med anledning av prop. 1990/91:4 Ändring i rennäringslagen (1971:437), m.m.
Renskötsel i Sverige bedrivs i stort sett i hela
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt
delar av Kopparbergs och Västernorrlands län.
Bruttoarealen av de svenska samernas
renbetesmarker uppgår till ca 165 000 km2,
varav ungefär 12 000 km2 ligger i Norge. När
bruttoarealen reducerats med vattenområden,
högfjällsimpediment samt bebyggd och odlad mark
återstår en nettoareal om ca 137 000 km2.
I Sverige regleras rennäringen i
rennäringslagen. I propositionen föreslås nu en rad
förändringar, vars konsekvenser synes svåra att
överblicka samtidigt som andra väsentliga områden
utelämnas, t.ex. ett sameting.
Helt generellt vill jag instämma i vad som
framgår av lagrådets yttrande vad gäller samernas
rätt till fastighet och en på urminneshävd grundad
bruksrätt. Jag vill också erinra om skrivelsen från
Samernas Nationalråd, där man vänt sig mot
lagförslagets utgångspunkt när det gäller samernas
jakt- och fiskerätt och efterlyst en närmare
belysning av skogssamernas rättsliga ställning.
Härjedalens kommun påpekar i sitt remissvar att
även s.k. fjällbönder bör åtnjuta samhällets skydd.
Fjällboendet, anser man, kan inte tillmätas sådan
negativ inverkan på rennäringen som motiverar
tidigare gjorda ingrepp och framtida
inskränkningar.
Frågeställningar kring rennäringens utövande är
komplicerade. Jag vill här särskilt beröra en del,
nämligen jakten.
Jakten har en utomordentligt stor
betydelse för befolkningen inom de ifrågavarande
områdena och då inte minst för den verkliga
glesbygdsbefolkningen. Flera statliga utredningar
visar också på jaktens betydelse som rekreation för
människor ifrån olika samhällsskikt. Dessutom vet
vi att många av dem som bor i de små tätorterna
ovan odlingsgränsen har valt att flytta dit eller att
stanna kvar tack vare tillgången på jakt och fiske på
fritid. Idag är jakt- och fiskerätten i princip
obegränsad för medlemmar i samebyn men
rättigheterna gäller vid sidan av markägarens fiske-
och jakträtt. Med andra ord innebär detta en
begränsning i markägarens äganderätt. Här finns
orsak till konflikter.
Renskötselområdet. Enligt lagförslaget
får renskötsel bedrivas hela året (året-runt-
markerna) i Norrbottens och Västerbottens
lappmarker; dels ovanför odlingsgränsen, dels
nedanför denna gräns på mark som tillhör staten
och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder
bedrivs under våren, sommaren eller hösten, och
dels den 1 oktober--30 april (vinterbetesmarkerna)
osv.
I Västerbotten har bl.a. länsstyrelsen tolkat
rennäringslagen så att renskötsel är tillåten året
runt på all statens mark inom hela landskapet
Lappland. Så kan också förslaget i propositionen
tolkas.
Det föreligger kraftiga invändningar mot
förslaget. Statens mark nedom odlingsgränsen
ligger inte i ett samlat område. Marken är tvärtom
ofta insprängd i annan mark. Inom t.ex. Lycksele
kommun, som totalt omfattar ca 5 600 km2,
utgör statens mark ca 30 %. Övrig mark ägs av
enskilda eller bolag. Statens mark och övrig mark
ligger väl blandad.
Rent praktiskt synes det omöjligt att bedriva
renskötsel med kravet att renarna enbart skall
befinna sig på statens mark. Det kommer att
innebära krav på omfattande stängsel.
Rennäringen är miljövänlig och bör kunna
sambruka marken i samverkan med andra
markanvändare. Det förslag som nu läggs fram har
dock inte grundats på överläggningar med andra
berörda och konsekvenserna av detta är
uppenbara. Tendenser till ökade konflikter och
spänningar mellan rennäringsidkare och markägare
har under senare år uppträtt. Men här borde sakliga
överläggningar kunna bilägga tvister, vars orsaker
hänförs till ökade skador på grödor och
skogsplanteringar samt renförekomster utanför
renbetesfjällen under icke tillåten tid -- maj--
september. Samtidigt betyder rennäringen
tillsammans med ett aktivt skogsbruk mycket för
sysselsättningen i glesbygdsområden i Norrlands
inland. Näringarna behöver varandra för att
bygden skall kunna upprätthålla den infrastruktur
som behövs för att bevara och utveckla samhällena.
Den ökade renstammen innebär påfrestningar
för både den bofasta befolkningen och för
rennäringsidkaren. För högt rental drabbar på lång
sikt samebyn genom överbetning. Det krävs en
tillförlitlig och aktuell betesinvestering för att ange
hur många renar betet tillåter. Någon form av
renkonto där renägaren på samma sätt som gäller
skogskonto skulle kunna minska sina hjordar och få
pengar undanlagda för en längre period.
Det är av stor betydelse för samhället att de
renskötande samernas ställning och trygghet i sin
näringsutövning säkerställs men avvägningen
mellan rennäringens markanvändning och flera
andra intressegruppers, bl.a. berörda markägare,
måste noggrant uppfyllas. Målsättningarna bör
vara att relationerna mellan berörda grupper
närmas och inte fjärmas. Respekten för samernas
egna kulturtraditioner och möjligheten att fullfölja
gammal sedvänja kräver särskilda insatser från det
svenska samhällets sida men en lagändring som
skärper motsättningar mellan bofast befolkning och
samer gagnar inte sitt syfte.
Föreliggande proposition har inte tagit särskild
hänsyn till de samlade insatser som behövs för att
behandla adekvata frågor som t.ex. sameting,
minoritetsskydd, m.fl. insatser. Ett mer
genomarbetat förslag bör därför föreläggas
riksdagen, när de berörda frågorna ytterligare
fördjupats.