En av de viktigaste uppgifterna för 1990-talets
ekonomiska politik blir att gallra i den ymniga flora av
subventioner som har vuxit fram under senare decennier.
Inför detta arbete vill vi efter tysk förebild föreslå en
kartläggning och analys av de statliga subventionerna.
I förbundsrepubliken Tyskland finns sedan länge en
skyldighet (enligt § 12 Stabilitäts- und Wachstumsgesetz) för
förbundsregeringen att vartannat år inför förbundsdagen
presentera en s.k. Subventionsbericht. Häri förtecknas alla
skattelättnader (Steuerbegünstigungen) och bidrag
(Finanzhilfen) som införts för att främja olika syften.
Redovisningen visar hur kostnaderna för de olika
subventionerna utvecklas från år till år, vilka mål de har,
vilka tidsfrister som gäller och vilka resultat som hittills har
uppnåtts. För många subventioner deklarerar
förbundsregeringen också en plan för hur avvecklingen ska
gå till eller hur stödet i framtiden ska utformas
(Überlegungen für die künftige Gestaltung).
I anslutning till denna katalog redovisar
förbundsregeringen i varje rapport också vissa allmänna
riktlinjer för subventionspolitiken. Här skisseras bl.a.
kriterier för hur effektiviteten i olika subventioner ska
kunna utvärderas och strategier för avvecklingen av
ineffektiva åtgärder.
Att döma av den senaste rapporten (Deutscher
Bundestag, 11. Wahlperiode (1989), Dr. 5116) har vissa
framgångar nåtts i dessa ansträngningar. Skattelättnaderna
har sedan 1970 minskat från 7,4 procent av skatteintäkterna
till 6,4 procent. De utbetalade subventionernas andel av
statsutgifterna har minskat från 8,9 procent år 1970 till 4,7
procent år 1990, och den totala subventionskvoten (dvs
skattelättnadernas och subventionernas samlade andel av
BNP) har under samma period minskat från 2,1 till 1,3
procent.
En OECD-statistik som redovisas i samma källa tyder på
att Sverige är ett av de länder i Europa som har den högsta
subventionskvoten, 5,7 procent av BNP för år 1987. Vi tror
att en kartläggning och analys motsvarande den tyska skulle
vara av värde för kommande ansträngningar att sanera de
svenska statsfinanserna. Det arbete som redan utförts på
olika håll (RRV, OECD, EG) bör ge ett visst underlag, men
mycket återstår att uträtta. Vi föreslår att regeringen får
överväga på vilket sätt och i vilka former som en svensk
subventionsrapport lämpligen bör utarbetas och hur
subventionsbegreppet i detta sammanhang bör avgränsas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär en redovisning och
analys av de statliga subventionerna.
Stockholm den 25 januari 1991
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)