med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Sammanfattning
Folkpartiet liberalerna har i tre partimotioner -- om
miljöpolitiken, naturvård och vatten -- under allmänna
motionstiden 1991 dragit upp riktlinjerna för en mer
ambitiös miljöpolitik än den som hittills har förts i Sverige.
Den liberala förvaltarskapstanken ställer krav på skydd
för miljön och naturens mångfald -- till gagn för kommande
generationer. Långsiktiga överlevnadsfrågor får inte bli
föremål för avvägningar mot andra värden. Men inom de
ramar naturen sätter finns utrymme för utveckling,
nyskapande och tekniska framsteg.
De förslag vi lägger fram i våra samlade miljöpolitiska
motioner till årets riksmöte har två viktiga utgångspunkter.
För det första måste skyddet av miljön utgå från vad
naturen tål. Skyddet för den biologiska mångfalden
prioriteras väsentligt högre än i dag. Naturvården tilldelas
därför kraftigt ökade resurser. Miljölagarna måste skärpas
och kompletteras med s.k. miljökvalitetsnormer.
För det andra bör användningen av olika ekonomiska
styrmedel öka. Vi lade fram sådana förslag redan för 20 år
sedan men har först de senaste åren mött ökat gensvar bland
andra partier. Administrativa styrmedel kan inte undvaras
men de bör i ökad utsträckning kombineras med åtgärder
såsom panter och miljöavgifter.
Under förra mandatperioden gick värdefull tid förlorad
genom att viktiga beslut sköts på framtiden. Det gällde bl.a.
införande av ekonomiska styrmedel, reformeringen av
miljölagstiftningen och åtgärder mot havsföroreningarna. I
den förra miljöpropositionen 1988 var naturvården och
avfallsproblemen styvmoderligt behandlade.
Regeringens nu framlagda miljöproposition saknar
visserligen inte förtjänster. På några punkter kan vi
välkomna förslagen. Det gäller t.ex. strategin mot
klimatförändringarna och restaureringen av miljöskadade
områden.
Vi tvingas emellertid konstatera att de ambitioner och
principer som redovisas inte i tillräcklig utsträckning
motsvaras av konkreta förslag. Denna brist är särskilt
flagrant i fråga om naturvården.
Vi vill särskilt peka på fyra allvarliga svagheter med
propositionen:förslagen beträffande naturvården och
bevarande av den biologiska mångfalden är otillräckliga och
delvis ett steg tillbakaden beställning som riksdagen på
vårt förslag gjorde om en aktionsplan mot bullerproblemen
nonchalerasalltför få förslag om ekonomiska styrmedel
framläggsalltför lite pengar ställs till förfogande
Bland de förslag folkpartiet liberalerna framlägger kan
bl.a. följande nämnas:I stället för att sänka anslaget för
bildande av nya naturreservat vill vi höja det med 60 milj.kr.
utöver regeringens förslag.Ett nytt anslag på 30 milj.kr.
för frivilliga naturvårdsåtgärder i skogsbruket införs.
Målet bör vara att en procent av den produktiva
skogsmarken nedanför de fjällnära skogarna skyddas.
Fler orörda vattendrag bör undantas från utbyggnad.En
ny skyddsform, hänsynsområde, införs i naturvårdslagen
och kan användas bl.a. beträffande större områden där
hotade eller sårbara arter förekommer.En rad åtgärder
mot buller föreslås, bl.a. en ökad satsning på utbildning och
forskning och en förändring av byggnormerna. En samlad
aktionsplan bör utarbetas.Miljöavgifter bör införas bl.a.
på kadmium i handelsgödsel, träskyddsmedel och vissa
organiska lösningsmedel.Prisskillnaden mellan blyad och
oblyad bensin bör höjas till 50 öre.Skrotningspremien på
bilar bör höjas kraftigt till 4 000 kr. för att påskynda
förnyelsen av den befintliga bilparken och därmed bl.a.
minska utsläppen av försurande kväveoxider.En
återvinningslag införs.En ny miljöbalk införs där
miljölagarna samordnas och skärps. Inriktningen bör vara
ett system med miljökvalitetsnormer med utgångspunkt
från vad naturen tål.Ideella miljöorganisationer ges
talerätt i miljöfrågor och en miljöombudsman som skall
tillvarata den enskildes rätt införs.Ett system med
miljörevisorer införs.Mer kraftfulla åtgärder mot
radonproblemen vidtas och anslagen för radonsanering
höjs.Återställande av våtmarker bör prövas för att
minska utsläppen av närsalter till haven.Mer kraftfulla
åtgärder för renare dricksvatten bör vidtas bl.a. genom
renovering av ledningsnäten och åtgärder mot försurning i
enskilda brunnar.
1. Inledning 1.1
Liberal miljöpolitik
Folkpartiet liberalerna redogjorde för huvuddragen i
partiets miljöpolitik i ett antal riksdagsmotioner i januari
1991. Vi föreslog en rad åtgärder i syfte att förbättra miljön
men avvaktade på vissa punkter regeringens förslag i den
aviserade miljöpropositionen.
Vår miljöpolitik tar sin utgångspunkt i den enskilda
människan. Det är hennes överlevnad och önskan om och
behov av en god miljö som utgör motivet för det liberala
miljöengagemanget.
Liberalismen innebär tilltro till människans möjligheter
att rädda naturen och utvecklas i samklang med den.
Människan har en unik egenskap i det att hon är medveten
om konsekvenserna av sina handlingar och kan planera för
framtiden. Det kan endast vara människan själv som sätter
gränser för sitt handlande. Men långsiktiga
överlevnadsfrågor får inte bli föremål för avvägningar mot
andra värden.
En liberal och engagerad miljöideologi utgår från att
naturen inte får utnyttjas mer än vad den tål. Människan har
rätt att bruka och utveckla men inte att utnyttja och utarma.
Denna förvaltarskapstanke med historiska rötter i en
kristen och humanistisk tradition hör ideologiskt samman
med liberalismens ideal om livschanser för alla. En
oförstörd miljö och bevarande av en mångfald av
naturmiljöer utgör förutsättningen för överlevnad och
valfrihet även för framtidens generationer.
Liberalismen kännetecknas av ett starkt internationellt
engagemang. Vår miljöpolitik inriktas därför också mot en
strävan till samarbete med våra europeiska grannländer och
en vilja att hjälpa länderna i tredje världen att undanröja
fattigdomen och möta miljöhot som markförstöring,
skogsskövling och havsförorening.
För folkpartiet liberalerna står det klart att ett svenskt
medlemskap i EG påtagligt ökar Sveriges möjligheter att
påverka våra egna miljöförhållanden. Det står också klart
att de krafter i EG som vill driva en radikal miljöpolitik
skulle stärkas om Sverige blir medlem. De internationella
miljöfrågorna behandlas utförligare i miljömotionen från i
januari.
Inom ramen för vår biståndsbudget föreslog vi i vår
biståndsmotion sammanlagt 85 milj.kr. utöver regeringens
förslag för olika miljöinsatser. Merparten av dessa satsas på
multilateralt miljöbistånd men även en ökning av SIDA:s
särskilda miljöanslag föreslogs. Vi har också begärt att ett
liknande anslag tillförs biståndsorganet BITS.
1.2 Propositionen
Regeringens proposition 1990/91:90 om en god livsmiljö
baseras på ett omfattande utredningsarbete. Det finns ett
mycket imponerande underlagsmaterial som speglar
tillståndet i miljön och som innehåller en lång rad förslag till
förbättringar. Naturligtvis har det inte varit möjligt att
samla allt i propositionen.
Regeringens proposition är omfångsrik och den
innehåller många välvilliga fraser. Det är lätt att hålla med
regeringen om det mesta i de tio punkter som sammanfattar
miljöpolitikens inriktning och de mål och strategier som
föreslås för att minska skadlig påverkan på atmosfären,
klimatet, naturen, sjöar och hav. Men när det gäller
konkreta förslag och åtgärder för att leva upp till högt
ställda målsättningar finns det klara brister.
En del av förslagen, som kan uppfattas som nya och
offensiva, är i själva verket konsekvenser av redan fattade
beslut eller resultat av oppositionens påtryckningar. Många
tankegångar i propositionen blir aldrig förslag utan fastnar
i resonemang om vad regeringen kanske kommer att göra.
Riksdagens beställning om en aktionsplan mot buller
nonchaleras. I en del fall är regeringens förslag helt
otillräckliga och kan närmast betraktas som steg tillbaka.
På flera punkter kan vi välkomna regeringens förslag.
Det gäller t.ex. förslag till klimatstrategi, nytt program för
övervakning av miljötillståndet och återställning av
miljöskadade områden.
Helhetsintrycket av propositionen är ändå att den inte
motsvarar de förväntningar som regeringen själv har skapat
genom att samla tre års miljöinitiativ till ett tillfälle. Detta
försvårar också oppositionens arbete med miljöfrågorna.
Det är kännetecknande för den socialdemokratiska
miljöpolitiken att anslaget till inköp av skyddsvärd natur
sänks. Det torde vara miljödepartementets bidrag till
regeringens åtstramningspaket. Trots vackra ord och högt
satta mål om att bevara Sveriges fauna och flora i
livskraftiga bestånd prioriteras anslaget för det ändamålet
lägst i regeringens miljöbudget.
2. Miljöpolitikens mål och strategier
I propositionen föreslår regeringen mål för minskad
miljöpåverkan inom fem olika områden. Strategier för hur
målen skall nås anvisas också. Regeringens miljöpolitiska
mål är:Uttunningen av atmosfärens ozonskikt hejdas.
Utsläppen av samtliga klimatpåverkande gaser begränsas.
Sverige verkar för att de totala koldioxidutsläppen i
Västeuropa år 2000 inte överstiger nuvarande nivå för att
därefter minska.Nedfallet av kväveoxider, svaveloxider
och flyktiga organiska ämnen begränsas till nivåer som inte
skadar naturen eller människors hälsa. Målen att de svenska
svaveloxidutsläppen skall minska med 80 % mellan åren
1980 och 2000 och att kväveoxidutsläppen skall minska med
30 % mellan 1980 och 1995 skall vara vägledande.
Ammoniakutsläppen bör minska med 25 % till 1995.
Luftkvaliteten i tätorterna förbättras så att hälsorisker
orsakade av utsläpp från trafik, industri och
energianläggningar undanröjs. Värdefulla kulturmiljöer
bevaras och behovet av tätortsnära grönområden
tillgodoses.Buller minskas till nivåer under nuvarande
riktlinjer.Förnybara resurser utnyttjas inom ramen för
naturens produktionsförmåga, användningen av icke
förnybara resurser präglas av ansvarsfull hushållning.
Biologisk mångfald och genetisk variation bevaras.
Naturligt förekommande arter i havs- och vattenområden
skall bevaras i livskraftiga populationer. Föroreningar skall
inte begränsa användningen av yt- och grundvatten som
vattentäkt. Kväveutsläpp till vatten från mänskliga
aktiviteter skall halveras från 1985 till 1995. Utsläppen av
stabila organiska ämnen -- särskilt massaindustrins
klorutsläpp -- begränsas till oskadliga nivåer vid
sekelskiftet. Utsläppen av tungmetaller till vatten minskas
med 70 %.
Folkpartiet liberalerna finner att det torde vara lätt för
de flesta att sluta upp kring dessa mål. Vi har själva i
motioner till riksdagen fört fram likartade tankegångar. De
flesta målen -- och strategierna för att uppnå dem -- präglas
av realism. Det är också ärligt av regeringen att erkänna att
målet om reducering av kväveoxidutsläpp till luft med 30 %
kan bli svårt att nå till 1995 och troligen inte kan uppfyllas
förrän 1998.
Man kan dock lasta regeringen själv för detta då den
förhalat en rad åtgärder, t.ex. skärpta avgasreningskrav,
som folkpartiet liberalerna velat tidigarelägga. Mot den
bakgrunden, och med vetskap om att naturen kräver större
reduktioner, har vi tidigare föreslagit att
kväveoxidutsläppen bör reduceras ännu mer, nämligen med
50 % till 1995.
Även om vi kan tänka oss att vidta fler åtgärder än dem
regeringen i dag föreslår -- t.ex. en ökad satsning på
järnvägen och på en förnyelse av bilparken -- är det inte helt
realistiskt att vidhålla det högre målet. Vi vill dock föreslå
att regeringen för riksdagen redovisar vilka åtgärder som
behövs och vilka konsekvenser det får, för att en 50-
procentig kvävereduktion skall uppnås 1998.
Vad man kunde kräva av regeringen är att den tydligt
talade om vilken prioritering den gör mellan målen. Nu är
det svårt att se och framgår först efter en noggrann
genomgång av de åtgärder som föreslås i propositionen.
Man kan därför förledas tro att regeringens miljöpolitiska
ambitioner är högre än vad som verkligen är fallet.
Det är t.ex. helt klart att regeringen som vanligt anser att
skyddet för flora och fauna och känslig natur inte behöver
värderas särskilt högt. Det framgår med önskvärd tydlighet
av den minskningen av anslaget för inköp av reservat.
Likaså är skrivningarna om skydd av vissa fiskresurser, t.ex.
östersjölaxen, mycket otydlig. Andra svaga avsnitt är de
som berör buller och försurningsproblem i enskilda
fastighetsägares brunnar.
Som grund för regeringens klimatstrategi finns
trepartiöverenskommelsen mellan folkpartiet liberalerna,
centerpartiet och socialdemokraterna.
Genom överenskommelsen slås det fast att utsläppen av
samtliga klimatpåverkande gaser, inklusive koldioxid, skall
begränsas. Viljeinriktningen kompletteras nu med
konkreta åtgärder. Koldioxidmålet från 1988 innehöll inga
åtgärdsförslag men har ändå tack vare varma vintrar, ännu
inte överskridits. Den höjning av bensinskatten som var en
del av skattereformen har också inneburit att utsläppen
begränsats i förhållande till vad ett lägre bensinpris skulle
ha medfört. Med förslaget till klimatstrategi ökar
förutsättningarna för att utsläpp av koldioxid och andra
klimatpåverkande gaser inte ökar i onödan. Sveriges bidrag
till klimatförändringar kommer att stabiliseras och så
småningom minska.
3. Ekonomiska styrmedel
Propositionens avsnitt om ekonomiska styrmedel är en
besvikelse. Det tycks som om införandet av miljöavgifter
som styrinstrument i svensk miljöpolitik i stort sett är
avslutat med detta. Beskrivningen av Sverige som ett
föregångsland på området är endast delvis sann.
Det är bra att riksdagen fattat beslut om avgifter på
utsläpp av koldioxid, svavel och kväveoxider bl.a. som led
i skattereformen. De åtgärderna kommer att ge påtagliga
effekter i form av miljöförbättringar. Här finns det också
fog för att säga att Sverige står i främsta ledet. Dess värre
tycks ambitionerna nu svikta.
Folkpartiet liberalerna har förespråkat ekonomiska
styrmedel som komplement till andra styrmedel i
miljöpolitiken under mer än 20 år. Vi tycker att en av de
allvarligaste bristerna i propositionen är den stora
osäkerheten om vad den socialdemokratiska regeringen
ämnar göra för att vidareutveckla användandet av
ekonomiska styrmedel. Regeringen skriver att ekonomiska
styrmedel är lämpade för att minska utsläpp från många
små utsläppskällor och att de bör komma till ökad
användning i miljöpolitiken. Hur detta skall gå till framgår
emellertid inte. Vi menar att riksdagen med ett
tillkännagivande bör markera att arbetet med de
ekonomiska styrmedlen bör gå vidare. Vi lägger också fram
några förslag bl.a.:miljöavgift på kadmium i
handelsgödselmiljöavgift på träskyddsmedel
miljöavgift på vissa organiska lösningsmedel
miljörelaterade landningsavgifter för flygetökad
prisskillnad mellan blyad och blyfri bensin
Med ekonomiska styrmedel avses främst
utsläppsavgifter och överlåtbara utsläppsrätter. Också
panter räknas dit. Mot dessa styrmedel skall då ställas
direkta regleringar, t.ex. i koncessionsvillkor.
Vid direkt reglering åläggs företagen att minska sina
utsläpp till vissa bestämda nivåer. Metodens nackdelar är
mest uppenbara när målet är att begränsa många små
utsläpp. Det är ofta svårt att uppnå kostnadseffektivitet,
dvs. att utsläppen reduceras först där det är billigast, med
detta styrmedel. Eftersom reningsinsatser som går längre än
vad reglerna kräver inte ger någon vinst är motiven till
ytterligare insatser små. Teknisk utveckling drivs i första
hand fram genom skärpta krav, inte av ekonomiska
incitament. När antalet utsläppspunkter är relativt få är
metoden lättare att hantera. Om målet är att reducera
utsläppen från ett fåtal stora och väl definierade utsläpp kan
direkta regleringar ge god effekt.
Utsläppsavgifter innebär att alla utsläpp beläggs med en
viss avgift per enhet. Företagen kan sedan välja mellan att
begränsa utsläppen eller betala avgiften. Således ligger det
i företagens ekonomiska intresse att begränsa utsläppen till
den nivå där kostnaden för ytterligare åtgärder är högre än
utsläppsavgiften. Ett system med utsläppsavgifter ger starka
incitament till kostnadseffektiv rening. Metoden ger goda
ekonomiska motiv till teknisk utveckling. Den lämpar sig
bra för att reducera utsläpp från många små utsläppskällor.
Överlåtbara utsläppsrätter innebär att företagen ges rätt
att göra sammanlagda utsläpp upp till en högsta total nivå.
Populärt uttryckt placeras företagen inom en ''bubbla''.
Företagen i bubblan kan köpa och sälja utsläppsrätter till
varandra. De kan således välja mellan att rena sina utsläpp
eller köpa fler utsläppsrätter. Också detta styrsystem leder
till att företagen söker kostnadseffektiva lösningar.
Metoden är mycket lämplig för att reglera totala
utsläppsnivåer. Myndigheterna har hela tiden kontroll över
de totala utsläppen.
4. Bättre miljölagstiftning 4.1
Samordning av lagstiftningen 4.1.1
Miljöskyddskommittén
Till följd av hårt tryck på regeringen, bl.a. från
folkpartiet liberalerna, tillsattes för ett par år sedan en
särskild kommitté, miljöskyddskommittén, med uppgift att
se över lagstiftningen på miljöområdet. Det fanns minst två
goda skäl för en sådan översyn: att samordna och ''rensa''
lagstiftningen och att ''höja ribban'' med hjälp av bättre och
effektivare styrmedel. Detta framgår också av kommitténs
direktiv.
Kommittén har nu presenterat ett första betänkande,
kallat principbetänkande. Detta betänkande beskriver vad
kommittén vill åstadkomma med utredningen, som kommer
att fortsätta under lång tid framöver. Kommitténs majoritet
av socialdemokrater har gett otydliga och motstridiga
signaler om vad socialdemokraterna vill med
miljöpolitiken.
Folkpartiet liberalerna har i kommittén, genom att kräva
ytterligare utredningar från kommitténs kansli och genom
att försöka höja ambitionerna för kommitténs arbete, sökt
få en rejäl översyn till stånd, inte bara en delreform.
Socialdemokraterna har hindrat detta. Man har motsatt sig
en översyn av naturresurslagen och av vattenlagen, och man
har varit tveksam till en översyn av strålskyddslagen och
lagen om kärnteknisk verksamhet samt i viss mån till en
översyn av lagen om kemiska produkter.
Socialdemokraterna har vidare varit tveksamma till den
största reformen i förslaget, nämligen s.k.
miljökvalitetsnormer. De har motsatt sig att låta fler kunna
påverka viktiga miljöbeslut genom en utvidgning av
talerätten. De har motsatt sig inrättandet av en
''miljöombudsman''.
Folkpartiet liberalerna har reserverat sig mot allt detta.
4.1.2 Regeringens synpunkter på
miljöskyddskommitténs arbete
Det är glädjande, om än förvånande, att regeringen efter
mindre än en månad ger bakläxa åt den socialdemokratiska
majoriteten i miljöskyddskommittén. Regeringen vill gå
längre än miljöskyddskommittén på bl.a. följande
punkter:Regeringen vill att naturresurslagen skall ingå i
samordningen.Regeringen vill att även annan
lagstiftning, ''även vissa frågor om utnyttjande av mark och
vatten'', skall ingå. Vattenlagen nämns som särskilt
intressant.Regeringen uttalar sig klart för att lagen om
kemiska produkter skall omfattas av översynen.
Regeringen uttalar sig för att kommittén skall fortsätta
utreda talerättens omfattning.Regeringen uttalar sig
försiktigt positivt om inrättandet av en miljöombudsman,
men frågan lyfts från kommittén till en särskild utredare.
I alla de uppräknade ställningstagandena stödjer
regeringen vår reservation och inte sina partikamraters
linje. På ytterligare fyra fem punkter ger regeringen
kommittémajoriteten bakläxa; t.ex. gällande om trafikens
miljöstörningar skall omfattas av kommitténs översyn, om
miljöskadelagen, om naturvårdslagen och t.o.m. om själva
namnet på den reform som kommittén skall förbereda.
Regeringen vill kalla den nya lagstiftningen för
''miljöbalk'' -- precis vad vi föreslagit i kommittén.
Vi stödjer givetvis alla de av våra förslag som regeringen
tagit upp. Vi konstaterar dock att regeringen inte nämner
strålskyddslagen eller lagen om kärnteknisk verksamhet.
Miljöskyddskommittén har visserligen inte ännu klart tagit
ställning mot att låta dessa ingå i översynen, men vår
erfarenhet av kommittémajoritetens ambitioner leder oss till
slutsatsen att det krävs ett klart ställningstagande från
riksdagens sida för att en sådan översyn skall komma till
stånd.
4.1.3 Miljökvalitetsnormer
Det är vår bestämda uppfattning att det går att
kombinera olika styrmedel i miljöpolitiken med varandra.
Olika styrmedel har olika syften och olika effekter. Att få
dem att harmonisera och samverka kräver noggrann
eftertanke men behöver i sig inte vara komplicerat. Det
koncessionssystem som infördes med miljöskyddslagen
1969 har i stort fungerat tillfredsställande. Även andra
koncessionssystem har givit goda erfarenheter.
Miljöavgifter är ett utmärkt komplement till detta. Men inte
ens en kombination av koncessionssystem och miljöavgifter
är alltid tillräcklig för att sätta gränser för miljöfarlig
verksamhet. Det är därför naturligt att söka efter ett
ytterligare styrmedel i det miljöpolitiska arbetet -- ett
styrmedel som förmår sätta gränser för samlade
miljöeffekter. Miljökvalitetsnormer är förmodligen det
bästa styrmedlet av denna typ.
Miljöskyddskommitténs socialdemokratiska majoritet
konstaterade att kvalitetsnormer skulle vara en tilltalande
modell. Men sedan tog man genast tillbaka detta: man skrev
att ''ett konsekvent användande av lagfästa kvalitetsnormer
är (-- -- --) svårt att genomföra''. Vi delar inte denna
pessimistiska och uppgivna inställning. Även om regeringen
i viss mån tar klarare ställning för miljökvalitetsnormer än
vad kommittémajoriteten förmådde, anser vi att ett
tydligare avståndstagande från kommittémajoritetens
uttalande av riksdagen är nödvändigt.
Som vi tidigare hävdat bedömer vi att ett sådant
''konsekvent användande'' kräver eftertanke, men vi
föredrar att lägga tonvikten på de möjligheter detta
styrmedel medför, framför att lägga tonvikten på de
svårigheter man kan måla upp. Det fortsatta arbetet i
utredningen får visa om miljökvalitetsnormer lämpar sig för
stora eller små områden, för enstaka utsläppsämnen eller
för hela anläggningars utsläpp, för recipienter av ett visst
slag eller för alla recipienter i ett område -- eller om alla
dessa olika system kan tänkas. Erfarenheter från andra
länder bör tas till vara. Det saknas alltså inte infallsvinklar
för vad den fortsatta utredningen skall belysa, men vi
befarar att kommitténs majoritet i och med det citerade
uttalandet givit fel signaler: kraftlöshet och felsökande i
stället för handlingskraft och initiativ.
Vidare skrev majoriteten att det råder kunskapsbrist på
området, vilket skulle försvåra införandet av
miljökvalitetsnormer. Vi delar inte den uppfattningen.
Förmodligen menade majoriteten att man inte på alla
områden vet exakt var gränsen för ''vad naturen tål'' går. Av
detta drog man sedan slutsatsen att det i så fall inte är någon
idé att göra något alls. Vi drar den motsatta slutsatsen: är det
så att man på något område inte vet hur mycket naturen
tål -- eller inte vet huruvida den gränsen är passerad eller
inte -- är detta ytterligare ett skäl för att vidta skyndsamma
och kraftfulla åtgärder. Just i en situation när man inte har
kunskap om alla detaljer är det extra viktigt att använda
ultimativa styrmedel.
Ett system med miljökvalitetsnormer måste, för att bli
verkningsfullt, kombineras med en åtgärdsplan för vad som
skall hända när normen inte uppfylls -- dvs. när man
passerat gränsen för vad naturen tål. Det finns två
huvudlinjer för agerandet i sådana ''undantagstillstånd''.
Den ena huvudlinjen bygger på användandet av
planmässiga styrmedel -- dvs. man fattar politiska beslut
om, t.ex., vilken fabrik som måste minska utsläppen eller
lägga ned verksamheten helt, vilka nyetableringar som kan
tillåtas eller vilka andra prioriteringar som är nödvändiga.
Den andra huvudlinjen bygger på marknadsekonomiska
styrmedel. Ett exempel på marknadsekonomiska styrmedel
i ''undantagstillstånd'' är det resonemang som kommittén
för, om utsläppskvoter i en s.k. bubbla. Ett annat mycket
närliggande exempel vore en ''börs'' för utsläppsrättigheter.
Vi har störst förhoppningar på de marknadsekonomiska
styrmedlen här, såsom på många andra områden.
Miljöskyddskommittén bör i sitt fortsatta arbete i första
hand söka sådana lösningar.
4.1.4 Internationella överenskommelsers genomslag i
svensk lagstiftning
Regeringen ägnar stort utrymme i propositionen åt en
kommentar kring frågan om Sverige lever upp till sina
internationella åtaganden på miljöområdet, främst om
dessa åtaganden implementerats i svensk lagstiftning.
Frågan låg från början på miljöskyddskommitténs bord,
men regeringens diskussion mynnar ut i ett förslag om att
detta skall lyftas bort från kommitténs arbete. Det har vi i
sak inte någon invändning emot; kommittén kommer om vi
får gehör för vår politik att ha ett digert utredningsarbete
under flera år. Den inventering inom regeringskansliet som
aviseras i stället är tillräcklig. Vi förbehåller oss dock rätten
att kritiskt granska en sådan inventering när den
presenteras. Vi är nämligen inte alldeles övertygade om att
regeringen har förstått vad kritiken mot den svenska
lagstiftningen gått ut på. Regeringens diskussion i frågan är
nämligen allt annat än klargörande.
Först beskrivs på en och en halv sida den kritik som
riktats mot regeringen samt den teknik för
implementering -- s.k. transformation -- som brukar
tillämpas i svensk lagstiftning. Därefter analyseras ett
exempel, nämligen Sveriges efterlevnad av
våtmarkskonventionen i ett visst fall, som granskats av KU.
Föredragande statsrådet konstaterar att KU:s kritik, som
alltså gäller ett enstaka fall rörande en av alla de
internationella överenskommelser som finns, snarare avsåg
handläggningen av detta ärende än lagstiftningen i sig. Från
detta tas sedan språnget till slutsatsen:
Våtmarkskonventionen är det exempel där den svenska
lagstiftningen främst har ifrågasatts. Någon kritik mot
lagstiftningen som sådan finns det alltså inte skäl att
framföra.
Denna slutsats saknar stöd i resonemanget. Vi utgår
ifrån att den kommande utredningen inom
regeringskansliet får andra utgångspunkter.
4.2 Miljökonsekvensbeskrivningar
Regeringen föreslår -- efter ett riksdagsinitiativ 1988 på
förslag bl.a. från folkpartiet liberalerna -- att regler om s.k.
miljökonsekvensbeskrivningar skall införas. Innehållet i
sådana miljökonsekvensbeskrivningar skall regleras i
naturresurslagen. Krav på beslutsunderlag i form av
miljökonsekvensbeskrivningar föreslås införas i en rad lagar
som reglerar beslutsfattande i miljöfrågor. Folkpartiet
liberalerna välkomnar dessa förslag. Vi beklagar att de inte
kommit tidigare, men det viktigaste nu är att se till att de
blir genomförda -- inte minst med hänsyn till EG-
harmoniseringen. EG har ett direktiv om
miljökonsekvensbeskrivningar från 1985.
I två principiellt viktiga hänseenden har vi en annan
uppfattning än regeringen: vi vill att innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningar skall regleras hårdare och vi
vill att miljökonsekvensbeskrivningar i en förenklad form
skall krävas i alla beslut som fattas av folkvalda
församlingar. Vi föreslår dessutom att reglerna om
miljökonsekvensbeskrivningar ges en annan placering i
regelverket än regeringen förordar.
4.2.1 Den lagtekniska utformningen
Regeringens förslag skiljer sig lagtekniskt från den s.k.
MKB-rapporten, som legat till grund för
remissbehandlingen. MKB-rapporten förordade en särskild
lag, en ''MKB-lag'', medan regeringen valt att lägga
reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar i
naturresurslagen. Vi föredrar MKB-rapportens lösning,
framför allt av den orsaken att vi vill minska kopplingen
mellan reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar och
naturresurslagen och annan renodlad miljölagstiftning. Vi
tror också att regeringens förslag till lösning kommer att
innebära problem när miljöskyddskommittén skall överföra
naturresurslagens övriga regler till en ny miljöbalk. Det är
slutligen svårt att se hur ett kapitel med regler om
miljökonsekvensbeskrivningar skulle göra
naturresurslagen -- en ibland kritiserad lagstiftning -- mer
överskådlig, lättillgänglig eller användbar.
På en punkt har dock regeringens förslag fått en bättre
utformning än MKB-rapportens: regeringen föreslår att
reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar skall regleras i
lag, medan MKB-rapporten föreslog en ramlagsteknik med
stort utrymme för reglering förordningsvägen. Det är vår
bestämda uppfattning att regelverket om
miljökonsekvensbeskrivningar är av principiellt viktig art
och därför bör regleras i lag även i de fall detta inte är
oundgängligen nödvändigt enligt regeringsformen.
4.2.2 Vid vilka beslut skall
miljökonsekvensbeskrivningar krävas?
I likhet med naturvårdsverket och boverket i MKB-
rapporten tror vi att miljökonsekvensbeskrivningar kan
komma att få störst betydelse i beslut som inte primärt är
miljöbeslut, men som likväl har konsekvenser för miljö och
naturresurshushållning. Det är därför ett tecken på
bristande visioner när regeringen väljer att inte alls gå fram
med förslag på detta område. MKB-rapportens förslag är i
och för sig tämligen luddigt och inte helt färdigarbetat, men
frågan borde ändå ha fått en mer seriös behandling av
regeringen.
I den nu föreliggande propositionen har alla MKB-
rapportens tankegångar om ''miljökonsekvensrutor'' i
propositioner och miljökonsekvenskrav på
myndighetsföreskrifter och statliga utredningar helt
frångåtts -- utan motivering. Det lämnas ingen redogörelse
för remissutfallet i denna del och regeringens åsikt blir inte
känd i annan mening än att den alltså inte lägger något
förslag. Huruvida detta ställningstagande bygger på en
politisk, taktisk eller ekonomisk bedömning från
regeringens sida, på ett negativt remissutfall eller på att
regeringen inte klart sett vad förslaget gått ut på är ovisst.
Folkpartiet liberalerna, som anser MKB-rapportens
förslag i denna del vara principiellt mycket intressant, anser
att denna tanke bör utvecklas. Riksdagen bör hos
regeringen beställa förslag rörande hur regler om
''miljökonsekvensrutor'' i alla förslag till beslut i folkvalda
församlingar kan utformas. Sådana regler skulle främst ha
tre goda syften:De framtvingar ett medvetande om
miljöeffekter även inom områden där man inte primärt
tänker i de banorna.De skapar förutsättningar för ett
starkare politiskt ansvar för miljökonsekvenserna av
politiska beslut; har man ingen ''miljökonsekvensruta'' kan
man alltid i efterhand säga att en negativ miljöeffekt var helt
oväntad, har man i en sådan ruta påstått att ett förslag inte
får miljöeffekter får man ta på sig ansvaret om sådana
effekter trots allt uppkommer.De möjliggör för
oppositionspartier att väcka motioner rörande
propositioners miljökonsekvenser -- även i de fall då
regeringen inte i sin egen text berört sådana frågor. I dag
kan motioner som berör miljökonsekvenser av
regeringsförslag avvisas på formella grunder.
4.2.3 Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningar vid
miljöbeslut
Vad vi ovan berört är en enklare form av
miljökonsekvensbeskrivningar i form av korta ''rutor''.
Regeringen lägger som nämnts inte något förslag alls i den
delen; regeringens förslag koncentreras i stället på de
situationer då fylligare beslutsunderlag krävs i renodlade
miljöbeslut. Vi delar regeringens uppfattning om vid vilka
sorters beslut sådana fylligare beslutsunderlag skall krävas.
Däremot vill vi reglera innehållet i sådana beslutsunderlag
hårdare än regeringen på en punkt, nämligen rörande s.k.
noll-alternativ.
Föredragande statsrådet skriver i propositionen att noll-
alternativ ''bör'' presenteras i de fall det är fråga om ett
beslut om ''att ersätta eller komplettera en redan befintlig
funktion, t.ex. en ny trafikanläggning''. Detta är för svagt.
Noll-alternativ måste alltid finnas med i en
miljökonsekvensbeskrivning. Detta bör framgå direkt i
lagtexten.
4.2.4 Alternativ med minimala miljökonsekvenser
Vidare förordar folkpartiet liberalerna att
miljökonsekvensbeskrivningar i fall då så är lämpligt bör
omfatta även ett alternativ där syftet med det man vill
genomföra delvis kan uppnås, men utan negativa
miljökonsekvenser. Med dagens beslutsmetoder i t.ex.
koncessionsärenden ställs så gott som uteslutande den
verksamhet man vill genomföra mot alternativet ''då gör vi
inget alls'', medan olika placeringsalternativ etc. kan ge
olika grad av negativa miljöeffekter. Alltför sällan
presenteras alternativa förslag innebärande att delar av
syftet med verksamheten kan uppnås utan
miljökonsekvenser. Detta ser vi som en viktig möjlighet att
utveckla miljökonsekvensbeskrivningsinstitutet.
5. Miljövårdens organisation
Miljövårdsorganisationen är ett viktigt styrmedel i
miljöpolitiken. De riktlinjer för den centrala
miljövårdsorganisationen som redovisas i propositionen
kan vi i stort sett ansluta oss till. Naturvårdsverkets och
kemikalieinspektionens centrala roller i det samlade
miljövårdsarbetet bör stärkas ytterligare. Vad avser
naturvårdsverket avvaktar vi pågående
utredningsarbete.Vi vill erinra om vårt förslag om att
naturvårdsverket skall få möjlighet att på ett mer entydigt
sätt än hittills företräda miljöintressena.
Anslagsförstärkningen till kemikalieinspektionen är
nödvändig. Sektorsansvaret för statliga myndigheter och
verk måste underordnas statsmakternas centrala målbeslut
och samordnas av framför allt naturvårdsverket.
Vi vill i detta sammanhang också erinra om det förslag
vi framfört i partimotionen om miljöpolitiken i januari om
ett system med miljörevisorer utsedda av aktieägarna i syfte
att förbättra såväl miljökunskapen inom företaget som
egenkontrollen.
Den nya länsstyrelseorganisationen får inte leda till en
försvagning eller nedvärdering av miljövårdsarbetet.
Tvärtom måste den avsedda förstärkningen säkerställas.
Förutsättningarna för ett mer samlat miljöarbete måste tas
till vara, inte minst i länsstyrelsernas samarbete med
kommunerna. Här kommer att krävas en anpassning till de
nya förutsättningar som den reviderade kommunallagen
kommer att ge. Det är särskilt angeläget att länsstyrelsernas
naturvårdsinsatser kan utökas. Vi har därför föreslagit en
ökning av anslagen med 20 milj.kr. i detta syfte vilket torde
motsvara ungefär 50 nya tjänster.
Kommunerna har tilldelats allt större och viktigare
uppgifter i miljöarbetet, något som folkpartiet liberalerna
starkt pläderat för. I den snabba förändring som
kommunernas verksamhet och organisation nu undergår är
det angeläget att miljöskydd och miljötillsyn kan bedrivas
med stor integritet gentemot konkurrerande intressen och
verksamheter.
6. Naturvård 6.1
Högre ambitioner för naturvården
För folkpartiet liberalerna har naturvården sedan lång
tid tillbaka framstått som en av de mest angelägna
miljöpolitiska frågorna. I vår partimotion om naturvård
från januari 1991 skisserade vi de viktigaste dragen i en
liberal naturvårdsstrategi. Då skrev vi bland annat att
bevarandet av biologisk mångfald måste tillmätas större
betydelse än hittills. Det statiska reservatstänkandet bör
kompletteras med en naturvårdsstrategi som tar mer hänsyn
till hur naturens dynamik och landskapets mosaikartade
sammansättning påverkar växternas och djurens talrikhet
och utbredning.
Reservat och nationalparker bör användas som
stödjepunkter i ett nätverk som skapar förutsättning för
bevarande av Sveriges artrikedom. Nya reservat som är
jämnt fördelade över hela landet måste tillskapas, särskilt i
södra och mellersta Sverige. Mellan kärnorna eller
stödjepunkterna bör finnas spridningskorridorer och
områden där särskild hänsyn tas till naturvårdsintresset.
Om naturvården utformas efter en sådan strategi ökar
förutsättningarna att inga fler växt- och djurarter utrotas i
Sverige. Vi anslöt också till det synsätt om tre insatsnivåer
som naturvårdsverket förespråkar i aktionsplanen Natur
'90.
I vårt förslag byggde vi under våra ambitioner med
förslag om ändringar i lagstiftningen och en uttalad vilja att
förstärka naturvårdens ekonomiska resurser. Vid allt detta
står vi naturligtvis fast.
Sammanfattningsvis lade vi fram bl.a. följande
förslag:En ny skyddsform, hänsynsområde, införs i
naturvårdslagen och kan användas bl.a. beträffande större
områden där hotade eller sårbara arter förekommer.
Bildande av nya nationalparker enligt naturvårdsverkets
nationalparksplan måste fullföljas.Målet bör vara att en
procent av den produktiva skogsmarken nedanför de
fjällnära skogarna skyddas.En gräns för särskild
naturvårdshänsyn i de fjällnära skogarna införs.Mark
skall överföras från domänverket till naturvårdsfonden i
syfte att underlätta bildandet av naturreservat på privat
mark.Statlig mark av stort värde för naturvården bör
överföras till naturvårdsfonden.Länsstyrelsernas
miljövårdsenheter förstärks med 20 milj.kr. motsvarande ca
50 nya tjänster för naturvårdande insatser.Fler orörda
älvar och andra vattendrag undantas från utbyggnad.
Vi finner i propositionen att regeringen tycks ha tagit ett
visst intryck av opinionsbildningen för en ambitiösare
naturvård. Bevarande av biologisk mångfald sägs vara ett
viktigt mål. I den allmänna inriktningen av
naturvårdsarbetet känner vi igen vissa av våra egna tankar
och förslag. De lagändringar regeringen föreslår får också
godkänt, om än i något fall med viss tvekan. Men längre än
så räcker inte regeringens ambitioner.
Med förslaget till anslagsfördelning sviker regeringen
naturvården. Visserligen höjs anslag till hotade arter och
vård av reservat. Men anslaget för miljöinvesteringar sänks.
Det visar att när miljödepartementet skall spara pengar, då
hotas skyddsvärd natur i urskogar och hagar. Skyddet för
den biologiska mångfalden sitter löst.
Det är stor risk att avtal om köp av urskogar delvis måste
rivas upp. Skyddsvärda områden kan komma att förödas
innan de hinner köpas in.
Folkpartiet liberalerna kan inte acceptera det. Vi
föreslår i stället att anslaget för inköp av skyddsvärd natur
skall höjas med 60 milj.kr. Då får naturvårdsverket de
pengar man äskat för ändamålet. Säkerställandet av
skyddsvärd natur underlättas.
Vi föreslår vidare att anslagen för vård av naturreservat
som till följd av regeringens försummelser varit starkt
eftersatt under senare år höjs med ytterligare 8 milj.kr.
Anslaget för vård av hotade arter föreslås höjt med 4
milj.kr. utöver regeringens förslag. 5 milj.kr. föreslås för en
satsning på naturvårdsbiologisk forskning som enligt vår
mening måste prioriteras väsentligt högre än i dag.
I propositionen föreslår regeringen förbättringar av
naturvårdslagen och ädellövskogslagen på flera punkter.
Det är dock tråkigt att konstatera att regeringens minskning
av viktiga anslag helt förtar de positiva effekterna av
lagändringarna.
Förslaget att ge regeringen möjlighet att förbjuda
markavvattning i vissa områden ökar förutsättningarna att
bevara värdefulla våtmarksområden och sumpskogar. Vi
har i en rad sammanhang, senast i partimotionen om vatten,
aktualiserat detta problem och bl.a. pekat på problemet
med bristande samordning mellan vattenlagen och
naturvårdslagen. En översyn av vattenlagen i syfte att
stärka miljöintressenas ställning är utomordentligt
angelägen.
Vilken betydelse den ändring i naturvårdslagen som
regeringen nu föreslår kommer att få beror helt på hur
regeringen kommer att utnyttja sina befogenheter.
Riksdagen bör markera att den förutsätter ett offensivt
agerande. Regeringen bör återkomma med en redovisning
av hur den utnyttjat den nya regeln.
Beträffande förslaget om biotopskydd anser folkpartiet
liberalerna att det finns viss tveksamhet om hur verksamt
förslaget är för att skydda t.ex. hotade arter. Vi har tidigare
krävt förbättrade möjligheter att bilda små reservat och
finner därför inte anledning att gå emot förslaget.
Men det finns ändå risk att den modell som nu föreslås
inte blir en bra skyddsform. Det är långtifrån alltid det går
att avgränsa ett skyddsvärt område som en särskild biotop.
Och det är inte alltid säkert att en lätt avgränsad biotop är
det mest angelägna naturvårdsobjektet.
Ofta kan också en grupp av småbiotoper av samma slag
inom ett större område vara intressant från
naturvårdssynpunkt. Tagna var för sig kan däremot var och
en av biotoperna ha lägre värde. Eftersom regeringen tycks
föredra att biotopskyddet skall inträda efter beslut i det
enskilda fallet kan förslaget resultera i ökad belastning på
länsstyrelsens miljövårdsenheter. Det blir heller inte
enklare att inrätta ett biotopskyddat område än det är att
bilda reservat. Regeringens ovilja att tillskjuta tillräckliga
medel till naturvårdsändamål minskar biotopskyddets
trovärdighet ytterligare. Berörda markägare måste ju
kompenseras.
Vi har tidigare -- i partimotionen i januari -- lämnat
förslag om en ny skyddsform. Vi har valt att kalla den
skyddsformen hänsynsområde. Inom ett hänsynsområde
skulle det vara möjligt att utfärda riktlinjer för
markanvändningen och ge ett generellt skydd för
småbiotoper.
6.2 Vården av kulturmiljön
Odlingslandskapets kulturmiljövärden har påverkats
genom förändrat utnyttjande av jordbruksmarken. Många
odlings- och bebyggelsehistoriska lämningar har försvunnit
eller är utsatta för hot att förintas. Genom den pågående
försurningen riskerar många fornlämningar t.ex. runstenar
och hällristningar att bli utplånade.
Kulturministern har i budgetpropositionen l990/9l
anmält att han avsett att återkomma till kulturmiljövårdens
behov i samband med miljöpropositionen.
I propositionen lämnas bl.a. förslag att bestämmelser till
skydd för kulturhistoriskt värdefulla miljöer införs i
naturvårdslagen. Folkpartiet liberalerna välkomnar dessa
förslag som kan bli ett aktivt bidrag för att skydda
kulturmiljön.
Riksantikvarieämbetet har begärt utökade anslag med l2
milj.kr. för landskapsvård och 4 milj.kr. för åtgärder att
motverka försurningsskador.
Anslaget mot försurningsskador redovisas av regeringen
men inget utökat anslag för landskapsvård föreslås utöver
vad som eventuellt kan utgå ur anslaget B l2.
Behovet att skydda andra delar av kulturmiljön är också
mycket angeläget. Vi tänker framför allt på vissa byggnader
och stängsling som hör ihop med äldre brukningsmetoder
i jordbruket. Folkpartiet liberalerna föreslår att riksdagen
utöver anslaget under B l2 landskapsvårdande åtgärder
anslår 7 milj.kr. att från naturvårdsverket överföras till
riksantikvarieämbetet att användas för särskilda åtgärder
för att skydda kulturmiljön.
7. Minskade utsläpp
Folkpartiet liberalerna menar att ekonomiska och
administrativa styrmedel både kan och bör användas i
kombination med varandra. Mot den bakgrunden har vi
inget att invända mot förslaget att miljöskyddslagen
förtydligas och kompletteras så att det klart framgår att
utövare av miljöfarlig verksamhet är ansvarig för att ta fram
beslutsunderlag i omprövningsärenden.
Däremot tycker vi inte att ställningstagandet att
naturvårdsverket skall genomföra en översyn av industrins
utsläppsvillkor är tillräckligt offensivt. Naturvårdsverket
har det uppdraget redan i dag. Miljöpropositionen tillför
alltså inte något nytt.
Det hade också varit intressant att få se en noggrannare
redovisning av fördelar och nackdelar med olika typer av
styrmedel för att åtgärda de utsläpp som berörs i
propositionen. Man får ändå intrycket att regeringen främst
sätter sin tro till de administrativa styrmedlen och inte
riktigt vågar pröva de ekonomiska eller ens ta en diskussion
om dem.
7.1. Industrins utsläpp
I partimotionen om vatten har vi åter aktualiserat frågan
om massaindustrins utsläpp av klorerade ligninrester och
förespråkat ytterligare åtgärder för att eliminera utsläppen.
Vi återkommer nu till denna fråga.
En viktig ambition är att massaindustrins utsläpp av
klorerade ligninrester måste minska till oskadliga nivåer.
Regeringens ställningstagande är att nivån på utsläppen
skall minskas när givna koncessionsvillkor omprövas.
Regeringen avser också ''följa den framtida utvecklingen
för att förvissa sig om att utsläppen fortsätter att minska på
önskvärt sätt''. Vad regeringen menar med minskning på
önskvärt sätt är inte tillräckligt tydligt. En uttalad
ambitionsnivå saknas.
Vi är sålunda kritiska mot att regeringen i denna viktiga
miljöfråga inte har konkreta förslag att förelägga riksdagen.
Risken är att arbetet med att successivt minska och
eliminera klorutsläppen därmed inte kommer att drivas
med det eftertryck problemets allvar motiverar.
Vi menar att regeringen måste återkomma med klara
och tydliga mål för utsläppsreduktioner. Naturvårdsverkets
aktionsplan Hav '90 bör vara utgångspunkt för ett sådant
förslag. Man kan sedan välja olika modeller för hur arbetet
konkret skall gå till.
I en situation med relativt få fabriker --
utsläppspunkter -- är det fullt möjligt att nå uppsatta mål
med hjälp av omprövning av koncessionsvillkor. Inom
industrin finns ofta ett motstånd mot nya regler. Från
massaindustrins sida har många gånger stark kritik riktats
mot förslag om skärpta krav på klorutsläppen. Vi noterar
att de krav som har ställts sedermera har visat sig fullt
möjliga att uppnå. Vi kan konstatera att förändringar av
utsläppsvillkor har haft en teknikutvecklande effekt.
Omprövning av villkoren tillsammans med den skärpning
av utsläppsmålen vi ovan föreslagit ligger nära
propositionens förslag, men innebär en höjd ambitionsnivå.
Ett annat intressant alternativ vore att föreskriva en
totalt högsta tillåten nivå av klorutsläpp. Detta tak skulle
sedan sänkas i enlighet med målen för utsläppsreduktion.
Företagen skulle ges rätt att tillsammans göra vissa utsläpp,
som totalt når upp till taket. Företagen skulle sedan ges
frihet att välja reningsmetoder. De tilldelade
utsläppsrätterna skulle kunna överlåtas mellan olika
företag. Som vi tidigare anfört är ett sådant system bra när
det gäller att minska totala utsläppsnivåer. Det är dock inte
möjligt att genomföra utan att lagstiftningen ändras.
En utsläppsavgift på klor måste för att vara styrande
sättas så högt att massaindustrins konkurrensförmåga
troligen skulle försvagas avsevärt. En konsekvens av det
kan bli att produktionen av massa ökar i våra grannländer
där kraven ofta inte är så höga som i Sverige. Ett troligt
resultat är att de totala utsläppen av klor i Östersjön
kommer att öka i stället för att som önskvärt minska.
Miljöavgiftsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande en
utsläppsavgift på en lägre nivå. Vi har tagit intryck av
remisskritiken och är därför inte beredda att förorda en
kloravgift enligt MIA:s förslag. Klorutsläppens nivå skulle
troligen inte påverkas av avgiften utan i allt väsentligt styras
av de koncessionsprövningar som görs. Folkpartiet
liberalerna gör bedömningen att utsläppen i vart fall inte
skulle minska snabbare än i ett koncessionssystem
kombinerat med ett ambitiöst mål för utsläppsreduktioner.
Eftersom det överordnade målet är att minska
klorutsläppen till oskadliga nivåer föreslår vi att regeringen
skall återkomma med ett konkret mål för minskning av
utsläppen, som därefter får vara styrande för de åtgärder
som vidtas.
Det vore intressant att pröva möjligheterna att tillämpa
ett system med överlåtbara utsläppsrätter på detta område.
Metoden förenar god måluppfyllelse -- att reducera
utsläppen -- med andra fördelar hos ekonomiska styrmedel.
Det finns i dag inget underlag för att bedöma för- och
nackdelar med denna metod tillämpad på utsläppen av
klorerade organiska föroreningar. Vi menar att regeringen
bör överväga också denna möjlighet.
7.2 Utsläpp från kommunala reningsverk
Utsläpp från kommunala avlopp tillför kusthaven stora
mängder närsalter, bl.a. kväveföreningar. Enligt tidigare
beslut måste utsläppen halveras. Tidigare ställda krav om
en reducering av utsläppen med 50 procent från större
reningsverk längs Sveriges kuster från norska gränsen till
Stockholms skärgård upprepas i propositionen.
Utan tvekan måste många kommuner åtgärda brister i
VA-nät och reningsverk. I det avseendet håller vi med
regeringen. Samtidigt framstår det som helt klart att
kostnader för åtgärder i reningsverk blir mycket höga.
Belopp uppåt 10 miljarder kronor totalt, har nämnts.
Folkpartiet liberalerna vill inte ifrågasätta att utsläppen
skall halveras -- helst bör de reduceras ytterligare. Vi menar
dock att det borde övervägas om kommunerna skulle
tillåtas att göra andra insatser med samma effekt på de
samlade kväveutsläppen men till lägre kostnader, t.ex.
genom att anlägga våtmarker. I stora reningsverk, som
orsakar omfattande punktutsläpp måste ändå
kvävereduktion göras.
Det system vi har i åtanke innebär att en ''kvävebubbla''
skulle läggas över varje kommun. Inom bubblan kan
kvävereduktionen åstadkommas på det mest
kostnadseffektiva sättet. Kommunen skulle alltså få
reducera kväveutsläppen där det är billigast.
Folkpartiet liberalerna skisserade ett sådant system
också i partimotionen om vatten från i januari 1991. Vi
menar att regeringen bör lämna förslag som gör det möjligt
att i koncessionsvillkoren medge att utsläpp från
reningsverk kvittas mot kvävereduktion vid åtgärder mot
diffusa utsläpp.
8. Buller
Vi måste vara rädda om tystnaden, den är en viktig del
av vår livskvalitet. Därför var det ett betydelsefullt beslut
som riksdagen på initiativ av folkpartiet liberalerna fattade
i höstas med uppdraget till regeringen att skyndsamt
utarbeta en samlad aktionsplan mot buller. Propositionen
tillgodoser inte detta riksdagskrav. Istället för en samlad
aktionsplan väljer regeringen att fördela ett sektorsansvar
för bullerfrågor, något som vi utgår från som en etablerad
självklarhet. En bullerstörd människa frågar sig inte vilken
sektorsmyndighet som ska ta itu med den upplevda
störningen utan lider av de samlade försummelser som
medför störd nattsömn, nedsatt arbetsförmåga eller
svårigheter att kommunicera.
Buller är ett av de mest försummade miljöproblemen
och försämrar människors hälsa, välbefinnade och
arbetsförmåga. Ibland invänds, även från regeringshåll, att
åtgärder mot buller är mycket kostnadskrävande.
Samhällsekonomiskt är det förmodligen ännu dyrare att
inte ta krafttag mot buller. Underlag för en samlad
aktionsplan saknas inte, vi vill hänvisa till vår
kommittémotion 1989/90:Jo716.
Där redovisades bl.a. följande åtgärdsförslag:
Införande av nya bullerkrav på fordon.Skärpta
bullerkrav på motorcyklar.Ett system för kontroll av
fordon.Utveckling av däck, motorer och
vägbeläggningar.Effektivare fartkontroll.Stimulanser
för ökad användning av elbilar.Tydliga och ambitiösa
krav på tysta arbetsmiljöer.Mer ambitiösa krav på
ljudisolering av bostäder.Förstärkta insatser beträffande
utbildning och forskning.Överförande av
föreskriftsansvaret i trafikbullerfrågor från
trafiksäkerhetsverket till naturvårdsverket.
Nu måste den av riksdagen beställda aktionsplanen tas
fram. En permanent samordningsgrupp med representanter
för berörda myndigheter måste också tillsättas i syfte att
främja kostnadseffektiva, samordnade och omedelbara
åtgärder mot buller. I den bör ingå bl.a. naturvårdsverket,
socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
trafiksäkerhetsverket, kommunikationsverken, boverket,
styrelsen för teknisk utveckling, byggforskningsrådet och
andra berörda forskningsråd och forskningsinstitutioner
samt även arbetsmiljöfonden. Här bör också betonas
sambandet mellan yttre och inre miljö, främst arbets- och
bostadsmiljö.
Forskning, teknisk utveckling och utbildning om buller
är av avgörande betydelse. De alltför få
akustikinstitutionerna vid de tekniska högskolorna bör ges
en mer framträdande roll och ökade resurser. Mest
kostnadseffektivt på längre sikt är att dämpa buller redan
på konstruktionsbordet, inte att i efterhand bygga om eller
modifiera även om det kortsiktigt är nödvändigt. För
forskning, teknisk utveckling och utbildning i första hand
vid de befintliga institutionerna i Stockholm, Göteborg och
Lund bör nu ställas till förfogande ett årligt anslag på 4
milj.kr.
Inom EG ställs mer omfattande krav på
produktredovisning än i Sverige. I EG:s
maskinsäkerhetsdirektiv ingår sålunda krav på
egenskapsredovisning av bl.a. buller. En nödvändig EG-
anpassning innebär här högre miljökrav än de som nu
tillämpas i Sverige. Allmänt sett är det svårare men inte
nödvändigtvis dyrare att göra tysta tekniska konstruktioner
varför anpassningen här ställer krav på en teknikutveckling
som i sin tur underlättas av att teknisk utbildning
kompletteras med inslag om akustik.
Enligt propositionen s. 81--82 bedömer regeringen att
den svenska trafikens miljöeffekter kommer att vara
undanröjda till år 2010. Uppenbarligen har då regeringen
glömt bullret, något som lätt händer om man begränsar sig
till en sektor. Men hänsyn till bilarnas livslängd och nu
överblickbara åtgärder mot buller är vi inte lika
optimistiska. Vi anser att ytterligare insatser är nödvändiga
för att reducera trafikbuller, bl.a. genom utveckling av däck
och vägbeläggningar, ökad användning av elbilar och
miljöanpassning av bilförarnas beteende.
Ljudisolering av bostäder är ett eftersatt område.
Kraven är från 1945 och anpassade till den tidens ljudkällor
och byggnadskonstruktioner. Både i befintlig bebyggelse
och vid nyproduktion måste kraven istället utgå från dagens
bullerkällor och livsmönster. Byggnormerna måste
anpassas till högre externa störningsnivåer och lägre interna
bullernivåer. En bostads akustiska kvalitet bör redovisas på
samma sätt som andra självklara egenskaper.
Bostadskonsumenter bör kunna välja bättre ljudisolering
på samma sätt som man nu kan välja utrustningsstandard.
Många människor är handikappade av överkänslighet
för buller. De måste möta samma respekt som
rörelsehindrade och allergiker, bl.a. genom möjlighet till
bostadsanpassningsstöd för att minska bullerstörningarna.
Vad som här har anförts om buller i bostäder bör
riksdagen ge regeringen till känna.
9. Utbildning för bättre miljö
Regeringen har en hög ambition när det gäller att
förstärka miljöundervisningen i grundskolan,
gymnasieskola, vuxenutbildning och högskola. Ingenting
sägs däremot i propositionen om förskolan, där behovet är
stort av miljöinriktad fortbildning och utveckling av
metoder och pedagogiska hjälpmedel. Även små barn är
stora resurser i kampen för en bättre miljö. Betydelsen av
pedagogiska insatser för barn visas av det mycket
framgångsrika arbete som utförs av ideella organisationer,
t.ex. Friluftsfrämjandet. Miljöfrågorna bör vidare ges ökat
utrymme i utbildning av barnomsorgspersonal.
Särskilt angeläget är det, som framhålls av UHÄ, att
förstärka miljöinslagen i teknisk, ekonomisk och
administrativ utbildning samt lärarutbildning. Vi delar den
uppfattningen och vill starkare än regeringen målinrikta
insatser till dessa utbildningar eftersom de gör störst nytta
där. Miljöfrågorna bör på ett naturligt sätt komma in i
annan högskoleutbildning utan att inkräkta på de
grundläggande målen för denna. Folkpartiet liberalerna vill
därför att riksdagen under åttonde huvudtiteln D 5.
Utbildning för tekniska yrken anvisar ett med 4 milj.kr.
förhöjt anslag. Detta belopp bör av UHÄ fördelas på i
första hand de tekniska högskolorna för särskilda, i
verksamhetsplaner redovisade nya miljöinslag i
utbildningen, vilka avspeglar de olika specialiteter som
skolorna har. Som exempel på inriktning vill vi nämna
avfalls- och resurssnål teknologi, bullerbekämpning och
miljömätteknik. Medel som inte förbrukas för avsedda
ändamål och vars användning inte redovisas i
verksamhetsberättelse ska återgå. I sina
verksamhetsberättelser ska högskolorna också särskilt
redovisa hur miljöfrågorna i övrigt förts in i utbildningen
och vilka belopp inom ordinarie budget som disponerats för
detta. På detta sätt menar vi att den tekniska utbildningen
och utvecklingen aktivare utnyttjas i framtidens miljövård
och hushållning med naturresurser. På motsvarande sätt bör
redovisning ske av hur miljöfrågorna beaktas även i övrig
högskoleutbildning. Folkpartiet liberalernas syn på dessa
frågor utvecklas ytterligare i en särskild kommittémotion.
Information som styrmedel i miljöpolitiken har ett nära
samband med utbildning. Information är ett ofta mycket
kostnadseffektivt sätt att åstadkomma snabba förändringar
i attityd och beteende i miljöfrågor hos många människor.
Ofta är det ideella organisationer som har tagit initiativ,
t.ex. till kampanjer som Håll Naturen Ren och Handla
miljövänligt. Regeringen avstår nästan helt från särskilda
informationsåtgärder i sin miljöpolitik. För folkpartiet
liberalerna är det naturligt att se information som ett
styrmedel som kompletterar andra insatser i miljöpolitiken.
För oss är det självklart att motiverade människor tar större
ansvar för miljö än kommenderade människor. Vi vill
därför aktualisera information i form av kampanjer för
energisparande, mjukare körsätt för bilförare, minskad
kemikalieanvändning och tystare livsstil. Riksdagen bör av
regeringen begära förslag beträffande information och
kampanjer som styrmedel i miljöpolitiken. Vi föreslår
också att 3 milj.kr. utöver regeringens förslag skall anslås
till ideella föreningars informationsverksamhet.
10. Återställning av miljöskadade områden
Folkpartiet liberalerna föreslog förra året att anslagen
till kalkning för att åtgärda försurningsskador skulle höjas.
Mot den bakgrunden tycker vi att regeringen handlar riktigt
som föreslår anslagsförstärkningar inom detta mycket
angelägna område. Förslaget om sanering av miljöskadade
områden är också bra.
Det totala behovet av kalkning är omfattande. Det gäller
både omkalkning i södra Sverige och nykalkning i Norrland.
Verksamheten behöver utvecklas successivt och utvärderas
kontinuerligt. Utveckling av metoder är nödvändig både för
kalkning av ytvatten i Norrlands inland och för kalkning av
skogsmark.
För att kunna genomföra ett ambitiösare program än
förslaget i propositionen föreslår vi att ytterligare 20 milj.kr.
skall anslås. Ur den ramen kan också utgå medel för
åtgärder mot försurade brunnar.
Regeringen föreslår märkligt nog att naturvårdsverket
skall spara 15 milj.kr. för viss forskning. De medlen används
bl.a. till utvärdering och utveckling av kunskaperna om
kalkningens effekter. Vi anser att det anslaget inte bör
minska i ett läge när kalkningsinsatserna ökar. Anslaget bör
föras upp på oförändrad nivå.
11. Varornas miljöpåverkan
Folkpartiet liberalerna anser att industrin måste ta ett
större ansvar för produkters hantering från tillverkning och
till avfallshantering och möjligheterna till
materialåtervinning. Dessa tankegångar fördes fram i en
motion till riksdagen om miljöpolitik i januari 1990. Vi
finner att regeringen i stort sett delar våra åsikter. Genom
att föreslå en förstärkt kemikaliekontroll och ge ökade
resurser till kemikalieinspektionen tillgodoser regeringen
ett annat av våra krav.
11.1 Biologiska bekämpningsmedel
Vi har tidigare föreslagit att biologiska
bekämpningsmedel skall granskas bättre. De senaste åren
har det blivit aktuellt att använda gentekniskt modifierade
organismer som bekämpningsmedel. Det kan diskuteras om
det behövs en samlad lagstiftning om gentekniskt
förändrade organismer och om någon annan myndighet än
kemikalieinspektionen skall vara ansvarig. Vi tycker dock
att det viktigaste nu är att få en lagreglering av området.
Genteknikberedningen får förutsättas överväga ytterligare
åtgärder och eventuellt nödvändiga förändringar av
reglerna.
11.2 Tungmetaller
Regeringen tänker sig att användningen av ett antal
giftiga tungmetaller -- kvicksilver, bly, kadmium, arsenik
och krom -- skall avvecklas genom frivilliga åtaganden och
förbud. Vår bedömning av nödvändiga åtgärder skiljer sig
från regeringens vad gäller arsenik- och kromföreningar i
träskyddsmedel.
Regeringen förlitar sig på att kemikalieinspektionens
skärpta föreskrifter leder till en minskad användning av de
aktuella träskyddsmedlen. Först om minskningen uteblir är
man beredd att överväga miljöavgifter på impregnerat
virke. Folkpartiet liberalerna anser däremot att
miljöavgifter kan användas direkt. Riksdagen föreslås
besluta att avgifter i enlighet med miljöavgiftsutredningens
förslag -- 200 kr. per kg arsenik och 100 kr. per kg krom --
bör införas.
Miljöavgiften anses ha kraftig styreffekt och ger goda
incitament för de företag som impregnerar att gå över till
andra träskyddsmedel. Virkespriset i konsumentledet
påverkas endast marginellt.
11.3 Klorerade lösningsmedel
Här delar vi regeringens bedömning att metylenklorid,
trikloretylen och perkloretylen bör förbjudas i
konsumentprodukter. Vi föreslår dock att förbudet skall
inträda från 1 januari 1992.
En avveckling av all användning av metylenklorid och
trikloretylen senast till utgången av 1995 är väl motiverad.
Perkloretylen bör beläggas med en miljöavgift vid den
tidpunkt de tidigare nämnda lösningsmedlen förbjuds. Det
finns ingen anledning att vänta, som regeringen föreslår.
Ersättningsalternativ kommer fram snabbare om
ekonomiska styrmedel används.
11.4 Nonylfenoletoxylater
Regeringen föreslår att minst 90 procent av
användningen av nonylfenoletoxylater (NFE) bör ha
upphört till år 2000. Enligt regeringens bedömning kan
minskningen åstadkommas genom frivilliga åtaganden
inom de berörda branscherna.
Det finns alternativ till NFE. Användningen av
kemikalien minskar starkt i Sverige. I en rad västeuropeiska
länder har användningen av NFE delvis upphört eller
begränsats. Folkpartiet liberalerna anser att det går att ha
en högre ambition än regeringens för avveckling av NFE
också i Sverige. En miljöavgift skulle påskynda
avvecklingen. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag om en miljöavgift på NFE.
11.5 Avfall
Regeringen redovisar i propositionen det arbete som
pågår för att genomföra riksdagsbeslutet om avfall våren
1990. Två principiellt intressanta nyheter presenteras.
Miljöavgiftsutredningens förslag till avfallsavgifter
förkastas, vilket vi hälsar med tillfredsställelse eftersom de
närmast hade karaktären av skatter och inte aktiva
ekonomiska styrmedel. Vi motsatte oss förslagen redan när
de framlades. Regeringens fortsatta överväganden om
ekonomiska styrmedel inom avfallsområdet kommer vi att
ta del av med stort intresse.
Av avgörande betydelse är att utveckla marknader för
avsättning av källsorterat avfall. Som vi framhöll i vår
miljömotion i januari bör ekonomiska styrmedel ha till syfte
att styra bort miljöfarliga produkter och onödiga
förpackningar från marknaden samt förhindra resursslöseri.
Inte minst bör panter användas i resurshushållande syfte för
att stimulera dels återanvändning, dels insamling av
miljöfarliga produkter.
Vidare aviserar regeringen tilläggsdirektiv till
förpackningsutredningen om ett principförslag om ett
fullständigt leverantörsansvar för återvinning av
förpackningar. Därmed höjer regeringen sin ambition
genom att anpassa sig till utvecklingen i EG.
Sverige saknar en lagstiftning om generella krav på
återvinning och begränsning av avfall. Folkpartiet
liberalerna har sedan många år förordat en sådan. Den
skulle kunna påskynda utvecklingen mot resurssnål
teknologi, slutna system vid tillverkning, ökad samverkan
mellan olika led i produktion och distribution och
produktutformning som underlättar återvinning och
avfallsbehandling. Riksdagen bör nu av regeringen begära
förslag om en sådan återvinningslag. Beredningen av detta
bör liksom det fortsatta arbetet med förpackningsfrågorna
och frågan om utvecklingen av marknader för återvunna
råvaror ske i en parlamentarisk utredning.
12. Trafik och miljö
Väl fungerande transportsystem har avgörande
betydelse för vårt lands ekonomi, för människors frihet och
för möjligheten att hålla även glesbygder befolkade.
Samtidigt är trafik och transporter den kanske allvarligaste
orsaken till miljöförstöring. Att miljöanpassa
transportsystemen är därför en av miljöpolitikens viktigaste
uppgifter. Härvid måste alla delar av systemen beaktas,
vilket propositionen tydligt påvisar.
Luftföroreningar och buller är de allvarligaste
miljöeffekterna av trafiken och domineras av vägtrafiken.
Folkpartiet liberalerna riktar i första hand in sina förslag till
ändringar i propositionen på dessa områden. Som
komplement till regleringar förordar vi ökad användning av
ekonomiska styrmedel, information och teknisk utveckling.
Mycket stora investeringar i trafikens infrastruktur är enligt
vår mening nödvändiga för att klara framtidens transporter
på ett från miljösynpunkt godtagbart sätt.
I vår partimotion om infrastruktur i januari i år föreslog
vi att investeringarna i det svenska järnvägsnätet under en
10-årsperiod skulle uppgå till 40 miljarder kronor.
Härigenom skulle förutsättningar skapas att föra över
betydande delar av långväga godstransporter och
persontransporter från landsväg till järnväg. Samtidigt
förordade vi väginvesteringar på 100 miljarder kronor för
att förbättra miljön och framkomligheten samt slitaget på
fordonen. I en kommittémotion om trafik och miljö i januari
i år redovisade vi en rad andra förslag.
De äldsta personbilarna i trafiken är sämst från bl.a.
luftförorenings- och bullersynpunkt. För att stimulera en
utskrotning av dessa vill vi höja skrotningspremien till 4 000
kr. I första hand är det bilar äldre än 1976 års modeller som
är mest angelägna eftersom dessa saknar varje form av
avgasrening. Starkt förbättrad information om
skrotningspremien och om hur skrotningen formellt går till
skulle säkert minska antalet skrotbilar på bl.a.
parkeringsplatser, tomter och jordbruksfastigheter.
För att ytterligare stimulera övergången från blyad till
blyfri bensin vill vi öka den i propositionen föreslagna
differentieringen i beskattning från 39 öre per liter till 50
öre, fortfarande med statsfinansiell neutralitet, dvs. statens
inkomster av bensinskatt ska inte öka genom vårt förslag.
Den blyfria bensinen innehåller en hög andel lättflyktiga
och skadliga kolväten. Det är därför angeläget att
distributionssystemet snabbt kompletteras med tankmuffar
och sluten bensingasåtervinning. Petroleumbranschen bör
åläggas att redovisa ett forcerat åtgärdsprogram.
Information är ett viktigt styrmedel för att få bilisterna
att övergå till blyfri bensin. En slagkraftig kampanj bör
därför, liksom 1985, genomföras av naturvårdsverket,
bilindustrin och petroleumbranschen i syfte att informera
ägare av äldre bilar om vilken bensinkvalitet de kan
använda. Denna kampanj bör också starkt betona
betydelsen från miljösynpunkt av att köra mjukt och hålla
sig under fartgränserna. Det snabbast verkande
luftvårdshjälpmedlet är -- högerfoten hos varje bilförare.
Ett förhållande som ofta förbises är att den katalytiska
avgasreningen ger full effekt först när katalysatorn är varm,
vilket kräver några kilometers körning. Ett gott råd är
därför också att om möjligt välja annat färdsätt vid kortare
transporter. Från folkhälsosynpunkt är det ingen nackdel
att cykla eller gå istället för att ta bilen.
Erfarenheterna av avgasskatten på inrikesflyget är goda.
Såväl teknik som metoder har miljöanpassats. Det finns
anledning att anta att den i år införda koldioxidskatten
kommer att få motsvarande betydelse. Genom
tillämpningen av ekonomiska styrmedel har första steget
tagits mot att belasta flyget med de samhällsekonomiska
kostnader som avgasutsläpp och buller utgör. Härigenom
tvingas flyget till miljöanpassning samtidigt som en bättre
konkurrensneutralitet gentemot alternativa transportsätt
uppnås.
Luftfartsverket vill nu ta nästa steg och föreslår
miljörelaterade landningsavgifter som innefattar även
buller för både inrikes- och utrikestrafik.
Miljöavgiftsutredningen har vidareutvecklat detta förslag.
Regeringen anser emellertid att det behövs ytterligare
utredningar inte bara av avgifter för utrikestrafiken utan
även för inrikesflyget.
Folkpartiet liberalerna anser att befintligt
utredningsmaterial är fullt tillräckligt för ett principbeslut i
riksdagen om avgas- och bullerrelaterade landningsavgifter
för både inrikes- och utrikestrafik. För inrikesflyget kan
jämfört med gällande avgasskatter ännu mer styrande
landningsavgifter införas snabbt och vad avser buller också
ges uppgiften att finansiera nödvändiga åtgärder. För
utrikestrafiken krävs, åtminstone för avgasrelaterade
avgifter, ytterligare utveckling av det internationella
regelverket. Ett principbeslut i riksdagen nu skulle kunna
utgöra ett starkt argument i det fortsatta internationella
agerandet från svensk sida.
13. Jordbruk och skogsbruk
Ett av målen med den nya livsmedelspolitiken är att slå
vakt om ett varierat odlingslandskap med bevarad biologisk
mångfald. I enlighet med riksdagens beslut förra våren om
livsmedelspolitiken anslås i propositionen 100 milj.kr. mer
än förra året till landskapsvårdande åtgärder. Det innebär
en fördubbling och ytterligare påslag skall göras under de
två kommande åren.
När anslaget är utbyggt kommer 200 000--300 000 ha av
det öppna landskapet att kunna säkerställas. Folkpartiet
liberalerna konstaterar, liksom naturvårdsverket och
Svenska Naturskyddsföreningen, att detta är långt ifrån
tillräckligt.
Bl.a. mot den bakgrunden föreslog vi i en
kommittémotion om jordbrukspolitik i januari 1991 en
parlamentarisk arbetsgrupp. Gruppen skulle ha till uppgift
att föreslå hur en generell arealersättning skall utformas.
Arealersättningen ger lantbrukare betalt för tjänsten att
hålla landskapet öppet. Med den typen av stöd ökar
förutsättningarna radikalt att bevara större delar av det
öppna landskapet.
Flera åtgärder för att minska kväveläckaget föreslås i
propositionen. Samtliga föreslagna åtgärder kommer att
bidra till minskat läckage, men kostnadseffektiviteten är
inte den bästa. Vad avser utbyggnad av lagringskapacitet för
stallgödsel beräknas kostnaden till över 250 kr. per kilo
kväve. De sannolikt mest kostnadseffektiva åtgärderna
finns inte med. Styrning av lövskog, energiskog och
energigräs till läckagekänsliga områden och anläggning av
nya våtmarker i sådana områden torde vara bland de
billigaste per kilo kväve. Det kan stimuleras med ett extra
bidrag till sådan markanvändning inom vissa utvalda
områden. Det är viktigt att hänsyn samtidigt tas till effekter
på biologisk och estetisk variation samt kulturhistoriska
värden.
Regeringens ställningstagande vad gäller
kadmiuminnehållet i handelsgödselmedel är
otillfredsställande. Regeringen vill tillsätta en utredare för
att göra det som miljöavgiftsutredningen redan gjort.
Kadmium är ett mycket giftigt ämne som inte har någon
biologisk funktion. Målet måste vara att användningen ska
upphöra. Restriktionerna för industriell användning är
hårda. Årligen tillförs åkrar 6,33 ton (1985) varav 2,9 ton
kommer från handelsgödselmedel, vilket motsvarar 45,8 %.
Nederbörden bidrar med 36,4 %, stallgödseln med 12,6 %,
avloppsslam med 4,4 och kalk med 0,8 %. Självfallet måste
alla dessa flöden begränsas. Det största bidraget, som
sannolikt dessutom är billigast att minska, är
handelsgödselmedlen. Miljöavgiftsutredningen har visat att
kostnaden att minska kadmiumtillförseln till svenska åkrar
från handelsgödselmedel till en femtondel, från 3 till 0,2 ton
per år är 23 milj.kr. per år. Jordbrukets kostnad skulle vara
33 milj.kr. och statens intäkt 10 milj.kr. Den här positiva
effekten skulle i sin helhet infinna sig först efter några år när
gödselindustrin byggt ut reningskapaciteten. Under tiden
skulle det dock leda till en minskning av de medel som har
de högsta halterna av kadmium per kg fosfor.
Förslag från folkpartiet liberalerna om att inrätta en
särskild ersättning för frivilliga naturvårdsinsatser i
skogsbruket fick ett visst genomslag i riksdagen under
hösten 1990. Frågan behandlas nu av den skogspolitiska
utredningen. En sådan ersättning, som liknar det ovan
nämnda stödet till åtgärder i odlingslandskapet, skulle öka
mööjligheterna att ge ersättning till skogsbrukare som
frivilligt sparar skyddsvärd skog eller sköter den på ett mer
skonsamt sätt än vad hänsynsreglerna i skogsvårdslagen
kräver. För det ändamålet föreslår vi att 30 milj.kr. anslås
kommande budgetår.
14. Anslagsfrågor
Folkpartiet liberalerna har under en följd av år
förespråkat en högre ambition än regeringen vad gäller de
ekonomiska resurser som satsas på miljövård. Framför allt
har regeringens förslag till anslag för naturvården varit helt
otillräckliga.
Särskilt allvarligt är att så begränsade resurser har ställts
till förfogande för bildande av nya naturreservat. På många
andra områden kan och måste man spara genom att
effektivisera. I det här fallet går inte det. Om en orörd skog
som hotas av avverkning skall kunna bevaras måste ägaren
få ersättning. Det är de pengarna som regeringen nu sparar
på.
Vi vill i detta sammanhang också erinra om att
regeringens satsning på infrastrukturåtgärder för det
närmaste decenniet enligt vår bedömning inte är tillräcklig.
I vår partimotion om trafikens infrastruktur förespråkar vi
en investeringsram för järnvägen på 40 miljarder kronor --
vilket är 10 miljarder kronor mer än regeringen. En sådan
ambitionshöjning skulle ha avsevärd betydelse för miljön.
En högre ram för infrastrukturinvesteringar kan enligt vår
mening finansieras genom försäljning av statliga företag.
Folkpartiet liberalerna föreslår att sammanlagt 200
milj.kr. satsas på miljöförbättrande åtgärder utöver
regeringens förslag:
För naturvårdande insatser:Ytterligare 60 milj.kr. för
bildande av nya naturreservat.30 milj.kr. till en ny
ersättning för frivilliga naturvårdsåtgärder i skogsbruket --
ett ''skogsbrukets NOLA-bidrag''.Ytterligare 20 milj.kr.
till länsstyrelsernas miljövårdsenheter för deras arbete med
naturvårdande insatser. Yrkandet framfördes i vår
naturvårdsmotion.8 milj.kr. ytterligare för vård av
naturreservat som är ett mycket eftersatt område i dag.4
milj.kr. ytterligare för vård av hotade arter.5 milj.kr. för
forskning i naturvårdsbiologi.
För åtgärder mot buller och radon:4 milj.kr. för
utbildning och forskning i fråga om buller.Ytterligare 20
milj.kr. för insatser mot radonproblemen i bostäder.
Yrkandet framfördes i vår radonmotion.
Därutöver föreslås för övriga ändamål:20 milj.kr.
ytterligare för kalkning av ytvatten och åtgärder i försurade
brunnar.15 milj.kr. ytterligare till naturvårdsverket för
utvärdering och utveckling av kalkning av skogsmark och
ytvatten.3 milj.kr. till de ideella
miljövårdsorganisationerna.7 milj.kr. för
kulturmiljöändamål inom landskapsvården.4 milj.kr.
ytterligare för miljöutbildning vid de tekniska högskolorna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en liberal miljöpolitik,
2. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av
de åtgärder som behövs och konsekvenser av dessa för att
utsläppen av kväveoxider till luft skall minska med 50 %
mellan åren 1980 och 1998,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en vidareutveckling av
användandet av ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöskyddskommitténs fortsatta
arbete,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklande av
miljökvalitetsnormer som styrmedel,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om transformation av internationella
konventioner i svensk lagstiftning,
[att riksdagen, med ändring i regeringens förslag,
beslutar införa en särskild lag om
miljökonsekvensbedömningar i enlighet med vad som
anförts i motionen,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om innehållet i
miljökonsekvensbeskrivningar, 1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om krav på
miljökonsekvensbedömningar vid politiska beslut,1]
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljövårdens organisation,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
konkret mål för minskning av klorutsläpp från
massaindustrin och att målet därefter får vara styrande för
de åtgärder som vidtas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att överväga ett system med
överlåtbara utsläppsrätter för klorerade organiska
föreningar,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag som
möjliggör att kväveutsläpp från avloppsreningsverk kan
kvittas mot åtgärder som minskar diffusa kväveutsläpp,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för en samlad
aktionsplan mot buller,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om buller i bostäder,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöinsatser i barnomsorgen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ytterligare miljöinslag i
undervisningen vid de tekniska högskolorna,2]
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
användning av information och kampanjer som styrmedel i
miljöpolitiken,
15. att riksdagen beslutar om införande av miljöavgift på
träskyddsmedel enligt miljöavgiftsutredningens förslag,
16. att riksdagen beslutar om förbud mot metylenklorid,
trikloretylen och perkloretylen i konsumentprodukter från
den 1 januari 1992,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
miljöavgift på perkloretylen,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
miljöavgift på nonylfenoletoxylater,
19. att riksdagen hos regeringen begär utredning och
förslag om en återvinningslag och andra förpacknings- och
avfallsfrågor,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principbeslut om miljörelaterade
landningsavgifter för inrikes- och utrikesflyg,3]
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en höjning av
bilskrotningspremien till 4 000 kr.,
[att riksdagen beslutar om en i förhållande till
propositionens förslag ökad differentiering av
bensinskatten till 50 öre mellan blyad och oblyad
bensin,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en informationskampanj om
miljöanpassad biltrafik,3]
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kostnadseffektiv kvävereduktion
i jordbruket,
22. att riksdagen beslutar införa miljöavgift på kadmium
i handelsgödsel i enlighet med miljöavgiftsutredningens
förslag,
[att riksdagen till Utbildning för tekniska yrken för
budgetåret 1991/92 anvisar 4 milj.kr. utöver vad regeringen
föreslagit eller således 1 456 587 000 kr.,2]
[att riksdagen för budgetåret 1991/92 till forskning,
teknisk utveckling och utbildning om buller anslår 4 milj.kr.
i enlighet med vad i motionen anförts,2]
23. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 60 milj.kr.
utöver regeringens förslag för bildande av naturreservat --
mark för naturvård,
24. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 15 milj.kr.
till Statens naturvårdsverk för utvärdering och utveckling av
skogskalkning,
25. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 20 milj.kr.
utöver vad regeringen föreslagit till kalkning av sjöar,
26. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 30 milj.kr.
för ett bidrag till frivilliga naturvårdsåtgärder i skogsbruket,
27. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 8 milj.kr.
utöver regeringens förslag för vård av naturreservat,
28. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 4 milj.kr.
utöver regeringens förslag för vård av hotade arter,
29. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 5 milj.kr.
för naturvårdsbiologisk forskning,
30. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 3 milj.kr.
till de ideella miljöorganisationerna,
31. att riksdagen för budgetåret 1991/92 anslår 7 milj.kr.
för kulturmiljöändamål inom landskapsvården i enlighet
med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 11 mars 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Sören Norrby (fp)
1 1990/91:Bo32
2 1990/91:Ub88
3 1990/91:T77
4 1990/91:Sk55