med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Om avfall, kemikalier och varor
I vårt konsumtionssamhälle har problemet med
avfallsberg blivit ett allt allvarligare miljöproblem.
Produktionen av avfall innebär ett enormt resursslöseri
både när det gäller energianvändning och förbrukning av
naturresurser. En stor del av avfallet är dessutom farligt för
miljö och hälsa. Stora delar av det miljöfarliga avfallet har
vi ingen kontroll på överhuvudtaget. Industrins kemiska
produkter och varor står för en allt större del av
miljöförstöringen. De väldiga volymerna som ska tas om
hand vid deponering är ett annat problem.
I den här motionen presenterar vi en del av våra förslag
när det gäller att komma åt de miljöproblem som avfall,
varor och produkter skapar. Andra motioner som
innehåller viktiga förslag är: motionen om ''miljöfarliga
kemikalier'' (1990/91:Jo710), ''utveckla ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken'' (1990/91:Sk719),
''budgetförslag på miljöområdet'', ''GATT'' (1990/91:
N296), ''ett grönt skattesystem'' (1990/91:Sk627) och
''förslag till avfalls- och återvinningslag''.
Kommentarer till propositionen
Regeringen betonar att industrins varor och produkter
utgör en allt mer dominerande del av miljöproblemen. Det
ligger därför nära till hands att propositionen skulle kunna
innehålla många förslag just när det gäller att få ned
avfallsmängderna och bli av med farliga kemikalier. Men
det är inte så. Regeringen har t.o.m. gått ifrån många av de
förslag som fanns med i underlaget till propositionen, t .ex.
miljöavgiftsutredningen.
Miljöavgiftsutredningens sista del handlar framför allt
om förslag till ekonomiska styrmedel när det gäller miljö-
och hälsofarliga varor och produkter. Men nästan inga av
utredningens förslag finns med i propositionen! Exempel på
förslag som fanns med som underlag för regeringens arbete
med propositionen och som har frångåtts är skatter/avgifter
på: träskyddsmedel, kadmium, klorerade lösningsmedel,
sopor och dryckesförpackningar.
I propositionen saknas förståelsen för hur viktigt det är
att etablera ett så cirkulärt system av produktion och
konsumtion som möjligt. Några förslag som skulle kunna
minska avfallsmängderna på ett märkbart sätt saknas
därför.
När det gäller kemikaliefrågorna är regeringen
anmärkningsvärt avvaktande. Regeringens linje är att
internationella beslut ska inväntas istället för att driva på
den internationella utvecklingen genom att fatta längre
gående beslut i Sverige. Det gäller t.ex. avvecklingen av
användningen av klorerade lösningsmedel.
I vår partimotion om ''miljöfarliga kemikalier''
(1990/91:Jo710) presenterade vi många förslag som vi med
något undantag saknar i propositionen och som hade
behövts för att komma åt problemen med den väldiga
kemikalieanvändningen i samhället. Det gäller t.ex. förslag
om mer befogenheter för kommunerna så att de får
möjlighet att bättre ta ansvar för kemikaliefrågorna, att
införa den omvända bevisbördan i lagen om kemiska
produkters lagtext och om att göra lagen om kemiska
produkter tillämplig även på varor.
Minska avfallsmängderna!
I avfallspropositionen från januari 1990 saknades
strategier för att få ned avfallsmängderna.
Miljöpropositionen har inte förbättrats i det avseendet.
Fortfarande saknas förslag till en nationell plan för att
minska produktionen av avfall. Inte heller kravet på de
avfallsplaner som kommunerna ska upprätta har skärpts så
att krav på avfallsreduktion har införts. Kommunerna har
inte heller fått sådana befogenheter att de effektivt kan
minska avfallsmängderna i kommunerna.
Genom att det inte finns några krav på kommunerna att
verkligen använda avfallsplanerna som instrument för att
minska avfallsmängderna och eftersom de dessutom inte
fått tillräckligt mycket makt för att göra detta, riskerar
kravet att göra avfallsplaner att bli lika tandlöst som lagen
om kommunal energiplanering där inga krav ställs på att
kommunerna verkligen ska minska energianvändningen.
Riksdagen bör besluta att målsättningen ska vara att
produktionen av avfall ska halveras på tio år och att
naturvårdsverket bör få i uppdrag att arbeta fram en
konkret handlingsplan för att klara den målsättningen.
Det miljöfarliga avfallet är ett betydligt värre problem
än de problem som det övriga avfallet orsakar beträffande
resursslöseri och besvärliga volymer att hantera.
Kunskapen om hur mycket miljöfarligt avfall som finns i
landet är dålig. Mängderna miljöfarligt avfall att
omhänderta beräknas dessutom öka de närmaste åren. Vi
menar att utvecklingen måste brytas snabbt.
Naturvårdsverket bör ges i uppdrag att utarbeta ett konkret
förslag med åtgärder för att minska produktionen av
miljöfarligt avfall med 80% under en tioårsperiod.
I vår partimotion med förslag till avfalls- och
återvinningslag visar vi hur man med lagstiftning som
styrmedel kan komma åt en del av problemen med
avfallshanteringen framför allt genom att angripa
problemen redan vid källan.
Ställ krav på producenterna!
De som tillverkar varor måste ta ett större ansvar för vad
som händer med varorna under hela deras livscykel.
Ansvaret kan inte inskränkas till endast tillverkningen,
även de miljöproblem de orsakar under t.ex. användning
och avfallshantering måste minimeras genom att välja rätt
material och metoder. Vid tillståndsprövning av industrier
som tillverkar varor måste hänsyn tas till hela livscykeln. Vi
föreslår att krav ställs på tillverkarna att upprätta
livscykelspecifikationer för de varor och produkter de
tillverkar. I dessa ska redovisas vilka miljöeffekter varan
orsakar under sin livscykel och i vilken utsträckning den kan
återanvändas eller återvinnas. Livscykelspecifikationen ska
utgöra ett underlag för att ställa krav på varuproduktionen.
De som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet
där material hanteras ska åläggas att upprätta
materialbalanser varje år. I materialbalanserna ska
redovisas vad som köps in till företaget, vilka mängder av
olika ämnen och vad som släpps ut till luft, vatten eller
genom fabriksportarna. En bättre kontroll över
materialflödena kommer att göra det lättare att komma åt
miljöproblemen. Materialbalanserna kan också användas
för att ställa krav på reduktion av de avfallsmängder som
produceras.
Varor och produkter bör miljövarudeklareras för att
underlätta för användare att välja rätt produkter och för att
informera om hur varorna bör hanteras. I en
miljövarudeklaration kan t.ex. ingå information om
energiåtgång vid tillverkningen, vad varan innehåller, hur
den ska hanteras och hur avfallshanteringen är tänkt att
fungera.
Inför avgift på sopor!
Miljöavgiftsutredningen (SOU 1990:89) föreslog en
avgift på osorterade sopor på 50 kr/ton för avfall som
deponeras och på 25 kr/ton för avfall som går till
förbränning. Regeringen går ifrån förslaget och föreslår
inga avgifter alls. Däremot föreslås att diffentiering av
soptaxorna ska tillåtas vilket givetvis är bra.
Regeringen skriver att en förutsättning för att en avgift
på avfall ska få effekt är att det finns möjlighet att ta om
hand sorterade fraktioner för materialåtervinning. Men
syftet med avgifterna är ju att det ska bli relativt sett dyrare
att inte ta till vara råvarorna i soporna och välja deponering
och sopförbränning. Avgifterna kan därför leda till en
snabbare utveckling av marknaden för att återvinna
råvarorna i avfallet. I vår motion ''utveckla ekonomiska
styrmedel på miljöområdet'' (1990/91:Sk617) har vi
föreslagit en avgift på 200 kr/ton på osorterade sopor som
går till deponering och 160 kr/ton på de sopor som
förbränns. Orsaken till att avgiften är lägre på de sopor som
går till förbränning är att en deponeringsavgift sedan läggs
på askan.
Underlätta och ställ krav på källsortering!
Källsortering av sopor både i hushållen och i företagen
kan minska både resursslöseri och miljöproblem. Med
långtgående källsortering, krav på att ta hänsyn till
avfallshanteringen redan i produktionen och kompostering
eller biogasframställning av den organiska fraktionen
minskar avfallsmängderna mycket kraftigt och
sopförbränning blir obehövlig. De organiska resterna kan
sedan återföras till jordbruket.
Regeringens målsättning är att källsortering ska införas
i kommunerna. Men inga krav på kommunerna finns med i
renhållningslagen och det sägs ingenting om vad som avses
med källsortering. Kan det t.ex. räcka med utsortering av
tidningar och miljöfarliga batterier för att det ska vara
godtagbar källsortering? Vi menar att mer preciserade krav
måste ställas på kommunerna så att långtgående
källsortering är genomförd i kommunerna senast den 1
januari 1993 och så att avfallet sorteras ut i många
fraktioner och det organiska materialet tas om hand i
kompostering eller biogasframställning.
Vi föreslår också att sopförbränningen ska vara helt
avvecklad senast den 1 januari 1994. Sopförbränning är
miljöfarlig och nya gifter som inte finns i avfallet kan bildas
vid förbränningen. Rökgasrening minskar utsläppen till luft
kraftigt, men de miljöfarliga ämnena finns kvar i
kondensatet som måste deponeras tillsammans med askan.
När vi talar om sopförbränning menar vi givetvis
förbränning av avfall som inte är kraftigt sorterat och inte
t.ex. förbränning av överblivet virke från byggen. Den
typen av förbränning och liknande betraktar vi förstås som
användning av biobränslen och inte som sopförbränning.
Källsortering i hemmen kan försvåras av utrymmesbrist
och andra praktiska skäl. Vi anser att byggnormen ska ses
över så att krav finns om att källsortering ska underlättas.
Pant och skatt på förpackningar
En stor del av hushållssoporna är förpackningar av olika
slag. Användningen av retursystem för förpackningar bör
utökas kraftigt. Idag finns retursystem för förpackningar
nästan enbart när det gäller drycker. Retursystem för andra
glasförpackningar än flaskor för drycker skulle kunna
utvecklas och fungera på liknande sätt t.ex. genom att
införa standardiserade system för glasburkar. Panter är
givetvis nödvändiga för att få retursystem att fungera.
Förpackningsutredningen bör få i uppdrag att utforma
förslag till hur användningen av returförpackningar kraftigt
kan utökas.
Förpackningsutredningen (SOU 1990/91:85) lämnade i
oktober ett delbetänkande om skatt på
dryckesförpackningar. Utredningen har föreslagit att en
skatt på dryckesförpackningar ska differentieras efter
förpackningens storlek. Vi anser däremot att det ur
resurshushållningssynpunkt är bättre att ha samma skatt på
förpackningar av olika storlek eftersom detta kommer att
gynna större förpackningar. Vårt förslag till skatt på
förpackningar av plast och metall finns i vår skattemotion
(1990/91:Sk627). I skattemotionen har vi föreslagit en skatt
på 1.20 kr/förpackning.
Förpackningsutredningen föreslår också skatt på
engångsförpackningar av papp. Vi delar utredningens
uppfattning att skatt på pappförpackningar bör införas för
att stimulera till bättre hushållning. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag till skatt på
pappförpackningar som kan införas den 1 juli 1993.
Mjölkkartongerna utgör en relativt stor del av
hushållssoporna volymmässigt. För att stimulera införande
av försäljning av mjölk i returglas eller i återfyllningsbara
flaskor som man diskar hemma föreslår vi att en skatt på
mjölkförpackningar med 30 öre/kartong införs från den 1
juli 1992.
Plaster
Det är svårt att klara materialåtervinning av plaster
eftersom det finns så många olika plaster och dessutom
många varor innehåller flera plastsorter. Det är också svårt
att se skillnad på olika sorters plast och därför svårt att
åstadkomma en väl fungerande källsortering. Det finns inte
heller många fungerande retursystem för plaster.
Plastindustrin använder också en mängd olika hälso- och
miljöfarliga kemikalier, t.ex. lösningsmedel.
Det är därför viktigt att begränsa plastanvändningen till
plaster som vid tillverkning och annan hantering orsakar så
lite miljöproblem som möjligt. Ur
resurshushållningssynpunkt är det viktigt med en
fungerande materialåtervinning av plaster. I vårt förslag till
statsbudget på miljöområdet har vi föreslagit ett anslag till
naturvårdsverket för att begränsa plastanvändningen till
miljöanpassade sorter och öka materialåtervinningen. Krav
på att varor av plast bör märkas med plastsort bör också
ställas för att underlätta källsortering av plaster.
Regeringens förslag till avveckling av förpackningar av
PVC inskränker sig till de förpackningar som tillverkas i
Sverige. Men 30% av PVC-förpackningarna importeras.
Enligt substitutionsprincipen i lagen om kemiska produkter
ska inte produkter som kan bytas ut mot ett bättre alternativ
för miljö och hälsa få tillverkas och importeras. Det är
uppenbart att förpackningar inte behöver tillverkas av
PVC. Det är också klart att lagen gäller lika för tillverkning
i Sverige och import. All användning av PVC till
förpackningar bör därför förbjudas. PVC finns också i
hushållsartiklar, kontorsmaterial och leksaker. Även inom
dessa områden finns alternativ och PVC ska därför inte få
användas. Substitutionsprincipen måste tillämpas
konsekvent på PVC-användningen.
Ozonnedbrytande ämnen
Inte förrän ozonlagret i stratosfären hade bildats blev det
möjligt med liv på jorden. Nu håller ozonlagret på att brytas
ned. Det pågår ett gigantiskt kemiskt experiment i
stratosfären på grund av att industrin missbrukar kemikalier
som vi inte är livsnödvändigt beroende av. Följderna av
uttunningen av ozonskiktet kan bli ohyggliga. Kända
ozonnedbrytare är olika klorfluorföreningar t.ex. CFC och
HCFC. HCFC är en ''snällare'' ozonnedbrytare än CFC-n
och accepteras därför oftast av olika länder. Detta är
oacceptabelt eftersom HCFC ändå bryter ned ozonskiktet
även om effekten är betydligt mindre. Alla gaser av den här
typen måste förbjudas.
Montrealprotokollet, en internationell
överenskommelse från 1987, följdes upp i juni -90. Där
förordas en successiv avveckling av CFC, haloner och
koltetraklorid till sekelskiftet. HCFC nämns knappt och
1,1,1-trikloretan föreslås avvecklas så sent som till år 2005.
Protokollet har kritiserats hårt från miljörörelsen. Om man
minskar användningen av ozonnedbrytarna enligt
Montrealprotokollet, med en 50-procentig anslutning, så
kommer ozonskiktet att fortsätta tunnas ut framåt 2100-
talet för att sedan, i bästa fall, sakta tillfriskna.
Avvecklingen av ozonnedbrytande ämnen går alldeles
för långsamt. På Nya Zeeland är läget idag så allvarligt att
man ibland sänder ut speciella strålningsrapporter som
varnar männskor för att vara ute.
Vi anser att de ozonnedbrytande ämnena måste
avvecklas mycket snabbt och föreslår följande tidsplan:
Krav måste ställas på att ozonnedbrytande ämnen samt
varor innehållande ozonnedbrytare ska omhändertas av
kommunerna för återvinning/ destruktion senast den 1
januari 1992. Om inga lämpliga anläggningar finns
tillgängliga ska ämnena/varorna lagras tills kapacitet är
tillgänglig. Dessa krav kan lämpligen ställas genom en
ändring i köldmediakungörelsen.
Om inte riksdagen fattar beslut om en snabb avveckling
av HCFC-föreningarna i enlighet med vårt förslag bör
regeringen återkomma till riksdagen med ett förslag till
skatt på HCFC för att påskynda avvecklingen.
Inför skatt på träskyddsmedel!
Miljöavgiftsutredningen föreslog att en avgift på
träskyddsmedel med krom eller arsenik skulle införas.
Regeringen har gått ifrån det förslaget i propositionen. Vi
anser att avgift på träskyddsmedel ska införas i enlighet med
utredningens förslag. Vi föreslår att en avgift på
träskyddsmedel med motsvarande 200 kr/kg arsenik och 100
kr/kg krom införs fr.o.m. den 1 januari 1992.
Minska användningen av kemiska bekämpningsmedel
inom jordbruket!
Användningen av kemiska bekämpningsmedel i
jordbruket bör minska kraftigt. Förutom att
bekämpningsmedlen orsakar ekologiska skador vid
användningen då flora och fauna utarmas, risker i
arbetsmiljön och risk för giftrester i maten, innebär
tillverkningen, transporterna och avfallshanteringen
miljöproblem. Användningen av bekämpningsmedel kan
dessutom minskas kraftigt eftersom jordbruket producerar
ett överskott och en lägre avkastning per hektar kan
kompenseras genom att fortsätta bruka den åkerareal som
finns.
Vi menar att användningen bör minskas med 80% under
en femårsperiod och att hänsyn inte bara ska tas till mängd
aktiv substans utan också till behandlad areal. I motionen
''utveckla ekonomiska styrmedel på miljöområdet'' har vi
föreslagit avgifter på kemiska bekämpningsmedel.
Lantbruksstyrelsen har föreslagit att kantzoner på fem
meter utmed halva omkretsen av åkrar på mer än 2 ha ska
lämnas obehandlade för att minska bekämpningsmedlens
utarmning av den biologiska mångfalden. Vi anser att
förslaget ska genomföras och att regeringen bör återkomma
till riksdagen med ett lagförslag.
Kemikalielagstiftningen får inte kompromissas bort!
En allmän attityd i hela miljöpropositionen är att beslut
på miljöområdet i andra länder hela tiden ska inväntas. Det
gäller t.ex. avveckling av användningen av det mycket
svårnedbrytbara ämnet trikloretan, användningen av
HCFC, förbud mot fastmonterade miljöfarliga batterier
m.fl. Riksdagen måste ställa krav på ett mer aktivt svenskt
agerande på det här området. Sverige bör ta egna initiativ
och skärpa kraven för hantering av kemiska ämnen och
varor och inte invänta andra länders beslut.
Regeringen har beslutat att ge kemikalieinspektionen ett
bemyndigande enligt 12:e paragrafen i lagen om kemiska
produkter att förbjuda miljö- och hälsofarliga kemiska
produkter. Men samtidigt sätter regeringen upp
handelstekniska förbehåll för kemikalieinspektionens
agerande. Kemikalieinspektionen ska alltså inte få utnyttja
paragrafens möjligheter att bli av med farliga kemikalier
fullt ut, vilket vi anser är helt felaktigt och kommer att
kunna bromsa arbetet med att rensa ut farliga kemikalier
från marknaden. Riksdagen bör tydliggöra att
kemikalieinspektionens bemyndigande bör gälla fullt ut.
Importerade PVC-förpackningar får fortfarande säljas
trots att de inte borde få säljas p.g.a. substitutionsprincipen.
När det gäller att minska användningen av
nonylfenoletoxylater försöker också regeringen låtsas som
om substitutionsprincipen inte fanns och hänvisa till
frivilliga åtgärder i företagen. Hur stämmer detta med
regeringens skrivning i propositionens avsnitt om
miljölagstiftningen där det sägs att substitutionsprincipen
ska få större genomslagskraft i den framtida miljöbalken?
Vi anser att regeringen inte ska få kompromissa bort
kemikalielagstiftningen i diskussioner med industrin eller
med hänvisning till handelspolitiken.
Inför skatt på klorerade lösningsmedel!
Miljöavgiftsutredningen föreslog en skatt på
diklormetan, tetrakloreten och trikloreten på 50 kr/kg.
Regeringen har inte med förslaget i propositionen. Vi anser
att användningen av klorerade lösningsmedel måste minska
snabbt och att en avgift kan skynda på utvecklingen. Vi
anser att riksdagen bör besluta om skatt på klorerade
lösningsmedel i enlighet med miljöavgiftsutredningens
förslag.
Användningen av klorerade lösningsmedel i
konsumentprodukter bör förbjudas senast den 1 januari
1992. När det gäller övrig användning bör ett absolut
slutdatum sättas till den 1 januari 1995, men större delen av
användningen måste upphöra långt tidigare.
Kemikalieinspektionens 13-lista
Kemikalieinspektionen har upprättat den s.k. 13-listan
med kemikalier eller grupper av kemikalier som är så farliga
för miljö och hälsa att användningen måste upphöra. Men
regeringen presenterar inga konkreta förslag till
avvecklingsplaner för dessa ämnen, och tidtabeller för när
användningen av olika kemikalier ska ha upphört saknas.
De förslag till åtgärder som kemikalieinspektionen
presenterat i begränsningsuppdraget måste skärpas och
konkretiseras och absoluta tidsgränser för användning
sättas. På 13-listan finns t.ex. ftalater, nonylfenoletoxylater,
tennorganiska föreningar, kvicksilver och kadmium.
Försäljning av konsumentprodukter som innehåller
organiska kemikalier som finns med på 13-listan bör
förbjudas senast den 1 januari 1992 och all användning
senast den 1 januari 1995. Användningen bör i stort sett ha
upphört långt innan dess genom en konsekvent tillämpning
av substitutionsprincipen.
Giftiga metaller
Det finns många giftiga metaller som sprids i naturen.
Men de som utgör de allvarligaste problemen för miljö och
hälsa är kvicksilver, kadmium och bly, eftersom spridningen
i naturen av dessa är högst i förhållande till
bakgrundshalterna.
Kadmiumanvändning för vissa ändamål förbjöds 1979.
De användningsområden det gällde var i färger, till
ytbehandling och som stabilisator. Förbudet omfattade då
75% av användningen. Men förbudet trädde inte i kraft
utan sköts upp till 1982 eftersom det visade sig vara mer
komplicerat än väntat att genomföra. Förbudet kom att
följas av listor med olika undantag. Vi anser att
avvecklingen av kadmium för dessa användningsområden
måste påskyndas. All kadmiumanvändning inom dessa
användningsområden ska vara förbjuden fr.o.m. den 1 juli
1992. Då har det gått tio år sedan förbudet trädde i kraft och
funnits gott om tid att hitta ersättningsprodukter eller andra
metoder.
Men det största problemet när det gäller
kadmiumanvändningen i varor är användningen av Ni/Cd-
batterier i t.ex. bärbara datorer, sladdlösa elvispar och
rakapparater. Den användningen har på senare år ökat
mycket kraftigt och inga åtgärder har satts in
överhuvudtaget för att stoppa spridning av kadmium i
naturen från dessa varor. Det finns inget pantsystem och det
tillåts t.o.m. att batterierna sitter fastmonterade i
apparaterna, vilket försvårar inlämnande. Många tänker
inte på att t.ex. deras sladdlösa hushållsmaskiner innehåller
miljöfarliga batterier. Regeringen föreslår en miljöavgift
och en återlämningspremie, men anser att fastmonterade
batterier ska tillåtas ända till 1994. Vi anser att pantsystem
måste införas och att försäljning av varor som innehåller
fastmonterade miljöfarliga batterier ska förbjudas fr.o.m.
den 1 januari 1992.
När det gäller kadmiumspridning i jordbruket från
fosforgödsel har vi med våra förslag i motionen ''utveckla
ekonomiska styrmedel inom miljöområdet''
(1990/91:Sk627). Vi anser att fosforgödsel inte ska få
innehålla mer än 30 g/ton P och att en miljöavgift på 50 kr/g
Cd ska införas. I propositionen hänvisar regeringen bara till
fortsatt utredning av miljöavgift på kadmium trots att
miljöavgiftsutredningen redan har utrett frågan.
När det gäller kvicksilver lyfter regeringen fram förbud
mot vissa varor, t.ex. febertermometrar, men går inte fram
med några generella åtgärder mot samtliga varor. Här finns
ytterligare ett exempel på att regeringen låtsas som om
lagstiftningen på området inte gäller. Regeringen försöker
nå en frivillig överenskommelse med bilbranschen om att
upphöra med användning av kvicksilver i strömbrytare.
Enligt substitutionsprincipen är bilbranschen skyldig att
upphöra med kvicksilveranvändningen eftersom det går bra
att tillverka kvicksilver utan strömbrytare. De varor och
produkter som innehåller kvicksilver, kadmium och bly och
som kan förbjudas med hänvisning till
substitutionsprincipen bör förbjudas senast den 1 juli 1991.
Vi anser att samtliga varor som innehåller kadmium och
kvicksilver och som inte kan förbjudas omedelbart med
substitutionsprincipen ska beläggas med pant. Senast år
2000 ska all användning av kvicksilver, kadmium och bly ha
upphört.
Användningen av amalgam som tandfyllningsmaterial,
som innehåller kvicksilver innebär både risker för hälsa och
miljö. Avvecklingen av användningen måste påskyndas och
ha upphört senast den 1 juli 1994.
Tennorganiska båtbottenfärger är sedan -89 förbjudet
att använda på båtar mindre än 25 meter. Användningen
bör avvecklas för samtliga båtar och försäljning, import och
användning bör inte vara tillåtet fr.o.m. den 1 juli 1992.
Hemställan
Men hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att målsättningen skall vara att minska produktionen av
avfall med 50% inom en tioårsperiod,
2. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt
naturvårdsverket att arbeta fram en konkret plan för
reduktion av avfallsmängden med 50%,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att målsättningen skall vara att minska produktionen av
miljöfarligt avfall med 80% på tio år,
4. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt
naturvårdsverket att arbeta fram en konkret plan för att
minska produktionen av miljöfarligt avfall med 80% på tio
år,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att krav skall ställas på företag som tillverkar varor och
produkter att upprätta livscykelspecifikationer,1]
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att företag som bedriver verksamhet där miljöskyddslagen
eller lagen om kemiska produkter är tillämplig skall
upprätta materialbalanser,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att materialbalanser, som företagen upprättar, skall ligga till
grund för krav på avfallsreduktion,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att krav på miljövarudeklaration skall ställas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att långtgående, obligatorisk källsortering skall ha införts i
kommunerna senast den 1 januari 1993,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att byggnormen skall ses över för att underlätta för
långtgående källsortering,2]
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att sopförbränning i kommunerna skall vara avvecklad
senast den 1 januari 1994,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att användningen av retursystem kraftigt skall utökas och
att förpackningsutredningen bör få tilläggsdirektiv om att
utforma sådana förslag,
11. att riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag på skatt på engångsförpackningar av papp och
papper och att skatterna bör införas fr.o.m. den 1 juli 1992,
12. att riksdagen beslutar införa skatt på
mjölkförpackningar med 30 öre/kartong fr.o.m. den 1 juli
1992,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att plaster skall märkas för att underlätta återvinning,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att substitutionsprincipen skall tillämpas fullt ut när det
gäller PVC,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att försäljning, tillverkning och import av CFC och varor
som innehåller CFC inte skall tillåtas efter den 1 januari
1992,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att försäljning, tillverkning och import av varor
innehållande HCFC inte skall tillåtas efter den 1 januari
1992, förutom till kylskåp och värmeväxlare, och att HCFC
över huvud taget inte skall tillåtas efter den 1 januari 1994,
17. att riksdagen, om yrkande 18 inte bifalls, hos
regeringen begär förslag till skatt på HCFC,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kommunerna skall ha skyldighet att ta hand om CFC och
haloner senast den 1 januari 1992,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att all användning av koltetraklorid skall vara förbjuden
fr.o.m. den 1 januari 1992,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att all användning av 1,1,1-trikloretan skall vara förbjuden
senast den 1 januari 1992,
21. att riksdagen beslutar införa avgift på träskyddsmedel
med motsvarande 200 kr./kg arsenik och 100 kr./kg krom,
22. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag i
enlighet med lantbruksstyrelsens förslag om obligatoriska
kantzoner,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att Sverige skall ta egna initiativ och skärpa kraven när det
gäller hantering och import av kemiska produkter och varor
och inte invänta beslut i andra länder,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att den lagstiftning som riksdagen beslutat om i
kemikaliefrågor inte kan kompromissas bort i uppgörelser
med företag och med hänvisning till handelsregler,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att det bemyndigande som kemikalieinspektionen fått enligt
12 § lagen om kemiska produkter skall innebära att
inspektionen har rätt att tillämpa paragrafen fullt ut,
26. att riksdagen beslutar införa avgift med 50 kr./kg för
de klorerade lösningsmedlen diklormetan, tetrakloreten
och trikloreten,
27. att riksdagen beslutar att användningen av klorerade
lösningsmedel i konsumentprodukter skall ha upphört
senast den 1 januari 1992,
28. att riksdagen beslutar att all användning av klorerade
lösningsmedel skall ha upphört senast den 1 januari 1995,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de åtgärder som presenterats i kemikalieinspektionens
begränsningsuppdrag måste skärpas, konkretiseras samt
kompletteras med absoluta tidsgränser för användning,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att all användning och tillverkning av de organiska ämnen
som står med på kemikalieinspektionens 13-lista skall ha
upphört senast den 1 januari 1995,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att användning av de organiska ämnen som står med på
kemikalieinspektionens 13-lista i konsumentprodukter inte
skall vara tillåten efter den 1 januari 1991,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de varor och produkter som innehåller kvicksilver,
kadmium och bly och som kan förbjudas med hänvisning till
substitutionsprincipen förbjuds den 1 juli 1991,
33. att riksdagen hos regeringen begär system med
återlämningspremier för de varor och produkter som
innehåller tungmetallerna kvicksilver och kadmium men
som inte kan förbjudas omedelbart med
substitutionsprincipen, t.ex. kvicksilverhaltiga lysrör,
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tillverkning och import av produkter och varor som
innehåller kvicksilver och kadmium skall vara förbjudna
senast år 2000,
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att varor med fastmonterade miljöfarliga batterier inte skall
få säljas efter den 1 januari 1992,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de dispenser och undantag som finns från 1979 års
kadmiumförbud skall upphöra att gälla senast den 1 juli
1992,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att amalgam som tandfyllningsmaterial inte skall få
användas efter den 1 juli 1994,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att tennorganiska båtbottenfärger inte skall tillåtas efter
den 1 juli 1992.
Stockholm den 11 mars 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Åsa Domeij (mp)
Roy Ottosson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Kjell Dahlström (mp)
Krister Skånberg (mp)