Marknadsekonomin vilar på det enskilda ägandets
grund. En spridning av ägandet, en ökad privatekonomisk
trygghet och sparandets samhällsekonomiska roll talar för
att det enskilda ägandet och sparandet måste öka. Några
grundläggande krav för att detta skall kunna åstadkommas
är:Avveckla löntagarfonderna och sälj ut statliga
företagNej till ytterligare fondsocialism
Grundlagsskydda äganderättenStärkt rättssäkerhet för
enskilt ägande och företagande.
I denna motion utvecklas folkpartiet liberalernas politik
för att sprida ägandet och öka sparandet. Några av de krav
som förs fram i motionen är:Inför ett mål för
hushållssparandetAvskaffa de sociala avgifterna på
avsättningar till företagsanknutna vinstandelssystemLåt
hyresgästerna i allmännyttiga bostadsföretag köpa sina
lägenheterInför startsparande för barn och ungdomar
Sänk förmögenhetsskatten kraftigt och avskaffa den helt på
arbetande kapital. Avskaffa sambeskattningen av makars,
och barns, förmögenhet.Avskaffa omsättningsskatten på
aktierTillåt utländska företag att fritt köpa svenska
företagFörbjud röstvärdedifferentiering vid
börsnoterade företags nyemission på börsens AI- och AII-
listorStärk den enskilde aktieägarens rätt vid offentliga
uppköpserbjudandenAvskaffa börsmonopolet och
privatisera börsenÅterinför rätten för fondandelsägare
att utse styrelseledamöter i fondbolag.
Inledning
Marknadsekonomin vilar på det enskilda ägandets
grund. Omsorgen om den egna egendomen, oavsett om det
är ett aktieinnehav som skall förräntas, ett eget företag som
skall gå med vinst eller en egen bostad som måste
underhållas, är en grundpelare för ett samhälles möjligheter
att skapa, utveckla och vårda resurser. I ett sådant synsätt
ligger ingen snikenhet eller egoism. Tvärtom. Det är när det
privata ägandet brister som resurser slösas bort och
egendom förvaltas ineffektivt eller tillåts förfalla. Detta är
inte till gagn för någon.
Den enskilda egendomen och sparandet är viktiga också
för individens privata ekonomi. En sparad slant skänker en
känsla av trygghet för den som tvivlar på ATP-systemets
utbetalningar och för den som blir arbetslös eller sjuk. Ett
eget kapital ökar oberoendet av myndigheters och
arbetsgivares makt och skapar en frihet som gör det möjligt
att välja livsform.
Men ägandet får inte vara alltför koncentrerat. Ett
koncentrerat ägande leder till trygghet och oberoende bara
för vissa. Ett decentraliserat enskilt ägande är också helt
avgörande för att kapitalmarknaderna skall fungera väl.
Maktkoncentration i näringslivet, både offentlig och privat,
leder till ineffektivitet och en förstelnad industristruktur,
vilket i slutändan alltid drabbar den enskilde medborgaren.
Både rättviseskäl och ekonomins funktionssätt talar
därför för att ägandet måste spridas på många händer. Inom
ramen för fri företagsamhet och enskild äganderätt bör det
ekonomiska inflytandet fördelas till så många individer som
möjligt. Ägandet av näringslivet måste spridas, inte
kollektiviseras och koncentreras. Ägande- och
sparandepolitiken måste därför användas aktivt för att
uppnå ett större privat sparande och en större
ägandespridning.
Den socialdemokratiska regeringen har i stället fört en
politik som bidragit till kollektivisering och koncentration
av ägandet. Medan det enskilda ägandets andel av
näringslivet kraftigt minskat, har institutioner och fonder
ökat sin andel.
Löntagarfondernas införande 1983 är det mest flagranta
exemplet på detta. Vår syn på dem och hur de bör avvecklas
behandlas i en trepartimotion tillsammans med moderata
samlingspartiet och centerpartiet.
Vidare är det utbredda statliga ägandet av alla möjliga
slag av verksamheter ett exempel på koncentration. De
mindre försök till försäljning av delar av de statliga
företagen som gjorts under senare år har genomförts på ett
sådant sätt att institutioner, andra storföretag och
bankernas storkunder gynnats, i stället för de anställda och
allmänheten. Detta är oacceptabelt. Vårt förslag för
utförsäljning av de statliga företagen presenteras i en
trepartimotion. Förslaget innebär att i en första omgång
innehavet i det nya statliga holdingbolaget Fortia avyttras,
liksom innehaven i Nordbanken och Domänföretagen AB.
Därefter bör, efter bolagisering, stora delar av Televerket
och Vattenfall säljas.
Socialdemokraterna vill att de rättigheter kapitalet ger
skall trängas tillbaka till förmån för det de kallar
''medborgarrätten''. Ägande skall inte ge några möjligheter
att påverka. Men detta är omöjligt i en marknadsekonomi,
som bygger på principen att med ägandet följer väsentliga
rättigheter. Dessa rättigheter är så viktiga för individen och
för samhällsekonomins funktionssätt att de bör
grundlagsskyddas. Vårt förslag om detta presenteras i en
särskild motion.
En hög rättssäkerhet är också en nödvändig
förutsättning för enskilt ägande och företagande. I syfte att
förbättra rättssäkerheten bör bl.a. betalningssäkringslagen
förändras och bevissäkringslagen upphävas. Vårt förslag till
detta behandlas i vår partimotion om rättssäkerheten.
Sparandets samhällsekonomiska roll
Det är inte bara rättviseskäl, privatekonomisk trygghet
och en bättre fungerande marknadsekonomi som talar för
att ägandet måste spridas och sparandet öka. En annan
viktig aspekt på det enskilda ägandet är sparandets direkt
samhällsekonomiska roll. Ekonomisk tillväxt förutsätter
investeringar i realkapital, forskning och
produktutveckling. Dessa investeringar måste finansieras
antingen med ett tillräckligt stort inhemskt sparande eller
med lån från utlandet. Finansieras investeringarna med
utländskt sparande uppstår ett underskott i bytesbalansen.
Sverige har för närvarande ett stort och snabbt ökande
underskott i bytesbalansen. Detta är ett uttryck för bristen
på sparande i landet. Den svenska nettosparkvoten
(sparandet som andel av inkomsten) är negativ. Detta
innebär att svenska hushåll konsumerar mer än de tjänar,
dvs. att en del av konsumtionen betalas med ökade lån och
reducerat sparande.
Både sparande- och lånemönster har förändrats kraftigt
sedan slutet av 1985. Det privata sparandet har sjunkit
kraftigt. Det är framförallt hushållens finansiella sparande
(banksparande, aktier, obligationer m.m.) som minskat
men även det reala sparandet (bostäder och fritidshus) har
varit mycket lågt de senaste åren.
Som en följd av den nyligen genomförda skattereformen
kan ytterligare förändringar väntas. Totalt sett väntas
hushållens sparande öka. Dessutom sker sannolikt en
förskjutning från realt sparande till finansiellt sparande.
Från samhällsekonomisk synpunkt är detta angeläget,
eftersom det är hushållens finansiella sparande som
finansierar investeringarna i näringslivet.
Ett ytterligare samhällsekonomiskt skäl till ett ökat
frivilligt hushållssparande är att ett sådant kan utgöra ett
attraktivt alternativ till finanspolitisk åtstramning när en
sådan är nödvändig. En höjning av sparandet från --1 till +5
procent av hushållens disponibla inkomst skulle t.ex.
motsvara en åtstramning på ca 35 miljarder kronor.
Under de senaste åren har det sjunkande privata
sparandet till viss del ''kompenserats'' av ett kraftigt ökat
offentligt sparande, dvs. genom att den offentliga sektorns
inkomster (skatter, avgifter, tullar) varit större än dess
utgifter. Om det offentliga sparandet skall öka krävs därför
antingen ett ännu högre skattetryck, eller samma
skattetryck men en lägre nivå på de offentliga utgifterna. Vi
motsätter oss ett ökat offentligt sparande. Sverige har redan
västvärldens högsta skattetryck. Ytterligare höjda skatter
hotar ekonomins funktionssätt och ger inte heller ett högre
totalt sparande, eftersom hushållen drar ner sitt sparande
när skatterna höjs. Så har skett under 80-talet. Sänkta
utgifter krävs men de bör resultera i lägre skatter, inte i ett
ökat offentligt sparande.
Från socialdemokratiskt håll hävdas allt oftare att
bristen på privat sparande bör balanseras av ett ökat
offentligt sparande. Socialdemokraterna hävdar ofta i den
politiska debatten att det kollektiva ägandet skall
''vidareutvecklas''. I socialdemokraternas 90-talsprogram
säger man att det offentliga sparandet under de närmaste
åren bör växa med 10--15 miljarder kronor om året. LO har
lagt ett förslag om att tredubbla AP-fonderna och att dessa
fonder skall få placera sitt kapital fritt. Regeringen har nu
aviserat en proposition om förändrade placeringsregler för
AP-fonderna.
De argument som industriminister Rune Molin anfört
för ett utökat kollektivt ägande är att få ordning på
lönebildningen, att ge löntagarna del i
förmögenhetsökningen och att rädda pensionssystemet.
Vad gäller lönebildningsargumentet kan konstateras att
löntagarfonderna inte på något sätt lett till dämpade
lönekrav. Inte heller har de, eller någon annan form av
kollektivt ägande, lett till att löntagarna fått del i
förmögenhetsökningen. För detta krävs ett sådant enskilt
ägande som folkpartiet liberalerna förespråkar. Talet om att
pensionerna skulle kunna tryggas med större och friare AP-
fonder är fullständigt felaktigt. Den ökade avkastning som
fonderna skulle kunna ge är försumbar jämfört med
pensionsutbetalningarnas storlek.
Framtidens pensioner kan endast garanteras genom en
hög ekonomisk tillväxt. En sådan främjas inte på något sätt
av ett ökat offentligt ägande. En omfattande socialisering av
ekonomin leder inte på något vis till ökad tillväxt, tvärtom.
Folkpartiet liberalerna tar bestämt avstånd från dessa
socialiseringstankar.
Orsaker till det låga sparandet
Vid internationella jämförelser brukar framhållas att det
låga svenska sparandet beror på den utbyggda välfärden
med sina omfattande transfereringssystem.
Inkomstöverföringarna medför, enligt detta synsätt, att
människor inte behöver ägna sig åt privat sparande för sin
egen trygghet på ålderdomen, vid sjukdom eller för sina
barns utbildning. Det ligger säkert något i denna förklaring,
men vi ställer oss tveksamma till att den är den enda.
Även länder med socialförsäkringssystem liknande vårt
har nämligen mycket högre sparande än Sverige. Dit hör
t.ex. Västtyskland och Storbritannien, vars
socialförsäkringar utgör 16,1 procent respektive 14,0
procent av BNP (år 1985). För Sverige är motsvarande tal
18,2 procent. Dessa länders sparkvoter är trots de
jämförbara nivåerna av trygghetssystem betydligt högre.
De svenska hushållens negativa sparkvot (-2,2 procent
1990) skall jämföras med +12,5 procent för Västtyskland
och +6,7 procent för Storbritannien år 1989.
I traditionell ekonomisk teori är realräntan en viktig
förklaringsfaktor för hushållens sparbeteende. Ju högre
ränta, desto mera finansiellt sparande. Inte heller denna
variabel kan dock förklara det extremt låga svenska
sparandet. Under den period då de svenska hushållens
finansiella sparande trendmässigt sjunkit, har vi visserligen
tidvis erfarit negativa realräntor, men även tider av mycket
höga reala räntor. Att människor drar ned på sitt
banksparande när avkastningen är dålig eller rentav negativ
är ett logiskt beteende. Tyvärr tycks trögheten dock vara
stor när det gäller att öka sparandet då avkastningen åter
blir bättre.
En viktig orsak till det låga hushållssparandet i Sverige
har varit att det gamla skattesystemet gjorde att
avkastningen efter skatt på olika former av sparande var
mycket låg samtidigt som generösa underskottsavdrag
gjorde det lönsamt att låna. Det nya skattesystem som nu
införts har däremot på flera sätt skapat förutsättningar för
ett ökat hushållssparande:Skattelättnader på
löneinkomster finansieras av en breddad moms. Den ökade
beskattningen av konsumtionen innebär en stimulans för
sparandet.Värdet av underskottsavdragen i
inkomstslaget kapital minskar vilket väntas ha en
återhållande effekt på hushållens skuldsättning. Detta ökar
nettosparandet.De nya reglerna kommer att förbättra de
skattemässiga betingelserna för hushållen att spara i aktier.
Tidigare har institutionernas ägande varit gynnat jämfört
med hushållens. Denna obalans har nu dämpats.
Även om dessa förändringar innebär nödvändiga steg,
krävs det ytterligare åtgärder för att öka det privata
sparandet och ägandet och skapa rimliga
avkastningsmöjligheter i Sverige.
Socialdemokratisk ''sparandepolitik''
Gynnsamma skatteregler är inte tillräckligt. Det krävs
också en förutsägbar och konsekvent ekonomisk politik.
Den tilltagande osäkerheten om sparandets framtida
avkastning är en viktig orsak till det låga sparandet.
Beslutet om tvångssparande är ett typiskt exempel på den
skadliga ryckighet som den socialdemokratiska regeringens
ekonomiska politik utmärks av. För att människor skall
våga avstå från konsumtion och spara för framtiden behöver
Sverige en ekonomisk politik som bygger på fasta normer
och avstår från stabiliseringspolitiska ''överraskningar'' och
retroaktiva konfiskationer som t.ex. engångsskatten på
pensionssparande.
Tvångssparandet är tvivelaktigt även ur andra
synvinklar. Konjunkturpolitiskt har det varit ett slag i
luften. Dessutom har det haft negativa fördelningspolitiska
effekter: de som har ekonomiska marginaler har lätt kunnat
flytta över belopp från sitt frivilliga sparande, medan de
som har lägre inkomster tvingats skära ned på en redan liten
konsumtion. Vi har av dessa anledningar ogillat
tvångssparandet från början. Det hade varit bättre om det
aldrig införts.
Istället för att föra en generell sparvänlig politik har
regeringen förlitat sig på Spardelegationens påkostade
annonskampanjer. Verkligheten visar att sådana inte
räcker: det krävs också en ekonomisk politik som gör att
människor vill och vågar spara. I budgetpropositionen
föreslås att Spardelegationen läggs ned. Vi har i flera år
föreslagit detta och välkomnar därför regeringens
sinnesändring.
Enskilt och institutionellt ägande
Av ägarutredningens (SOU 1988:38) kartläggning
framgår med skrämmande tydlighet att det enskilda
aktieägandets andel av börskapitalet har minskat kraftigt.
Utredarna har koncentrerat sig på en period från 1970-talets
slut till senast tillgängliga data, oftast 1986. Under denna tid
har institutionaliseringen av ägandet ökat kraftigt.
Nedgången i de fysiska personernas direktägda andel av
börsvärdet under 1980-talets första hälft var drygt 10
procentenheter. Uppgifter för våren 1988 visar att denna
utveckling fortsatt och att de fysiska personernas andel gått
tillbaka med ytterligare ett par procentenheter. Deras
ägande utgör nu endast drygt 20 procent av det totala
börsvärdet. Det faktum att en allt större del av aktiestocken
kommit att innehas av institutioner kan förklaras bl.a. med
att de skattemässiga betingelserna för ackumulering av
kapital och placeringar i aktier varit mer gynnsamma för
dem än för fysiska personer. Det är till och med så att
hushållen har nettosålt börsnoterade aktier under varje år
av den studerade perioden. Vidare deltog hushållen i
oproportionellt liten utsträckning i de nyemissioner som
genomfördes under perioden.
Glädjande nog har antalet aktieägare i Sverige ökat
kraftigt under de senare åren. Men det är framför allt
fondsparandet som ökat. Sparandet i allemansfonder, och
tidigare i aktiesparfonder, har varit gynnat i förhållande till
direkt aktieägande. Dessa aktiefonder kan betraktas som
mellanhandsägare för fysiska personers aktieinvesteringar.
Vi anser att det direkta aktiesparandet och -ägandet måste
öka.
Inte endast värdeandelen av hushållens direktägande
har minskat. Dessutom har koncentrationen i företagens
ägar- och inflytandestrukturer ökat påtagligt. Ett
omfattande bruk av aktieslag med olika röstvärden har
medfört att röstandelskoncentrationen blivit avsevärt högre
än kapitalandelskoncentrationen. Denna nedgång i det
enskilda ägandet är olycklig och måste mötas av en aktiv
sparande- och ägandepolitik för ökat enskilt ägande.
Femton punkter för ökat enskilt ägande och sparande 1.
Inför mål för hushållssparandet
Folkpartiet liberalernas sparandepolitik bygger på att
skapa ekonomiska ramar och institutioner som stimulerar
enskilda människors frivilliga intresse för sparande och
ägande. Det går inte att informera fram eller tvinga fram ett
ökat sparande.
Den ''topphuggande'' förmögenhetspolitik som
socialdemokraterna bedrivit i regeringsställning bör
ersättas av en ''uppbyggande'' politik. Målet är att hushållen
skall kunna ha ett sparkapital motsvarande den
genomsnittliga årslönen för en industriarbetare. Ett sådant
sparande kan stilla den legitima oro som många människor
känner för ATP-systemets utveckling och de framtida
pensionerna. Det skapar också ett ökat oberoende för
enskilda individer gentemot myndigheter och arbetsgivare
och inför oväntade ekonomiska förändringar.
2. Stimulera vinstdelningssystem
Under de senaste tio åren har de anställda i flera hundra
svenska företag blivit personligt delaktiga i sina företags
vinster. Allt fler företag har etablerat frivilliga system för
vinstdelning där de anställda får en egen andel. Antingen
betalas den ut direkt eller också förvaltas den av en
personal- eller pensionsstiftelse.
Stiftelsen kan i sin tur placera kapitalet i det egna
företaget eller i andra företag. På detta sätt sprids ägandet
till de anställda, som dels får vara med och dela den vinst de
bidragit till att skapa, dels med tiden kan bli betydelsefulla
ägare i det egna företaget med möjlighet att påverka precis
som andra ägare.
Till skillnad från de kollektiva löntagarfonderna innebär
frivilliga företagsanknutna andel-i-vinst-system att ägandet
sprids till fler enskilda människor och att det är
vinstutvecklingen i det egna företaget som avgör hur stor
tilldelningen blir. Vidare innebär de -- också till skillnad
från löntagarfonderna -- att de anställda via styrelsen i
personalstiftelsen kan vara med och påverka hur medlen
placeras. Så småningom kan den enskilde, ofta efter en tids
bindning, också förfoga över sin egen andel, vilket inte är
fallet med löntagarfonderna.
Belönings- och vinstdelningssystem beskattas på olika
sätt:
På resultatlön och vinstandelar som betalas ut direkt
utgår sociala avgifter som för vanlig lön och de beskattas
samma år som inkomst av tjänst hos den anställde. De är
avdragsgilla kostnader i rörelsen för företaget.
Även avsättningar till stiftelser belades från och med
1988 med sociala avgifter. Avgifterna är dock lägre än för
löner. Avsättningarna är avdragsgilla kostnader för
företaget. När andelarna lyfts beskattas de som inkomst av
tjänst hos den enskilde.
Flera argument talar mot att lägga sociala avgifter på
vinstandelar.
För det första är vinst inte samma sak som lön.
Vinstandelen är osäker och kan helt utebli. Lön är
ersättning för utfört arbete och utgår även under perioder
då företaget går dåligt. Lön bestäms efter förhandlingar
mellan fack och arbetsgivare. Beslut om avsättningar till
vinstandelar fattas av bolagsstämman enligt
aktiebolagslagens regler om disposition av vinsten, och
utgår från de vinstmedel som annars skulle tillfalla ägarna.
För det andra är vinstandelarna bundna, i regel i
minst fem år och i vissa system ännu längre. Under denna
karenstid kan den anställde överhuvudtaget inte disponera
sin egen andel. Att tro att vinstandelarna skulle ta över
lönens roll, vilket är grunden för påståendet att
socialförsäkringssystemet urholkas, är därför nonsens.
För det tredje påverkas ATP-nivån på ett ologiskt
och inkonsekvent sätt. Dels betalas avgiften in när
avsättningen görs, dvs. en gång om året om vinstdelning
sker. Den anställde däremot tar ju inte upp andelen som
inkomst i sin deklaration förrän han eller hon faktiskt
disponerar den. Det är först när andelen syns i
deklarationen som den blir ATP-grundande. Med andra ord
tas en avgift ut som under minst fem år tillfaller
socialförsäkringssystemet, utan att den motsvaras av en
förbättrad förmån hos den anställde! Om utbetalning sker
först vid uppnådd pensionsålder påverkas överhuvudtaget
inte ATP.
Dels kan värdet av vinstandelarna när de väl lyfts ha
såväl stigit som sjunkit, beroende på hur väl de placerats i
mellantiden. Den inkomst som då (till sist) blir ATP-
grundande har därför ingenting med den ursprungliga nivån
på individens vinstandel att göra, utan beror på
utvecklingen på aktiemarknaden eller vinstutvecklingen
hos det egna företaget och på skickligheten hos dem som
har ansvaret för personalstiftelsens placeringar.
För det fjärde är skillnaderna i anställningsvillkor
och förmåner redan stora på arbetsmarknaden. Om
''rättvisa'' i detta sammanhang definieras som att alla skall
ha likadana anställningsvillkor, finns det tusentals
företeelser att ändra på förutom förekomsten av andel-i-
vinst-system!
För det femte faller socialdemokraternas
argument om skattemässig likabehandling sönder efter en
snabb titt på löntagarfondernas skatteförhållanden.
Löntagarfonderna betalar ingen skatt på ränteinkomster
och utdelningar, ingen skatt på förmögenheten och ingen
skatt på realisationsvinster. Personalstiftelser däremot
betalar skatt på ränteinkomster och utdelningsinkomster,
på förmögenhet och på reavinster. Till detta har riksdagens
socialistiska majoritet lagt sociala avgifter om 26,08 procent
på avsättningarna.
Folkpartiet liberalerna vill uppmuntra, inte förhindra,
företagsanknutna andel-i-vinst-system. Därför vill vi slopa
de sociala avgifterna på andelarna under förutsättning att
bindningstiden inte underskrider fem år.
3. Omvandla hyresrätter till bostadsrätter
Erfarenheter av det svenska sparandets utveckling tyder
på att investeringar och amorteringar i egen bostad är ett
viktigt sparmotiv för den enskilde. Att bredda
bostadssparandet är också det kanske mest effektiva sättet
att åstadkomma en jämnare fördelning av
förmögenhetstillgångarna i samhället.
Vi anser att hyreslägenheter i ökad utsträckning bör
ombildas till bostadsrätter. En avsevärd stimulans till privat
sparande och ägande skulle uppkomma om de kommunala
bostadsföretagen i ökad utsträckning skulle sälja sina
bostadsfastigheter till hyresgästerna när dessa så önskar.
Hyresgäster som vill bilda bostadsrätter vid försäljning av
privata hyresfastigheter bör också kunna göra detta lättare
än idag. Våra förslag om hur bostadspolitiken kan bidra till
ett ökat enskilt ägande och sparande återfinns i vår
kommittémotion om bostadspolitiken.
4. Inför startsparande
Det är angeläget att långsiktigt sparande stimuleras. Ett
startsparande bör därför införas för barn och ungdomar.
Genom startsparande skapas en trygg och oberoende start i
vuxenlivet. Pengarna kan användas för att bekosta t.ex.
utbildning eller bostad. Eftersom insättningarna i
startsparandet görs bundna fram till 18 års ålder bör
kapitalets avkastning beskattas med en lägre skattesats än
vanligt sparande. Denna bör lämpligen vara lika hög som
skattesatsen för individuella pensionsförsäkringar, 15
procent.
5. Sänk förmögenhetsskatten och avskaffa
sambeskattningen
Reglerna för förmögenhetsbeskattningen ingick inte i
skattereformen. Även förmögenhetsskatten är dock mogen
för reform. Den ger mycket begränsade intäkter (mindre än
3 miljarder kronor). Dessutom innebär den att inkomster
som sparas beskattas två gånger, först i
inkomstbeskattningen och sedan i
förmögenhetsbeskattningen. Den samlade kapitalinkomst-
och förmögenhetsbeskattningen är nu väsentligt högre i
Sverige än i nästan alla andra länder.
Kapitalets ökade internationella rörlighet och strävan
efter högsta reala avkastning gör att en hög
kapitalbeskattning kräver en hög nominell avkastning.
Höga avkastningskrav reducerar i sin tur investeringarna
och gör att kapitalet istället söker sig utomlands.
När den ekonomiska politiken läggs om såsom vi
förordar (se partimotion om den ekonomiska politiken) kan
inflationen förväntas sjunka ordentligt. Därigenom
förbättras avkastningen på sparande i Sverige, men även i
ett sådant läge bedömer vi det som nödvändigt med sänkt
kapitalbeskattning. Ett första steg måste tas omedelbart
genom sänkt förmögenhetsskatt.
Fribeloppet i förmögenhetsbeskattningen måste vara så
högt att människor med en ordinär förmögenhet, som t.ex.
villor i storstäderna, slipper betala förmögenhetsskatt.
Skattesatsen måste också vara så låg att varken
framgångsrika företagare eller idrottsmän tvingas
utomlands p.g.a. beskattningen. Ägarna till samtliga de
företag som vuxit sig stora under efterkrigstiden -- IKEA,
Tetra Pak, Hennes & Mauritz -- och våra största
idrottsmän -- Ingemar Stenmark och Björn Borg -- har alla
flyttat utomlands.
Det kan dock finnas skäl för en begränsad
förmögenhetsskatt på stora förmögenheter. Det är
notoriskt svårt att få en bra träffsäkerhet i beskattning av
förmögenheter, trots beskattning av avkastning och
reavinster, p.g.a. den implicita värdeökningen under
innehavstiden. Rent principiellt skulle det kunna hävdas att
värdeökningen skulle beskattas när den uppstår, men ingen
har kunnat hitta ett bra system för det och det skulle
upplevas som stötande. En värdeökning av en förmögenhet
som inte realiseras kan belånas och användas för
konsumtion. Detta fångar inte reavinstbeskattningen in.
Det är därför ett faktum att stora förmögenheter ger en bas
för konsumtion som fattiga människor inte har.
Folkpartiet liberalerna anser att det skattefria
grundbeloppet bör höjas till 2 milj.kr. Skatten måste vidare
göras proportionell och skattesatsen sänkas till en procent.
Målet på sikt måste vara att skattesatsen sänks ytterligare.
Den s.k. begränsningsregeln måste vidare förändras så
att även de som berörs av denna får sänkt marginalskatt. En
rimlig nivå är här 50 procent, liksom i
inkomstbeskattningen. Sambeskattningen av makars, och i
förekommande fall barns, förmögenhet måste också
avskaffas.
6. Avskaffa förmögenhetsskatten på arbetande kapital
Förmögenhetsskatten på arbetande kapital utgör en
allvarlig hämsko på småföretagens möjligheter att investera
och expandera. Eftersom den inte är avdragsgill måste den
betalas med beskattade medel, vilket gör att företagens
kostnader för skatten uppgår till flera gånger det nominella
beloppet. Denna höga beskattning upplevs som så negativ
för verksamheten att företagen ägnar en betydande tid och
möda åt att undvika den. Detta innebär att de
statsfinansiella intäkterna av skatten är blygsamma,
samtidigt som arbetstid och kapital i företagen slösas bort
på icke-produktiv verksamhet.
Det torde inte råda någon tvekan om att ett avskaffande
av förmögenhetsskatten är den enskilda skatteåtgärd som
skulle betyda mest för att öka företagarnas lust att
investera, ta risker och växa. Förmögenhetsskatten på
arbetande kapital måste avskaffas.
7. Underlätta för privata riskkapitalbolag
Placeringsfonder bör inrättas som privata
riskkapitalbolag med skattemässiga fördelar för
privatpersoner. De satsade beloppen kan t.ex. befrias från
förmögenhetsskatt. Även bolagen som sådana bör befrias
från förmögenhetsskatt.
Dessa företag ges möjlighet att försäkra sig mot
förlustprojekt i sin portfölj inom ramen för de
garantisystem knutna till utvecklingsfonderna som vi
tidigare föreslagit.
8. Avskaffa omsättningsskatten på aktier
Omsättningsskatten på aktier har lett till att en stor del
av den svenska aktiehandeln flyttat till utländska börser
med lägre transaktionskostnader. Detta har effektivt
undergrävt de möjligheter Sverige annars skulle haft att
utvecklas till ett centrum för värdepappershandel och
exportör av finansiella tjänster. Sverige hade då skatten
infördes utvecklat ett betydande kunskapskapital för
datoriserade handelssystem och nya organisationsformer.
De stora utvecklingsmöjligheter denna tjänstesektor hade
förstördes då omsättningsskatten på aktier infördes.
Det är i första hand småföretagarna och småspararna
som drabbas av omsättningsskatten på aktier.
Småföretagarna drabbas därför att
transaktionskostnaderna för de mindre företagens aktier
stiger när de stora företagens aktier till följd av skatten
handlas på utländska börser. Småspararna drabbas av att
marknadens likviditet försämras och av att de inte har
samma möjligheter som de stora aktörerna att handla aktier
utomlands. Ett avskaffande av omsättningsskatten på aktier
skulle också stimulera ett ökat enskilt aktieägande och
därmed öka sparandet. Vi kräver att omsättningsskatten på
aktier avskaffas snarast.
9. Tillåt fri aktiehandel över gränserna
Folkpartiet liberalerna har vid flera tidigare tillfällen
framhållit att det är absolut nödvändigt att Sverige avskaffar
de regler som förhindrar utlänningar att förvärva svenska
företag utan att avvakta resultatet av EES-förhandlingarna.
Det är av stor vikt för svensk industri att utländska
företag genom direktinvesteringar kan bidra med ny
teknologi och företagsledningskompetens. De svenska
reglerna kan dessutom skapa problem för svenska företag
som vill förvärva utländska företag. Andra länder kan vägra
tillstånd till företagsköp genom att hänvisa till de svenska
protektionistiska reglerna.
De nuvarande reglerna konserverar rådande
maktstrukturer och gör att företagsledningarna
koncentrerar sig på att behålla dessa istället för att utveckla
företagen. Detta drabbar småspararna, eftersom aktierna
skulle värderas högre om det inte fanns några restriktioner
för utländska företag att köpa aktier.
En absurd konsekvens av förvärvslagstiftningen är att
invandrare som bott länge i Sverige idag är förnekade
möjligheten att köpa bundna aktier i svenska företag om de
inte är svenska medborgare. Fria aktier har blivit svårare att
få tag på sedan en stor del av den svenska aktiehandeln
flyttat utomlands. När företag som enbart har bundna aktier
gör en emission till de anställda blir de invandrare som inte
har svenskt medborgarskap uteslutna. Det är enligt vår
mening orimligt att invandrare som har kommunal rösträtt
i Sverige inte har samma rätt att köpa aktier som deras
arbetskamrater med svenskt medborgarskap.
Vi kräver att 1982 års lag om utländska förvärv av
svenska företag avskaffas.
10. Avskaffa den differentierade rösträtten
Förutom ägarutredningen har röstvärdekommittén
studerat den differentierade rösträtten, dvs. att samma
kapitalinsats föranleder olika stort inflytande vid
bolagsstämman. Inga åtgärder har dock vidtagits för att
stävja bruket av differentiering av röstvärdet.
Ägarutredningen valde att ''inte förorda en förändring
av bestämmelserna rörande aktiebolags möjligheter att
emittera aktier med olika röstvärde'', detta trots att bruket
av differentierad rösträtt försämrar aktiemarknadens
funktion. Bland annat tappar aktiemarknaden sin roll som
en marknad för företagskontroll, då det blir lätt att
genomföra vänliga företagsförvärv men svårt att genomföra
fientliga sådana. På sikt bidrar detta till att
näringslivsstrukturen konserveras.
Folkpartiet liberalerna anser att lika risk på
aktiemarknaden skall ge lika rätt till inflytande. Rätten för
börsföretag på AI- och AII-listorna att vid nyemissioner
utge aktier med lägre röstvärde bör avskaffas. På sikt
minskar då maktkoncentrationen inom börsföretagen,
samtidigt som aktiemarknadens funktion förbättras och de
små aktieägarna skyddas.
De företagsägare som absolut vill behålla möjligheten
till kontroll enligt nuvarande regler har fortfarande
valmöjligheten att inte låta notera företaget på AI- eller
AII-listorna men är ju inte utestängda från
riskkapitalmarknaden därmed. De småföretag som behöver
riskkapital men vars ägare inte vill ge upp kontrollen över
företaget kan också ge ut konvertibla skuldebrev.
EG-kommissionen har lagt fram förslag som syftar till att
förbjuda aktier med differentierad rösträtt. Hur
medlemsländerna skall lösa övergången från ett system med
olika röstberättigade aktier till en aktie -- en röst har
kommissionen ingen lösning på. Varje land föreslås få ha
sina egna övergångsregler.
Att införa retroaktiva lagar är av rättssäkerhetsskäl inte
acceptabelt. Vi avvisar därför möjligheten att införa en
sådan regel för redan emitterade aktier. Den bör enbart
gälla nyemissioner. Sverige bör kraftfullt hävda denna
mening i förhandlingarna med EG.
11. Bryt det ömsesidiga ägandet
Vi anser att det korsvisa eller cirkulära ägandet allvarligt
försvårar kontrollägarskiften och cementerar existerande
ägandestrukturer, vilket kan vara till förfång för ett vitalt
och dynamiskt näringsliv. Sambandet mellan ägande och
inflytande bryts. Företagsledningarna tenderar att
kontrollera varandras företag över huvudet på ägarna, med
åtföljande maktkoncentration. Detta sker ofta med hjälp av
aktier med differentierat röstvärde. I andra länder söker
man minska omfattningen av ömsesidigt eller cirkulärt
ägande, och i flera fall har lagstiftning tillgripits.
Det ömsesidiga eller cirkulära ägandet måste brytas. Vi
anser att det bäst sker på frivillig väg genom självsanering
och genom det föreslagna förbudet för företag på börsens
AI- och AII-listor att nyemittera aktier med lägre
röstvärde. Klarar inte marknaden av detta på egen hand bör
lagstiftning tillgripas i enlighet med vad som kan komma att
gälla inom EG.
12. Stärk enskilda aktieägares rätt vid offentliga uppköp
Det har i Sverige förekommit offentliga
uppköpserbjudanden där enbart vissa aktieägare erbjudits
sälja sina aktier. Detta strider mot den viktiga
grundläggande princip som säger att alla aktieägare skall
behandlas lika. EG-kommissionen har kommit med ett
förslag som innebär att den som avser att, tillsammans med
sitt tidigare innehav, förvärva aktier motsvarande mer än
1/3 av rösterna i ett aktiebolag är tvungen att lägga ett bud
på samtliga aktier i företaget. Uppköparen måste vidare ge
ut ett prospekt där det framgår vilka planer han har för
ledningen, de anställda och framtida skulder.
Dessa regler uppvisar en hel del likheter med
Näringslivets Börskommittés rekommendation från 1988 om
offentliga uppköpserbjudanden. Folkpartiet liberalerna
anser att en svensk lagstiftning som uppfyller EG:s direktiv
snarast bör utarbetas för att stärka den enskilde
aktieägarens rätt.
13. Avskaffa börsmonopolet och privatisera
Stockholmsbörsen
Stockholms fondbörs har idag monopol på att bedriva
börsverksamhet. Vi menar att monopol inte är ett bra
medel för att åstadkomma den effektiva kapitalmarknad
som de små aktieägarna och de små företagen mer än några
andra är beroende av. Den koncentration av
värdepappershandeln som är nödvändig för att uppnå hög
effektivitet skapas bäst genom fri konkurrens. Stockholms
fondbörs behöver inte det skydd som ett reglerat monopol
ger.
Framväxten av den privata optionsbörsen OM --
Stockholms optionsmarknad -- är ett bevis på att privata
initiativ kan förnya värdepappersmarknaden och leda till
tjänsteexport. Ökad konkurrens, och hot om ökad
konkurrens, skulle leda till ökad effektivitet på
värdepappersmarknaden.
När börsmonopolet avskaffas finns det inte längre några
argument för statlig majoritet i börsstyrelsen. Den
offentliga kontrollen bör utövas av bankinspektionen.
Detta skulle renodla ägande- och kontrollfunktionerna i
fondbörsen.
Det finns, när börsmonopolet avskaffats, inte heller
några argument för att Stockholms fondbörs skall behålla
sin nuvarande ägarstruktur. Tvärtom talar vikten av en
effektiv ägandefunktion för att börsen bör bolagiseras och
de ökade investeringsbehoven för att den privatiseras. Vi
föreslår därför att börsen ombildas till aktiebolag och säljs.
14. Ökad konkurrens i banksektorn
En effektiv konkurrens mellan bankerna på
inlåningssidan är nödvändig för att spararna skall erbjudas
fördelaktiga villkor och därmed för att hushållssparandet
skall kunna öka. Vissa tecken tyder på att konkurrensen
mellan bankerna inte är så hög som vore önskvärt. Vi
föreslår därför i vår motion ''Ökad konkurrens för
konsumentens bästa'' att konkurrensen ökas i banksektorn
genom att utländskt ägande av banker tillåts, svenskar ges
rätt att i vissa fall ha inlåningskonton utomlands samt att
rätten för kreditinstitut att handla valuta utökas.
15. Återinför fonddemokrati
En stor del av det aktiesparande som sker i Sverige sker
i olika typer av aktiefonder. Den stora risken med ett sådant
sparande är att aktivt enskilt sparande blir ett passivt
sparande där institutioner -- fondbolagen -- enväldigt
förvaltar småspararnas medel.
Det är därför angeläget att andelsägarna -- genom
andelsägarstämmor eller på annat sätt -- får direkt
inflytande över fondbolagens styrelsesammansättning. Den
lag om värdepappersfonder som nyligen beslöts på förslag
av regeringen innebär tvärtom att finansinstituten stärker
sitt grepp över fondbolagen och att andelsägarstämmor blir
sällsynta. Det är mycket olyckligt att de demokratiska
påverkansmöjligheterna på detta sätt går förlorade.
Riksdagen bör snarast besluta om att återinföra systemet
med valda representanter för fondspararna.
Hemställan
Med anledning av det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av ett spritt enskilt
ägande,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om hushållssparandets betydelse för
samhällsekonomin,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att avvisa ytterligare
fonduppbyggnad och utvidgning av det kollektiva ägandet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av stabila spelregler i syfte
att stimulera sparande och investeringar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om mål för hushållssparandet,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
avskaffa de sociala avgifterna på avsättningar till
företagsanknutna andel-i-vinst-stiftelser, där
vinstandelarna binds minst fem år i enlighet med vad som i
motionen anförts,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utförsäljning av de kommunala
bostadsbolagens hyreslägenheter till de boende,1]
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
startsparande i enlighet med vad i motionen anförts,
[att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om sänkt förmögenhetsbeskattning,2]
[att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om avskaffad sambeskattning av makars och barns
förmögenhet,2]
[att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om avskaffad förmögenhetsskatt på arbetande
kapital,2]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om privata riskkapitalbolag med
skattemässiga fördelar för privatpersoner,2]
[att riksdagen beslutar avskaffa 1982 års lag om utländska
förvärv av svenska företag,3]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om
avskaffande av omsättningsskatten på aktier,2]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud
mot röstvärdesdifferentiering vid börsnoterat företags
nyemission på börsens A I- och A II-listor,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om retroaktivt avskaffande av
differentierad rösträtt för aktier,4]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ömsesidigt ägande,3]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
lagstiftning som i motionen anförs om stärkande av den
enskilde aktieägarens rätt vid offentliga
uppköpserbjudanden,4]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring
av lagen om Stockholms fondbörs så att börsmonopolet
avskaffas och Stockholms fondbörs legalt likställs med
annan börsverksamhet,3]
[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om
bolagisering och utförsäljning av Stockholms
fondbörs,3]
[att riksdagen beslutar återinföra rätten för
fondandelsägare att utse styrelseledamöter i
fondbolag.3]
Stockholm den 24 januari 1991
Bengt Westerberg (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Charlotte Branting (fp)
Christer Eirefelt (fp)
Sigge Godin (fp)
Elver Jonsson (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Anne Wibble (fp)
Hadar Cars (fp)