Regeringen föranstaltade under l980-talet om en
utredning rörande den framtida förvaltningen av de s.k.
kronoholmarna. Utredningen koncentrerades på frågan om
staten skulle behålla äganderätten till dessa.
Undersökningen kunde påvisa att det i vissa fall förelåg
sådana skäl medan det i andra fall numera saknades
hållbara skäl för att staten skulle äga alla dessa holmar.
Kronoholmarna är inte en entydig grupp av öar och skär.
Somliga är helt obebodda och har utnyttjats av den lokala
befolkningen för stöd åt jordbruk på land, för stöd åt
kustfisket m.m. Andra åter är belägna i yttre havsbandet
och saknar värde för en ägare då de inte kan utnyttjas för
någon ekonomisk verksamhet. Ytterligare andra är tätt
bebyggda av hus som tillkommit av skilda skäl.
Ett typiskt exempel på den sistnämnda kategorin är
Käringön väster om Orust. Ön är tätt bebyggd med cirka
220 hus. Bebyggelsen tillkom ursprungligen av i huvudsak
tre grunder. Dels bosatte sig fiskare och deras besättningar
där, dels sysslade andra med handel med fisk och beredning
av fisk. Sist men inte minst byggde fyrbetjäningen på
Måseskär i många fall sina permanenta hem på Käringön.
Ingen av dessa kategorier bebyggare finns kvar på ön.
Ett begränsat kustfiske bedrivs av några båtlag men ön är
numera främst boplats för ett antal åretruntboende äldre
människor med sina rötter på ön. Vidare finns ett stort antal
fritidsboende.
Husägarna besitter sina hus utan kontraktuellt
förhållande till staten såvitt gäller markutnyttjande. Husens
sanitära förhållanden har skötts i samverkan med Orust
kommun. Uppenbarligen saknas varje statligt intresse i att
äga Käringön liksom såvitt gäller många andra
kronoholmar.
Det finns goda skäl att anta att den statliga förvaltningen
av kronoholmarna kostar stora pengar utan minsta nytta för
staten. Tvärtom synes statens inblandning i förvaltningen ha
lett till omfattande motsättningar mellan staten och
husägare avseende främst domänverkets åtgärder sedan
verket övertagit förvaltningen av holmarna och öarna.
Helt uppenbart saknas skäl att behålla den statliga
inblandningen i förvaltningen av de flesta bebodda
kronoholmarna. Regeringen bör därför vidta åtgärder för
att överföra förvaltningen av de bebodda kronoholmarna
till dem som bebor dessa. Skulle t.ex. säkerhetsskäl utgöra
grund för ett statligt ägande och ansvar för förvaltningen
skall detta preciseras såsom ett undantag från
huvudprincipen.
Riksdagen uttalade att domänverket skulle genomföra
sin förvaltning på affärsmässiga grunder. Detta har lett till
att domänverket, genom utnyttjande av ''marknadsvärdet'',
förutskickat till de boende att dessa kommer att åläggas att
betala för den mark de utnyttjat utan kostnad under
hundratals år och betala arrende eller avgäld i relation till
detta ''marknadsvärde''. Samtidigt görs ansträngningar av
kommuner och myndigheter att hålla ''marknadsvärden'' i
skärgården nere för att därmed möjliggöra för många att bo
året runt på skärgårdens öar. Detta i omsorg kanske främst
om de många gamla och åldrande öbor som önskar stanna
kvar på sina boplatser livet ut.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till försäljning till
husägarna på förmånliga villkor av de kronoholmar som är
bebodda och som inte utgör ett viktigt intresse för statligt
ägande,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utfärdandet av sådana instruktioner
till domänverket att dess förvaltning av kronoholmarna inte
leder till försämrade ekonomiska villkor för husägarna på
kronoholmarna.1]