med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Om havsmiljö
Havet har länge använts och används fortfarande som en
jättelik soptipp där avfall från mänsklig verksamhet lagras
upp. I stort sett alla delar av samhället påverkar havet.
Industrin släpper ut giftiga halogenerade ämnen och
metaller. Jord- och skogsbruket orsakar utsläpp av kväve.
Kommunernas reningsverk släpper också ut närsalter och
giftiga ämnen från uppsamlat dagvatten, t.ex. bly från
bensin. Både landbaserade utsläppskällor och fartyg som
fraktar olja orsakar oljeutsläpp i den känsliga Östersjön.
Haven längs våra kuster är numera både övergödda och
förgiftade. I vissa områden har tillförseln av kväve ökat 3--
4 gånger sedan 1960. Artsammansättningen förändras
markant när näringsbalansen förändras och
koncentrationen av näring i havet blir en annan. Fisken
drabbas av syrebrist, vilket försämrar möjligheterna till
fiske i t.ex. Kattegatt. I Östersjön finns stora områden som
lider av i stort sett konstant syrebrist. På 100 000 km2
i Östersjön finns knappt någon bottenfauna. Fisken
innehåller också ofta så höga halter av miljögifter, t.ex.
kvicksilver och dioxin, att det är farligt för hälsan att äta den
för ofta.
Miljöförstöringen av havet har alltså gått så långt att
både livskvalitet och ekonomi drabbas. När kostnader för
att förbättra havsmiljön diskuteras, som t.ex. skärpta krav
på klorutsläpp från skogsindustrin, minskad kvävegödsling
i jordbruket, begränsning av dikning av skogsmark och
sanering av gamla tungmetalläckande avfallsupplag, är det
viktigt att komma ihåg att kostnaderna för fortsatt
miljöförstöring är enorma. Många miljöskador kan
dessutom vara irreversibla, d.v.s. det går inte att åtgärda
dem hur mycket man än vill eller hur mycket pengar man än
satsar.
Olika utsläpp till luft försämrar också havsmiljön
kraftigt. Trafikens utsläpp av kväveoxider ökar både
kväveläckaget från jord- och skogsbruksmark och
deponeras direkt från luften. Hela 40 %
av det kväve som tillförs Östersjön deponeras från
luften. Eftersom så många olika källor orsakar
miljöförstöringen i havet finns inte alla våra förslag som
syftar till att förbättra havsmiljön med i den här
miljömotionen. Förslag finns också i t.ex. motionerna om
jordbruk, miljölagstiftning, ekonomiska styrmedel,
miljöfarliga kemikalier och avfall samt i trafikmotionerna.
Ekonomiska styrmedel för att förbättra havsmiljön
Miljöavgiftsutredningen arbetade inte fram många
förslag till ekonomiska styrmedel för att minska direkta
utsläpp av miljöfarliga ämnen till vatten. Utredningen
koncentrerade sig på avgifter på utsläpp till luft samt
avgifter på produkter och varor. Det enda förslag till avgift
som direkt syftade till att minska utsläpp till havet av
miljöfarliga ämnen var avgift på skogsindustrins
kloranvändning.
Ekonomiska styrmedel borde kunna användas i
betydande grad även när det gäller miljöfarliga utsläpp till
vatten. Det finns ingen principiell skillnad på utsläpp till
vatten och utsläpp till luft. Regeringen väljer att helt arbeta
med koncessionsförfarandet för att t.ex. minska utsläppen
av tungmetaller från industrin. En allmän målsättning som
regeringen har är att de farliga utsläppen ska ha upphört till
år 2000. Det finns stor risk att målet inte klaras om de enda
åtgärder som sätts in är omprövning av industrins villkor.
Miljöskyddslagen är utformad så att koncessionsnämnden
har svårt att kräva villkor såväl utifrån riksdagens
målsättningar som naturens krav. Enligt miljöskyddslagen
är det istället den genomsnittliga branschekonomin som
sätter gränserna. Kraven i villkoren begränsas dessutom av
att det är svårt för koncessionsnämnden att ställa högre krav
än vad som är den bästa teknik som används kommersiellt.
Med de ändringar som vi vill göra med införande av
miljökvalitetsnormer, bindande genomförandeplaner och
höjd ambitionsnivå i lagtexten så att miljön får väga
betydligt tyngre än branschekonomin skulle förstås
sannolikheten öka för att lyckas utan att införa miljöskatter.
Med miljöskatter kan företagen sporras att ta fram ny
teknik. Risken är annars att målsättningen att begränsa
utsläppen av tungmetaller misslyckas på ett lika snöpligt sätt
som riksdagens målsättning att minska kväveoxidutsläppen
med 30 %
fram till 1995. Det är tvärtom ganska sannolikt att
regeringen under andra hälften av 90-talet helt enkelt går
ifrån gamla målsättningar och beklagar att utvecklingen
blev annorlunda än vad man hade hoppats.
Ett annat exempel på föroreningar till vatten som skulle
kunna beläggas med miljöskatter är kväveutsläpp från
kommunala reningsverk. Skatten skulle stimulera
kommunerna att bygga ut kapaciteten för kvävereduktion.
De kommuner som istället för att minska utsläppen från
reningsverken anlade våtmarker skulle kunna få sina
miljöskatter reducerade med den reningseffekt som
våtmarkerna beräknas ge. Det är möjligt att en mer
kostnadseffektiv minskning av kväveutsläppen skulle bli
fallet om kommunerna fick välja.
I stort sett alla landets kommuner har mycket gamla
avloppsledningar som behöver bytas ut.
Investeringsbehovet är enormt. En miljöskatt på
kväveutsläppen skulle stimulera kommunerna att välja
andra typer av toalettsystem än dagens vattentoaletter. I
vårt förslag till statsbudget för miljödepartementets område
har vi föreslagit ett anslag till naturvårdsverket för att
utveckla ekologiska toalettsystem. Större nybyggda
bostadsområden bör inte få anslutas till den gamla typen av
avloppsledningssystem där näringsämnen från samhällena
släpps ut i hav, sjöar och vattendrag.
Inga styrmedel på miljöområdet fungerar med perfekt
träffsäkerhet. Det är därför viktigt att kombinera olika
typer av styrmedel för att nå miljömålen. Regeringen visar
tyvärr en bristande förståelse för detta eftersom man i
många fall anser att ekonomiska styrmedel står i
motsatsställning till andra styrmedel. Vi anser att riksdagen
av regeringen ska begära förslag till miljöskatter på utsläpp
till vatten av tungmetaller samt kväve från såväl industri
som kommunala reningsverk. Regeringen bör ge
naturvårdsverket i uppdrag att kartlägga samtliga
industriutsläpp av giftiga metaller och halogenerade
organiska föreningar. Kartläggningen ska ligga till grund för
införande av miljöskatter samt en omprövning av samtliga
industriers utsläpp av dessa ämnen. Omprövningen ska
göras allra senast 10 år efter att koncession beviljats. Varje
år bör regeringen redovisa till riksdagen hur arbetet med att
begränsa utsläppen går i förhållande till riksdagens
målsättningar och vid behov komplettera med ytterligare
förslag till åtgärder.
Genomförandeplaner inriktade på avrinningsområden
I en partimotion ''om det miljöpolitiska arbetet i
Sverige'' har vi föreslagit att miljökvalitetsnormer i
kombination med genomförandeplaner ska införas.
Genomförandeplanerna behöver vara bindande och inte
endast allmänna redogörelser för målsättningar och om vad
som bör göras. De bör omfatta områden av olika geografisk
storlek beroende på vilka miljöproblem man syftar till att
lösa. Även i fall där man arbetar med samma miljöproblem
på nationell, regional och lokal nivå bör
genomförandeplaner finnas på olika nivåer. De åtgärder
som föreskrivs på den lokala nivån blir naturligvis mer
detaljerade än planerna på regional nivå.
Den största delen av de föroreningar som tillförs havet
förs till havet med floderna. Floderna tillförs föroreningar
från sina avrinningsområden. En lämplig metod när det
gäller att med genomförandeplaner minska tillförseln av
föroreningar till hav och sjöar är därför att låta de
geografiska områden som omfattas utgå från
avrinningsområdena. Mål kan sättas upp på nationell nivå
för de minskningar i tillförsel av föroreningar som ska klaras
inom varje avrinningsområde. På regional nivå läggs ett
åtgärdsprogram fast. I åtgärdsprogrammet kan både
generella föreskrifter, åtgärder av punktutsläpp och
ekonomiska styrmedel finnas. Regeringen bör ge
naturvårdsverket i uppdrag att lämna förslag till hur
miljösituationen i havet kan förbättras genom användning
av genomförandeplaner baserade på flodernas
avrinningsområden.
Jordbruket och havsmiljön
En stor del av det kväve som tillförs havet i Östersjön
och Kattegatt (40--45 %)
kommer från jordbruket. Under de senaste
decennierna har jordbruket genomgått en snabb
specialisering som varit möjlig eftersom man kunnat
kraftigt öka användningen av handelsgödsel och kemiska
bekämpningsmedel. Specialiseringen har inneburit att
växtföljder som inte är biologiskt anpassade har utvecklats.
Handelsgödselanvändningen har gjort att djurhållningen
har varit möjlig att koncentrera. I de djurtäta områdena
med lätta jordar är problemet med kväveurlakning från
jordbruksmark värst.
Aktionsplanen Hav90 visar att det blir svårt att klara
målet om en halvering av kväveläckaget från jordbruket.
Det totala läckaget från jordbruket beräknas till 48 000
ton/år, men siffran är osäker. Den gällande målsättningen
för minskning av kvävebelastning från jordbruket ligger på
50 %
räknat på perioden 1985--1990. Lantbruksstyrelsen
menar att de åtgärder som har genomförts eller kommer att
genomföras inom jordbruket för att minska kväveläckaget
kan innebära att läckaget av kväve minskar med 17 000
ton/år. Det menar man innebär att det går att ''nå en god
bit'' mot halveringsmålet. Men alla åtgärder kommer inte
att ha fått fullt genomslag till 1995, vilket i praktiken
innebär att lantbruksstyrelsen räknade med en lägre
minskning än 17 000 ton till 1995.
I Hav90 sägs också att med de åtgärder som redan har
genomförts eller kommer att genomföras för att minska
kväveläckaget når man sannolikt så långt det går inom
ramen för det jordbruk vi har i Sverige. Naturvårdsverket
anser att om man vill nå längre så krävs det en
omstrukturering av hela jordbruket. Naturvårdsverket
menar också att den nya jordbrukspolitiken kan föra med
sig en del positiva miljöeffekter men endast om den
jordbruksmark som tas ur bruk är den intensivodlade
marken i utlakningskänsliga områden i södra Sverige.
Trots att naturvårdsverket i Hav90 inser att
halveringsmålet för minskat kväveläckage inte kommer att
kunna nås och att det egentligen inte räcker med en
halvering i de känsligaste områdena, lägger inte verket
några radikala tilläggsförslag. Troligen beror detta på att
naturvårdsverket anser det vara meningslöst eftersom
regeringen förra året har låst sig för hur den framtida
jordbrukspolitiken ska se ut.
I propositionen refereras till att naturvårdsverket i
samråd med lantbruksstyrelsen har gjort bedömningen att
halveringsmålet kommer att klaras och att kväveläckaget
kommer att minska med 25 000 ton till 1995. Någon
redovisning av varför naturvårdsverkets och
lantbruksstyrelsens bedömning skiljer sig så mycket åt
mellan aktionsplanen (mindre än 17 000 ton) och
propositionen (25 000 ton) görs inte. I propositionen görs
bedömningen att reformeringen av jordbrukspolitiken
kommer att minska läckaget av kväve med 9 000 ton, varav
ca hälften pga att 500 000 hektar jordbruksmark läggs ned.
Naturvårdsverket menar däremot i aktionsplanen att
den nya jordbrukspolitiken bara är positiv ur miljösynpunkt
om den mark i södra Sverige som orsakar de största
problemen med kväveläckage läggs ned. Tyvärr är det
tydligt att det istället är just mark i de mindre gynnade
jordbruksområdena som kommer att läggas ned, dvs. just
jordbruket i de områden som inte orsakar några större
miljöproblem. Kväveläckaget kommer säkert att minska
från de åkrar som skogsplanteras, men de flesta av dessa
kommer att ligga i skogsbygd relativt långt från havet och
det är troligt att effekten på minskad tillförsel till havet inte
blir speciellt stor.
Hanteringen av jordbrukspolitiken i propositionen visar
tydligt på brister i uppföljningen av aktionsplanerna. I den
praktiska politiken visar regeringen sig inte alls intresserad
av att föra en politik som går ut på att anpassa olika
samhällssektorer till naturens krav. Miljöpartiet menade,
redan när förslaget till ny jordbrukspolitik och avreglering
diskuterades, att jordbruksöverskottet skulle användas
framför allt till att minska handelsgödsel- och
kemikalieanvändning. Vi anser att den omstrukturering av
jordbruket som naturvårdsverket säger behövs för att nå
längre när det gäller jordbrukets miljöanpassning ska
genomföras.
I den partimotion om jordbrukspolitiken
(1990/91:Jo226) vi lämnade in under allmänna motionstiden
lämnade vi förslag om åtgärder för att förbättra
kvävehushållningen inom jordbruket:Minskning av
användningen av handelsgödselkväve med 30 %
på ett år genom högre miljöavgift. Återföring till
jordbruket framför allt som arealbidrag. Ett högre pris på
kväve stimulerar till bättre kvävehushållning
överhuvudtaget. Hushållningen med stallgödsel förbättras
och växtföljder och brukningsmetoder förändras för att ta
vara på kvävet bättre.Minskning av användningen av
handelsgödselkväve med 50 %
inom fem år.Krav på 12 månaders lagringskapacitet
för stallgödsel fr.o.m. 1994.Koncessionsplikt för samtliga
gårdar med minst 50 djurenheter i problemområden.
Förutom att minska läckage av närsalter kan
koncessionsplikten också användas för att åstadkomma en
snabbare minskning av ammoniakutsläppen.
Förluster av närsalter kan minskas om åkrarnas
kantzoner lämnas obrukade i närheten av öppna
vattendrag. Skötsellagen bör ändras så att minst fem meter
ska lämnas obrukade intill öppna vattendrag.
I motionen ''om utveckling av ekonomiska styrmedel
inom miljöområdet''(1990/91:Sk625) finns förslag till
ekonomiska styrmedel inom jordbruksområdet. Förslagen
syftar till att minska handelsgödselanvändningen, förbättra
kvävehushållningen och minska arealen mark utan gröda.
Återskapande av våtmarker
Återskapande av våtmarker är ett av de billigaste sätten
att minska tillförseln av kväve till havet. Genom en
denitrifikationsprocess i den syrefattiga miljön försvinner
kvävet i gasform. I vårt förslag till statsbudget för
miljödepartementets område har vi därför föreslagit 25
milj. kr till återskapande av våtmarker i framför allt Skåne
och Halland.
Riksdagen bör som sin mening ge regeringen tillkänna
att stora arealer våtmarker behöver återskapas för att
minska kväveläckaget. Många gånger kan jordbrukarna
vara intresserade att mot ersättning återskapa våtmarker
eftersom jordbruket kämpar med överskottsproblem och
dåliga produktpriser. Men det kan också hända att
jordbrukare vill fortsätta med jordbruk trots att just deras
mark skulle vara mycket lämplig för att återskapa
våtmarker. Med hjälp av expropriationslagen går det idag
inte att expropriera mark av miljöskäl. Däremot går det att
göra det av naturvårdsskäl. Expropriationslagen bör ändras
så att mark kan exproprieras även av miljöskäl.
Skogsbruket och havsmiljön
Läckage från skogsmark står för en allt större del av
övergödningen av havet. En av förklaringarna är att
kväveoxid, framför allt från vägtrafiken, deponeras på
skogsmarken. Eftersom kväve är ett begränsande
växtnäringsämne ökar skogstillväxten. Men tillväxten kan
inte öka hur mycket som helst eftersom det finns andra
begränsande faktorer. Marken når kvävemättnad och
utlakningen ökar. På Söderåsen i Skåne finns skogsmark
som läcker i samma storleksordning som jordbruksmark.
Men även om läckaget endast ökar något, och läckaget
fortfarande är mycket mindre än från jordbruksmark, blir
effekten på havsmiljön stor. Det finns betydligt mer
skogsmark än jordbruksmark i landet. Idag är
kväveläckaget från skogsmark totalt sett lika stort som
läckaget från jordbruksmark.
Men deposition av kväveoxider är inte den enda orsaken
till kväveläckaget från skogsmark. Metoderna att sköta
skogen i det moderna skogbruket leder till ökat
kväveläckage. Årligen dikas stora arealer skogsmark (ca
15 000 ha) och ännu mer skyddsdikas (ca 30 000 ha).
Dikning är tillståndspliktig enligt naturvårdslagens paragraf
18c. Men i nästan alla fall har tillstånd givits. Skyddsdikning
är inte tillståndspliktig. Detta missbrukas ofta så att för
djupa diken grävs och våtmarker dikas ut.
Vi menar att behovet av dikning och skyddsdikning är
symptom på att man valt fel skogsskötselmetoder. Man har
inte tagit hänsyn till miljö och naturvård vid valet av metod.
Vid val av avverknings- och föryngringsmetod bör hänsyn
tas till att grundvattennivån kan stiga efter en avverkning.
Istället för att skyddsdika bör metoder väljas som
minimerar problemet med stigande grundvattenyta.
Lagstiftningen bör skärpas så att dikning och skyddsdikning
inom skogsbruket förbjuds. Regeringen föreslår
anmälningsplikt för skyddsdikning men vi befarar att
anmälningsplikt bara leder till mer byråkrati utan att
naturvårdshänsynen blir så mycket bättre.
Utsläpp av närsalter från kommunala
avloppsledningsverk
De kommunala avloppsreningsverken är andra stora
källor till utsläpp av närsalter till havsmiljön. När det gäller
att minska utsläppen av kväve är det betydligt dyrare att
införa krav på kvävereduktion i avloppsreningsverk än att
anlägga våtmarker. Men eftersom situationen i havet kräver
mycket långtgående minskningar av utsläppen av kväve
måste även dessa dyrare åtgärder sättas in. Även
belastningen av fosfor är alldeles för hög. Kraven behöver
skärpas även om de flesta reningsverk har långtgående krav
på fosforrening.
Vi föreslår att krav på kvävereduktion införs
motsvarande minst:60 %
vid kustnära avloppsreningsverk vid Västerhavet och
Östersjön senast den 1/7 1993,50 %
vid kustnära avloppsreningsverk vid Bottenhavet
senast den 1/7 1993,75 %
vid kustnära avloppsreningsverk vid Västerhavet och
Östersjön senast den 1/7 1995.
Kravet på fosforreningsgrad för avloppsreningsverk bör
sättas till minst 95 %
senast den 1/7 1994.
Kapaciteten vid många reningsverk är alldeles för dålig
för att klara stora vattenmängder vid nederbörd.
Reningsverken överbelastas av dagvatten och mängder av
avloppsvatten går ut orenat. Dessutom tar många
kommunala reningsverk emot miljöfarliga utsläpp från
industrin. Regeringen har föreslagit att slammet ska vara
användbart som gödningsmedel i jordbruket 1995. Men den
målsättningen kommer inte att kunna genomföras så länge
förorenat dagvatten och miljöfarliga utsläpp inte separeras
från hushållens avlopp. Vi anser att krav ska ställas på
kommunerna att ha upphört med att blanda miljöfarliga
industriutsläpp, dagvatten och hushållsavlopp senast den 1
januari 1995.
Utsläpp av giftiga metaller till vatten
En allt större del av tillförseln till havet av giftiga
metaller orsakas av diffusa utsläpp från varor och produkter
som innehåller dessa ämnen. Förslag till hur miljöpåverkan
från varor och produkter ska minskas tar vi upp i vår motion
om ''avfalls- och återvinningslag'', ''miljöfarliga kemikalier''
(1990/91:Jo710) och motionen om ''avfall, kemikalier och
varor''.
Punktutsläpp från industrin är också mycket viktiga
källor. Sverige har förbundit sig att minska dessa utsläpp
med 70 %
när det gäller kvicksilver, kadmium och bly och med
50 %
när det gäller andra tungmetaller från 1985 till 1995.
Men regeringen har inte presenterat något konkret
åtgärdsprogram för hur det ska gå till. Vi har föreslagit att
ett omfattande program för omprövning av tillstånd
kombineras med införande av miljöskatter och att
regeringen varje år redovisar till riksdagen hur arbetet med
att klara målsättningen går och föreslår kompletterande
åtgärder som behövs. I samband med omprövningen bör
också verksamheter som har dispens från tillståndsplikt
prövas. Vi anser att i stort sett alla utsläpp av tungmetaller
från industrin ska ha upphört senast den 1 januari 1995 och
att år 2000 ska vara en absolut tidsgräns för utsläppen.
Användningen av kvicksilver inom klor/alkaliindustrin bör
förbjudas fr.o.m. den 1/7 1992.
Utsläpp av klorerade stabila ämnen
I miljöpropositionen undviker regeringen att sätta någon
tidsgräns för när utsläppen av klorerade organiska ämnen,
framför allt från massaindustrin, ska ha upphört. Detta trots
tidigare löften i riksdagsdebatter. Nu konstaterar man att
utsläppen ska ha nått ned till skadliga nivåer. Risken är
uppenbar att regeringen kommer att definiera vad som är
skadligt för miljön utifrån hur väl man har lyckats att
minska utsläppen år 2000.
De klororganiska föreningarna har ställt till med mycket
stora miljöskador. Ett exempel är att de orsakat att fiskar
fått deformerade ryggrader. Även om utsläppen från
skogsindustrin har minskat är ändå utsläppen mycket stora
och industrin måste åläggas att upphöra med utsläppen
senast 1995.
I Sverige har försäljningen av klorblekt papper
glädjande nog minskat betydligt. Vi anser att det nu är dags
att ta steget och helt upphöra med försäljning av klorblekt
papper och att det kan göras genom att förbjuda försäljning
av klorblekt papper fr.o.m. den 1 januari 1992 med
hänvisning till substitutionsprincipen. Vi tror att ett sådant
förbud i Sverige också kan underlätta för den svenska
industrin att exportera ej klorblekt papper. Konsumenterna
kan förväntas skärpa sina miljökrav om det blir känt att
klorblekt papper inte ens får säljas i Sverige och andra
länder kan också följa efter Sverige och skärpa kraven.
Industrin släpper också ut stora mängder stabila
organiska föreningar som inte är klorerade. Vilka effekter
på miljön dessa har är i de flesta fall relativt okänt. Varken
i propositionen eller i aktionsplanen Hav90 finns några
förslag för att minska utsläppen av dessa.
Försiktighetsprincipen ska gälla och därför anser vi att de
omprövningar som görs av koncessionstillstånd också måste
innefatta att minska dessa föroreningar till ett minimum.
Ett åtgärdsprogram för att minska utsläppen bör också
arbetas fram av naturvårdsverket. Målsättningen bör vara
att minska utsläppen med 70 %
fram till 1995.
PCB används i ca 50 000 kondensatorer samt i
transformatorer. Vi anser att dessa kondensatorer och
transformatorer bör samlas in för destruktion och PCB
totalförbjudas. Insamlingen bör vara avklarad den 1/7 1992.
Sanering av gamla miljöskador
Gamla miljöskador försämrar havsmiljön genom
läckage av t.ex. tungmetaller och PCB. I
miljöpropositionen 1988/89 ställde sig inte regeringen
positiv till miljöskadefondsutredningens förslag om att
inrätta en miljöskadefond. Regeringen föreslog istället att
skattemedel skulle användas i de fall där
miljöskadeförsäkringen eller den som bedrivit den
miljöfarliga verksamheten inte kunde finansiera
saneringen. Sedan miljöpropositionen 1988/89 har inga
medel anslagits förrän i årets miljöproposition där
regeringen föreslår 25 milj. kr för nästa budgetår.
I vårt förslag till statsbudget för miljöområdet
(1990/91:T7) har vi föreslagit 100 milj. kr för det kommande
budgetåret till sanering av gruvupplag, kvicksilverhaltiga
fiberbankar, gamla träimpregneringsanläggningar och
avfallsupplag m.m. Under en följd av år kommer det att
behövas stora anslag för att komma till rätta med
problemen.
Oljeutsläpp i Östersjön
Östersjöns ekologi är mycket känslig mot oljeutsläpp.
Utbytet av vattnet i innanhavet är långsamt. Årligen släpps
stora mängder olja ut från fartyg, framför allt i samband
med olyckor. Kraven på säkerhet när det gäller
oljetransporter i Östersjön måste därför höjas. I vår motion
om sjöfart (1990/91:T610) tar vi upp krav på större säkerhet
vid sjötransporter av miljöfarliga ämnen. När det gäller
oljetransporter anser vi bl.a. att storleken på oljelasterna
måste begränsas och att kraven på fartygen ska höjas.
Även om mycket olja släpps ut från fartyg härrör större
delen av oljeutsläppen till havet från landbaserade källor.
En omfattande kartläggning bör göras av de landbaserade
oljekällorna och ett åtgärdsprogram arbetas fram av
naturvårdsverket. Resurserna för mottagning av olja och
annat kemikaliespill vid berörda hamnar måste förbättras.
Senast den 1 januari 1993 bör samtliga hamnar ha investerat
i mottagningsstationer som kan ta om hand
kemikalieresterna på ett tillfredsställande sätt.
Idag ger regeringen tillstånd till prospektering och
oljeborrning enligt kontinentalsockellagen.
Kontinentalsockellagen är en gammaldags lag från 1966 där
det inte finns några som helst krav på miljöhänsyn.
Regeringen ger tillstånd och det står regeringen fritt att
beakta miljön eller ej.
I miljöpropositionen föreslås inga ändringar i
kontinentalsockellagen. Däremot ska lagen knytas till
naturresurslagen. Eftersom bestämmelser om
miljökonsekvensbeskrivningar kommer att införas i
naturresurslagen, kommer även oljeborrning och
prospektering att omfattas av dessa. Vi är emellertid inte
nöjda med regeringens förslag till hur
miljökonsekvensbeskrivningarna ska utformas, men avstår
från att kommentera dessa i den här motionen. Krav på
miljöhänsyn när det avgörs om tillstånd ska ges saknas dock
fortfarande. Några tillåtlighetsregler liknande dem i
miljöskyddslagen finns ej.
Vi anser att tillstånd till oljeborrning och prospektering
överhuvudtaget inte ska ges i Östersjön, eftersom miljön är
alldeles för känslig. Dessutom anser vi att användningen av
fossila bränslen måste avvecklas pga. växthuseffekten och
några nya oljekällor bör därför inte öppnas. Om inte vårt
krav på förbud mot oljeborrning i Östersjön får stöd bör
åtminstone miljöskyddslagens bestämmelser göras
tillämpliga på oljeborrning och koncessionsnämnden bli
tillståndsgivande myndighet.
Fiskodling
Fiskodlingarna utgör ingen stor del av de totala
utsläppen av närsalter till havet som helhet. Men lokalt kan
de ha stor betydelse. Eftersom halterna av kväve och fosfor
i Östersjön och Västerhavet ligger långt över de naturliga
bakgrundsvärdena är det dessutom viktigt att minimera
utsläppen från så många källor som möjligt.
Utsläppen från fiskodlingar kan variera mycket. Val av
foder och om man har effektiv reningsanläggning betyder
mycket. Samtliga fiskodlingars tillstånd bör därför
omprövas allra senast 10 år efter att koncession givits.
Hemställan
Med anledning av vad som ovan anförts hemställer vi
1. att riksdagen hos regeringen begär att
naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra en
kartläggning av industrins utsläpp av giftiga metaller och
halogenerade organiska föreningar och att kartläggningen
läggs till grund för åtgärder i enlighet med vad som anförts
i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att miljöavgifter/skatter i ökad utsträckning skall införas
även för utsläpp till vatten,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
miljöskatt på industriutsläpp av tungmetaller,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
miljöskatt på kväveutsläpp till vatten,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kommunerna, om miljöskatt införs på kväveutsläppen
från reningsverk, får möjlighet att reducera skatten också
genom att anlägga våtmarker,
6. att riksdagen hos regeringen begär att
naturvårdsverket får i uppdrag att lämna förslag till hur
miljösituationen i havet kan förbättras med hjälp av
genomförandeplaner baserade på flodernas
avrinningsområden,
7. riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
skötsellagen så att minst 5 m obrukad mark lämnas vid
öppna vattendrag,
8. riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
stora arealer våtmarker måste återskapas i framför allt
Halland och Skåne,
[att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om
ändring av expropriationslagen så att mark även kan
exproprieras av miljöskäl,1 ]
9. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som
innebär att dikning och skyddsdikning inom skogsbruket
förbjuds,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kustnära kommunala avloppsreningsverk vid
Västerhavet och Östersjön skall ha infört kvävereduktion
motsvarande minst 60
% senast den 1 juli 1993,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kustnära kommunala avloppsreningsverk vid
Västerhavet och Östersjön skall ha infört kvävereduktion
motsvarande minst 75
% senast den 1 juli 1995,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kustnära kommunala avloppsreningsverk vid
Bottenhavet skall ha infört kvävereduktion motsvarande
minst 50
% senast den 1 juli 1993,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att kustnära kommunala avloppsreningsverk skall ha en
fosfatreningsgrad senast den 1 juli 1994 på 95%,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att dagvatten, miljöfarliga industriutsläpp och avlopp från
hushållen inte skall få blandas i samma avloppssystem
fr.o.m. den 1 januari 1995,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att i stort sett alla industriutsläpp av tungmetaller skall ha
upphört till 1995 och att år 2000 skall vara absolut slutår för
utsläppen av kvicksilver, kadmium och bly,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att användning av kvicksilver i klor/alkali-industrin skall ha
upphört till den 1 juli 1992,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att utsläppen av klorerade föreningar från skogsindustrin
skall ha upphört senast 1995,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att klorblekt papper inte skall få säljas i Sverige efter den 1
januari 1992,
19. att riksdagen hos regeringen begär att
naturvårdsverket får i uppdrag att utarbeta en konkret plan
för att minimera utsläppen av stabila organiska föreningar
och att målsättningen skall vara att minska utsläppen till
havet med 70
% till 1995,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att omprövningar av tillstånd enligt miljöskyddslagen också
bör innefatta att hårda krav ställs även på organiska stabila
föreningar som inte är klorerade,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att de transformatorer och kondensatorer som innehåller
PCB skall vara insamlade senast den 1 juli 1992 och att
användning av PCB totalförbjuds,
[att riksdagen hos regeringen begär lagförslag som
innebär att oljeborrning och prospektering i Östersjön
förbjuds,2]
[att riksdagen, om yrkande 1 i motion 19909/91:N57 inte
bifalls, hos regeringen begär förslag till lagändring så att
oljeborrning blir tillståndspliktig enligt miljöskyddslagen
och koncessionsnämnden blir tillståndsprövande
myndighet,2]
22. att riksdagen hos regeringen begär att
naturvårdsverket får i uppdrag att kartlägga och utarbeta ett
åtgärdsprogram mot de landbaserade oljeutsläppen,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att samtliga berörda hamnar skall ha mottagningsstationer
för olje- och kemikaliespill väl utbyggda senast den 1 juli
1993,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att villkoren för de havsbaserade fiskodlingarna skall
omprövas allra senast 10 år efter det att varje enskilt
tillstånd givits.
Stockholm den 11 mars 1991
Claes Roxbergh (mp)
Inger Schörling (mp)
Åsa Domeij (mp)
Roy Ottosson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Carl Frick (mp)