med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Det miljöpolitiska arbetet i Sverige
I den här motionen tar vi upp en del allmänna och
principiella synpunkter på miljöpolitiken samt
målsättningar för det miljöpolitiska arbetet. Miljöpartiet de
grönas miljöpolitik presenteras framför allt i följande
motioner som har lagts under den allmänna motionstiden
eller i samband med miljöpropositionen. I miljö- och
trafikmotionerna har vi undvikit att upprepa yrkanden från
allmänna motionstiden eftersom motionerna kommer att
behandlas i ett sammanhang. Gröna luntan -- den
ekonomiska politiken (1990/91:Fi101) Utveckla
ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (1990/91:Sk621)
Ett grönt skattesystem (1990/91:Sk627) Nya
handelsregler (1990/91:N296) Energi med ansvar för
kommande generationer (1990/91:N421) Miljövänlig och
effektiv energianvändning (1990/91:N452) Trafikpolitik
(1990/91:T203) Väg och bil (1990/91:T207) Gör 90-
talet till järnvägarnas decennium (1990/91:T508) Sjöfart
(1990/91:T610) Luftfartens utveckling (1990/91:T701)
Jordbrukspolitiken (1990/91:Jo226) Skogsbrukspolitiken
(1990/91:Jo311) Om miljöfarliga kemikalier
(1990/91:Jo710) Om naturvården (1990/91:Jo751) Om
internationell miljöpolitik (1990/91:752) Buller
(1990/91:Jo797) Om grundvatten (1990/91:Jo921)
Dricksvatten (1990/91:Jo513)
Miljömotioner skrivna i samband med
miljöpropositionen, tillväxtpropositionen (1990/91:87) och
energipropositionen (1990:91/88): Det miljöpolitiska
arbetet i Sverige (1990/91:Jo93) Förslag till statsbudget
för miljödepartementets verksamhetsområde
(1990/91:Jo104) Miljölagstiftningen (1990/91:Jo111)
Havsmiljö (1990/91:Jo118) Ekologisk grund för uthålligt
god miljö (1990/91:Bo42) Avfall, varor och kemikalier
(1990/91:Jo119) Lagförslag om artskydd
(1990/91:Jo102) Avfalls- och återvinningslag
(1990/91:L15) För en radikalare miljöpolitik i trafiken
(1990/91:T82) Trafik för balans och miljö
(1990/91:T40) Buller (1990/91:Jo83) En målmedveten
energipolitik (1990/91:N68) En målmedveten
energipolitik för långsiktigt hållbar utveckling
(1990/91:N93)
Miljön som överordnad fråga
Trots att hänsyn till miljön och hushållning med
naturresurser är klart övergripande frågor behandlas de inte
som sådana i riksdagens beslutsfattande. Många håller med
om påståendet att naturen faktiskt sätter gränser för
samhällets verksamhet. Själva basen för samhällsutveckling
och välstånd är en god hushållning med naturens resurser.
Ofta märks det inte omedelbart att miljöförstöringen leder
till fattigdom. De negativa effekterna kommer många
gånger ganska långt efter att naturens gränser har
överskridits.
Det finns många exempel på att det tar tid för
miljöförstöring att slå igenom som försämrad hälsa,
försämrad miljö och sämre materiellt välstånd.
Försurningen av skogsmark har pågått i decennier. Från
början kan marken försvara sig genom sin
buffringsförmåga, men till slut faller pH-värdet tvärt och
aluminium som är giftigt för trädens rötter löses ut. I nästa
steg kommer de ekonomiska skadorna i form av minskad
produktion i skogen. Försaltning av bevattnad mark är
också en smygande process. Saltkoncentrationen stiger,
markstrukturen försämras och skadorna blir till sist så svåra
att marken måste överges som odlingsmark. Det är på
samma sätt med de globala miljöproblemen som
växthuseffekten och förstörelsen av ozonskiktet. När
processen inleds märks inte så mycket, men på sikt blir de
negativa konsekvenserna mycket stora.
Men trots att det är lätt att inse att miljön faktiskt sätter
gränser för samhällets verksamhet, behandlas inte
miljöfrågorna som övergripande och överordnade frågor
inom politiken. En jämförelse kan göras med
finanspolitiken. Den ekonomiska politiken och
finanspolitiken sätter gränser för den övriga politiken.
Förslag inom olika politiska områden som påverkar
ekonomin måste inordnas under den ekonomiska politiken.
Därför har finansdepartementet i regeringen och
finansutskottet i riksdagen en särställning.
När det gäller miljöfrågorna behandlas de istället som
politiska sakfrågor bland alla andra politiska sakfrågor.
Regeringens miljöpolitiska proposition är ett tydligt
exempel på detta. Miljöpolitiken får vika för annat som
anses viktigare. I miljöpropositionen hänvisas till
tillväxtpropositionen och att där finns förslag till
investeringar i järnväg som är bra ur miljösynpunkt. Men de
mindre järnvägsinvesteringar, och de positiva miljöeffekter
som satsningarna skulle kunna ge, drunknar i andra
betydligt större investeringar i vägar som kommer att öka
vägtrafiken och belasta miljön ytterligare. Intresset att öka
vägtrafiken har tagit över där miljön med hjälp av
miljöpolitiken borde ha fått sätta gränserna. Om miljön
hade behandlats som en överordnad fråga hade istället stora
investeringar i järnväg föreslagits när man gjorde vägvalet
hur framtidens transportproblem skulle lösas.
Samma problem finns i energipropositionen. Om miljön
hade behandlats som en övergripande fråga hade
regeringen lagt fram förslag till avveckling av kärnkraft och
av användning av fossila bränslen. Men eftersom andra
intressen anses viktigare ska istället kärnkraften börja
avvecklas när det ''går'' med hänsyn tagen till annat som
anses viktigare.
Förståelsen för att miljöförstöring är ett hot mot hälsa
och en bra levnadsstandard för kommande generationer
saknas i de beslut som riksdagen fattar. För att få
miljöfrågorna att behandlas som överordnade och
övergripande frågor måste miljön få sätta gränser för politik
och samhällsutveckling på samma sätt som finanspolitiken
gör det. Riksdagen bör inrätta ett miljöutskott som ges
samma status som överordnat utskott som finansutskottet.
Regeringen bör också i sitt arbete ge miljödepartementet
samma roll som finansdepartementet när det gäller att sätta
gränser för den politik som andra departement föreslår.
Arbetet med aktionsplaner
Regeringen arbetar fram miljöpolitiska förslag med
treårsintervall och lägger en miljöproposition vart tredje år.
Regeringens förslag bygger bl.a. på aktionsplaner som
naturvårdsverket arbetar fram. Aktionsplanerna behandlar
olika problemområden som luft, hav, naturvård m.fl.
Miljöproblemen hänger nära samman med varandra. Det
räcker därför inte med aktionsplaner som behandlar olika
delar av miljöpolitiken. Att endast ta fram handlingsplaner
för skilda problemområden gör att miljöfrågorna inte
behandlas övergripande av naturvårdsverket och i
riksdagens beslutsfattande.
Trafikpolitiken påverkar t.ex. både havsmiljön i form av
ökat kväveläckage, på grund av utsläppen av kväveoxider
och skogen genom att vägtrafikens utsläpp orsakar
ozonbildning och markförsurning. På samma sätt skapar
också jordbrukspolitiken, skogspolitiken och
energipolitiken olika problemområden som förorening av
havet och skador på skogen och naturen. Avsaknaden av att
behandla hela miljöproblematiken samlat av
naturvårdsverket kan vara en orsak till att de miljökrav som
ställs inom t.ex. trafikpolitik och energipolitik blir så svaga.
Det behövs en samlad nationell handlingsplan för hur
miljöproblemen ska lösas. Sverige deltar i arbetet i den
internationella naturvårdsunionen (IUCN). I
världsnaturunionens World Conservation Strategy
förutsätts att varje land upprättar en nationell
miljövårdsplan. Den nationella handlingsplanen bör också
så utförligt som möjligt redogöra för de politiska förslagens
relevans i förhållande till de miljöpolitiska målsättningarna.
När det visar sig att de miljöpolitiska målsättningarna inte
kan nås måste de åtgärder som föreslås i planen skärpas.
Ett annat problem med det miljöpolitiska arbetet är att
en rad aktionsplaner produceras utan att de åtgärder som
föreslås följs upp. Regeringen hänvisar ofta till kommande
aktionsplaner som förevändning för att inte ställa sig bakom
miljöpolitiska förslag. Det här kan leda till att arbetet med
aktionsplanerna bromsar viktiga miljöpolitiska beslut. När
aktionsplanerna väl kommer och regeringen skriver sina
förslag frångår man mycket av vad aktionsplanerna har
föreslagit. När nya aktionsplaner arbetas fram görs heller
ingen egentlig utvärdering av hur väl de gamla planerna har
genomförts, vilka felbedömningar som har gjorts och hur
väl relaterade de är till riksdagens miljöpolitiska
målsättningar. Vi anser att en parlamentarisk kommitté bör
tillsättas för att granska effektiviteten i systemet med
aktionsplaner. Utgår aktionsplanerna från kritiska
belastningsgränser i naturen? Utgår de från riksdagens
målsättningar? I vilken grad genomförs aktionsplanernas
förslag i verkligheten?
Miljö- och naturresurspolitik baserad på naturens krav
Miljöpropositionen innehåller ett kapitel om ''mål och
strategier'' för miljöpolitiken. De mål som regeringen sätter
upp utgår inte från de krav som naturen ställer. Regeringen
väljer som miljöpolitisk strategi att framför allt utgå ifrån
vad Sverige lovat i internationella överenskommelser.
Analys och strategi och konkreta målsättningar borde
istället utgå ifrån kritiska belastningsgränser i naturen.
I Sverige utgår miljölagstiftningen ifrån att vad det
genomsnittliga företaget i varje bransch kan tåla ska sättas
som yttersta gräns för hur högt miljökraven ska ställas. Så
är miljöskyddslagens 5
§ utformad. I praktiken sätts nästan alltid miljökraven
betydligt lägre än så. Lagstiftningen tar liten hänsyn till den
totala belastningen på miljön från olika industrier, trafiken
och diffust läckage från t.ex. jordbruket och varor från
industrin.
I valrörelsen 1988 lovade alla partier som nu sitter i
riksdagen att miljölagstiftningen skulle ändras och utgå
ifrån vad naturen tål. Det innebär en viktig principiell
ändring i miljölagstiftningen att i fortsättningen utgå från
vad naturen tål istället för från vad branschekonomin tål.
Den principiella ändringen i synsättet på miljöpolitiken
innebär att miljökvalitetsnormer måste införas i
miljölagstiftningen, vilket också statsministern bekräftade
under partiledardebatten i oktober förra året.
Miljökvalitetsnormer innebär bindande gränsvärden för
total miljöpåverkan på naturmiljön. Normerna måste
kopplas till genomförandeplaner på olika nivåer med
tidplaner för att bli effektiva. Både ansvar och befogenheter
att genomföra planerna måste finnas på den lokala och
regionala nivån. I de fall som miljöpåverkan från andra
länder utgör en stor del av miljöbelastningen måste målen
för utsläppsminskningar i genomförandeplanerna utgå ifrån
den del av ansvaret som Sverige har för att minska
utsläppen. När det gäller t.ex. utsläpp av kväveoxider
släpper Sverige ut i samma storleksordning som de flesta
länder i Europa. Sverige bör minska sina utsläpp lika
mycket som krävs av alla länder för att nå ner till de kritiska
belastningsgränserna, d.v.s. de svenska utsläppen måste
minska med 50--75%, den högre siffran i de mest belastade
regionerna. För koldioxidutsläppen finns en global kritisk
belastningsgräns och Sverige bör minska sina utsläpp till
den utsläppsnivå per person som hela världen kan klara
även på lång sikt.
Miljöskyddskommittén kommer i sitt fortsatta arbete att
ta upp frågan om kvalitetsnormer. I kommitténs betänkande
sägs visserligen att arbetet ska fortsätta men tyvärr
koncentreras skrivningarna om kvalitetsnormer mer till
problemen än till möjligheterna. Ett problem som tas upp
är kunskapsbristen. Vilken är den kritiska
belastningsgränsen? Men kvalitetsnormerna måste givetvis
justeras efter kunskapsutvecklingen. Det är naturligtvis
ändå bättre ur miljösynpunkt att sätta en gräns för skadlig
miljöpåverkan än att inte ha någon gräns alls. Meningen är
inte att miljökvalitetsnormer ska ersätta och mildra andra
krav i miljölagstiftningen.
I miljöpropositionen skriver regeringen att
miljöskyddskommittén ska arbeta vidare med
miljökvalitetsnormer. Men propositionen håller ändå fast
vid att endast ställa krav utifrån riktlinjer. När det gäller
storstadsmiljön ska de riktlinjer som redan finns vad gäller
luftföroreningar och buller gälla. Propositionen nämner
inget om att införa kvalitetsnormer som utgår ifrån vad
människors hälsa tål. Fortfarande säger inte propositionen
något om att miljö av viss kvalitet måste bli en mänsklig
rättighet. Eftersom propositionens förslag fortfarande bara
talar om riktlinjer, trots avsikten att arbeta med
miljökvalitetsnormer, anser vi att riksdagen bör göra ett
tillkännagivande om att miljökvalitetsnormer i
kombination med genomförandeplaner verkligen ska
genomföras. Ett klargörande från riksdagens sida skulle ge
miljöskyddskommittén mycket klarare riktlinjer än vad den
nu har att arbeta efter.
Riksdagens målsättningar
Riksdagen brukar sätta upp målsättningar för hur
mycket olika miljöfarliga utsläpp ska minska under en viss
tidsperiod. Men det finns ingen koppling mellan dessa
riktlinjer och miljölagstiftning även om
koncessionsnämnden brukar snegla en del mot riktlinjerna
när den fattar beslut. Många gånger bryr sig dessutom
riksdagen inte om att fatta beslut om tillräckliga åtgärder
för att målsättningarna ska kunna nås. När det gäller
beslutet om att frysa koldioxidutsläppen fattades inga beslut
överhuvudtaget som syftade till att begränsa
koldioxidutsläppen.
För att det ska vara verkningsfullt för riksdagen att
arbeta med den här typen av målsättningar måste de knytas
hårdare till miljölagstiftningen. Miljöskyddskommittén bör
få i uppdrag att konkret visa hur målsättningarna ska knytas
till lagstiftningen och bli bindande för t.ex. myndigheter
som ska tillämpa miljölagstiftningen. Riksdagens riktlinjer
ska också följas upp i den nationella miljöplan som vi
föreslår i den här motionen.
Regeringen känner tyvärr inte att riksdagen verkligen
ställer krav på att de riktlinjer som riksdagen antagit
verkligen ska följas upp i regeringens beslut. Riksdagen
antog som målsättning att kväveoxidutsläppen skulle
minska med 30 %
räknat på 1980--1995. Miljöpropositionen tyder på att
kväveoxidutsläppen bara kommer att minska med 15 %
under perioden. Endast halva riksdagens målsättning
kommer alltså att nås! Det har länge varit känt att
målsättningen knappast skulle nås. Redan när beslutet
fattades gick det att visa på svårigheter att nå målet. Trots
detta innehåller varken aktionsplanen Luft 90 eller
propositionen någon egentlig analys av orsakerna till
misslyckandet, vilka felbedömningar som har gjorts, vilka
åtgärder som borde ha genomförts eller vad som bör göras
för att inte missa lika grovt nästa gång.
I fortsättningen anser vi att regeringen för riksdagen
varje år bör redovisa arbetet med att uppnå riksdagens
målsättningar på miljöområdet och vilka eventuella
åtgärder som riksdagens senaste miljöpolitiska beslut bör
kompletteras med. Ett sådant krav hade t.ex. inneburit att
regeringen fått lägga fram radikala förslag för att minska
kväveoxidutsläppen från trafiken. Nu har trafiken fått öka
varje år trots att det varit klart att målsättningen att minska
kväveoxidutsläppen var på väg att misslyckas.
Förslag till miljöpolitiska målsättningar
I den här motionen tar vi upp en del förslag till
målsättningar på miljöområdet som vi anser ska ligga till
grund för den nationella miljöplan som vi anser ska
upprättas. Tidigare har vi föreslagit att kväveoxidutsläppen
ska minska med 70 %
räknat på perioden 1980-1995. Eftersom inte
tillräckliga åtgärder har genomförts de senaste åren anser vi
att målsättningen måste flyttas fram till att gälla perioden
1988--2005.
-- Svaveldioxid
Utsläppen ska minska med 75% (1988--2000)
-- Kväveoxid
Utsläppen ska minska med 50% (1988--2000) och med 70%
(1988-2005)
-- Kolväten
Utsläppen ska minska med 75% (1988--2000)
-- Koldioxid
Utsläppen ska ha börjat minska i förhållande till dagens
nivå år 2000 och ha minskat med 85% år 2015
-- Klorerade organiska ämnen
Utsläppen från massaindustrin ska ha upphört 1995
-- Stabila organiska ämnen
Utsläppen till hav och vatten ska ha minskat med 70% till
1995
-- Klorerade lösningsmedel
Användningen ska ha upphört till år 1995
-- Kvicksilver och kadmium
Punktutsläpp till luft och hav samt användning i produkter
och varor ska ha upphört år 2000
-- Blyhaltig bensin
Användningen ska ha upphört senast 1995
-- Bekämpningsmedel
-- i jordbruket
Ska ha minskat med 80% till 1995, även räknat på
behandlad areal
-- Kväveläckage
-- från jordbruket
Ska ha minskat med 50% från dagens nivå till 1995 och 70%
till 1998
-- Handelsgödselkväve
Användningen ska ha minskat med 30% till 1992 och med
50% till 1995
-- Ammoniak
Utsläppen från jordbruket ska ha minskat med 25% till
1995 och med 50% till år 2000
Krav på beslutsunderlag
I miljöpropositionen föreslår regeringen att
miljökonsekvensbeskrivningar ska ingå i
miljölagstiftningen och tillämpas på större projekt som kan
skada miljön. I vår motion om miljölagstiftningen lägger vi
vårt förslag till hur sådana miljökonsekvensbeskrivningar
bör utformas.
Regeringen tar däremot inte alls upp frågan om de krav
som bör ställas på regeringens förslag till ny politik inom
olika områden. Det kan t.ex. vara ny skattepolitik,
energipolitik eller trafikpolitik som kan påverka miljön
kraftigt och där det kan ställas krav på att utveckla
alternativ som är bättre ur miljösynpunkt. Många
utredningar arbetar också med förslag som kan få stor
inverkan på miljön.
Vi anser att riksdagen måste kräva bättre
beslutsunderlag av regeringen. När propositioner läggs som
kan påverka miljön betydligt bör regeringen presentera en
miljökonsekvensbeskrivning. Kommittéer och utredningar
som arbetar med frågor som kan beröra miljön bör också få
direktiv av regeringen att lägga fram
miljökonsekvensbeskrivningar av sina förslag. Krav på
bättre beslutsunderlag i miljöfrågor kommer att lyfta fram
miljöfrågorna i de flesta centrala beslut och motverka att
miljöpolitiken i riksdagen behandlas som ett udda
särintresse. Vår syn på krav på bättre beslutsunderlag i
allmänhet finns beskriven i motionen Konsekvensanalys för
bättre samhällsplanering (1990/91:K303).
Det internationella miljöarbetet
Regeringens proposition innehåller inte något
nytänkande när det gäller det internationella miljöarbetet.
Den mest framträdande delen i regeringens internationella
miljöpolitik är att låta miljökraven i andra länder bromsa
mer långtgående miljökrav i Sverige. Det är allvarligt att
regeringen väljer att invänta beslut i andra länder istället för
att vara pådrivande. Om regeringen stödjer den principen i
Sverige måste det innebära att regeringen anser att andra
länder bör agera på liknande sätt. Goda förebilder på olika
områden är viktiga om det miljöpolitiska arbetet ska gå
snabbt framåt. Ett bra exempel på den pådrivande roll som
enskilda stater kan ha är Kalifornien, där man har fattat
många beslut som går längre än de federala kraven.
Riksdagen bör som riktlinje för det internationella
miljöarbetet uttala sig för att Sverige bör verka pådrivande
på miljöområdet genom att gå före och fatta mer
långtgående miljöbeslut.
Inför miljökonferensen i Brasilien -92 måste regeringen
komma med förslag som visar att Sverige har insett och
menar allvar med att världens industriländer måste minska
sina anspråk på världens gemensamma naturresurser. Den
konsumtionsnivå som t.ex. Sverige har är omöjlig i ett
globalt perspektiv. Sverige bör redovisa fakta som visar vår
förbrukning av ändliga naturresurser och utsläpp av
föroreningar som påverkar miljön globalt i jämförelse med
vad som är möjligt på sikt. Dessutom bör Sverige visa
konkret vilka åtgärder som kommer att vidtas för att minska
resursförbrukningen. Det innebär bl.a. att en konkret plan
för en kraftig minskning av användningen av fossila
bränslen bör läggas fram.
Ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken
Miljöavgiftsutredningen arbetade fram en rad förslag till
ekonomiska styrmedel på miljöområdet. Av de förslag som
fanns med i miljöavgiftsutredningens sista och tredje del
återfinns nästan inga i miljöpropositionen. De förslag som
regeringen har övergivit rörde sig i de flesta fall om avgifter
på produkter och miljöfarliga varor. Det är märkligt att
regeringen överger de här förslagen eftersom det sägs i
propositionen att det blir allt viktigare att lösa de
miljöproblem som industrins produkter orsakar.
Miljöavgiftsutredningen gick dessutom försiktigt fram med
några exempel på miljöavgifter som skulle kunna införas.
Det naturliga för regeringen borde istället ha varit att
komplettera utredningens förslag med avgifter på
ytterligare produkter.
Propositionen tyder på att regeringen är på väg att
frångå ekonomiska styrmedel som viktiga inom
miljöpolitiken. Regeringen har heller inte förstått att
ekonomiska styrmedel inte står i motsatsställning till
administrativa styrmedel.
Ekonomiska styrmedel snabbar på processen att bli av
med t.ex. farliga kemiska produkter och skapar incitament
för teknisk utveckling som är positiv för miljön. Riksdagen
bör därför uttala sig för att ekonomiska styrmedel i
fortsättningen ska vara en viktig del av miljöpolitiken.
Dessutom bör riksdagen uttala sig för att ekonomiska
styrmedel inte står i motsatsställning till administrativa utan
är komplement.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen skall ge miljön en
mer överordnad roll i det politiska arbetet,
2. att en nationell handlingsplan för att komma till rätta
med miljöproblemen skall upprättas,
3. att en parlamentarisk kommitté skall tillsättas för att
granska de miljöpolitiska arbetet baserat på aktionsplaner,
4. att miljökvalitetsnormer i kombination med
genomförandeplaner skall införas i miljölagstiftningen,
5. att strategin i miljöarbetet på ett tydligare sätt skall
utgå från de kritiska belastningsgränserna,
6. att riksdagens miljöpolitiska målsättningar skall
kopplas tydligare till miljölagstiftningen,
7. att regeringen årligen skall redovisa till riksdagen hur
arbetet med att uppnå riksdagens målsättningar går och
komma med kompletterande förslag när det behövs för att
nå målsättningarna,
8. att de miljöpolitiska målsättningar som föreslås i
motionen skall utgöra målsättningar för den miljöpolitiken,
[att regeringen skall presentera
miljökonsekvensbeskrivningar i propositioner som kan få
väsentlig betydelse för miljö och hushållning med
naturresurser,1]
[att regeringen skall ge utredningar och kommittéer,
vilkas förslag kan få väsentlig betydelse för miljö och
hushållning med naturresurser, i uppdrag att presentera
miljökonsekvensbeskrivningar,1]
9. att Sverige genom att fatta mer långtgående
miljöpolitiska beslut skall verka pådrivande i det
internationella miljöarbetet,
10. att regeringen till miljökonferensen i Brasilien 1992
skall lägga konkreta förslag för att minska användningen av
naturresurser i Sverige till en nivå som är globalt möjlig,
11. att ekonomiska styrmedel i fortsättningen skall vara
en viktig del i miljöpolitiken,
12. att ekonomiska styrmedel inte står i motsatsställning
till administrativa styrmedel utan utgör komplement.
Stockholm den 11 mars 1991
Inger Schörling (mp)
Claes Roxbergh (mp)
Åsa Domeij (mp)
Roy Ottosson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)
Krister Skånberg (mp)