritera ett
boende som skulle ge levande bygder bli betydligt större.
Samtidigt skulle möjligheterna att förvärva
jordbruksfastigheter i främst kapitalplaceringssyfte
begränsas jämfört med propositionens förslag.
Vad jag här anfört om vidgning av begreppet glesbygd i
förhållande till propositionens förslag till utformning av 1 §
bör leda till att riksdagen dels ändrar nämnda pragraf så att
den uppfyller nämnda syfte, dels gör erforderliga
motiveringar till paragrafen.
Jag förutsätter att jordbruksutskottet utarbetar
erforderlig lagtext.
Återge syskon m.fl. rätt att förvärva
Sedan 1979 är det -- förutom stat och kommun -- endast
make och barn samt barns avkomlingar som har rätt att
förvärva jordbruksfastighet utan lantbruksnämndens
tillstånd. Tidigare lag gav även syskon och deras
avkomlingar denna rätt. Även den ändringen 1979 får ses
som ett exempel på hur rationaliseringssträvandena
prioriterades framför andra hänsyn.
Resultatet av att syskon och syskonbarn förlorade
förvärvsrätten har lett till att fastigheter i stor utsträckning
överlåtits till mer än ett av barnen för att garantera att inte
fastigheten övergår till utomstående vid nästa ägarskifte.
Det är en helt naturlig åtgärd. Om bara ett syskon övertar
en gård och han eller hon på grund av exempelvis sjukdom,
familjeförhållanden, byte av arbetsplats eller annan
svårighet att inneha fastigheten vill överlåta den till sitt
syskon eller syskonbarn finns sedan 1979 ingen garanti för
att lantbruksnämnden tillåter detta. Den kan ju anse
fastigheten icke bärkraftig eller icke utvecklingsbar.
Av många skäl bör vi nu vad gäller släktingars
förvärvsrätt återgå till vad som gällde före 1979 och
dessutom lämpligen anpassa reglerna till
kommunalskattelagens tillämpning av reglerna för
fåmansbolag, och alltså även gälla föräldrar, far- och
morföräldrar samt delägare i dödsbo.
Ett skäl för återgång till tidigare principer är att i princip
bör den som är så närstående att han eller hon kan ha
arvsrätt även -- utan samhällets inblandning -- ha
förvärvsrätt.
Ett annat skäl att för barnlösa är syskon och syskonbarn
de mest närstående. De bör verkligen ha rätt att utan
samhällets inblandning få överta och fortsätta att inneha
fastigheten efter sin farbror, faster, morbror eller moster.
Ett tredje skäl är att när nu jordförvärvslagstiftningen
liberaliseras i så hög grad är det omöjligt att försvara att
jordbrukspolitiska strävanden skall få gå före hävdvunna
familjerättsliga och arvsrättsliga principer. Det man
eventuellt kan ärva bör man alltså ha oinskränkt rätt att
förvärva även om det är en jordbruksfastighet.
Med den utvidgning jämfört med propositionen av
begreppet glesbygd som jag föreslagit ovan ser jag det som
närmast självklart att släktingar skall återfå förvärvsrätten.
Jämfört med regeringens förslag leder mina förslag till att
avsevärt fler förvärv prövas trots att jag vill undanta syskon
m.fl. från krav på förvärvstillstånd.
Försvarare av gällande regler kanske vill göra gällande
att lantbruksnämnderna i de allra flesta fall gett syskon och
syskonbarn förvärvstillstånd. Men detta är inget adekvat
försvar för reglerna. Det väsentliga är om dessa släktingar
har en rätt eller inte. Om det är så att de i de flesta fall fått
tillstånd kan det hellre anföras som skäl för slopande av
regeln än för dess bibehållande.
Riksdagen bör, enligt min mening, besluta att ändra
jordförvärvslagens 3 § 5 så att rätt att förvärva utan tillstånd
skall -- förutom make och avkomling -- även gälla förälder,
far- och morförälder, syskon, syskons make, syskons
avkomling eller dödsbo, vari förvärvaren eller någon av
nämnda personer är delägare, alltså motsvarande
kommunalskattelagens regler om fåmansbolag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar utvidga begreppet glesbygd i
förhållande till förslaget i propositionen enligt vad i
motionen anförts,
2. att riksdagen beslutar att jordförvärvslagen icke skall
gälla -- förutom make eller avkomling -- förälder, far- och
morförälder, syskon, syskons make, syskons avkomling
eller dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda
personer är delägare.