Orsaker
till minskningen av hushållens sparande12 6.
Hushållens
förmögenhetstillgångar och sparande13 7.
Regeringens
sparpolitik16 8.
Moderat
politik för sparande och ägandespridning19 8.1
Allmänna
riktlinjer19 8.2
Sänkt
skatt och fasta spelregler19 8.3
Privatisering
av offentliga tillgångar20 8.4
Avveckling
av löntagarfonderna21 8.5
Startsparande
och pensionssparande i bank21 8.6
Försäkringssparande22 8.7
Bosparande22 8.8
Aktiesparande23 9
Hemställan26 1.
Sammanfattning
Ägandespridning bland enskilda människor eller
maktkoncentration genom kollektivt sparande kommer att
bli en av de viktigaste politiska stridsfrågorna under 1990-
talet. Det fria enskilda ägandet har flera gånger tidigare
hotats av den socialistiska ambitionen att satsa på kollektiva
ägarformer. Nu när socialismens misslyckande är uppenbart
för allt fler, presenterar socialdemokraterna gamla förslag i
ny teknisk utformning och förser dem med en annorlunda
motivering.
Striden om löntagarfonderna var bara en föraning; nu
planeras fondkonstruktioner som skulle få ännu mera
genomgripande konsekvenser. När resten av världen
försöker avlägsna socialistiska inslag ur ekonomin, försöker
socialdemokraterna i Sverige öka den offentliga kontrollen
av näringslivet. När man i resten av världen privatiserar
offentligt ägda företag, vill socialdemokraterna i Sverige
lägga stora delar av näringslivet i händerna på några
offentliga fondstyrelser. När man i resten av världen strävar
efter att låta enskilda individer själva bestämma, vill
socialdemokraterna i Sverige att medborgarna skall utsättas
för ett gigantiskt tvångssparande.
Moderata samlingspartiet har alltid bjudit motstånd mot
socialiseringsframstötar -- nu måste kampen föras också
mot de nya fondplanerna. Den striden kommer att drivas
mot en argumentation som är anpassad till dagens situation.
1990-talets socialistiska planer kommer inte att motiveras
utifrån maktperspektivet. I stället kommer omsorgen om
pensionerna och landets bytesbalans att anföras som skäl.
Varken pensionerna eller bytesbalansen blir emellertid
bättre av socialism. Tryggheten och välståndet för Sveriges
invånare främjas i stället bäst genom att de enskilda
individerna får möjlighet att ta ett större ansvar för sina
egna levnadsförhållanden.
Det dåliga sparandet i svensk ekonomi är ett allvarligt
problem. Den synliga sparandebrist som kommer till
uttryck i bytesbalansens underskott förvärras nu enligt de
bedömningar som görs i finansplanen. Men eftersom
investeringsnivån i svenskt näringsliv alltjämt är för låg, är
den verkliga sparandebristen i ekonomin långt större.
Ett viktigt inslag i den s.k. tredje vägens politik var att
öka sparandet och kapitalbildningen. Det enda som har
skett sedan regeringsskiftet 1982 är emellertid att de
tidigare underskotten i de offentliga finanserna har
omvandlats till än större sparandeunderskott i den enskilda
sektorn.
Det är det dåliga hushållssparandet som kännetecknar
sparandeproblemet totalt sett i svensk ekonomi, både
stabiliseringspolitiskt och strukturellt. Från moderat sida
har länge uttryckts oro för konsekvenserna av att
medborgarna inte sätter av någon del av sina inkomster för
framtiden. Vi anser att staten bör bedriva en aktiv politik
för att främja människors sparande.
Ett ökat sparande förutsätter en generell politik där stor
vikt läggs vid motiven samt förutsättningarna för sparandet.
Politiken ges följande inriktning:Stabila regler.En
ekonomisk politik som långsiktigt ökar hushållens
disponibla inkomster, genom ökad tillväxt och minskat
skattetryck, och höjer avkastningen efter skatt på
sparandet.
Det är särskilt viktigt att stimulera långsiktigt bundet
sparande samt att sprida ägandet av bostäder och aktier.
Inom dessa områden föreslås i motionen särskilda
åtgärder:Långsiktigt sparande bör stimuleras genom att
ett startsparande införs som gör det möjligt för bl.a.
föräldrar att bygga upp ett startkapital för barn och
ungdomar. Vidare bör pensionssparandet breddas så att det
också kan ske i bank med liknande skattefördelar som gäller
för det nuvarande försäkringssparandet.En breddning av
bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en
jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna.
Omvandling av hyreslägenheter till bostadsrätts- och även
ägarlägenheter bör underlättas. Ett målinriktat bosparande
bör stödjas med statliga premier.Det enskilda
aktiesparandet har under lång tid straffbeskattats, vilket lett
till att hushållen sålt ut betydande aktieinnehav till
institutioner. Denna utveckling måste vändas, vilket
förutsätter att nuvarande skattemässiga diskriminering av
privatpersoners aktieägande upphör. Därför bör bl.a.
följande åtgärder vidtas: löntagarfonderna avskaffas och
tillgångarna används som sparstimulans så att en majoritet
av den vuxna befolkningen kan bli aktiesparare, statliga
företag försäljs, reavinstbeskattningen av aktier förenklas
och lindras, dubbelbeskattningen av aktieutdelningar
avskaffas, taxeringsvärdets genomslag vid arvs-, gåvooch
förmögenhetsbeskattningen minskas, omsättningsskatten
på aktier avskaffas och anställdas andel-i-vinst-system
premieras och utvidgas.
2. Det enskilda ägandet och sparandet
Den enskilda äganderätten är drivkraften bakom den
ekonomiska tillväxt som i sin tur är en förutsättning för
ökad välfärd. Från historien vet vi att det var i de länder där
äganderätten respekterades som utvecklingen kunde skjuta
fart. I dag ser vi tydligt samma sak i den kollaps för
kollektivismens idéer och den omsvängning mot kapitalism
som har skett i Östeuropa.
Enskilt ägande är jämte fri konkurrens grundläggande
inslag i marknadsekonomin, som obestridligen är det mest
effektiva systemet för ianspråktagande av resurser och
fördelning av nyttigheter. Marknadsekonomin bygger på
decentraliserat och individuellt beslutsfattande. Det kräver
den handlingsfrihet och självständighet som enbart
personligt ägande medger. Den enskilda äganderätten är
därför en förutsättning för dynamiken i det ekonomiska
livet.
Med enskilt ägande följer också ansvar. ''Det man äger
vårdar man'', heter det. Att miljöförstöringen gått så
mycket längre i socialistiskt styrda länder beror inte bara på
svagheter i produktionssystemet. En annan viktig orsak är
att det inte finns någon som har personligt intresse av att
sköta natur och andra tillgångar väl.
Enskilt ägande och marknadsekonomi är nödvändiga
förutsättningar för demokratin. De garanterar visserligen
inte demokrati, men ingenstans där de har avskaffats har en
fungerande demokrati kunnat fortleva. I ett samhälle utan
enskild äganderätt finns ingen pluralism annan än den som
det allmänna tillåter och stöder. Det beroendeförhållande
till den politiska makten som då uppstår är inte förenligt
med en fri debatt och ett demokratiskt styre.
Socialismens huvudtanke är att begränsa och i slutsteget
avskaffa det privata ägandet av produktionsmedlen. Dessa
skall i stället överföras i det allmännas ägo, och deras
handhavande läggs därmed under den offentliga maktens
kontroll.
I Sverige har utifrån detta strikt formella synsätt
inskränkningarna i den enskilda äganderätten inte drivits
särskilt långt. Statens direkta ägande inom industrin
understiger 10 procent. Att socialdemokraterna inte
utnyttjat sitt långa regeringsinnehav till fler direkta
socialiseringsaktioner får ses som resultatet av en taktisk
bedömning. Eftersom socialisering av produktionsmedlen
har visat sig vara både ineffektivt och impopulärt, har de
valt att i stället socialisera produktionsresultaten. Detta
kommer till uttryck i Sveriges särklassigt hårda skattetryck.
En jämförelse med andra industrinationer görs i tabell 1,
där skattetrycket mäts som skatters och obligatoriska
socialförsäkringsavgifters andel av de samlade inkomsterna
i resp. land.
Tabell 1 Skattetryck i OECD-länder
1985
1988
1989
Sverige
50,4
55,3
56,8
Danmark
49,0
52,1
50,8
Nederländerna
44,9
48,2
46,1
Norge
47,6
46,9
45,5
Frankrike
44,5
44,4
43,9
Finland
37,0
37,9
38,3
Förbundsrepubliken
Tyskland
38,0
37,4
38,1
Storbritannien
38,0
37,3
36,5
Schweiz
32,0
32,5
31,9
Japan
28,0
31,3
..
Australien
30,2
30,8
..
USA
29,2
29,8
..
OECD (totalt)
36,9
38,4
..
OECD (Europa)
38,5
39,9
..
Källa: OECD
Sverige har länge intagit tätpositionen i den
internationella skatteligan. Det fanns en tid då man trodde
att växande välfärd med nödvändighet förde med sig ett
stigande skattetryck. Men tabellen visar att många länder
med stort skatteuttag har förmått nedbringa detta under
senare år. Det går inte heller att påvisa något samband
mellan skattetryck och levnadsnivå, eftersom flera länder
med stor bruttonationalprodukt per invånare återfinns i
botten på tabellen. I själva verket kan det sägas vara Sverige
som med ett modernt synsätt intar bottenläget -- nästan 20
procentenheter från genomsnittet -- eftersom högt
skattetryck visat sig medföra låg tillväxttakt och därmed
dålig välfärdsutveckling.
Bakom trendbrottet i vissa andra högskatteländer ligger
en medveten politisk strävan. Den svenska
skatteomläggningen har däremot till uttalat syfte att slå vakt
om det hårda skattetrycket. Regeringen hävdar att
omfördelningen av skatteuttaget från förvärvsinkomster till
bl.a. kapital skall stimulera inte bara arbete utan även
sparande. Men det är alldeles obegripligt att detta skulle
kunna bli effekten av att man höjer skatten på
kapitalbildning och företagande med bortåt 40 miljarder
kronor om året.
Den hårda skattebelastningen i allmänhet och de höga
kapitalskatterna i synnerhet gör det naturligtvis svårt att
bygga upp och vidmakthålla ett enskilt ägande. Men detta
påverkas också av den omfattande lagstiftning och
detaljreglering som inskränker rätten att fritt förfoga över
sin egendom. Sätten att kontrollera och styra t.ex.
företagsamhet och boende är många och väl utvecklade.
Samtidigt som socialdemokraterna i stor utsträckning har
avstått från att kräva direkt statligt ägande i industrin,
funderar de mycket över hur de via olika
fondkonstruktioner m.m. skall kunna vinna inflytande på
indirekt väg. Dessutom har de lagt stora delar av den
växande tjänstesektorn under offentliga monopol.
3. Sparandebristen i svensk ekonomi 3.1
Det totala sparandet
Sveriges underskott i bytesbalansen har successivt vuxit
sedan 1987. Det finns inga tecken på att utvecklingen skall
vända de närmaste åren. När bytesbalansen är negativ,
föreligger totalt sett för hela landet ett sparandeunderskott.
Den verkliga sparandebristen är dessutom större än den
synliga, eftersom investeringarna är för små med hänsyn till
bl.a. näringslivets utbyggnadsbehov och utvecklingen av
infrastrukturen. Sparandet kan sägas vara tillräckligt när
utlandsaffärerna är i jämvikt och investeringsnivån är
förenlig med en balanserad tillväxt för ekonomin som
helhet. Med tillväxt avses i detta sammanhang inte enbart
en uppgång i kapacitetsutnyttjandet utan också den
fortlöpande utveckling och utbyggnad av
produktionskapaciteten som på längre sikt bestämmer
tillväxten.
Det totala sparandet har fallit trendmässigt i Sverige
under flera decennier. Det totala bruttosparandet minskade
från 26,3 procent av BNP (bruttosparkvoten) 1965 till 13,7
procent 1982 och återhämtades sedan till 19 procent 1989.
Men återhämtningen var endast tillfällig. Föregående år föll
sparkvoten enligt konjunkturinstitutet tillbaka till den nivå
som rådde vid slutet av 1970-talet. Innevarande år väntas
bruttosparkvoten fortsätta att minska till endast ca 14
procent och skulle därmed vara tillbaka vid bottenläget vid
1980-talets början.
Diagram 1 Bruttosparande och bruttoinvesteringar som
andel av BNP 1970-1991
Källor: SCB och konjunkturinstitutets
decemberprognos 1990
Bytesbalansens utveckling framkommer i diagram 1
såsom skillnaden mellan bruttosparkvoten och
bruttoinvesteringskvoten (fasta bruttoinvesteringar och
lagerinvesteringar som andel av BNP). Om sparkvoten
ligger över investeringskvoten, föreligger ett överskott i det
inhemska finansiella sparandet, vilket kommer till uttryck i
ett överskott i bytesbalansen. Omvänt uppstår ett
underskott i bytesbalansen, om investeringarna överstiger
sparandet. Eftersom bruttoinvesteringskvoten låg på nivån
25 procent vid ingången av 1970-talet, fanns då inte något
sparandeunderskott i egentlig bemärkelse, även om
bytesbalansen visade underskott på knappt en procent av
BNP.
Efter den första oljekrisen 1974 föll bruttosparkvoten till
drygt 17 procent 1978. Efter den andra oljekrisen fortsatte
fallet till strax under 14 procent 1982. Under samma period
föll även investeringskvoten, men inte lika mycket: från 25-
procentsnivån under första halvan av 1970-talet till som
lägst ca 17 procent 1983.
Eftersom sparkvoten föll snabbare än
investeringskvoten blev följden att bytesbalansen
uppvisade underskott under andra hälften av 1970-talet och
inledningen av 1980-talet. 1982 var bytesbalansunderskottet
3,6 procent av BNP, vilket kan sägas ha varit det ''synliga''
sparandeunderskottet detta år. Med hänsyn till den låga
investeringskvoten (drygt 17 procent), jämfört med
inledningen av 1970-talet (ca 25 procent), var emellertid det
verkliga sparandeunderskottet uppemot 10 procent av BNP.
För att möjliggöra en stabil och långsiktig ekonomisk
tillväxt förutsätts ett sådant näringspolitiskt klimat att
företagen investerar för utökad kapacitet. För detta krävs
kapital. Hur stort det optimala sparandet måste vara för att
säkerställa den erforderliga investeringsutvecklingen går
inte att fastställa. Men för att med bibehållen balans till
utlandet ge utrymme för erforderliga investeringar behöver
bruttosparkvoten sannolikt återföras till nivån runt 25
procent. Det skulle innebära en ökning av det totala
sparandet med inemot 150 miljarder kronor, vilket belyser
storleken på den sparandebrist som föreligger.
3.2 Den offentliga expansionens roll
Även i andra västliga industriländer har sparandet
minskat, men inte alls i samma omfattning som i Sverige.
För hela OECD-området har sparandet fallit med endast ett
par procentenheter. Inte heller investeringskvoten har fallit
med mer än ett par procentenheter sedan början av 1970-
talet.
Den svenska utvecklingen inger sålunda oro med
avseende på ekonomins långsiktiga tillväxtförmåga vid
extern balans och vid en jämförelse med utvecklingen i
andra industriländer. Våra möjligheter att på nytt återta en
ledande position bland de utvecklade industriländerna,
efter mer än två decenniers tillbakagång, förutsätter en
ordentlig utbyggnad av näringslivet.
Utvecklingen i vårt land har under 1970- och 1980-talen
ofta bromsats av en alltför snabb efterfråge- och
konsumtionsutveckling i förhållande till
expansionsmöjligheterna på ekonomins utbudssida.
Ekonomin har därmed måst stramas åt till följd av ständigt
återkommande externbalansproblem, dvs. ett alltför lågt
synligt sparande.
Bakom det låga sparandet ligger på efterfrågesidan en
kraftig expansion av den offentliga konsumtionen, vilken
ökat sin andel sedan mitten av 1960-talet med drygt 13
procentenheter av nationalinkomsten, medan den privata
konsumtionen minskat sin andel med 5 procentenheter. Det
är således främst den offentliga expansionen som ligger
bakom sparandebristen i ekonomin. Detta problem
kvarstår.
Genom att produktivitetsutvecklingen i den offentliga
sektorn varit negativ under hela denna period har också allt
större resurser åtgått enbart för att försöka upprätthålla
servicen till medborgarna. Bara under 1970-talet måste
skattekvoten höjas med nästan 6 procentenheter till följd av
bristande produktivitetsutveckling i denna sektor. Därmed
ökade ekonomins resursåtgång med lika mycket enbart för
att upprätthålla den offentliga konsumtionsstandarden,
något som självfallet bidragit till att permanenta den nästan
kroniska sparandebristen i den svenska ekonomin.
Ofta brukar det emellertid från socialdemokratiskt håll
framhållas att ett minskat skattetryck skulle försämra
sparandet och leda till ökat bytesbalansunderskott. I själva
verket förhåller det sig uppenbarligen tvärtom, eftersom en
varaktig minskning av skattetrycket också måste åtföljas av
en nedgång av den offentliga utgiftsandelen.
Ett ökat totalt sparande i ekonomin kräver således att
den resursåtgång som erfordras för viktig samhällsservice
begränsas genom effektivare utnyttjande. Detta förutsätter
i sin tur att de offentliga monopolen bryts upp och privata
alternativ släpps fram. Därigenom kan skattetrycket sänkas
och det totala sparandet i ekonomin öka.
3.3 Fördelningen på sektorer
Utmärkande för 1980-talet var dessutom en kraftig
omfördelning av det finansiella sparandet mellan olika
sektorer. Av tabell 2 framgår att medan det offentliga
sparandet vuxit, har sparandet i den privata sektorn
försämrats med nästan lika mycket sedan 1982. Det
socialdemokratiska självberömmet över att underskottet i
statsbudgeten har försvunnit ter sig mycket ihåligt, när det
enskilda finansiella sparandet har minskat i ännu högre
grad. För att få igång den ekonomiska tillväxten hjälper det
inte att omfördela sparandet, det krävs en ökning.
Tabell 2 Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor
1982--1990, procent av BNP
Den nödvändiga utbyggnaden av näringslivet kräver ett
ökat sparande totalt sett, inte en omfördelning av sparandet
som under den socialdemokratiska regeringsperioden.
Hushållens sparande kommer då med nödvändighet i
förgrunden.
4. Hushållens sparandebrist 4.1
Utvecklingen i Sverige
Förändringar i hushållens konsumtions- och
sparandemönster är av stor betydelse för utvecklingen av
det totala sparandet i ekonomin, eftersom den privata
konsumtionen svarar för ca hälften av BNP. Förskjutningar
i konsumtions- respektive sparandeandelen av hushållens
disponibla inkomster kan alltså leda till kraftiga genomslag
på den samlade efterfrågan i ekonomin. Sparkvotens
trendmässiga utveckling är därför av stor betydelse vid
uppläggningen av den ekonomiska politiken.
Det dåliga hushållssparandet utgör ett av de allvarligaste
problemen i den svenska ekonomin. Konjunkturinstitutet
anger att hushållens sparkvot -- summan av hushållens reala
och finansiella sparande i förhållande till den disponibla
inkomsten -- var minus 2,2 procent 1990. För 1991 och
följande år väntas en viss förbättring, men sparkvoten
förblir negativ. Det innebär att hushållen fortsätter att låna
och att ta av sina sparmedel för att konsumera.
Det faktum att hushållen har en negativ sparkvot är en
sedan 1987 ny företeelse. Under senare delen av 1970-talet
uppgick sparkvoten till mellan 4 och 5 procent, vilket ändå
internationellt sett var en mycket låg siffra.
Hushållssparandet har således fallit ytterligare under 1980-
talet.
I diagram 2 visas utvecklingen av hushållens sparkvot
mellan 1963 och 1990. Av diagrammet framgår att det skett
en trendmässig nedgång av hushållssparandet alltsedan
mitten av 1960-talet. Den inlagda linjen visar att sparkvoten
trendmässigt fallit med 0,3 procentenheter per år. Under
den borgerliga regeringsperioden vidtogs viktiga
sparfrämjande åtgärder. Sparkvoten kunde därmed hållas
över trendlinjen. Under de socialdemokratiska
regeringsperioderna har i stället sparkvoten fallit under
trendlinjen.
Diagram 2
Hushållens sparkvot 1963--1991
Trendlinjen har lutningen --0,3 (R2=0,7), vilket
innebär att sparkvoten fallit trendmässigt med 0,3
procentenheter per år sedan 1963.
Källor: SCB och konjunkturinstitutets
decemberprognos 1990
En stor trendmässig förändring av hushållens
sparbeteende inträffade mellan 1964 och 1972 då hushållens
sparkvot sjönk från knappt 8 till drygt 2 procentenheter.
Denna nedgång kan till största delen förklaras av att den
finansiella sparkvoten föll kraftigt.
Under praktiskt taget hela 1970-talet var det finansiella
hushållssparandet negativt samtidigt som det reala
sparandet låg på en förhållandevis hög och stabil nivå.
Huvudförklaringen till detta var hushållens stora
investeringar i små- och fritidshus, ofta finansierade med
upplåning på kreditmarknaden.
1980-talets första hälft kännetecknades av en markant
nedgång i hushållens reala sparande. Bakom denna
utveckling låg det minskade intresset för investeringar i en
egen bostad, vilket i sin tur förklaras av de skattemässiga
försämringar som genomfördes för främst småhusägarna
vid denna tid. Även det finansiella sparandet var dåligt.
Sedan 1987, när sparkvoten blev negativ, ligger såväl det
reala som det finansiella sparandet i genomsnitt under noll.
4.2 Internationell jämförelse
Som framhållits redan i det föregående är ännu inte
någon större del av den svenska industrin i statlig ägo, vilket
är den traditionella definitionen av socialism. Däremot
ligger betydande delar av den växande tjänstesektorn under
offentliga monopol. Vidare är medborgarnas inkomster i
ovanligt stor utsträckning socialiserade med hjälp av ett hårt
skattetryck. Över huvud taget är förfoganderätten över
enskild egendom starkt beskuren genom långtgående
regleringar. Denna form för samhällets organisation har
betecknats som funktionssocialism.
En förklaring till att andelen statliga företag är större i
andra västliga industriländer än i Sverige är ofta att detta är
följden av förändringar efter krig och andra omvälvningar,
något vårt land länge varit förskonat ifrån. Men snart sagt
överallt finns det nu en medveten strävan att privatisera
offentligt ägda tillgångar, främst i syfte att höja
produktivitet och lönsamhet. Storbritannien har varit ett
föregångsland, men i spåren följer andra västländer, även
sådana med socialistiska regeringar. Noterbart är också att
socialistiska partier i dessa länder -- t.ex. Frankrike och
Storbritannien -- inte förespråkar en
deprivatisering/renationalisering. Även utvecklingsländer
ser i växande utsträckning privatisering som en metod att få
igång den ekonomiska tillväxten. Och i Östeuropa är detta
ett viktigt inslag i frigörelsen från kommunismens ok.
Parallellt med privatiseringssträvandena förekommer en
tendens till avreglering av det ekonomiska livet. Här har
USA gått i spetsen, men den mest dramatiska förändringen
är arbetet på att förverkliga den inre marknaden inom EG.
Resultatet har inte låtit vänta på sig. Redan innan denna
process är slutförd, har den ekonomiska tillväxttakten ökat.
Intresset bland andra europeiska länder för att delta i den
pågående integrationen har som en följd därav också ökat
högst väsentligt, även i de tidigare socialistiskt styrda
öststaterna.
Det växande intresset för skattesänkningar kan ses som
ett inslag i denna process av privatisering och avreglering.
När gränshindren avvecklas, blir höga skattesatser allt mer
av ett handikapp. Det gäller vid beskattning av konsumtion
likaväl som förvärvsinkomster och kapital. Mycket talar för
att den erforderliga harmoniseringen kommer till stånd inte
så mycket genom övernationella politiska beslut som väl
genom en marknadspress nedåt på höga skatter som hotar
att driva ut handel, arbetskraft och kapital till andra länder.
Likaså finns det skäl att räkna med en minskning av de
stora skillnader som präglar sparandet i olika länder. Den
stora spridning av hushållens sparkvoter inom OECD som
framträder i tabell 3 kan endast delvis tillskrivas
institutionella olikheter. I länder som Japan och
Förbundsrepubliken Tyskland stimulerar staten sedan länge
enskild förmögenhetsbildning. Där är man väl medveten
om betydelsen av en aktiv sparpolitik, som möjliggör
uppbyggnaden av privata förmögenheter hos hushållen. De
enskilda medborgarnas förmåga att utstå påfrestningar --
liksom att begagna uppdykande köptillfällen -- förstärks
avsevärt när de har ett eget sparkapital. Det fungerar som
ett slags privat skyddsnät, vilket ger ökad trygghet vid
oförutsedda utgifter och i krissituationer. Därigenom
minskar också behovet av offentliga transfereringar.
Tabell 3 Sparkvoter hos hushållen i 16 OECD-länder
Procentandel av disponibla inkomster 1986
1987
1988
1989
Japan
16,4
15,1
14,8
15,0
Belgien
13,3
11,8
13,1
14,4
Österrike
10,2
12,0
12,2
14,2
Italien
15,3
14,3
14,2
13,9
Tyskland
12,2
12,6
12,8
12,5
Frankrike
12,4
11,1
12,1
12,3
Canada
10,7
9,4
10,0
11,0
Danmark
9,4
10,1
...
...
Schweiz
7,0
8,4
9,8
10,9
Spanien
8,4
7,5
7,6
6,8
Storbritannien
7,9
6,6
5,4
6,7
USA
4,3
3,0
4,3
4,7
Nederländerna
2,9
2,1
2,5
1,7
Finland
1,9
1,8
--1,7
0,1
Norge
--6,1
--6,3
--3,8
--0,9
Sverige
0,3
--3,4
--3,8
--2,4
Källa:
OECD
Tabell 3 visar att det svenska hushållssparandet fallit till
exempellöst låga nivåer de senaste åren. Sammantaget
avviker Norden negativt. Detta blir än tydligare, om man
tar hänsyn till att Danmarks hyggliga placering är en följd
av att så gott som allt pensionssparande är privat.
Utvecklingen i Norge sammanhänger med nedgången i
oljeinkomsterna efter prisfallet 1986. Hushållssparandet
har emellertid där återhämtats.
Det har sitt intresse att studera den förhållandevis låga
hushållssparkvoten i USA, vilken påverkar möjligheterna
att rätta till landets balansproblem. Det mycket omtalade
federala budgetunderskottet är egentligen inte särskilt
stort -- omkring 2 procent av BNP. Överskott på delstatlig
och kommunal nivå medför dessutom att underskottet i den
samlade offentliga sektorn blir ca en halv procentenhet
mindre. Men sparandet i den enskilda sektorn räcker alltså
inte till för att väga upp detta, utan landet dras med ett
besvärande underskott i bytesbalansen.
Jämför USA med exempelvis Italien, där
budgetunderskottet är än större (10 procent av BNP). I
Italien kompenseras detta mer än väl av ett positivt
hushållssparande. Och jämför slutligen med Sverige, där
växande överskott i de offentliga finanserna inte hindrar
samtidigt växande underskott i det ekonomiska utbytet med
omvärlden. Det framstår som uppenbart att man måste se
till det samlade sparandet i ett land och att det inte hjälper
att med skattehöjningar förbättra det offentliga sparandet,
om dessa i minst motsvarande mån slår ut privat sparande.
Även om det under en kortare tid kan vara möjligt för
länder med sparandebrist att låna till investeringar från
överskottsländer, kommer det rimligen att framstå som
viktigt i den internationella konkurrensen att de som bor
och verkar i ett land också ges tillfälle att med avsättningar
ur sina inkomster för framtiden lämna ett bidrag till
välfärdstillväxten.
Detta är dock inte de svenska socialdemokraternas väg.
Med sin extrema högskattepolitik uppnår de dels att det
enskilda sparandet undergrävs, dels att ett offentligt
sparandeöverskott framkommer som främst via olika
fonder kan användas för att öka det kollektiva ägandet.
Inspirationskällan är fortfarande den socialism som
förkastats i vår omvärld. Det tycks nu, i det internationella
perspektivet, endast vara de svenska socialdemokraterna
som inte genomskådat utopin om de kollektiva modellernas
förträfflighet.
5. Orsaker till minskningen av hushållens sparande
Den kraftiga utbyggnaden av de kollektiva skyddsnäten
i Sverige har medfört att många enskilda hushåll dragit
slutsatsen att de inte själva behöver spara för framtida
behov. Att spara för pensionering, sjukdom, arbetslöshet,
oförutsedda utgifter m.m. framstår inte som nödvändigt,
när staten säger sig garantera den framtida tryggheten. Ett
eget sparande kan tvärtom i många fall leda till väsentligt
sämre förmåner från det allmänna än eljest. Utbyggnaden
av de kollektiva försäkringssystemen och socialpolitikens
utformning har därmed bidragit till att trendmässigt sänka
hushållens sparande i Sverige under efterkrigstiden --
åtminstone fram till de senaste åren, då tvivlen vuxit på att
staten kan leva upp till sina utfästelser. Detta bekräftas i
rapporten ''Pensionssystemets inverkan på hushållens
sparande'', där det konstateras:
Enligt fyra av fem ekonometriska studier som gjorts på
svenska data har ATP minskat hushållens sparande.
Resultaten från dessa studier är att sparkvoten skulle varit
mellan 1,5 och 4 procentenheter högre under 1960- och
1970-talet om pensionssystemet inte ändrats och ATP
således aldrig införts.
Hushållens möjligheter att spara har också påverkats av
att de disponibla inkomsterna utvecklats dåligt sedan mitten
av 1970-talet. Det finns en tendens att vilja upprätthålla en
någorlunda jämn konsumtionsökning med åtminstone
någon procent från år till år. Sker inte minst motsvarande
ökning av den disponibla inkomsten, går det ut över
sparandet.
Detta innebär att den kraftiga höjningen av
skattetrycket, vilken syftat till att ta i anspråk
konsumtionsutrymme för den offentliga sektorns räkning,
har motverkats genom att hushållen har dragit ned sitt
sparande. Även den uppbromsning av näringslivets
utveckling som skett sedan mitten av 1960-talet, med
åtföljande dämpning av samhällets totala inkomstökning,
har negativt påverkat hushållens inkomster och därmed
minskat deras sparande.
Till stor del sammanhänger således den trendmässiga
försämringen av sparandet med utbyggnaden av den
offentliga sektorn och det hårda skattetrycket.
Raset i sparkvoten under 1980-talet förklaras också av
att det reala sparandet -- främst hushållens
bostadsinvesteringar -- minskat kraftigt. Bakom denna
utveckling återfinns bl.a. den begränsning av avdragsrätten
för boenderäntor som genomfördes under perioden.
Den försämring som inträffat under de allra senaste åren
kan dessutom förklaras av att avregleringen på
kreditmarknaden ökat tillgången på krediter för hushållen,
något som tillsammans med höga marginalskatter gjort
lånefinansierad konsumtion mindre kostsam än vad den
annars skulle ha varit. För att hushållens sparande skall öka
krävs förutom varaktigt ökade realinkomster också en god
realavkastning efter skatt på sparandet. Det måste helt
enkelt löna sig bättre att spara än att låna.
Ytterligare en viktig orsak till det dåliga
hushållssparandet är den osäkerhet om sparandets framtida
avkastning som den socialdemokratiska regeringens politik
framkallat. För att människor skall våga spara långsiktigt
krävs att spelreglerna ligger fast över tiden. En Sifo-
undersökning från december 1990 visar att 65 procent av de
tillfrågade anser att osäkerheten till följd av politiska beslut
är så stor att det inte är meningsfullt att planera sin
ekonomi.
6. Hushållens förmögenhetstillgångar och sparande
De svenska hushållens finansiella bruttoförmögenhet
uppgick 1988 till nästan 1 100 miljarder kronor. Räknas
skulderna bort återstod en finansiell nettoförmögenhet på
341 miljarder kronor. Av tabell 4 framgår att den största
tillgångskategorin utgjordes av bankmedel och kontanter.
Ca 34 procent av förmögenheten var
banktillgodohavanden. Detta innebär en minskning med ca
5 procentenheter jämfört med föregående år. Återstoden
bestod av tillgångar i allemanssparandet, obligationer,
börsaktier, aktiefondsandelar, försäkringar m.m.
Tabell 4 upptar endast de finansiella tillgångarna. Det
innebär att t.ex. småhus, jordbruksfastigheter och
hyresfastigheter inte finns medtagna. En uppskattning från
1982 visar emellertid att nära 50 procent av hushållens
totala tillgångar, d.v.s. både de finansiella och reala, låg i
boendet, varav enbart småhus svarade för drygt 45
procentenheter. Hushållens tillgångar i form av
banktillgodohavanden och kontanter motsvarade 1982 inte
mer än knappt 50 procent av det uppskattade
marknadsvärdet på fastighetstillgångarna. Även om det
torde ha skett vissa förskjutningar sedan 1982, förefaller det
troligt att fastighetstillgångarna alltjämt svarar för den
dominerande delen av hushållens tillgångar totalt sett.
Den viktigaste sparformen för hushållen har under lång
tid varit bostaden. En egen bostad är ett angeläget sparmål
för många och dessutom det bästa sättet att sprida
förmögenhetstillgångarna i samhället. Ökat bostadsägande
medför ekonomisk trygghet för den enskilde. Dessutom
förbättras vården av bostaden, vilket medverkar till att
begränsa driftskostnaderna. Detta är till fördel från både
privatekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.
I samband med den pågående skatteomläggningen
skärps beskattningen av det egna boendet kraftigt. Höjda
taxeringsvärden, ytterligare avdragsbegränsning och höjd
fastighetsskatt motverkar möjligheten för många familjer
att spara i och till ett eget boende. Det blir helt enkelt för
dyrt.
Av tabell 4 framgår att aktier utgjorde 18 procent
av hushållens finansiella tillgångar. Denna siffra innebär
emellertid en överskattning av hushållens aktieägande,
eftersom SCB även inkluderar stiftelser och organisationer
i statistiken.
Den del av det samlade börsvärdet som ägs av enskilda
hushåll har minskat under en längre tid. I början av 1950-
talet ägde privatpersoner ca 70 procent av börsaktierna. År
1970 hade andelen sjunkit till 55--60 procent. Enligt de
senaste uppgifterna äger hushållen i dag inte mer än 19
procent av börsvärdet genom direktägande. Därtill kommer
8 procents ägande via aktiefonder.
Minskningen av det privata aktieägandet ägde länge rum
samtidigt med att det antal hushåll som ägde aktier ökade.
Mellan 1989 och 1990 minskade emellertid antalet personer
som äger aktier från 2,9 miljoner till 2,3 miljoner.
Tillkomsten av nya småsparare i aktier under 1980-talet
kunde dock inte uppväga utförsäljningen av aktier från
större enskilda aktieägare. I stället har det institutionella
ägandet ökat. Försäkringsbolag, investmentbolag, andra
börsföretag, fjärde AP-fonden, stiftelser m.m. svarar i dag
för två tredjedelar av aktieägandet på fondbörsen.
Det är mycket oroande att hushållen ersätts av
institutioner som aktieägare. I en marknadsekonomi är det
särskilt angeläget att aktiesparandet är väl spritt bland de
enskilda medborgarna. Utvecklingen mot ett alltmer
institutionaliserat ägande av näringslivet försvagar
marknadsekonomin. När det personliga intresset för aktiers
avkastning försvinner, riskerar aktiemarknadens
funktionssätt att försämras.
Den viktigaste orsaken till institutionaliseringen av
aktieägandet är den ogynnsamma skattesituationen för
privatpersoner jämfört med institutioner.
Hushållens mest dominerande tillgång, bortsett från
småhus, är banktillgodohavanden. Som andel av de
finansiella tillgångarna har inlåningen i bank emellertid
minskat under senare år. Sparande i bank har jämfört med
fastigheter och olika typer av lös egendom (utom aktier)
haft en klart missgynnad ställning i skattehänseende, vilket
torde vara en viktig förklaring till minskningen. De
sparformer som är av störst betydelse när det gäller att
finansiera näringslivets utbyggnad -- aktiesparande för
riskkapital och banksparande för lånekapital -- har således
varit de som diskriminerats mest genom
skattelagstiftningen.
Hushållens försäkringstillgångar låg under 1970-
talet runt 4 procent av den totala förmögenheten. 1987 hade
andelen ökat till knappt 10 procent. Försäkringssparandet
syftar särskilt till att skapa trygghet och oberoende. Till
skillnad från bank- och aktiesparandet är detta sparande
långsiktigt och mindre rörligt. Privata pensionsförsäkringar
och andra enskilda försäkringar stärker individens
skyddsnät och minskar behovet av kollektiva försäkringar.
Sparandet i pensionsförsäkringar har de senaste åren
varit stigande. Förklaringen till detta är troligen att ATP-
systemet inte upplevs som särskilt säkert. Inte minst har
många kvinnliga försäkringssparare tillkommit av detta
skäl. De höga marginalskatterna har dessutom gjort det
förmånligt att spara i pensionsförsäkringar. En utveckling
som innebär att det allmänna står för grundtryggheten och
att människorna ovanpå detta frivilligt sparar i försäkringar
är positiv.
Under 1986 beslutade den socialistiska
riksdagsmajoriteten att ta ut en särskild skatt på
pensionssparandet. Regeringen presenterade förslaget om
pensionsskatt utan att det hade föregåtts av någon
utredning. Inte heller gavs utrymme för sedvanlig
remissbehandling. Den enda instans som fick yttra sig var
lagrådet. Lagrådet avstyrkte förslaget av konstitutionella
skäl. Men det tog regeringen ingen hänsyn till. Förslaget
förelades ändå riksdagen.
Förutom att pensionsskatten aktualiserar viktiga
konstitutionella aspekter och enbart av detta skäl inte borde
ha genomförts kan den också få negativa effekter på
sparandet. Pensionsskatten skapar en ökad osäkerhet och
motverkar därmed direkt ett långsiktigt sparande i en
situation när sparandet totalt sett skulle behöva öka.
Pensionssparandet drabbas fr.o.m. 1991 av en ny -- trots
löften om motsatsen -- permanent pensionsskatt. De
enskilda människornas sparande för en trygg ålderdom
försämras därmed kraftigt.
7. Regeringens sparpolitik
Den nedåtgående trenden i hushållssparandet har drivits
fram under socialdemokratiska regeringar. Detta får ses
som ett utslag av en medveten men kamouflerad
socialiseringspolitik. I regeringsdokument kan det talas vagt
om det önskvärda i att öka hushållens sparande. Men, sägs
det, det går nog inte utan stora stimulanser som är
fördelningspolitiskt problematiska. Slutsatsen blir att det
kollektiva sparandet i stället behöver förstärkas, vilket i
klartext betyder ökad överbeskattning av medborgarna.
De tankar som i dag framförs om kollektiv
kapitalbildning har rötter långt tillbaka i tiden. De kommer
till uttryck i allt som skrivits och sagts om löntagarfonder
och tidigare modeller för kollektivt ägande. Efter
misslyckandet med Statsföretag och annan offentligstyrd
affärsverksamhet har intresset allt mer inriktats på indirekt
ägande via olika fonder. Försök att legitimera
socialiseringsframstötarna genom att knyta dem till ATP-
systemet går alltsedan 1970-talet som en röd tråd genom
socialdemokraternas argumentation och strävanden.
I debatten framfördes för kollektiva löntagarfonder en
lång rad skiftande motiv. Det framgick emellertid tydligt att
det ytterst var makten och ägandet i företagen det handlade
om. Till slut gavs även löntagarfonderna en ATP-
anknytning. De tillkom genom ett riksdagsbeslut 1983 och
äger nu aktier för ca 20 miljarder kronor.
Vad som gjorde striden om löntagarfonderna särskilt het
var bl.a. att företagen ålades att via särskilda skatter
tillhandahålla de medel med vilka de skulle socialiseras.
Redan 1974 hade dock -- under starkt borgerligt motstånd --
den 4:e AP-fonden inrättats med uppgift att förvärva aktier
i privata företag. Vid utgången av augusti 1990 fanns det
tillgångar på ca 22,3 miljarder kronor i 4:e AP-fonden. Den
5:e AP-fonden har också byggt upp ett aktieinnehav som
den 30 juni 1990 uppgick till ca 1 miljard kronor. Samtidigt
har 1:a--3:e fondstyrelsernas placeringsmöjligheter vidgats
till att omfatta också fastigheter och direktlån.
Det förekommer emellertid dessutom återfall i aktiv
statlig näringspolitik av det slag som det misslyckade
försöket med Statsföretag representerade. Så sent som
våren 1990 genomdrev socialdemokraterna inrättandet av
ett statligt förvaltningsbolag, som skall äga statens aktier i
ett antal stora företag och även kunna göra nya förvärv.
Samtidigt fattades beslut om ett antal regionala
riskkapitalbolag, som skall köpa andelar i privatägda
småföretag. Dessutom tillfördes småföretagsfonden inom
löntagarfonds- och AP-fondssystemet ytterligare medel.
Dessa åtgärder har ett tydligt samband med de resonemang
om ''kollektivt nationellt kapital'' som särskilt den
nuvarande industriministern, med LO-bakgrund, driver.
LO går nu i spetsen för arbetet med att utforma nya
typer av fonder. I rapporten ''Välfärdsstaten och sparande''
(december 1988) föreslås en ledighetsfond, som fullt
utbyggd skall omfatta 200 miljarder kronor, en
semesterfond, som kan komma att uppgå till 600
miljarder kronor samt s.k. regionala
underhållsstiftelser på upp till 100 miljarder kronor
vardera. Förslag om offentliga pensionsfonder och
kommunala investeringsfonder med kapital på mer
än 200 miljarder kronor läggs också fram. Dessutom arbetar
man i LO med ett nytt system för s.k. förhandlad
överskottsdelning, som närmast är tänkt att ta över från
löntagarfonderna.
Förslagen i rapporten ''Det utvecklande arbetet''
(september 1990) kan -- om de genomförs -- omvandla det
svenska näringslivet till en del av den offentliga sektorn.
Där återfinns dock inte de vanliga socialistiska fraserna --
tvärtom försöker man skriva som om syftet snarare skulle
vara att stärka marknadsekonomin. Förslagen motiveras
utifrån behovet att komma till rätta med underskottet i
bytesbalansen. Strävan sägs vara att offentliga tillgångar
skall förvaltas på samma sätt som privata.
Enligt rapporten bör sparandet stärkas främst genom att
fondbildningen i ATP-systemet växer. Själva AP-fonden
omfattar för närvarande ca 350 miljarder kronor och övriga
kapitalansamlingar (4:e och 5:e fondstyrelserna och
löntagarfonderna) ytterligare ca 40 miljarder. Bortsett från
löntagarfondernas medel motsvarar tillgångarna ungefär
fem års pensionsutbetalningar, vilket uppenbarligen är
mera än vad som behövs för att parera tillfälliga skiftningar
i inflödet av pensionsavgifter eller i pensionärsgruppernas
storlek. LO-gruppen föreslår ändå att fondstyrkan skall bli
tre gånger större genom att nuvarande ATP-avgift höjs med
6 procentenheter fram till år 2035. Dessutom skall det
införas en frihet att placera kapitalet efter bästa möjliga
avkastning -- med den enda restriktionen att högst 10
procent får placeras utomlands.
Det framgår av rapporten att denna nyvunna frihet
främst är tänkt att användas för att förvärva svenska aktier.
Det samlade börsvärdet uppgår för närvarande till ca 500
miljarder kronor. Av detta äger det offentliga redan ca 60
miljarder, varav ca 40 miljarder i löntagarfonderna samt 4:e
och 5:e AP-fonderna. Även om nyemissioner kan ske under
de kommande åren och även om AP-fonderna kan köpa
annat än börsnoterade aktier, ger förslaget utrymme för
aktieköp till ett belopp som snarast överstiger det samlade
börsvärdet!
Alla de åtgärder och förslag som nämnts i det
föregående syftar till samma sak: det offentliga ägandet och
inflytandet i näringslivet skall öka. Den ideologiska
motiveringen har socialdemokraterna senast lämnat i det
s.k. 90-talsprogrammet och i det nya partiprogrammet. 90-
talsprogrammet uttrycker den socialdemokratiska
inställningen till hushållens sparande på följande sätt:
Om samhällets sparande skulle bli beroende av att de
välbärgade hushållen lockas att spara privat måste deras
sparande öka så kraftigt att det skulle leda till stora
förmögenhetsklyftor.
-- -- --
För att nå ett stort, positivt hushållssparande krävs att
den privata sektorn gödslas med stimulanser. -- -- --
Dessa citat säger egentligen allt. Sparande är inget för
vanliga människor. Minskad skattebelastning på enskilt
sparande kallas för att ''gödsla med stimulanser''. Med detta
synsätt tillhör alla resurser i ekonomin staten och
politikerna utom den del som medborgarna till äventyrs
tillåts förfoga över själva. I stället föreslår 90-
talsprogrammet en ökning av det kollektiva sparandet. På
denna punkt anges en mycket konkret målsättning:
Det offentliga sparandet, som i dag är ca 2 procent av
BNP, bör öka till 5--7 procent. Det innebär att det offentliga
sparandet under de närmaste åren bör öka med 10--15
miljarder kronor om året.
Ett överskottssparande i den offentliga sektorn leder till
en fortgående socialisering av ekonomin genom att de
offentliga resurserna blir större än vad som krävs för den
löpande verksamheten. Återstoden kan användas för att
köpa upp företag och andra tillgångar från den enskilda
sektorn. Att socialdemokraterna inte släppt tanken på
socialisering i klassisk mening framgår av följande citat ur
det nya partiprogrammet:
I den omfattning som viktiga gemensamma behov gör
det nödvändigt är socialdemokratin också beredd att i
samhällets kontroll överföra naturtillgångar, kreditinstitut
eller enskilda företag.
Principsynen på sparandets fördelning utvecklas i
programmet på följande sätt:
Folkliga intressen måste göras delaktiga i den
förmögenhetstillväxt, som blir följden av att en del av
produktionsresultatet alltid måste avsättas för sparande och
investeringar. Denna delaktighet, som är nödvändig för att
motverka såväl stora förmögenhetsskillnader som
obalanser i inflytandet över produktionen, förutsätter en
kapitalbildning i demokratiskt kontrollerade former och
som kommer alla till godo på ett rättvist sätt. Eftersom
enskilt sparande aldrig har visat sig kunna motsvara dessa
krav, måste det kompletteras och balanseras av olika former
av kollektivt sparande och kollektiv kapitalbildning.
Samma partikongress som antog det nya
partiprogrammet ställde sig också i princip bakom LO:s
krav på att vidga AP-fondens omfattning och uppgifter. De
riktlinjer som fastställdes för den ekonomiska politiken
avslutades på följande sätt:
Det är angeläget att framtidens pensioner tryggas genom
att AP-fonden får möjlighet att uppnå en god avkastning på
pensionskapitalet. Därför bör avkastningskraven på AP-
fonden skärpas och placeringsreglerna bli friare. I princip
bör AP-fonden ha samma placeringsmöjligheter som
försäkringsbolagen.
Härigenom fullföljs linjen att använda det offentliga
pensionssystemet för socialiseringsändamål. Det sker i strid
med utfästelsen, som gjordes när ATP-systemet infördes i
slutet av 1950-talet, om att dess tillgångar inte skall
användas för att köpa aktier i privata företag. Dessutom är
det alldeles vilseledande att tala om ''pensionskapitalet'' och
göra jämförelser med försäkringsbolagen. ATP-systemet är
ett fördelningssystem, där de pensioner som utbetalas
under ett visst år i princip skall bestridas med under samma
år inflytande avgifter. AP-fonden är tänkt endast som en
buffert i utjämnande syfte. Försäkringsbolagen erbjuder
däremot premiereservsystem, där inbetalade medel
förvaltas för att med bästa möjliga förräntning återbetalas
till försäkringstagaren eller dennes efterkommande.
LO talar visserligen om att man vill göra om ATP till ett
premiereservsystem, men även detta är ett klart exempel på
vilseledande marknadsföring. Det skall nämligen inte finnas
någon koppling mellan avkastningen i AP-fonden och
pensionernas storlek. Om fonden växer, gör den det för
''egen räkning''. Pensionärerna skall inte få mera pengar.
Den förut nämnda arbetsgruppen medger för övrigt själv att
''dagens aktiva både får betala sina föräldrars pension och
samtidigt bygga upp premiereserver för sin egen''. Vad man
inte säger är att detta naturligtvis innebär en kraftig
försämring av löntagarnas och övriga medborgares
realinkomstutveckling.
ATP-pensionen kan bara tryggas genom en god
ekonomisk tillväxt. En socialistisk politik ger dålig tillväxt.
8. Moderat politik för sparande och ägandespridning 8.1
Allmänna riktlinjer
Utifrån en moderat grundsyn är det självklart att
motsätta sig satsningen på kollektivt eller offentligt
sparande, liksom planerna på att låta det allmänna köpa
upp viktiga delar av näringslivet. Det sparande som behövs
för näringslivets utbyggnad bör ske i företagen och hos
hushållen. Dessutom är det ett viktigt mål att sprida
ägandet bland de enskilda medborgarna. Det gäller inte
bara andelar i näringslivet utan även innehav av bostad och
andra tillgångar. Gamla paroller om ''egendomsägande
demokrati'' eller ''ägardemokrati'' har större aktualitet och
bärkraft än någonsin.
I stället för att missgynna privat sparande bör således
staten föra en aktiv politik för att stimulera till ett spritt
enskilt ägande. Att staten uppmuntrar till och underlättar
enskild förmögenhetsbildning skall ses som ett led i en
politik syftande till att flytta en del av ansvaret för den
framtida tryggheten från det allmänna till hushållen.
Uppgiften kan också beskrivas som att det gäller att
avsocialisera eller privatisera sparandet. Teoretiskt borde
det vara likgiltigt, om sparandet sker i enskild eller offentlig
regi. Erfarenhetsmässigt är privat sparande mer
samhällsnyttigt, eftersom sannolikheten är större för att det
används effektivt till räntabla investeringar. Emellertid
finns det praktiska problem med att överföra sparande från
den offentliga till den enskilda sektorn utan att en del läcker
ut på vägen till ökad konsumtion.
8.2 Sänkt skatt och fasta spelregler
Den bästa stimulansen för ett ökat hushållssparande är
en ekonomisk politik som ökar hushållens disponibla
inkomster och höjer realavkastningen efter skatt på
sparande. En minskning av skattetrycket vidgar människors
utrymme för att spara. Om kapitalbeskattningen dessutom
lindras, blir det mera intressant att avstå från konsumtion.
En anpassning till förhållandena inom EG är dessutom
nödvändig, om inte investeringskapitalet skall fortsätta att
strömma ut ur vårt land.
Den socialdemokratiska regeringen bedriver en politik
som direkt motverkar ett ökat hushållssparande genom att
ständigt ändra spelreglerna för sparandet. Sedan 1982 har
t.ex. ett flertal försämringar genomförts för enskilt
aktiesparande. Under 1986 beslutade den socialistiska
riksdagsmajoriteten om en särskild pensionsskatt. Under
1987 togs beslut som motverkar det sparande som sker inom
ramen för företagsanknutna vinstandelssystem.
Finansministerns ''nyårsfyrverkeri'' inför 1989 skapade
ytterligare osäkerhet om avkastningen av sparande i svenskt
näringsliv. Skatteomläggningen 1990--1991 har försämrat
möjligheterna för sparande i det egna boendet,
pensionssparandet och det riskvilliga sparandet.
En ökad sparvilja förutsätter stabila spelregler så att
människor vågar spara långsiktigt. Sparandet bör
premieras -- inte motverkas.
Att med tvångsmedel försöka höja sparandet är direkt
olämpligt. Det motverkar sparviljan, och det leder endast
till omfördelning av sparande eller till upplåning. Det
tvångssparande som socialdemokraterna och centerpartiet
genomdrev våren 1989 bör därför avvecklas. Det som
''sparats'' bör återbetalas snarast möjligt. Hur detta skall gå
till utvecklas närmare i motion 1990/91:Fi203,
Snabbavveckla tvångssparandet.
Särskilda kampanjer för att förbättra det privata
sparandet är inte en framkomlig väg, inte heller
skattemässiga styråtgärder som t.ex. allemanssparandet.
Sådana arrangemang leder mest till att människor flyttar
sparmedel från ett konto till ett annat, vilket de senaste
årens utveckling visat.
Med stor tillfredsställelse noterar vi därför att
regeringen, i bilaga 9 till budgetpropositionen 1991, följer
vårt tidigare framförda förslag om att lägga ned
spardelegationen. Regeringens bristande tilltro till
marknadshushållningen kommer dock samtidigt till uttryck
i förslaget att bankinspektionen skall överta
spardelegationens informationsuppgifter, då, som
regeringen uttrycker det, sådan viktig information sannolikt
inte skulle bli producerad på marknaden. Vi ser tvärtom
detta som en naturlig uppgift för konkurrerande
kreditinstitut och avstyrker därför den tilltänkta
uppgiftsöverföringen.
Generella åtgärder som skattelättnader inom ramen för
ett minskande skattetryck och återinförande av fasta
spelregler är de viktigaste förutsättningarna för
hushållssparandets återhämtning. Moderata
samlingspartiet anser emellertid att olika typer av mer
selektiva sparstimulanser också bör övervägas för att dels
premiera långsiktigt bundet sparande, dels sprida ägandet
av bostäder och aktier.
8.3 Privatisering av offentliga tillgångar
Ett effektivt sätt att öka det privata nettosparandet är att
försälja offentligt ägda tillgångar till allmänheten. Detta
gäller huvudsakligen de offentligt ägda tillgångar som kan
förvaltas bättre i privata händer (t.ex. skogsmark och
lägenheter i ''allmännyttan''). Enligt det program för
privatisering som de borgerliga partierna tillsammans ställt
upp skall de som redan är engagerade i dessa verksamheter
ges företräde att köpa. Det gäller t.ex. de berörda
företagens anställda och enskilda skogsbönder med mark
nära Domänverkets skogar. På liknande sätt bör de som hyr
i kommunalt ägda fastigheter beredas tillfälle att förvärva
sina bostäder.
Det kan visserligen sägas att försäljning av offentligt
ägda tillgångar endast innebär att en real resurs utbyts mot
en finansiell. Men förändringen kan utformas på ett sätt
som stimulerar ett spritt enskilt sparande. Och det allmänna
kan använda likviden till investeringar i infrastrukturen,
t.ex. underhåll och utbyggnad av kommunikationsnät,
vilket är en mer naturlig uppgift.
8.4 Avveckling av löntagarfonderna
De borgerliga partierna har också en gemensam plan för
avveckling av löntagarfonderna. Denna utgår från tre
grundläggande krav: avvecklingen skall vara definitiv, den
får inte utsätta aktiebörsen för kraftig kurspress och den
skall bidra till en högre ekonomisk tillväxt. Tyngdpunkten
kommer därmed att ligga på en överföring av
löntagarfondernas aktier till allemansfonder, där de utgör
enskilt ägda andelar, vilket medverkar till ett breddat
ägande i näringslivet.
8.5 Startsparande och pensionssparande i bank
Att premiera långsiktigt bundet sparande hör till de
viktigaste åtgärderna för att öka hushållssparandet. Vi vill
därför föreslå införande av s.k. startsparande och en
utvidgning av möjligheterna att pensionsspara.
För barn och ungdom bör ett startsparande
införas. På bankkonton, som är spärrade för uttag intill 18
års ålder, skall föräldrar och släktingar kunna sätta in upp
till 5 000 kronor årligen vardera, vilket kan ske utan
skyldighet att erlägga gåvoskatt. Någon typ av tak får dock
övervägas. All avkastning på kontot bör vara skattefri
under den tid medlen inte får disponeras. På detta sätt kan
barnen ges en trygg start i vuxenlivet. Pengarna kan
användas för att bestrida utgifter för t.ex. utbildning eller
bostad. Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda
de närmare detaljerna och återkomma till riksdagen med ett
förslag under 1991. Därigenom skulle startsparandet kunna
träda i kraft redan den 1 januari 1992.
För att ytterligare stimulera ett långsiktigt bundet
sparande bör möjligheten till ett särskilt
pensionssparande utvidgas till att också gälla
sparande i bank. Bankerna har genom sina väl förgrenade
kontorsnät möjlighet att marknadsföra sparformen till en
bred allmänhet. Sparformen skulle också uppmuntra och
förstärka en god bank/kundrelation. Sparandet kan ske
genom insättning på bankkonton som är spärrade för uttag
intill dess vederbörande fyllt 55 år. Därefter får uttag ske
med högst en tiondel av det innestående beloppet per år.
Avsättning till pensionskonto bör vara avdragsgill upp till
ett basbelopp. Likaså bör all avkastning vara skattefri och
medlen fria från förmögenhetsskatt mot att skattskyldighet
inträder då beloppen tas ut.
Det finns vidare skäl att pröva om det utifrån
banktekniska överväganden är möjligt att utvidga
placeringsmöjligheterna till att omfatta även sparande i
aktier och andra värdepapper samt andelar i aktie- och
avkastningsfonder. Därigenom kan den enskilde själv välja
risknivå på sitt sparande.
Det finns även skäl att pröva om det skall vara möjligt
att med uppskjuten skattskyldighet göra förtida uttag för
köp av t.ex. permanentbostad eller start av eget företag.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda de
närmare detaljerna för det ovan skisserade
pensionssparandet och återkomma till riksdagen med
förslag under 1991. Därigenom skulle de nya reglerna
kunna träda i kraft redan den 1 januari 1992.
8.6 Försäkringssparande
Försäkringssparande för ålderdomen är en annan form
av långsiktigt bundet sparande. En skillnad mot det
pensionssparande som skisserats i det föregående är att det
också inrymmer en försäkring mot risken för ett tidigt
dödsfall. Sparande i pensionsförsäkring har traditionellt
varit förenat med vissa skatteförmåner, vilka emellertid
avsevärt reducerats i samband med skatteomläggningar
under senare år. Även villkoren för sparande i
kapitalförsäkring har successivt försämrats. Denna
sparform behandlades dock något gynnsammare än
pensionsförsäkringar vid den senaste skatteomläggningen.
De försämrade villkoren har medfört att antalet nya
livförsäkringar sjunkit med 15 procent mellan 1989 och
1990. I kronor stannade förra året nyförsäljningen på 7,6
miljarder, vilket var hela 47 procent mindre än föregående
år. Det minskade intresset förklaras främst av de
försämrade villkor för försäkringssparandet som
skatteförändringarna medfört men också av den osäkerhet
allmänheten känner då spelreglerna för denna form av
långsiktigt sparande inte är stabila.
Marknaden för livförsäkringar är stel i Sverige. Det
sammanhänger med att alla livbolag måste vara ömsesidiga.
När det inte föreligger något vinstintresse, blir det inget
incitament till förnyelse. Konkurrensen skulle genast öka,
om den traditionella livförsäkringsrörelsen fick drivas i
aktiebolagsform.
Det skulle då bli möjligt att sätta räntan under risk. I dag
utgår alla bolag från en kalkylränta på 4 procent om året,
vartill kommer möjligheten till återbäring. Utomlands är
det vanligt att bolaget i stället erbjuder en garanterad ränta
på exempelvis 10 procent. Blir avkastningen på gjorda
placeringar mindre, får bolaget stå för mellanskillnaden,
medan det får behålla den om avkastningen blir större. I
förening med fördelaktiga återlåneregler har detta visat sig
vara en attraktiv sparform i bl.a. USA.
De nya möjligheterna till unit-linked-försäkringar är ett
steg mot ett rikare utbud av försäkringsformer i Sverige. En
annan önskvärd modell vore ett sparande med sikte på
förvärv av bostad i samband med övergången från
yrkesverksamhet till pensionärstillvaro.
8.7 Bosparande
Att bredda bostadsägandet är det bästa sättet att
åstadkomma en jämnare fördelning av
förmögenhetstillgångarna i samhället. Vi har därför under
många år föreslagit att det allmänna skall stimulera
medborgarna till ett ökat bostadssparande. All erfarenhet
visar att enskilt ägande är den mest effektiva formen för
förvaltning av bostäder. Detta är en viktig anledning till att
många som i dag bor i hyresrätt vill äga sin bostad. Ur både
samhälls- och privatekonomisk synvinkel är det fördelaktigt
om människor får möjlighet att skaffa en egen bostad
antingen i småhus eller i flerfamiljshus.
För att öka hushållens möjligheter att i större
utsträckning äga sina bostäder är det väsentligt att minska
beskattningen. Skatterna bör sänkas på både hushållens
inkomster och själva boendet. Därigenom kan möjligheter
skapas för vanliga inkomsttagare och barnfamiljer att skaffa
en egen bostad. Sänkta inkomstskatter och slopande av
fastighetsskatten är därför viktiga inslag i en moderat politik
för ökat bostadsägande. Reavinstbeskattning av
bostadsrätter och småhus bör ändras så att beskattning sker
efter uppräkning av anskaffningsvärdet med
konsumentprisindex. Dessutom bör rätten till uppskov
finnas kvar för att undvika de inlåsningseffekter som annars
följer vid en avskattning även av reala vinster.
Uppskovsreglerna bör dessutom gälla vid byte mellan olika
former av boende, d.v.s. såväl egna hem som bostadsrätt.
Moderata samlingspartiet har i annan motion krävt en
översyn av hela kapitalvinst- och
kapitalinkomstbeskattningen. Det bör då övervägas om
reavinstbeskattningen kan slopas eller begränsas till korta
innehav.
För att öka bostadsägandet är det också viktigt att ge de
boende rätt att köpa och ombilda hyreslägenheter till
bostadsrätts- eller ägarlägenheter. Detta skulle dessutom
bidra till att bringa ordning i de allmännyttiga
bostadsbolagens dåliga affärer. Kommunerna kan genom
att ge borgen för lån möjliggöra för flera att bli ägare till
sin bostad. Staten bör vara generös när det gäller att låta
fördelaktiga lån på en fastighet övertas av nya ägare.
Vi föreslår därutöver att målsparandet till egen bostad
eller bostadsrätt uppmuntras. Vi har tidigare förordat
införandet av ett målsparande till egen bostad inom ramen
för skattesparandet. Eftersom detta håller på att avvecklas,
fungerar emellertid inte längre denna lösning. Våren 1988
anslöt sig regeringen till vår uppfattning att det
skattegynnade bosparandet borde frikopplas från
allemanssparandet och i stället bygga på bankernas spara--
låna-system. Det förslag som regeringen lade fram och som
godtogs av riksdagen var emellertid krångligt till sin
konstruktion och kommer att leda till ökade kostnader för
såväl banken som ansvarig myndighet, utan att ge särskilt
stora effekter på nysparandet.
Stimulansen till bosparande bör knytas till särskilda
bostadskonton i bank. Sparmedlen skall också kunna
placeras i aktiefonder. Ett sådant bosparsystem skall inte ha
någon övre åldersgräns. Enligt vår mening bör
premieringen ske på flera olika sätt. Staten bör utge en
sparpremie på 10 procent av det belopp som sparats under
minst tre år och använts till köp av bostad. Sparpremien får
dock maximalt uppgå till 10 000 kronor. Därtill bör staten
ställa statlig borgen för lånet, vilket kan innebära en
sänkning av låneräntan med ungefär 0,5--1 procentenhet.
Det bör också övervägas, om det bör bli möjligt att i
förtid disponera en del av det belopp som sparats på det i
det föregående skisserade pensionskontot utan att
skattskyldighet inträder. Ägande av bostad kan ju ses som
en alternativ form av sparande för ålderdomen.
8.8 Aktiesparande
I en marknadsekonomi är det särskilt angeläget att
aktieägandet är väl spritt bland de enskilda medborgarna.
För att vända den utveckling för hushållens aktieägande
som beskrivits i det föregående är det nödvändigt att ändra
skattesystemet så att diskrimineringen av privatpersoner
upphör.
Skattevillkoren för hushållens aktiesparande måste
kraftigt förbättras. Hela löntagarfondssystemet skall
avvecklas. Det borgerliga avvecklingsförslaget innebär att
en grund läggs för en omfattande spridning av
aktiesparandet till helt nya grupper. Genom att
löntagarfondernas tillgångar används som stimulans till
sparande i allemansfonderna är det möjligt att en majoritet
av den vuxna befolkningen kan bli aktiesparare. Då
förverkligas den moderata idén om en långtgående
ägandespridning. Avvecklingen blir därmed den viktigaste
enskilda åtgärden för att åstadkomma ett ökat
aktiesparande.
En försäljning av aktier i statliga företag tjänar också
syftet att bredda ägandet och öka sparandet, förutsatt att
anställda och småsparare ges goda möjligheter att få
tilldelning vid börsintroduktionen.
Ett sätt att sprida det enskilda aktiesparandet är att
avskaffa dubbelbeskattningen på aktieutdelningar. En
lindring som statsfinansiellt motsvarar den 30-procentiga
skattereduktionen bör återinföras.
Reavinstskattereglerna bör både förenklas och mildras.
I jämförelse med omvärlden ligger den svenska
beskattningen av värdestegring på aktier högt. För att den
svenska ekonomin skall anpassas till internationella
förhållanden bör därför reavinstbeskattningen på aktier
förenklas och sänkas enligt följande.
Beskattning av kapitalvinster skall generellt utformas så
att inlåsningseffekter begränsas. Reavinster som är
nominella, men inte reala, skall inte beskattas. Mot den
bakgrunden bör anskaffningsvärdet för aktier indexregleras
med konsumentprisindex. Motsvarande regler bör gälla
även för optioner, terminer m.m. Alternativt kan
skattesatsen sänkas i motsvarande mån.
Genom inflationsskyddet av anskaffningsvärdena och en
skattesats för den reavinst som därefter framkommer på 30
procent lindras realisationsvinstbeskattningen, som i dag är
väsentligt högre än vad som gäller i flertalet andra länder.
Den nödvändiga anpassningen av kapitalskattereglerna till
omvärlden påbörjas därmed. I andra länder är normalt
reavinster på aktier och motsvarande instrument skattefria
efter en viss innehavstid som kan variera från sex månader
till något eller några år. Frågan om ett slopande av
skatteplikten för reavinster efter en viss innehavstid bör
snabbutredas.
Den av socialdemokraterna införda omsättningsskatten
på aktier bör snarast avskaffas. En effekt av
omsättningsskatten är att de korta affärerna minskar.
Omsättningen på Stockholms fondbörs minskade med 17
procent mellan 1989 och 1990 och har i reala termer
halverats mellan 1986 och 1990. En väl fungerande
aktiemarknad behöver korta placeringar bl.a. för att
kursrörelserna skall jämnas ut. Omsättningsskatten medför
också att handel med svenska aktier överförs till utlandet.
Redan i dag sker två tredjedelar av handeln i de tio största
företagens aktier i London. Omsättningsskatten halverades
den 1 januari 1991, men denna åtgärd har bara resulterat i
att det nu är fyra gånger dyrare, mot tidigare sex gånger, att
handla i svenska papper i Sverige jämfört med t.ex.
London.
Förmögenhetsskatten skall successivt slopas. Vid
förmögenhetsbeskattningen tas börsnoterade aktier upp till
75 procent av aktiernas marknadsvärde. För t.ex.
fastigheter gäller sedan länge att taxeringsvärdet utgör ca 75
procent av marknadsvärdet. Prisfallsrisken har varit ett av
skälen till att taxeringsvärdena satts lägre än
marknadsvärdena. Med hänsyn till att kursfallsrisken för
aktier normalt är större än för fastigheter bör endast 65
procent av börsnoterade aktiers marknadsvärde tas upp till
beskattning. För OTC-noterade företag har reglerna
skärpts. Vi anser att förmögenhetsbeskattningen av OTC-
bolag bör ske enligt tidigare regler, dvs. endast 30 procent
av substansvärdet bör beskattas.
Utöver dessa föreslagna förändringar bör
förmögenhetsskatten på det arbetande kapitalet i små och
medelstora företag slopas.
Arvsskattereglerna är en mycket viktig orsak till de
privata hushållens utträngning från aktiemarknaden. En
viktig skillnad mellan hushåll och institutioner är att de
senares aktieinnehav är helt befriade från den typ av
avbränning som arvsskatten innebär. Skattereglerna vid arv
bör utformas så att det samlade uttaget ligger inom
rimlighetens gräns oavsett storleken på
aktieförmögenheten. Vår uppfattning är att börs- och OTC-
aktier vid arvs- och gåvobeskattning bör åsättas värde i
konsekvens med vårt förslag om förmögenhetsbeskattning.
Regeringen genomdrev våren 1987 försämringar i den
skattemässiga behandlingen av anställdas vinstandelar.
Avsikten med frivilliga vinstandelssystem är att göra de
anställda delaktiga i företagens resultat, förbättra
produktiviteten, öka sparandet, sprida det individuella
ägandet och stärka känslan av samhörighet inom företaget.
Regeringens åtgärder på detta område riskerar att minska
förekomsten av företagsanknutna vinstandelssystem, vilket
också var det uttryckliga syftet med förslaget. Moderata
samlingspartiet motsatte sig bestämt dessa försämringar. Vi
hävdade att frivilliga vinstandelssystem i stället borde
stimuleras t.ex. genom att de stiftelser som förvaltar
vinstandelsmedlen skattebefrias. Vidare borde övervägas
möjligheten att i viss utsträckning beskatta vinstandelarna
som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. De förslag
som vi under våren 1987 framförde och sedan varje år
upprepat har samma aktualitet i dag, varför vi anser att
regeringen bör återkomma med förslag till stimulanser av
företagsanknutna vinstandelssystem. Riksdagen bör även
avskaffa de under 1989 införda reglerna om sociala avgifter
på vinstandelar.
Från fackföreningsrörelsen framförs ofta krav på skärpt
beskattning av anställdas innehav av konvertibla
skuldebrev. Tanken är att värdestegringen skall beskattas
som inkomst av tjänst. Vi motsätter oss bestämt sådana
försämringar.
Anställda i börsnoterade och andra företag måste få
möjlighet att spara i aktier i det egna företaget utan att
eventuell skillnad mellan marknadsvärdet och
förvärvspriset betraktas som löneförmån. Vi föreslår
skattefrihet för alla anställdas aktieköp i det egna företaget
utan annan begränsning än att köpen skall ha skett på
samma ekonomiska villkor som tillämpas för utomstående.
1982 infördes en lättnadsregel som innebär att icke
börsnoterade företag får göra avdrag med 70 procent av det
utdelade beloppet, dock ej mer än vad som motsvarar 15
procent av aktiekapitalet eller 700 000 kronor. I avvaktan
på att dubbelbeskattningen helt skall avskaffas föreslår vi
att 15-procentsgränsen snarast höjs. 15 procent motsvarar
en alltför låg avkastning med hänsyn till risktagandet och
med hänsyn till att många bolag har ett lågt aktiekapital i
förhållande till deras verkliga värde.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att stimulera
hushållssparandet och öka ägandespridningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överföring av
informationsuppgifter till bankinspektionen i samband med
nedläggningen av spardelegationen,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
startsparande i enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
pensionssparande i enlighet med vad som anförts i
motionen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändringar i reglerna för
försäkringssparande,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
stimulans till bosparande i enlighet med vad som anförts i
motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att främja sparande i
aktier,
8. att riksdagen beslutar att sociala avgifter inte skall utgå
på företagsanknutna vinstandelar i enlighet med vad som
anförts i motionen.