Under många pr har det i moderata motioner föreslagits
förenklingar och förbättringar i det statliga
betalningssystemet. Detta förslag har regelmässigt avvisats
av riksdagsmajoriteten, men i efterhand har ändå vissa steg
tagits i moderniserade riktning.
Som motiv för att avslå de moderata motionskraven har
ibland hänvisats till pågående översyns- och
utvecklingsarbete inom riksrevisionsverket (RRV). Denna
myndighet överlämnade hösten 1988 till regeringen en
promemoria angående det statliga betalningssystemet. Däri
redovisades en teknisk omläggning, som möjliggjorde en
bättre kassahållning. Vidare belystes frågan hur
ersättningen till postgirot för förmedlingen av statliga
betalningar skulle utformas. Slutligen diskuterades en ökad
medverkan av bankerna och bankgirocentralen i denna
verksamhet.
Betalningarna till och från staten omfattar mycket stora
belopp -- över 2.200 miljarder kronor per år. De statliga
myndigheterna är därvid i princip skyldiga att använda
postgirot eller riksbanken. Postgirot svarar för något mer än
hälften av det nämnda beloppet och en helt dominerande
del av antalet transaktioner.
Enligt RRV fungerar det nuvarande systemet mindre
bra. Det fyller inte moderna kassahållningskrav, samtidigt
som servicen till både myndigheter och allmänhet företer
brister. Dessa svagheter sammanhänger med att postverket
för sin verksamhet ansetts behöva förräntningen av den s.k.
float som uppkommer genom att in- och utbetalningarna
ligger kvar i postgirot under viss tid. Dessa intäkter kan
uppskattas till ca 500 miljoner kronor. Några tekniska skäl
för att behålla en float av nuvarande omfattning finns inte
enligt RRV. Dessutom skulle det innebära fördelar för såväl
enskilda myndigheter som allmänheten, om bankgirot gavs
ett ökat utrymme i den statliga betalningsförmedlingen.
RRV:s promemoria har remissbehandlats, och praktiskt
taget alla instanser förordar avreglering och fri konkurrens.
Av särskilt intresse är att flera myndigheter begär att in- och
utbetalningar för deras del -- av besparings- och
effektivitetsskäl -- skall få ske via bank.
Moderata samlingspartiet ser det som angeläget att
privatpersoner och näringsliv har tillgång till snabba och
smidiga betalningsformer.
Mot denna bakgrund var det välkommet att regeringen i
förra årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 1, p.
5) klart slog fast att det statliga betalningssystemet i princip
bör vara så utformat att det skapas en valfrihet för
allmänheten och myndigheterna att välja postgirot eller
bankerna som betalningsförmedlare. Enligt regeringen
kunde emellertid en sådan förändring inte genomföras utan
en mer genomgripande analys av postverkets ekonomi och
verksamhet i stort. I årets budgetproposition, bil. 1, p.
7.2.2, säger sig regeringen inte kunna lägga fram förslag
förrän i kompletteringspropositionen. Vi finner det
anmärkningsvärt att beredningsarbetet i denna fråga, som
redan har pågått i åtskilliga år, ännu inte har kunnat
slutföras.
Enligt vår mening bör statens betalningssystem fungera
så kostnadseffektivt och praktiskt som möjligt.
Förutsättningen härför är fri konkurrens mellan olika
institut och betalningsformer. Postverket och bankerna
skall då åläggas att inleverera inkommande likvider direkt
till statsverkets/myndighetens konto i riksbanken.
Utbetalningar kan på motsvarande sätt ske genom att
erforderligt belopp dras direkt på detta konto på
utbetalningsdagen. Med detta system skulle staten spara
avsevärda belopp, samtidigt som myndigheter, företag och
enskilda bereds tillfälle att fritt välja posteller bankgiro för
sina betalningar.
Postverkets behov av intäkter för att upprätthålla en
rikstäckande verksamhet är inget hållbart motiv för att
bevara orationella betalningsrutiner. Statens
betalningssystem bör utformas så kostnadseffektivt och
serviceinriktat som de tekniska förutsättningarna medger.
Den viktiga fråga som rör finansieringen av
postverksamheten i glesbygd får lösas i annat sammanhang.
I en tid då avreglering och bättre kassahållning är
nyckelbegrepp är det inte rimligt att postgirot får behålla sin
sedan 1925 gynnade ställning, när likvärdiga eller bättre
betalningsformer finns att tillgå på annat håll. Postgirots
monopol vid betalningar till och från staten bör således
upphävas.
Ökad användning av bankgirot
Under senare år har det blivit möjligt att vid viss
skatteuppbörd göra inbetalningar via bank/bankgiro. Det
gäller källskatt (inkomst- och förmögenhetsskatt m.m.)
samt arbetsgivaravgift. Riksförsäkringsverkets
utbetalningar av barnbidrag, sjukpenning, pensioner m.m.
kan också ske genom insättningar direkt på bankkonto. Att
detta uppskattas av mottagarna framgår av att de i flertalet
fall väljer att utnyttja denna möjlighet. Dessutom sparar
riksförsäkringsverket årligen ca 255 miljoner kronor med
möjlighet att spara ytterligare ca 85 miljoner kronor enligt
RFV:s remissyttrande över RRV:s PM angående det
statliga betalningssystemet.
På andra -- ofta närliggande -- områden föreligger
emellertid inte denna valfrihet. Nedan anges ett antal
exempel på betalningar, där möjlighet bör öppnas för
betalningar direkt via bank.
Moms (inkl. tull) och punktskatter borde
kunna betalas på samma sätt som källskatt och
arbetsgivaravgift, vilket skulle innebära en väsentlig
förenkling för många företag och privatpersoner. Det skulle
också ge dem fördelar från räntesynpunkt, eftersom
inbetalningen då kan göras på förfallodagen direkt från
bankkontot i stället för dagen före, vilket nu krävs när
överföring måste ske från exempelvis checkkonto till
postgirot. Skatteutskottet har redan i betänkande
1984/85:49 uttalat förståelse för detta önskemål om
förenklat inbetalningssätt.
Återbetalning av skatt bör kunna ske direkt till
bankkonto. Det gäller återbetalning av moms och
punktskatter. Men störst betydelse skulle förändringen få
vid återbäring av inkomstskatt m.m. Den överskjutande
preliminärskatten uppgick förra året till hela 24 miljarder
kronor! En utbetalningsavi för överskjutande skatt kan
numera lösas in på bankkontor likaväl som på posten. Men
utsändningen via posten är en onödig omgång som orsakar
onödiga extrakostnader för statsverket och som dessutom
medför väsentlig fördröjning av utbetalningarna och
därmed såväl likviditets- som ränteförluster för
betalningsmottagarna. Den ersättning som
skattemyndigheten idag betalar till postverket kan till
största delen sparas in genom att gå över till ett system med
direkt insättning på bankkonto.
Säkerhetsskäl motiverar också en ändring av nuvarande
utbetalningsrutiner för skatteåterbäringen.
Utbetalningsavin är den mest riskfyllda
utbetalningsformen. Detta har länge understrukits av
brottsförebyggande rådet, som i sina båda
utredningsrapporter om ökat skydd för värdetransporter
(BRÅ PM 1979:1 och 1983:2) framhöll att kontantlösa
betalningsrutiner borde användas i ökad omfattning. I fråga
om skatteåterbäringen betonade rådet följande (PM
1983:2, sid. 19):
Nuvarande utbetalningssystem innebär att stora
kontanta värdemängder upplagras och hanteras.
Återbetalningen av överskjutande skatt är den största
punktutbetalningen årligen. Post och banker rekvirerar då
mycket stora summor från riksbanken vilka sprids över
landet under loppet av någon vecka.
Antalet löne- och pensionskonton i bankerna som är
tillgängliga för automatiska betalningar av detta slag utgör
drygt 5 miljoner, vartill kommer drygt 1 miljon
postgirokonton. Förutsättningarna för ökad användning av
kontantlösa betalningsrutiner är därför mycket goda.
Tillgång till ett rationellt och säkert utbetalningssystem
finns. Detta måste utnyttjas bättre än vad som är fallet i dag.
Om den skattskyldige i samband med självdeklarationen
anger ett postgiro/ bankkontonummer, kan eventuellt
förekommande överskjutande skatt utbetalas direkt till
detta. Denna metod -- som tillämpas i Finland med gott
resultat -- sparar tid, är betydligt säkrare och torde
dessutom få en viss sparstimulerande effekt.
Deklarationsblanketter bör således från 1992 innehålla
en ruta för uppgivande av kontonummer, dit vederbörande
skattemyndighet åtar sig att sända eventuell överskjutande
skatt. Ett alternativ kan vara att betalningsmottagaren ger
sin bank i uppdrag att uppbära eventuell skatteåterbäring
och sätta in beloppet på hans/hennes konto på samma sätt
som sker beträffande barnbidrag m.m.
Uppbörd av studiemedelsavgift via bankernas
autogiro skulle medföra större effektivitet för centrala
studiestödsnämnden och staten, samtidigt som servicen och
säkerheten ökar för låntagarna. Den möjlighet till
försöksverksamhet som öppnats på detta område bör
snarast utnyttjas med sikte på införande av en permanent
ordning. Även räntor och amorteringar på statliga
bostadslån bör kunna betalas på detta sätt.
Betalningar från staten bör mer allmänt kunna
avregleras. Övergången till kontoinsättningar av pensioner,
sjukersättningar och barnbidrag torde ha medfört en
besparing för staten på ca 30 miljoner kronor per år, och
dessutom blir det säkrare och bekvämare för mottagarna.
Det är därför angeläget att andra statliga förvaltningar, som
gör utbetalningar, kan följa efter. Det gäller t.ex.
överföringen av landstings- och kommunalskattemedlen
från länsskattemyndigheterna.
Nordbankens särställning och postverkets
likviditetsförvaltning
Möjligheter föreligger numera för staten att utbetala
löner, barnbidrag, pensioner m.m. via annan bank än
Nordbanken (f.d. PKbanken). Med hänsyn till de
besparingsmöjligheter som ett anbudsförfarande skulle
medföra, bör regeringen uppdra åt statens löne- och
pensionsverk, SPV, att i föreskriven ordning föranstalta om
upphandling avseende förmedling av statliga löner,
pensioner och utfallande belopp på grupplivförsäkringar.
SPV har redan den 31 december 1990 i förberedande syfte
sagt upp gällande avtal med Nordbanken. Avtalet upphör
därmed att gälla den 31 december 1992. Ett tydligt
regeringsuppdrag om att upphandling skall ske skulle
underlätta för SPV. Den tvååriga uppsägningstiden ger
erforderlig tid för förberedelser i form av infordran av
anbud, förhandlingar samt slutande av avtal med en eller
flera betalningsförmedlare.
Sedan 1987 har nuvarande Nordbanken inte längre
monopol på förvaltningen av postverkets likvida medel.
Därmed har ett gammalt moderat krav gått i uppfyllelse.
Den gamla ordningen framstod som allt mera stötande,
efterhand som den statsägda affärsbanken likställdes med
andra storbanker och t.o.m. partiellt privatiserades.
Förändringen har dessutom givit postverket möjlighet att
tillgodogöra sig de finansiella intäkter som tidigare tillföll
banken.
I samband med att postverket övertog förvaltningen av
sina likvida medel gavs det bl.a. rätt att betala ränta till vissa
postgirokonton och medge viss övertrasseringsrätt. Därmed
vidgades postgirots tidigare uppgift att enbart förmedla
betalningsuppdrag till att också bedriva viss
bankverksamhet. Redan den ordningen, som innebar att
ränta gavs på juridiska personers konton, stod i strid med
1973 års riksdagsbeslut, enligt vilket vid PKbankens
tillkomst endast den del av postgirorörelsen som inte var
räntebärande skulle stanna kvar inom postverket. Denna
rätt till räntegottgörelse hade införts av postverket 1980
utan regeringens eller riksdagens godkännande.
Grundsynen att bankverksamhet inte får utvecklas inom
postverket bör i princip bibehållas. När postgirots
återstående monopol på betalningar till och från staten
avvecklas och en klarare boskillnad skapas mellan
postverket och Nordbanken genom den senares
privatisering, bör det emellertid bli möjligt att medge
undantag för räntegottgörelse och övertrassering på
postgirokonton. Därvid skulle det underlätta om postgirot
ombildades till ett aktiebolag.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att postgirots gynnade ställning vid statliga betalningar bör
upphävas,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om snabbare överföring till och från
riksbanken av statens betalningar,
3. att riksdagen begär att regeringen ändrar
bestämmelserna om inbetalning och återbetalning av
mervärdeskatt (inkl. tull) och punktskatter så att sådan
betalning kan ske via bank,
4. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag
om utbetalning av överskjutande skatt i enlighet med vad
som i motionen anförts,
5. att riksdagen begär att regeringen ändrar reglerna om
utbetalningar av överskjutande skatt så att
betalningsmottagaren fritt får välja bank eller postgiro för
direktinsättning på konto,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppbörd av studiemedelsavgift
och betalningar på statliga bostadslån,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om betalningar från staten,
8. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt statens
löne- och pensionsverk att föranstalta om upphandling hos
en eller flera banker avseende förmedling av statliga löner,
pensioner och utfallande belopp på grupplivförsäkringar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om villkoren för räntegottgörelse
och övertrassering på postgirokonton.
Stockholm den 16 januari 1991
Lars Tobisson (m)
Rune Rydén (m)
Filip Fridolfsson (m)
Ing-Britt Nygren (m)
Margareta Gard (m)
Knut Wachtmeister (m)