med anledning av prop. 1990/91:90 En god livsmiljö
Naturvården
Bevara den biologiska mångfalden
Målet för naturvårdspolitiken är att säkerställa den
biologiska mångfalden och den genetiska variationen.
Växtoch djursamhällen skall bevaras så att naturligt
förekommande växt- och djurarter ges förutsättning att
fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga
bestånd.
Ytterst är naturvård att slå vakt om förutsättningarna för
liv på jorden. Människan och hennes samhälle är beroende
av det globala ekosystemet, som producerar rent vatten,
syre och föda.
För att uppnå målen måste vi gå två vägar. Dels måste
naturvårdshänsynen öka i alla verksamheter som påverkar
naturen, dels måste stora arealer skyddas från mänsklig
verksamhet. För dessa ändamål behövs både förändrad
naturvårdslagstiftning och ökade anslag.
Ekologisk grundsyn i naturvårdslagen
En utredning med uppgift att utföra en samlad översyn
av naturvårdslagstiftningen har nyligen genomförts. Kritik
har riktats mot att översynen i huvudsak kom att bli
lagteknisk. Vänsterpartiet instämmer i den kritiken och
anser därför att en ny utredning måste genomföras med det
uttalade syftet att tydligare basera lagen på en ekologisk
grundsyn.
Utredningen bör även ha till uppgift att tydliggöra den
ekologiska grundsynen i skogsvårdslagen och skötsellagen
och genomföra den anknytning till naturresurslagen av
dessa lagar som diskuterades redan vid naturresurslagens
tillkomst. Det kan lämpligen ske genom att
portalparagraferna i dessa lagar utformas så att de slår vakt
om skogen och jordbruksmarken som mångsidiga resurser.
I skötsellagarna är utgångspunkten nu i första hand att
marken är en produktionsresurs.
Naturresurslagen har hittills i praktiken visat sig vara
svag. Det fortsatta utredningsarbetet måste leda till att
lagen blir ett skarpare instrument.
I avvaktan på denna utredning föreslår vänsterpartiet
vissa tillägg utöver de som regeringen föreslår i sin
miljöpolitiska proposition.
Biotopskydd
Regeringens förslag om möjlighet till ett generellt
biotopskydd är i princip bra. För att skyddet skall bli ett
effektivt redskap för naturvården krävs dock att
bestämmelserna kan tillämpas med måttliga arbetsinsatser
från länsstyrelsernas sida. Om biotopskyddet innebär att
varje enskilt objekt skall avgränsas och ersättningsfrågor
regleras gentemot markägarna kommer biotopskyddet i
praktiken att bli nästan lika tungarbetat som inrättande av
naturreservat, och de arbetsinsatser som krävs kommer att
bli orimligt stora i relation till de små områden som omfattas
av skyddet.
Vi föreslår att reglerna för biotopskyddet utformas på så
sätt att de ger möjlighet för länsstyrelserna att genom
generella regler skydda smärre områden av viss marktyp
inom länet eller delar av länet. Biotopskyddet skall anses
falla inom ramen för den naturvård markägaren är skyldig
att ta och därför normalt inte innebära rätt till
intrångsersättning för markägaren. För att en sådan
utformning av reglerna skall bli möjlig krävs sannolikt en
förändring av ersättningsreglerna enligt PBL i enlighet med
vad vi föreslår nedan.
Vi föreslår också att huvudansvaret för att genomföra
skyddet av skogliga biotoper läggs på länsstyrelserna och
inte på sektorsmyndigheten.
Miljövårdsenheterna på länsstyrelserna har en renodlad
roll i naturskyddsarbetet, därför bör ansvaret ligga där.
Skogsvårdsstyrelserna får viktiga uppgifter när det gäller
markägarförhandlingar m m.
Markägares rätt till ersättning
I samband med beslut om plan- och bygglagen ändrades
reglerna för markägares rätt till ersättning vid intrång.
Bedömningen av vad som skall anses vara avsevärt
försvårande av pågående markanvändning skall numera
relateras till ''berörd del'' av brukningsenheten (normalt
fastigheten), inte som tidigare till hela enheten. Denna
förändring har inneburit kraftigt försämrade möjligheter för
naturvården att skydda små värdefulla biotoper med stöd
av 20 NVL (om samrådsskyldighet) eller enligt 21 SVL (om
naturvårdshänsyn).
I propositionen förklarar sig regeringen inte beredd att
ändra dess principer för ersättning till markägare. Man
hävdar att reglerna övervägts noga i samband med
tillkomsten av NRL och PBL. Detta är felaktigt.
Förändringen tillkom genom uppgörelse mellan
centerpartiet och socialdemokraterna i
utskottsbehandlingen, och dess konsekvenser för
naturvården hade inte på något sätt undersökts eller
diskuterats innan beslutet fattades.
Vi föreslår att reglerna om intrångsersättning till
markägare ändras på så sätt att bedömningen av vad som
skall anses utgöra avsevärt försvårande av pågående
markanvändning relateras till hela brukningsenheten, ej till
berörd del.
En sådan generell regel kan få negativa effekter för
mindre enskilda markägare. Det måste skapas ökade
möjligheter för naturvårdsmyndigheterna att erbjuda
bytesarealer, exempelvis genom att Domänverkets mark
görs tillgänglig för sådana ändamål.
Förändra 4 § i lagen om skötsel av jordbruksmark
I samband med riksdagens beslut om ny
livsmedelspolitik 1990, beslutades att brukningsplikten
enligt lagen om skötsel av jordbruksmark skulle ersättas
med en anmälningsplikt. Marken får tas ur bruk 8 månader
efter anmälan till länsstyrelsen. I lagen sägs att om marken
har ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten så
behövs ingen anmälan. Men om avsikten är att garantera
naturvårdshänsyn, så är det kanske just marken med liten
betydelse produktionsmässigt som är mest värdefull.
Regeringen bör därför få i uppdrag att återkomma med
förslag till formulering, som bättre uttrycker den höga
naturvårdsambitionen.
Våtmarker och markavvattning
Våtmarkerna är naturliga reningsverk. De fungerar som
fällor för närsalter och minskar därmed läckaget av
näringsämnen till hav och sjöar. Undersökningar visar att
återskapande av våtmarker är ett mycket effektivt sätt att
förbättra vattenmiljön. Det är dessutom billigare än många
andra artificiella reningsanläggningar.
Den växande insikten om de problem som utsläpp av s k
växthusgaser skapar har lett till ökat intresse för
våtmarkernas betydelse som kolförråd. Nedbrytningen av
organiskt material går långsamt i våtmarker, därför lagras
stora mängder kol där. Vid utdikning och torvbrytning
frigörs dessa stora förråd och förstärker därmed den icke
önskade ''växthuseffekten''.
Förbud mot markavvattning
Sedan några år föreligger tillståndsplikt för
markavvattning. Reglerna har dock inte nämnvärt bromsat
den pågående torrläggningen av skogslandskapet i delar av
södra Sverige, även om enstaka särskilt skyddsvärda
våtmarker kunnat skyddas. Orsaken till att regeln fått
begränsad effekt är resurs- och kunskapsbrist hos
länsstyrelserna. Man anser sig i flertalet fall inte kunna
redovisa sådana naturvärden hos de våtmarker som hotas
av dikning att man kan avslå ansökan.
Ett särskilt problem är den så kallade skyddsdikningen,
som utgör en allt större del av markavvattningen inom
skogsbruket. Gränsdragningen mellan skyddsdikning och
markavvattning är i praktiken mycket svår eller omöjlig.
Regeringen har föreslagit att skyddsdikning skall beläggas
med anmälningsplikt.
Skogstillväxten överstiger idag kraftigt den årliga
avverkningen. För att på lång sikt säkra tillgången på virke
i södra Sverige är det långt viktigare att stoppa försurningen
av skogsmarken än att vinna ny mark för skogsproduktion
genom dikning och andra åtgärder.
Det finns helt enkelt inga skäl att fortsätta torrlägga
marker, vare sig för jordbruks- eller skogsbruksproduktion.
Regeringens förslag, att regeringen skall ges möjlighet
att förbjuda markavvattning i delar av landet är därför
onödigt defensivt. Det kommer att medföra att den skadliga
torrläggningen av landskapet kommer att fortgå åtminstone
ytterligare något eller några år.
Vi föreslår att ett generellt förbud mot markavvattning
införs i hela landet. I vissa delar av landet, främst i norr, kan
förbudet vara kopplat till möjlighet till dispens. Dispens
skall kunna ges av länsstyrelsen om sökanden kan visa att
markavvattningen inte medför oacceptabla
naturvårdskonsekvenser.
För att ett dikningsskydd skall bli effektivt och inte
orsaka orimliga övervaknings- och kontrollproblem måste
så kallad skyddsdikning likställas med markavvattning.
Anläggningsstöd för våtmarker
Inom ramen för 1990 års livsmedelspolitiska beslut
anslogs ett rambelopp på 400 000 000 kr för anläggande av
energiskog, lövskog och våtmarker. Preliminära
bedömningar tyder på att beloppet till största delen
kommer att användas för skogsplantering. Med tanke på
den stora betydelse återskapandet av våtmarker har både ur
naturvårdssynpunkt och för att förhindra
näringsämnesläckage till hav och sjöar, måste rambeloppet
för anläggningsstödet höjas. Dessa utökade medel skall
specialdestineras till anläggande av våtmarker. Vi föreslår
att 20 000 000 kr anslås för detta ändamål budgetåret
1991/92.
Ökat skydd för naturområden
Det finns ett stort uppdämt behov av att skydda
naturområden redovisat bland annat i naturvårdsverkets
aktionsplan Natur --90. Samstämmiga fakta visar, att de
åtgärder som hittills vidtagits varit helt otillräckliga. Mellan
5 och 10 procent av Sveriges växt- och djurarter är idag
hotade i den meningen att deras överlevnad på sikt inte är
säkrad. Arbetet med att skydda natur har avstannat på
senare år. För närvarande avslutas inte mer än omkring ett
reservatsärende per län och år. Detta är en mycket oroande
utveckling.
Det största hindret för att uppfylla målen för
naturvårdspolitiken för närvarande är brist på resurser, dels
i form av personal vid länsstyrelsernas naturvårdsenheter,
dels i form av medel för skydd och vård av naturområden
samt för skydd av hotade arter.
För att snabbt få naturvårdsarbetet på fötter och rädda
arter och miljöer som annars inom kort oåterkalleligt
kommer att vara förlorade, krävs ökade resurser för
inrättande och vård av nationalparker och naturreservat.
Ökade resurser för säkerställande
För större delen av landet finns idag genom
landsomfattande och regionala naturvårdsinventeringar
god kännedom om skyddsvärda områden av olika slag. Ett
stort antal mycket angelägna skyddsobjekt är väl
definierade och ''står på kö''. Många reservatsärenden
ligger dessutom oavslutade på länsstyrelserna i brist på
resurser. Det stora avtal om inköp av skyddsvärda
urskogsområden som naturvårdsverket träffade 1989 tar
alltjämt en stor del av det mycket knappa anslaget för
markförvärv i anspråk.
Denna situation är mycket olycklig för naturvården.
Många områden hinner skadas eller förstöras innan de blir
aktuella för reservatsbildning. För länsstyrelsernas
naturvårdsenheter är det demoraliserande att efter
årtionden av inventerande och planering knappast få några
resurser alls för att genomföra planerna.
Vi föreslår att ett engångsanslag om 100 miljoner kronor
beviljas för att avsluta naturvårdsverkets urskogsinköp och
andra eftersläpande reservatsärenden. Därutöver bör
anslaget för inköp av mark för naturvård för 1991/92 höjas
till den nivå naturvårdsverket äskat, det vill säga 140
miljoner.
Skydd av hotade arter
Regeringen förslår en välkommen höjning av anslaget
för åtgärder till skydd för hotade arter. Vänsterpartiet har
under flera år begärt ökade resurser för detta viktiga arbete.
Det finns ett uppdämt behov med tanke på den tidigare
alltför knappa resurstilldelningen. Vänsterpartiet föreslår
därför att för ändamålet anvisas 10 000 000 kr eller 2 100 000
kr utöver vad regeringen föreslår.
Upprätta en nationell naturvårdsstrategi
Regeringen föreslår att naturvårdsverket i samråd med
sektorsmyndigheterna skall utarbeta ''ett systematiskt
underlag med mätbara kvalitetsmål för naturvårdsarbetet''.
Det får väl ses som en del i den nya given att inom den
gemensamma sektorn efterlikna det privata näringslivet.
Risken är uppenbar att tid, pengar och personal läggs ner
på ännu mer utredningar och sammanträden utan att
naturvården förbättras. På naturvården måste man ha en
holistisk syn, att bryta ner ambitionen i kvantitativt
fastlagda delmål förefaller ogörligt.
Vänsterpartiet anser att den uttalade ambitionen i stället
skall vara att upprätta en nationell naturvårdsstrategi. Den
skall fungera som underlag för arbetet med att skydda
hotade arter, unika naturområden och naturområden som
representerar olika naturtyper. I arbetet ingår att rangordna
skyddsinsatserna och göra en plan för genomförandet.
Ökat stöd till kommunerna
Stödet till kommunerna från centrala myndigheter måste
ökas. Naturvårdsverket, som har huvudansvaret för
naturvården måste ta ett särskilt stort ansvar. Insatser när
det gäller utbildning, information och rådgivning till
kommunerna måste ökas. Den ekologiska kompetensen
hos kommunerna måste stärkas. I de översiktsplaner som
hittills framställts i kommunerna har behovet av skydd för
känsliga naturområden och små biotoper inte tillräckligt
beaktats.
Utred den kommunala naturvården
Regeringen bör låta genomföra en utredning om den
ekologiska kompetensen och det naturvårdsinriktade
arbetets omfattning på olika områden (skolans, miljö- och
hälsoskyddets, planfrågor m.m.) hos kommunerna. En
sådan utvärdering skall ligga till grund för överväganden om
eventuella ytterligare insatser för att stödja och utveckla
den ekologiska kompetensen hos kommunerna.
Resursförstärkningar
Både hos länsstyrelserna och hos kommunerna behövs
omfattande förstärkningar för att klara de stora behoven.
Vänsterpartiet föreslår att 15 000 000 kr motsvarande 50 nya
tjänster för naturvårdsinriktat arbete anvisas och fördelas
till länsstyrelserna.
Landskapsvård
I en särskild motion behandlas behovet av samordning
när det gäller bevarandefrågor. En rad olika redskap har
utvecklats när det gäller bevarandefrågor (NOLA, KOLA,
NYLA....) Många olika myndigheter är inblandade i
hanteringen. Det behövs en samordning av såväl anslagen
som handläggningen.
Det är dock enligt vänsterpartiets mening en tydlig
skillnad mellan de ovan uppräknade anslagen och den
ersättning för landskapsvård som riksdagen beslutade om i
samband med det livsmedelspolitiska beslutet. NOLA-
ersättningen har ett mer strikt naturvårdande syfte. Den
nya landskapsvårdande ersättningen är bredare och har som
syfte att ersätta jordbruksföretag för den tjänst,
landskapsvård, de utför åt samhället. Stödet måste ges en
mer generell utformning. Det bör omformas till ett
arealbaserat inkomststöd som konstrueras så att det går till
vallarealer i kombination med djurhållning. I en särskild
motion om jordbruket och miljön utvecklas förslaget
ytterligare. En sådan konstruktion förutsätter ett högre
belopp. Vänsterpartiet yrkar att riksdagen anvisar 500 000
000 kr., (300 000 000 kr. utöver vad regeringen föreslår) till
landskapsvård.
Skydd för fjällnära skog
I ett internationellt perspektiv är skyddet av fjällnära
skog en av de just nu mest angelägna uppgifterna på
naturvårdens område. Det sätt på vilket frågan hanteras
kan knappast bidra till att höja Sveriges anseende i den
internationella naturvårdsopinionens ögon. Sverige måste
ta sitt ansvar för den del av världens naturarv som ligger
inom landets gränser och ge de fjällnära skogarna ett
verkningsfullt skydd. Den skogspolitiska kommittén måste
få direktiv om att lämna förslag till långsiktig skoglig politik
i dessa områden. Medan kommittén arbetar måste generellt
förbud för avverkning på orörd statlig mark ovan den
tidigare odlingsgränsen råda, med dispensmöjlighet efter
naturvärdesinventeringar. Även på icke statlig mark måste
stor restriktivitet råda.
Naturskydd på statligt ägd mark
Staten äger och Domänverket förvaltar stora
skogsarealer. Enligt sina instruktioner skall Domänverket
driva skogsbruk på samma villkor som andra markägare.
Något utrymme för extra stor naturvårdshänsyn på statligt
ägd skogsmark ges inte. Tvärtom så föreslår nu regeringen
i sin tillväxtproposition att ökade vinstkrav skall ställas på
Domänverket. Om samhället vill freda statligt ägd mark
som naturreservat gäller samma regler för
intrångsersättning som för privatägd mark. Staten måste
alltså använda de knappa anslagen för inköp av mark till att
köpa mark av sig själv. Vänsterpartiet föreslår att
reservatsbildning på statlig mark skall kunna ske genom att
marken överförs från domänfonden till naturvårdsfonden
utan krav på ersättning.
Nej till främmande trädslag
Ytterligare plantering av contorta-tall bör inte tillåtas
och ett generellt förbud för införande av främmande
trädslag bör införas. Dispens kan beviljas efter noggranna
och allsidiga miljökonsekvensanalyser.
Förbud mot vattenskotrar
Vattenskotrar, s k jet-skis, är nöjesfordon som blir allt
populärare. Höga hastigheter och buller gör att dessa
fordon orsakar stor skada på djurliv och vattenmiljö.
Visserligen är det en inskränkning av friheten att förbjuda
dem, men de orsakar så stora problem att de måste anses
oacceptabla.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ny översyn av
naturvårdslagstiftningen i syfte att tydliggöra en ekologisk
grundsyn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regler för biotopskydd bör
utformas så att de ger möjlighet för länsstyrelserna att
genom generella regler skydda områden i enlighet med vad
som i motionen anförs,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ansvaret för skydd av skogliga
biotoper bör ligga på länsstyrelserna,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att begreppet ''avsevärt
försvårande av pågående markanvändning'' skall relateras
till hela brukningsenheten och ej till ''berörd del'',1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att reglerna för
intrångsersättning till markägare skall ändras så att vad som
skall anses som avsevärt försvårande av pågående
markanvändning relateras till hela brukningsenheten, ej till
berörd del,1]
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny
formulering av 4 § lagen om skötsel av jordbruksmark, så
att större hänsyn till naturvården garanteras,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om generellt
förbud mot markavvattning med dispensmöjlighet i enlighet
med vad som i motionen anförs,
6. att riksdagen till anläggande av våtmarker för
budgetåret 1991/92 anvisar 20 000 000 kr. på nytt anslag,
7. att riksdagen till investeringar inom miljöområdet för
budgetåret 1991/92 anvisar 140 000 000 kr. eller 60 000 000
kr. utöver vad regeringen föreslagit,
8. att riksdagen till investeringar inom miljöområdet
anvisar 100 000 000 kr. som ett engångsanslag,
9. att riksdagen till skydd av hotade arter för budgetåret
1991/92 anvisar 10 000 000 kr., alltså 2 100 000 kr. utöver vad
regeringen föreslagit,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nödvändigheten av att upprätta
en nationell naturvårdsstrategi,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om stöd till utvecklande av den
ekologiska kompetensen i kommunerna,
12. att riksdagen hos regeringen begär att
naturvårdsverket får i uppdrag att genomföra en
utvärdering av det naturvårdsinriktade arbetet på
kommunal nivå, i enlighet med vad som i motionen anförs,
13. att riksdagen till naturvårdsinriktad verksamhet för
budgetåret 1991/92 anvisar 15 000 000 kr. att fördelas till
länsstyrelserna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skydd av fjällnära skogar,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överförande av mark från
domänfonden till naturvårdsfonden,2]
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot användande av
främmande trädslag,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förbud mot användande av
vattenskotrar, s.k. jet-skis.
Stockholm den 11 mars 1991
Annika Åhnberg (v)
Alexander Chrisopoulos (v)
Viola Claesson (v)
Bengt Hurtig (v)
Rolf L Nilson (v)
Jan-Olof Ragnarsson (v)
Jan Strömdahl (v)