med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
En god miljö är en grundläggande mänsklig rättighet
Civiliserade samhällen accepterar inte att människor
förtrycks. Grundläggande mänskliga rättigheter måste
respekteras. Arbetarrörelsen tog sitt ursprung i kampen för
social rättvisa och demokratiska rättigheter. Kampen för
människors rätt till en god miljö är en fortsättning på
arbetarrörelsens ursprungliga kamp. Att tvingas leva i en
dålig miljö och utsättas för risker, för att någon annan ska
göra sig vinster, är att bli bestulen på grundläggande
mänskliga rättigheter.
När det gäller miljöproblemen finns det en tydlig
klasstruktur i hur de drabbar. Till sist kommer (om vi inte
lyckas vända utvecklingen) miljöproblemen att drabba
direktören lika hårt som arbetaren, men arbetaren drabbas
först! Det gäller särskilt skadliga arbetsmiljöer och
bristfällig kemikaliehantering. Men när det gäller hela
människans livsmiljö finns det i dag uppenbara
klasskillnader i Sverige. Skillnader som är så stora att de ger
tydligt utslag i kortare livslängd och ökade
sjukdomsfrekvenser. Rätten till en god miljö borde vara
självklar, men är det inte. Riksdagen bör särskilt uttala att
rätten till god miljö är en grundläggande mänsklig rättighet.
Ett sådant uttalande löser inte i ett steg miljöproblemen,
men det tvingar fram en annan prioritering av
miljöfrågorna.
Makten över miljön
Miljöfrågor handlar om makt -- och om maktlöshet. De
senaste tjugo åren har den svenska miljöpolitiken blivit allt
mer omfattande. Naturvårdsverkets, länsstyrelsernas och
kommunernas miljöskyddsarbete är exempel på detta.
Många lagar med tillämpning på miljöområdet har
omarbetats och många har nyskapats. Ändå känner sig --
och är -- de flesta maktlösa inför miljöproblemen.
Facit över de gångna decennierna kan sammanfattas
kort: Punktvis har förbättringar uppnåtts. Halterna av DDT
och PCB har gått ner, (även om nedgången nu verkar ha
stannat av). Utsläppen av svavel från stora punktkällor har
minskat. Detta är mycket glädjande och visar att problemen
kan lösas, målen kan nås, om medlen är tillräckliga. Men
miljöåtgärderna är så sporadiska. Nya miljöproblem
tillkommer och vi saknar fortfarande reella möjligheter att
förebygga dem. Så ökar exempelvis i dag halterna av PBDE
(polybromerade difenyletrar), i prover som
naturvårdsverket analyserat, från djur och sediment.
Sammantaget så är miljöproblemen större i dag än för
tjugo år sedan. Vi kommer ingen vart genom att förneka
denna obehagliga sanning. Det är de politiska partiernas
skyldighet att ärligt redovisa fakta och ange hur man vill
lösa problemen.
Det moderna samhällets grundläggande problem är att
vi inte lyckats inordna produktion, transporter, konsumtion
och avfallshantering i fungerande kretslopp. Om vi inte
lyckas med det så kommer vi inte heller i framtiden att
kunna hantera miljöproblemen på ett kontrollerat sätt. För
att komma dit måste vi bryta med den grundläggande
filosofi som vårt samhälle vilar på. Nämligen att producera
för ekonomisk vinst och inte för mänskliga behov.
Den kollektiva oansvarighet som präglar hela samhällets
förhållande till miljöproblemen ska brytas och vändas i sin
motsats -- ett kollektivt ansvarstagande! För att uppnå
detta, krävs det att rollfördelningen görs klar och tydlig
mellan olika aktörer.
Den enskilda människan har ett ansvar att forma sin
tillvaro på ett miljömässigt ansvarsfullt sätt. På företagen
vilar producentansvaret för de produkter man tillverkar
eller importerar och för det sätt man producerar på. På de
politiska partierna vilar ansvaret att forma lagar,
regelsystem och övriga styrmedel så att miljöproblemen
verkligen kan åtgärdas. På partierna vilar också ett ansvar
att formulera visioner som ger uttryck för i vilken riktning
man vill att samhället ska utvecklas.
Tyvärr utgår den miljöpolitiska debatten inte från en
sådan klar och tydlig rollfördelning. Den bygger i stället på
att alla skyller ifrån sig på alla. Och i denna, den
internationella fria marknadens era skylls det särskilt ofta
på nödvändigheten av internationell anpassning. Den tas till
ursäkt för att inte vidta åtgärder, sällan används den för att
driva fram bättre miljöskydd.
Ökade fackliga befogenheter när det gäller den yttre
miljön
Frågan om det fackliga arbetet med den yttre miljön är i
hög grad en fråga om makt. Är det därför man från
regeringens sida aldrig för fram förslag om ökade fackliga
befogenheter när det gäller den yttre miljön? Är det ett
perspektiv som alltför mycket stör och hotar dem som
makten haver?
Sambandet mellan den inre miljön, arbetsmiljön och
den yttre är uppenbart. De ämnen som ger upphov till
arbetsmiljöproblem orsakar också till stor del problem i den
yttre miljön. Den omfattande kunskap och erfarenhet som
genom årens lopp byggts upp inom fackföreningsrörelsen
kan därför bli till utomordentligt stor nytta för
miljöskyddsarbetet i samhället i övrigt. På alla nivåer i
samhället behövs en bättre samordning av arbetet med yttre
och inre miljö och ett större inflytande för facket. Det finns
fortfarande en tydlig tendens att bagatellisera
arbetsmiljöproblem orsakade av miljöfarliga ämnen.
Skrämmande ofta får människor med arbetsskador
felaktiga diagnoser.
När det gäller arbetsmiljön har skyddsombuden rätt att
stoppa arbeten, som innebär omedelbar och allvarlig fara
för arbetstagares liv och hälsa, om rättelse inte omedelbart
kan uppnås. Denna rätt måste stärkas och utvidgas till att
gälla också den yttre miljön. Vänsterpartiet har i särskild
motion ytterligare fördjupat dessa aspekter.
Ökade fackliga rättigheter på detta område kan bli ett av
de mest verkningsfulla redskapen i arbetet med miljöskydd
och miljötillsyn. Ökat samarbete med facket kommer att
underlätta övergången till mer miljöanpassad
produktionsteknik, bättre råvaror och bättre slutprodukter.
Till allt detta kommer det faktum att ökat inflytande över
såväl den inre som den yttre miljön ger arbetet ett mer
meningsfullt innehåll, ger människor större inflytande över
sitt arbete. Så förenas kampen för en bättre miljö med
kampen för ett annat samhälle där människor har makt över
sina liv och tillåts att utvecklas och växa i sitt arbete -- ett
socialistiskt samhälle.
Sverige mår illa
Sverige är en del i världen. Utgångspunkten för en
beskrivning av läget här måste därför vara ett globalt
perspektiv. Med den svenska nivån på materiell standard
finns det inom de ekologiska ramarna utrymme för 1/2
miljard människor på jorden. Men eftersom det finns
ungefär 1 miljard människor som lever som vi, så har vi
redan sprängt de ekologiska ramarna. Och världens
befolkning uppgår totalt till 5,3 miljarder och ökar med
cirka 90 miljoner per år. Medan 1 miljard lever i lyx så lever
1 miljard i uttalad fattigdom och även de övriga 3,3
miljarderna lever på en betydligt sämre materiell standard
än vi. Hittills har vi inte dragit särskilt många slutsatser av
detta konstaterande, än mindre omsatt dem i praktisk
handling. Det första vi måste göra är att formulera mål för
att reducera vår förbrukning av ändlig energi och ändliga
råvaror. Den nödvändiga ekonomiska tillväxten måste
baseras på produktion från förnybara resurser och
miljöanpassad produktutveckling. Vi måste bygga vårt
samhälle på insikten att ökad välfärd inte är detsamma som
ökat överflöd på vissa materiella ting.
Bevara ozonskiktet
Om vi överallt omedelbart slutade använda
ozonnedbrytande ämnen så skulle det ändå dröja 50--60 år
innan klorhalten sjunkit till den nivå den hade på 1970-talet.
Avvecklingen av användandet av CFC (freoner) och andra
ozonförstörande ämnen i Sverige måste gå fortare.
Fortfarande används CFC t ex i kylskåp, bilinredningar och
på kemtvättar.
När det gäller de internationella aspekterna så måste
Sverige, utöver de åtaganden som gjorts inom ramen för
Wienkonventionen och Montrealprotokollet, öka de
bilaterala ansträngningarna för att stödja länder i tredje
världen till en materiell utveckling som inte baseras på
ozonnedbrytande ämnen. De industrialiserade länderna har
genom sina stora utsläpp huvudansvaret för att lösa detta
globala miljöproblem. I särskild motion fördjupas dessa
frågeställningar och ställs konkreta krav på området.
Det behövs systemskifte i miljöskyddslagstiftningen
Det sägs ofta i den aktuella debatten, att vi i
miljöpolitiken har tagit steget från att städa upp efteråt till
att förebygga skadeverkningar på miljön. Det är ett
påstående som ännu saknar täckning i verkligheten. För att
åstadkomma detta krävs inget mindre än ett systemskifte
när det gäller lagstiftningen till skydd för miljön. Den
nuvarande lagstiftningen, den svenska modellen, bygger på
ett kompromissförfarande. Man har å ena sidan rätt att
bedriva verksamhet som påverkar miljön negativt, men å
andra sidan också skyldighet att minska den negativa
miljöpåverkan, så mycket som man anses ha råd med. Men
naturen kompromissar inte! Den kan inte ta hänsyn till
förorenarens ekonomiska situation.
Det rimliga vore att lagstiftningen inte heller
kompromissade utan utgick från vilken miljöpåverkan som
naturen tål, dvs. kvalitetsnormer. Kvalitetsnormer måste
vara bindande för alla även för myndigheterna. På dem vilar
ett ansvar för att se till att normerna inte överstigs och ett
ansvar för att där gränserna överstigits komma ner till
acceptabla nivåer. Det betyder att inom ett område får
ingen ny verksamhet etableras om det innebär att
kvalitetsnormer överskrids. En sådan lagstiftning kommer
att revolutionera samhället. Det är ingen enkel förändring,
men en nödvändig. Gränsen för vad som kan tolereras
måste sättas så att den kritiska belastningsgränsen inte
överskrids och ibland kan säkerhetsmarginaler behövas.
Denna gräns definieras som: Den belastning som leder till
långsiktiga negativa effekter hos de mest känsliga
naturtyperna.
Vänsterpartiet kräver att miljöskyddslagstifningen
baseras på bindande kvalitetsnormer för miljöpåverkande
utsläpp. En sådan lagstiftning leder också till att processer
sätts i gång på många olika nivåer. Lagstiftningen i dag kan
liknas vid ett lapptäcke av detaljregleringar, med stora hål
mellan lapparna. (Detta kan exemplifieras med det färska
lagförslaget om retursystem för PET-flaskor. Förslaget
avser dels bara konsumtionsfärdig dryck, alltså inte t ex
saftflaskor, dels bara PET-materialet. Om ett nytt nästan
likadant material tas fram så gäller alltså inte lagen för det.)
De i lag hävdade miljökvalitetsnormerna måste också
kunna utgöra grund för enskildas rätt att kräva god miljö.
Om miljökvalitetsnormerna inte efterlevs så skall den
enskilde ha rätt att kräva att myndigheter vidtar åtgärder.
En samlad miljölagstiftning -- miljöskyddskommitténs
fortsatta arbete
Det är ett resultat av många års idogt opinionsbildande
arbete, när regeringen nu uttalar att lagstiftningen på
miljöområdet skall samlas till en miljöbalk. Vi delar
regeringens uppfattning att alla lagar som i första rummet
avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön,
att garantera människor rätten till en ren och hälsosam
miljö och att säkerställa en långsiktigt god hushållning med
naturresurserna bör samlas i en balk. Naturresurslagen och
naturvårdslagen skall alltså ingå. Detta synsätt har också
vänsterpartiets representant i miljöskyddskommittén
framfört. Regeringens ställningstagande innebär att
miljöskyddskommitténs majoritetsförslag om en mer
begränsad miljöbalk avvisas. Inför miljöskyddskommitténs
fortsatta arbete vill vi särskilt framhålla vikten av att
bindande miljökvalitetsnormer blir den grund
lagstiftningen vilar på. Vi vill dessutom understryka
följande punkter:
Substitutionsprincipen
Det är mycket uppenbart att substitutionsprincipen inte
fått genomslag i verkligheten. Principen innebär en
skyldighet för tillverkare, importör och användare att byta
ut en farlig produkt mot en mindre farlig om en sådan finns
på marknaden. Var och en kan genom att se sig omkring
konstatera att vardagen är full av miljöfarliga produkter,
som skulle kunna ersättas. Organiska lösningsmedel är bara
ett exempel på sådanan produkter.
Miljöklasser -- miljöavgifter
Regeringen föreslår att produkter skall klassificeras med
utgångspunkt i sin miljöpåverkan och att denna
kategorisering skall ligga till grund för myndigheters rätt att
ställa krav på utbyte. Risken med ett sådant system är att
ansvaret i praktiken läggs över på myndigheterna. Systemet
måste kompletteras med miljöavgifter som läggs på import
och tillverkning där miljöfarliga ämnen ingår. Därmed ökas
stimulansen till tillverkare och importörer att förverkliga
substitutionsprincipen.
Enskilda prövningar underordnas generella krav
En övergång till miljöskydd baserat på
miljökvalitetsnormer innebär ett systemskifte. Det gamla
systemet baserat på enskilda prövningar måste successivt
länkas över i det nya systemet. De enskilda prövningarna
måste finnas kvar, men tydligt underordnas det nya
lagsystemet. Det betyder att generella föreskrifter även
skall bli tillämpliga på anläggningar som genomgått enskild
miljöprövning.
Generella föreskrifter måste bli ett instrument som i
mycket högre grad används inom miljöskyddsarbetet.
Ökat inflytande för allmänhet och berörda yrkesgrupper
Kommunernas möjligheter att meddela lokala
förskrifter både med anledning av trafikens miljöeffekter
och på miljöområdet i övrigt måste stärkas. Liksom deras
möjlighet att begära omprövning av tillstånd enligt
miljöskyddslagen.
Allmänhetens rätt att t ex via ideella miljöorganisationer
föra talan i miljöskyddsärenden måste kraftigt utvidgas.
Miljöskyddskommittén måste lämna förslag om detta.
Detsamma gäller yrkesgrupper som är särskilt berörda men
i dag saknar möjlighet att hävda sin rätt i
miljöskyddsärenden, t ex yrkesfiskarena.
Joniserande strålning -- ett miljöproblem
I sitt fortsatta arbete bör miljöskyddskommittén arbeta
med att införa strålskyddslagen, kärntekniklagen och
atomansvarighetslagen i den nya miljöbalken. Det finns
ingen anledning att särbehandla miljöskador orsakade av
joniserande strålning.
Slopa naturresurslagens fjärde kapitel
En av de allvarliga bristerna i den nuvarande
miljölagstiftningen är naturresurslagens fjärde kapitel, som
innebär att regeringen prövar lokaliseringen av stora
anläggningar innan koncessionsnämnden sätter villkoren.
Valet av plats kan därefter inte påverkas.
Miljöskyddskommittén bör i sitt fortsatta arbete pröva att
helt slopa bestämmelserna i fjärde kapitlet.
Behåll särskilda miljö- och hälsoskyddsnämnder
Regeringen framhåller och understryker i propositionen
kommunernas ökade betydelse när det gäller
miljöskyddsarbetet. Men samtidigt accepterar regeringen
att möjligheterna att hävda miljöskyddet i kommunerna
undergrävs. Miljö- och hälsoskyddsnämnderna med sina
förvaltningar svarar för tillsynen enligt en lång rad lagar och
författningar. Under senare år har, i takt med den ökade
medvetenheten om miljöproblemen, arbetsuppgifterna
ökat i en lavinartad omfattning. Miljöproblemens
komplexitet och mängd har också ökat. Nya väsentliga
uppgifter har förts till kommunerna: Tillsyn enligt
miljöskyddslagen, ökat deltagande i planprocesser, mer
omfattande ansvar för avfall, förbättrad och utökad tillsyn
när det gäller livsmedelshanteringen för att nämna några
exempel.
Resursförstärkningar har inte tillförts i motsvarande
omfattning. På flera håll har därför miljö- och
hälsoskyddsnämnder och förvaltningar i besparingssyfte
lagts samman med andra nämnder och förvaltningar.
Kommunerna själva hör till de verksamhetsutövare som
skall granskas av miljö- och hälsoskyddsnämnderna. För
detta ändamål behövs en stark och fristående miljö- och
hälsoskyddsverksamhet. Den instans som beslutar om
byggnadsplaner skall inte också granska dessa planers
lämplighet ur miljö- och hälsoskyddsaspekt.
De redan nu betydande svårigheterna att behålla och
rekrytera kompetent personal inom miljöområdet kommer
att öka om miljö- och hälsoskyddsverksamheten inte stärks.
Vänsterpartiet anser att det i dagsläget är helt
nödvändigt att kommunerna även framdeles åläggs att ha
fristående miljöoch hälsoskyddsnämnder. Detta bör
riksdagen ge regeringen till känna.
I framtiden när miljöarbetet nått en annan stadga och
förankring och de ekologiska kraven genomsyrar
kommunernas aktiviteter, kan organisationsformerna
diskuteras.
Stöd till ideella organisationers arbete
Regeringen föreslår att 2 000 000 kr anvisas för ideella
organisationers internationella miljöarbete. Detta är en
angelägen verksamhet. Ideella organisationers
opinionsbildande verksamhet kan vara spjutspetsen i
förändringsarbetet. Det kan dock vara svårt för ideella
organisationer att finansiera seminarier, studieresor och
annan angelägen verksamhet. Vänsterpartiet föreslår att
ytterligare 3 000 000
kr anvisas utöver vad regeringen föreslår. Det är
också viktigt att pengar kan komma föreningar till godo som
är uppbyggda med internationalismen som bas och därför
inte hör hemma enbart i ett land.
Bilismens skadeverkningar måste minskas och bilismen
På inget annat område kommer den politiska fegheten
och ohederligheten, när det gäller miljön, så tydligt fram
som när det gäller trafiken. Vägtrafiken står för en mycket
stor del av den negativa miljöpåverkan i vårt land. Att
komma till rätta med dessa problem är mycket svårt, men
inte omöjligt. Men det kräver konsekventa och långsiktiga
lösningar. Vänsterpartiet säger nej till Öresundsbron.
Satsningarna på kollektivtrafiken måste bli mycket mer
omfattande än vad regeringen hittills föreslagit. Arbetet
med att ta fram nya drivmedel och nya tekniska lösningar
måste intensifieras. Avgifts- och skattesystemet måste göras
om så att det styr mot en minskad bilism. Det utrymme för
vägtrafik som naturen möjliggör måste i första hand komma
landsbygdens persontrafik till godo. Det är i tätorter och
storstadsregioner som de stora förändringarna av
trafiksystemen kan ske. Varutransporter måste också ställas
om till i första hand tåg och sjöfart. Detta behandlas
ytterligare i särskilda motioner om trafik och sjöfart.
Miljöundervisningen i skolan
Miljöfrågornas vikt för den långsiktiga överlevnaden på
jorden står klart för de flesta i vårt land. Men fortfarande är
steget långt från en allmän insikt om miljöfrågornas vikt till
en handlingsberedskap för att aktivt kunna påverka det som
idag hotar och förstör jordens framtida livsbetingelser.
Vänsterpartiet har länge arbetat för att
miljöundervisningen skall utökas och förbättras såväl i
grundskolan och gymnasieskolan som i vuxenutbildningen.
Vi har i flera år fört fram krav på en allmän förstärkning
av de naturvetenskapliga kunskaperna och vi arbetar för en
skola som fostrar till engagemang, ifrågasättande och
handlingsberedskap.
För att varje medborgare dels skall kunna ta aktiv del i
den miljöpolitiska debatten och ställa krav på myndigheter
och företag, dels få handlingsberedskap för det förändrade
levnadssätt som naturen kräver av varje människa, måste
skolan, i alla årskurser och på alla utbildningslinjer, ge
miljökunskaper ett stort utrymme. Det handlar inte enbart
om utrymme i skolans timplaner, det handlar också om hur
undervisningen i miljöfrågor bedrivs och vilka
målsättningarna är. Miljöfrågorna lämpar sig utmärkt för
samarbete mellan olika skolämnen, ett praktiskt och
undersökande arbetssätt, ett globalt synsätt och en
utbildning som syftar till att aktivt påverka utvecklingen i
samhället.
Det finns idag en stor medvetenhet om att
miljöundervisningen i skolan måste stärkas. Lärarna skulle
gärna vilja undervisa mer om miljöfrågor, det visar en sifo-
undersökning från 1988. Men lärarna är ofta osäkra och
saknar själva tillräckliga kunskaper i miljöfrågor. Initiativ
och ansvar när det gäller miljöundervisningen vilar idag i
allt för stor utsträckning på eldsjälar inom lärarkåren.
Riksdagen har nyligen beslutat att i skollagen skriva in
att ''Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning
för varje människas egenvärde och respekt för vår
gemensamma miljö''.
I det läroplansarbete som nu startar är målsättningen att
skapa en gemensam läroplan för barnomsorg, grundskola,
gymnsieskola och vuxenutbildning. Av direktiven framgår
att miljöfrågor skall ha en central roll i läroplaner och
kursplaner. Detta är helt i linje med vänsterpartiets
strävanden.
Vi avvaktar det arbete som nu pågår med att ta fram en
ny läroplan och nya kursplaner. Det står dock klart att det
kommer att krävas stora insatser för fortbildning av lärare
för att förverkliga en bra miljöundervisning. Det kan även
komma att krävas fortsatta stimulansåtgärder från statens
sida av den typ som länsskolnämndernas resurser för inköp
av tjänster från miljöorganisationer och stöd till
utvecklingsprojekt inom miljöundervisningen hittills
utgjort. Även statligt stöd för uppbyggande av resurscentra
för miljöundervisning inom de olika skolformerna kan bli
aktuellt.
Utbildningspolitiska förslag med anledning av
miljöpropositionen
Miljöfrågorna berör politikens alla områden. Vi hävdar
att en god miljöpolitik också måste förenas med en rättvis
fördelningspolitik.
I miljöpropositionen föreslår regeringen vissa
utökningar vad gäller utbildningar inom miljösektorn,
fortbildning av lärare m.m. Vänsterpartiet biträder de
föreslagna åtgärderna. Vi kan dock inte acceptera
regeringens förslag till finansiering. Regeringen föreslår
som finansiering en överföring av medel från LIF-anslaget
och från anslaget till den tekniska sektorn. Enligt
vänsterpartiets uppfattning måste nya resurser tillföras för
de åtgärder regeringen föreslår. Vi beräknar kostnaden för
de föreslagna åtgärderna till 8 miljoner kronor.
Ökad rekrytering till miljösektorn
I enlighet med vad vi föreslagit i andra motioner om
högskolans ökade dimensionering, linjesystemets
uppluckring och friare studieval i högskolan måste
rekryteringen till miljöutbildningar i framtiden få en
bredare bas.
De problem vi står inför när det gäller miljön talar också
för en bredare kompetens för dem som framöver skall
arbeta med olika miljöproblem. Detta på grund av att
frågorna gäller så vitt skilda områden som utvecklingen av
nya trafiksystem, bevarandeåtgärder av gamla
kulturbyggnader och miljöeffekter av nya
produktionssystem och produkter. Särskilt angeläget är det
att via fördjupad och bredare vetenskaplig kompetens hitta
lösningar på avfallsproblemen.
Allt detta pekar på behovet av att dagens
miljöutbildningar måste kompetensbreddas. I framtiden
måste t.ex. kunskaper från den samhälls- och
kulturvetenskapliga sektorn tillföras den samlade
miljövetenskapliga kompetensen. Man kan säga att
miljöfrågorna kraftigt belyser nödvändigheten av ett
tvärvetenskapligt syn- och arbetssätt.
I enlighet med vad vi nu anfört måste det utarbetas
förslag som samordnas med 1993 års forskningspolitiska
beslut i syfte att öppna nya studievägar för arbete inom
miljösektorn. Arbetet med förslag till åtgärder bör läggas
på riksdagens bord våren 1993 och belysa bland annat
följande frågor:Hur bör studier på fristående kurser
kompletteras för att ge färdigutbildade inom
miljösektorn?Finns det behov av ett fjärde utbildningsår
på miljö- och hälsoskyddslinjen?Hur bör ansvaret för
forskning kring vårt viktigaste livsmedel (vattnet)
organiseras?
Beträffande arbetet kring de nya miljöutbildningarna
föreslår vi att Umeå universitet uppdras att utföra detta
arbete. Vi beräknar kostnaden för detta till 1 miljon kronor.
Den avancerade biotekniken
Vänsterpartiet har länge efterlyst ett samlat agerande
när det gäller den avancerade biotekniken. Den har redan
inneburit stora förändringar på många olika områden och
kommer med all säkerhet att innebära ännu större
förändringar i framtiden. Inom växtförädling, husdjursavel,
miljöskydd, industriella verksamheter och inom det
medicinska området. Många ställer stora förhoppningar på
att olika avancerade biotekniker t ex genteknik ska
innebära lösningen på mänsklighetens stora problem, men
många ser också denna utveckling som ett hot.
Vänsterpartiet anser att forskning och utveckling när det
gäller förändring av arvsmassan hos levande organismer
måste ske restriktivt och i stor respekt för livet självt.
Kunskaperna måste användas i första hand för att vi ska
kunna lära oss förstå naturens egna mekanismer och
anpassa oss till dem. Människan får inte alltför snabbt
omsätta sina kunskaper i klåfingrigt manipulerande.
I stället för en samlad hantering av biotekniken så har
regeringen valt att gå fram med olika små delförslag. Nu
föreslås en lag för förhandsgranskning av biologiska
bekämpningsmedel. Det är en nödvändig åtgärd, men den
måste baseras på en grundläggande diskussion och analys av
vad denna förhandsgranskning skall innebära. Fortfarande
finns inga svar på frågorna kring hur riskbedömningar skall
göras.
Vänsterpartiet upprepar därför tidigare krav på en
samlad lagstiftning kring bioteknik och en
bioteknikinspektion. I avvaktan på att detta arbetas fram
kräver vi stopp för frisläppande av genetiskt modifierade
organismer i naturen.
Miljön och handelspolitiken
Det internationella samarbetet och handelsutbytet
mellan länder ökar. De regler som formas för
handelsutbytet blir allt mer betydelsefulla när det gäller
miljöpolitiken. Sverige måste i de internationella
handelspolitiska diskussionerna med större kraft föra fram
miljöaspekterna. Vad tjänar det till om man förbjuder
miljöfarliga produkter här hemma, men tvingas acceptera
import av dylika utifrån? Inom ramen för GATT tillsattes
redan 1972 en miljökommitté. Denna har dock ännu ej
sammanträtt, det säger en hel del om hur liten betydelse
miljöfrågorna har i handelspolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att rätten till god miljö är en
grundläggande mänsklig rättighet,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande
ökade fackliga befogenheter när det gäller inre och yttre
miljö,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snabbare avveckling av
ozonnedbrytande ämnen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag på
miljöskyddslagstiftning baserad på bindande
miljökvalitetsnormer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kombinera produkters
miljöklassning med ett avgiftssystem i enlighet med vad som
anförts i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om allmänhetens och berörda
yrkesgruppers rätt att föra talan i miljöskyddsärenden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att lagstiftning rörande
miljöskador orsakade av joniserande strålning bör föras in i
den nya miljöbalken,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopande av 4
kap. naturresurslagen,1]
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att behålla obligatoriska miljö-
och hälsoskyddsnämnder,
9. att riksdagen till ideella organisationers internationella
miljöarbete för budgetåret 1991/92 anslår 5
000
000 kr. alltså 3
000
000 kr. utöver vad regeringen föreslår,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte gå vidare med projektet
Öresundsbron,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om omställning av
trafiksystemen,2]
[att riksdagen till Lokala och individuella linjer samt
fristående kurser och anslaget till tekniska utbildningar för
budgetåret 1991/92 anvisar 8
000
000 kr. utöver vad regeringen har föreslagit,3]
[att riksdagen hos regeringen begär att Umeå universitet
får i uppdrag att utarbeta förslag i enlighet med vad i
motionen anförts,3]
[att riksdagen till Umeå universitet för budgetåret
1991/92 anvisar 1 000 000 kr. för den ovan nämnda
utredningen,3]
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder när det gäller avancerad
bioteknik,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige med större kraft
måste hävda miljöfrågorna i handelspolitiken.
Stockholm den 11 mars 1991
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Berith Eriksson (v)
Ylva Johansson (v)
Bo Hammar (v)
Margó Ingvardsson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Annika Åhnberg (v)