Posten har ett oomtvistat ansvar för att upprätthålla en
rikstäckande service. Samtidigt brottas posten med
strukturella ekonomiska problem som hänger samman med
detta ansvar. Kontorsnätet måste vara väl utbyggt över hela
landet och lantbrevbärarservicen måste fungera i princip till
alla hushåll oavsett var människor väljer att bosätta sig. Sett
i ett internationellt perspektiv har Sverige en unikt bra
service på det här området. Men det säger sig självt att
postens glesbygdsservice sett ur ett snävt
företagsekonomiskt perspektiv aldrig kan bli lönsam.
För att slippa använda skattesubsidier till att klara det
regionala ansvaret har postgirots inkomster och postens
service på bankområdet varit av stort värde. Emellertid
visar den debatt som förevarit under hösten 1990 och de
förhandlingar som ägt rum mellan posten och andra banker
att postens bankverksamhet inte längre är så självklar.
Visserligen finns det nu ett samarbetsavtal med
sparbankerna och sedan helt nyligen ett med nordbanken,
men dess karaktär av icke exklusivitet och ''förlängd
kassadisk'' gör att konkurrensmöjligheterna för posten
knappast torde ha stärkts. Fortfarande lägger banklagens
regler om kreditgivning hinder i vägen för att posten ska
kunna fungera på annat sätt än genom att förmedla
banktransaktioner.
Som nämns i årets finansplan finns det ett tryck från vissa
myndigheter att använda bankgirot för sina betalningar. Så
sker redan i vissa fall. Till exempel kan vi som kunder till
televerket välja om vi vill betala teleräkningen via postgiro
eller bankgiro. Det s.k. monopolet för posten på statliga
betalningar har således i praktiken redan upphört. Posten
och postgirot är alltså konkurrensutsatta också på denna del
av penningmarknaden.
Precis som en väl fungerande bankservice är viktig för
postens ekonomi är naturligtvis de statliga betalningarna
viktiga för ekonomin och därmed möjligheten att fullfölja
det regionalpolitiska ansvaret.
Önskan att öka valfriheten vad gäller förmedlingen av
vissa statliga betalningar bör därför inte bringas i konflikt
med önskan att bevara posten inklusive postgirodelen som
ett icke skattesubventionerat affärsverk.
Det skulle inte bara vara opraktiskt och orationellt utan
också samhällsekonomiskt tvivelaktigt att via andra
samhälleliga transfereringar försörja alla delar av Sverige
med rimlig postservice.
Ett sätt att öka postens möjligheter att agera på
penningmarknaden på ett med andra aktörer likvärdigt sätt
och därigenom också klara sina regionalpolitiska mål vore
att pröva möjligheten att ändra lagstiftningen så att posten
i framtiden får möjlighet att bedriva egen bankverksamhet.
Hemställan
Med hänvisning till ovan anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om postens möjligheter att agera på
penningmarknaden.
Stockholm den 25 januari 1991
Ines Uusmann (s)
Sture Thun (s)
Sverre Palm (s)
Leo Persson (s)