Utveckling av offentlig sektor och välfärdspolitik
Inledning
Ett samhälle blir aldrig färdigt eller fulländat -- det krävs
ett kontinuerligt arbete. Detta gäller också den offentliga
sektorn och välfärdspolitiken. Det krävs enligt vår
uppfattning extra insatser för förnyelse och utveckling av
välfärdspolitiken under de kommande åren.
Den offentliga sektorns utbyggnad med användning av
ständigt ökade resurser är över. Det råder numera bred
politisk enighet om att skattetrycket och de offentliga
utgifterna som andel av den totala ekonomin måste minska.
Dessa krav förstärks av den ökande internationaliseringen.
Samtidigt kvarstår många otillfredsställda behov för
välfärdspolitiken, och många behov tenderar att öka -- t.ex.
behovet av vård och omsorg. Människors önskningar om
ökad valfrihet och mer individuella lösningar ökar också
kraven på den offentliga sektorn. En förändringsprocess
inom den offentliga sektorn har inletts men arbetet är
ännu i sin början -- mycket återstår.
Centern har varit med om att bygga den generella
välfärdspolitiken. Vi vill värna välfärden, också i den
föränderliga tid som nu förestår.
Personalen är en avgörande resurs för att uppnå resultat.
Personalen måste aktivt engageras i förändringsarbetet.
Centern avvisar svepande generell kritik mot de offentligt
anställda.
Hoten mot den generella välfärdspolitiken finns där.
Den hotas från dem som vill bryta ner välfärdssamhället och
åstadkomma ett systemskifte med selektivt uppbyggda
system och där individens egen resurstillgång i praktiken
skulle avgöra tillgången till välfärden. Å andra sidan hotas
välfärden av dem som inte ser behovet av förnyelse eller
som inte vågar förnya och utveckla den offentliga sektorn.
En utebliven förändringsprocess gör att bristen på
resurser och en alltför svag produktivitetsutveckling
riskerar att bryta ner delar av den offentliga sektorn inifrån,
samtidigt som själva idén om en generell välfärdspolitik
misskrediteras.
Utmaningen för förnyelsen och utvecklingen av den
offentliga sektorn är, som vi ser det, att åstadkomma bättre
kvalitet, mer valfrihet och högre effektivitet inom den
offentliga sektorn, samtidigt som en sänkning av skattetryck
och offentlig utgiftsandel möjliggörs och den generella
välfärdspolitiken garanteras. Den offentliga sektorn måste
förändras, inte för att bryta ner välfärdssamhället utan för
att värna det.
Bakgrund
Den offentliga sektorn har sin grund i den demokratiska
processen. Det är inget självändamål att organisera
produktionen av välfärdens tjänster i offentlig regi istället
för i privat regi. Det är istället målen, behoven och olika
producenters förmåga att uppfylla dessa mål och behov som
måste vara avgörande för den offentliga sektorns storlek
och ansvarsområden.
En offentlig sektor är nödvändig i en demokratisk
rättsstat. Den offentliga sektorn ansvarar för demokratiska
institutioner, förvaltning, rättsväsende och försvar --
tjänster som svårligen kan utföras i annan regi än den
offentliga.
Investeringar i infrastruktur såsom vägar, järnvägar,
telekommunikationsnät, energiförsörjning etc. samt
forskning är s.k. kollektiva nyttigheter -- de kommer alla till
del. Kostnadseffektivitet, liksom andra skäl, talar för ett
huvudsakligen gemensamt ansvarstagande för dessa
ändamål via skattefinansiering.
Den generella välfärdspolitik som byggts upp i Sverige
innebär att det offentliga ansvarar för att behov såsom vård,
omsorg, utbildning och ekonomisk trygghet vid sjukdom,
arbetslöshet, handikapp och ålderdom genom
skattefinansiering tillhandahålls alla på likvärdiga grunder.
En rad funktioner som vi allmänt räknar som tillhörande
ett gott samhälle klarar ofta inte de ekonomiska kraven på
en fri marknad utan behöver samhällets stöd. Det gäller
t.ex. bevarande av kulturarv och historia,
nationalparkerna, delar av kulturlivet och den ideella
föreningsverksamheten.
Den offentliga sektorn har också kommit att inom sig
rymma en hel del allmän service- och varuproduktion. Det
gäller t.ex. företag där det offentliga av ideologiska skäl, för
att rädda sysselsättningen eller av andra skäl, gått in som
ägare. Det gäller också egenregiverksamhet inom såväl den
statliga som den kommunala sektorn.
Den gemensamma finansieringen via skatterna är andra
sidan av den offentliga sektorn men understödjer också dess
mål. Transfereringssystemet tillsammans med ett inkomst-
och förmögenhetsutjämnande skattesystem syftar till att
minska de sociala och ekonomiska klyftorna i samhället.
Den del av landets samlade inkomster som kanaliseras
via de offentliga budgetarna är avsevärt större i Sverige än
i andra jämförbara länder. Detta beror bl.a. på att Sverige
tillämpar en generell välfärdspolitik med bl.a. en hög andel
kollektivt finansierade socialförsäkringar.
Välfärden i Sverige har byggts upp i generella system och
i stor utsträckning enligt den s.k. inkomstbortfallsprincipen.
Det har givit medborgarna en närmast heltäckande trygghet
för inkomsten, exempelvis vid sjukdom, ålderdom och i en
rad andra situationer. Inkomstbortfallsprincipen bygger på
att medborgarna förvärvsarbetar. Det har säkerligen
bidragit till en hög förvärvsfrekvens i Sverige, men också till
att de som av olika skäl står utanför arbetslivet i de flesta
fall har ett svagt försäkringsskydd. Det gäller exempelvis
pensionärer som ej förvärvsarbetat, studenter m.fl.
grupper. Inkomstbortfallsprincipen konserverar i många
fall skillnader i samhället -- låg inkomst under den aktiva
tiden medför t.ex. låg pension, medan hög inkomst medför
hög pension. På liknande sätt fungerar det i samband med
många andra transfereringar.
Ett annat problem med inkomstbortfallsprincipen är att
den medverkar till ett högt skattetryck och en hög offentlig
utgiftsandel i förhållande till den totala ekonomin. I många
fall är dessutom förmånerna indexerade till inflationen, dvs.
de offentliga utgifterna stiger automatiskt, vilket också
håller uppe skattetryck och utgiftsandel samtidigt som det
medför sämre förutsättningar att nedbringa inflationen. I
och med ett högt offentligt sparande minskar också
utrymmet för det enskilda hushållssparandet, och därmed
möjligheterna för medborgarna att skaffa sig en ekonomisk
buffert.
De offentliga inkomsterna utgör för närvarande ca 65 %
av den totala samhällsekonomin (mätt som
bruttonationalprodukt). Motsvarande siffra för de
offentliga utgifterna är ca 60 %, vilket innebär ett positivt
offentligt sparande. Skattetrycket -- de totala skatternas och
avgifternas andel av den totala samhällsekonomin (även
detta mätt som bruttonationalprodukt) -- är för närvarande
ca 57 %.
Utvecklingen sedan regeringsskiftet 1982 har inneburit
att skattetrycket höjts med 7 % och att det offentliga
sparandet ökat. Det personliga hushållssparandet har
samtidigt kommit att bli negativt.
Under 80-talet har den offentliga sektorn kommit att
debatteras allt intensivare. Sektorns måluppfyllelse såväl
vad avser kvantitet som kvalitet i vid mening har ifrågasatts.
Detsamma gäller sektorns produktivitet.
Debatten har kretsat kring bl.a.:
Produktionsresultaten. Delar av den offentliga sektorn
förmår inte producera det medborgarna efterfrågar i en
tillfredsställande omfattning och takt. Fördelningen.
Den offentliga sektorn har i flera fall en sämre
fördelningspolitisk träffsäkerhet än vad som avsetts.
Bristande underhåll och nyinvesteringar inom delar av den
offentliga sektorn. Bristande valfrihet och otillräckliga
påverkansmöjligheter för medborgarna.
Personalsituationen. Hög personalomsättning och
bristande personalinflytande inom delar av den offentliga
sektorn. Brister i instruktions- och regelverk samt
arbets-, organisations- och styrformer
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi hävdar att
den offentliga tjänsteproduktionen uppvisar en negativ
produktivitetsutveckling, d.v.s. samma tjänster blir dyrare
att framställa för varje år som går. Den låga produktiviteten
tillsammans med den offentliga sektorns storlek drar
därmed ned tillväxttakten och effektiviteten i ekonomin.
Närmare en tredjedel av den totala arbetskraften i
Sverige arbetar i offentlig verksamhet. Denna höga andel
motsvaras av stora ambitioner i trygghetssystemen men
storleken i sig medför också problem i ekonomin. De höga
skattekilarna (dvs. den andel av inkomsten som går till olika
skatter) medför minskat incitament för arbete och ökar
risken för skatteundandragande verksamhet.
Stora delar av den offentliga sektorn fungerar bra eller
acceptabelt. Andra delar fungerar mindre bra. Skillnaderna
är alltså stora inom sektorn. Det är inte att förvånas över
med tanke på sektorns storlek och de skiftande typerna av
verksamhet som förekommer.
Den offentliga sektorn är framför allt
tjänsteproducerande. Personalen är dess viktigaste resurs.
Många anställda inom den offentliga sektorn gör
uppoffrande och solidariska samhällsinsatser, många
gånger under svåra och otillfredsställande
arbetsförhållanden.
Inom många delar av den offentliga sektorn finns också
optimism och vilja att förbättra. Det är viktigt att ta vara på
detta i sektorns förnyelsearbete.
I bilaga 2 till budgetpropositionen (1990/91:100)
redogörs för regeringens arbete med utvecklingen av den
offentliga sektorn. Ett förändringsarbete pågår, men vi
anser att omvandlingen måste gå snabbare och att större
strukturgrepp måste tas. Den socialdemokratiska politiken
när det gäller förnyelsen av den offentliga sektorn är
tvehågsen och motvillig. Under de år som gått sedan
regeringsskiftet 1982 har alltför litet hänt med
förnyelsearbetet.
Socialdemokraterna motsätter sig i huvudsak större
strukturgrepp såsom försäljning av statlig verksamhet och
att släppa in alternativa producenter. Man nöjer sig istället
i stort sett med att reformera den offentliga sektorn inom
den nuvarande strukturen. Det är uppenbart att en sådan
politik har begränsade möjligheter att nå den omfattande
utveckling och förnyelse som är nödvändig.
Våra utgångspunkter
Centern har varit med om att bygga den generella
välfärdspolitiken. Den slår vi vakt om. Alla människor
måste tillförsäkras en grundläggande social och ekonomisk
trygghet samt ha likvärdiga möjligheter att utvecklas som
individer. Stat och kommun har ansvaret för att denna
grundtrygghet och likvärdighet tillgodoses i hela landet.
Den offentliga sektorn skall verka utjämnande mellan
individer, befolkningsgrupper och regioner.
Den offentliga sektorn skall vara decentraliserad.
Medborgarnas inflytande över den offentliga sektorn skall
vara starkt och insynen i verksamheten stor. Det skall finnas
goda möjligheter för var och en att på likvärdiga villkor och
i samverkan med andra ta initiativ och sköta gemensamma
angelägenheter. Personalen skall ha stort eget ansvar och
goda möjligheter att utifrån givna mål och förutsättningar
självständigt forma den konkreta verksamheten.
Önskemål och behov skiftar mellan individerna.
Utrymmet för individens egna beslut måste därför enligt vår
uppfattning vara stort. Mångfald och valfrihet skall
eftersträvas.
Valfrihet och jämlikhet kan och skall förenas. Målet
måste vara valfrihet för alla, oavsett skiftande ekonomiska
eller andra förutsättningar.
För att människorna skall hysa tilltro till
välfärdspolitiken måste den offentliga sektorns effektivitet
och produktivitet vara hög. Människorna måste kunna
känna sig säkra på att deras skattepengar används effektivt
och till produktiva insatser.
Målen för utvecklings- och förnyelsearbetet
Det utvecklings- och förnyelsearbete som nu måste
bedrivas inom den offentliga sektorn måste syfta till
följande: Att värna den sociala tryggheten och den
generella välfärdspolitiken.Att öka den offentliga
sektorns måluppfyllelse vad avser kvalitet, tillgänglighet,
produktivitet och effektivitet.Att decentralisera och öka
brukarinflytandet. Den offentliga sektorn måste komma
närmare den enskilde, dvs. service och öppethållande
förbättras, medborgarnas inflytande och insyn ökas samt
regler och verksamhet förenklas och avbyråkratiseras.
Att öka den enskildes valfrihet och möjlighet att anpassa
den offentliga sektorns tjänster efter de egna behoven och
önskningarna. Att vidga personalens ansvar och
möjligheter att utifrån givna mål och förutsättningar
självständigt forma den konkreta verksamheten.Att den
offentliga sektorn i ökad utsträckning skall medverka till en
god samhällsekonomisk utveckling.
Riktlinjer för utveckling och förnyelse
Nedan ger vi förslag på riktlinjer för utvecklings- och
förnyelsearbetet. Flera av förslagen återfinns i mer
utvecklad form i särskilda motioner av centern.
Skapa mindre enheter. Verksamheten bör
organiseras i mindre resultatenheter med eget
budgetansvar. De som utför den offentliga verksamheten
skall i större utsträckning ges möjlighet att själva överta och
driva sin verksamhet utifrån de riktlinjer som kommuner
och landsting fastställer. Det kan t.ex. gälla inom vården
eller barnomsorgen.
Styr bättre. Mål- och resultatstyrning bör ersätta
regelstyrning. Tjänsteproduktionen bör kundanpassas
bättre, bl.a. genom att de anställda ges mer individuellt
ansvar och genom att antalet centralt fastlagda regler
minskas. Personalen skall tillförsäkras ett verkligt
inflytande över sin arbetssituation. Idéer och kreativa
lösningar på problem måste uppmuntras. Det måste därför
vara tillåtet att pröva nytt, och att misslyckas. Flexiblare
modeller för att leda och organisera arbetet måste
eftersträvas.
Reformera de offentliga budgetarna. Möjligheten
skall finnas att flytta anslag mellan olika år. Rullande
verksamhetsplanering bör införas. En fördjupad
genomgång med en total genomlysning där hela anslaget
ifrågasätts bör genomföras vart tredje år. Myndigheterna
bör få större frihet att besluta hur tilldelade resurser skall
användas. Ett arbete pågår för att reformera anslagen på
statsbudgeten med denna inriktning, bl.a. med användning
av treårsbudgetering. Detta arbete bör gå vidare och spridas
också till andra delar av den offentliga sektorn.
Öka den kommunala självstyrelsen. Sambandet
mellan servicenivå och skattesats måste framträda
tydligare. Bättre effektivitet måste åstadkommas genom
lokalt förankrade och anpassade beslut. Detta ger bättre
service till lägre kostnad. De möjligheter med ökad
kommunal självstyrelse som givits inom det s.k.
frikommunförsöket bör omvandlas till generella
lagändringar i enlighet med vad regeringen anger i bilaga 2
till budgetpropositionen.
För att ge likvärdiga levnadsvillkor i hela landet krävs att
den kommunala skatteutjämningen förbättras. Samtliga
kommuner bör ingå i och omfattas av den kommunala
skatteutjämningen. Merparten av de specialdestinerade
bidragen bör överföras till skatteutjämningssystemet.
Systemet skall utjämna ekonomiska skillnader som
kommunerna inte kan påverka -- såsom skattekraft,
åldersstruktur och geografiska förhållanden.
Minska antalet lagar, förordningar och
myndighetsregler. Detta gäller såväl statliga regler
riktade till medborgarna som till kommun och landsting.
Förenkla och minska antalet statliga regler som riktar sig till
kommuner och landsting. Förenkla kommuners och
landstings egna regler riktade mot medborgarna. Av bilaga
2 till budgetpropositionen framgår att antalet statliga lagar
och förordningar år 1990 uppgick till drygt 3 000,
vilket innebär en i stort sett oförändrad situation
jämfört med 80-talet.
Minska den statliga och kommunala
administrationen. Regeringen föreslår ett treårigt
program där den statliga administrationen reduceras med
10 %. Detta är enligt vår uppfattning inte speciellt mycket,
utan motsvarar i stort sett naturlig avgång. Av regeringens
redogörelse i bilaga 2 framgår vidare att programmet för
vissa myndigheter löper på fem år istället för på tre år.
Centerns förslag, bl.a. på vårdens område, att omfördela
resurser från central administration till den direkta
verksamheten på lokal nivå, skapar förutsättningar för en
snabbare takt i denna förnyelse.
Platta ut organisationsstrukturen. Hierarkiska
och byråkratiska treledsorganisationer bör i hög
utsträckning bytas ut mot tvåledsorganisationer med enbart
central och lokal nivå och där den centrala nivån bantas.
En sådan organisationsmodell innebär minskad
byråkrati och underlättar en långt gående decentralisering
av ansvar och befogenheter till de operativa delarna.
Genom denna decentralisering skapas också naturliga
förutsättningar för ett ökat resultatansvar på lokal nivå.
Kompetensen kan höjas på lokal nivå. Det medför ett bättre
utnyttjande av resurserna eftersom förändringar kan
genomföras snabbare och lösningarna i högre grad kan
skräddarsys för behoven.
Den organisatoriska överbyggnaden med funktioner
som ledning, styrning, uppföljning och administration kan
minskas. Den centrala nivån kan istället koncentrera
resurserna till övergripande lednings-, budget- och
policyfunktioner.
Decentralisera ungdomsskolan. Decentralisering
och mångfald måste genomsyra hela skolväsendet. Det ger
förutsättningar att förena människors olikhet med kravet på
likvärdiga förutsättningar. Riksdagen skall fastställa
övergripande mål och riktlinjer för verksamheten varefter
kommunerna ges stor frihet att utforma verksamheten efter
lokala förutsättningar.
De enskilda skolorna skall ges stor frihet att själva styra
sin verksamhet med ett vidgat ansvar för pedagogisk
utveckling, budget och ekonomi samt personalfrågor. Det
ger varje skola ett stort ansvar för att utnyttja
medarbetarnas professionalism och vilja till utveckling.
Decentralisera den högre utbildningen. Den
högre utbildningen och forskningen är en viktig drivkraft i
den regionala utvecklingen. Därför bör det finnas minst en
högskola i varje län som i samverkan med näringslivet och
den offentliga sektorn kan bidra till förändring och
utveckling. Alla högskolor skall ha fasta
forskningsresurser.
Den statliga styrningen skall begränsas till att riksdagen
anger ramar och anvisar resurser för verksamheten. Inom
dessa ramar skall de enskilda högskolorna ges stor frihet att
själva utforma sin verksamhet.
Engagera och informera medborgarna. Ge
konsumenterna av det offentligas tjänster större
möjligheter att påverka verksamheten. Ökat
brukarinflytande måste främjas i den kommunala
verksamheten. Allmänhetens förtroende för den offentliga
sektorn kan öka om attityden från det offentliga blir
medvetet öppnare. Mer utåtriktad information om den
offentliga verksamheten bör tillhandahållas. Problem och
brister skall inte gömmas undan, utan tvärtom redovisas så
utförligt som möjligt.
Förändra språkbruket. Storskaligheten har
medfört att det offentliga språkbruket fått en närmast
industriell prägel. När sektorn decentraliseras kommer
också språket att förändras och bli mindre teknokratiskt.
Varje myndighet och samhällsorgan måste vidare åläggas
att formulera sig på ett mer lättförståeligt sätt vid all kontakt
med medborgarna.
Renodla myndighetsrollen.
Ansvarsförhållandena mellan olika myndigheter måste vara
klara och entydiga. Arbetet för att åstadkomma detta måste
intensifieras. Det bör i stor utsträckning vara möjligt att slå
ihop myndigheter och därigenom åstadkomma klarare
ansvarsförhållanden och bättre resursutnyttjande.
Myndigheterna bör normalt inte bedriva
affärsverksamhet i bolag. Misstankar kan då uppstå om att
myndigheten favoriserar den egna verksamheten.
Staten bör heller inte vara ensam bildare av stiftelser för
helstatlig verksamhet. I likhet med Riksrevisionsverkets
synsätt, vilket redogörs för i regeringens bilaga 2 till
budgetpropositionen, anser vi att stiftelseformen endast bör
komma ifråga för statlig verksamhet som ej är
konkurrensutsatt och där en förutsättning för att få till stånd
och driva verksamheten är att huvudmannaskapet delas
med andra intressenter. Statens engagemang i befintliga
stiftelser bör omprövas i enlighet med RRV:s riktlinjer.
Renodla monopolens roll. Statliga verk och bolag
som har en monopolställning bör i allmänhet inte kunna
bedriva affärsverksamhet vid sidan av. Vinster skapade till
följd av monopolställningen kan i sådana fall komma att
subventionera den konkurrensutsatta verksamheten.
Renodla politikerrollen. Politikerna sitter idag
ofta på två- eller tredubbla stolar inom den offentliga
sektorn. De skall vara arbetsgivare, företräda de anställda
och företräda allmänheten på en gång. Politikerna måste
befrias från uppgiften att företräda producentintresset.
Istället skall de företräda konsumenterna, dvs. väljarna.
Den politiska rollen skall vara att, som allmänhetens
företrädare, finansiera, precisera riktlinjer och kontrollera
att grundläggande rättvisekrav och kvalitetskrav inom den
offentliga verksamheten tillgodoses.
Mät mera och bättre. Samma resursinsats kan ge
olika resultat. Olika resursinsatser kan ge samma resultat.
Effektiviteten kan öka genom att fokusera på resultatet.
Mer uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat bör
genomföras. Kvantitet är lättare att mäta än kvalitet. Ett
mått på resultatet kvalitetsmässigt kan man dock få genom
ökad användning av opinionsundersökningar. Så kallade
mänskliga nyckeltal kan användas för att visa utvecklingen
av personalinvesteringar.
Avgränsa det offentliga ansvaret. Det offentliga
ansvaret måste på ett mer entydigt sätt avgränsas. Till det
offentliga ansvaret bör självklart räknas de s.k.
nattväktartjänsterna -- polis, åklagare, rättsväsende i
övrigt, brandkår och försvar. Därutöver bör de tjänster som
är grundläggande för människors trygghet och likvärdiga
livschanser räknas till det offentliga ansvaret. Självklara
sådana är vård och omsorg samt utbildning.
Rikta resurserna till kärnan. Resurserna bör i
första hand satsas på det som tillhör det offentliga ansvaret.
Verksamheter som inte tillhör det offentliga ansvaret,
såsom allmän service eller varuproduktion, bör i stor
utsträckning kunna avskiljas från det offentliga.
Sälj statliga företag. Det offentliga ansvaret
avgränsas och resurserna riktas mot kärnan, bl.a. genom att
en lång rad statliga företag försäljs till allmänheten och
frigjorda medel används till bl.a. satsningar på
infrastruktur.
Omfördela och omprioritera. Delar av den
offentliga sektorn behöver förstärkta resurser. Det kan inte
lösas genom en vidgad totalram för den offentliga sektorn.
Istället bör resurser tillskapas genom omfördelning inom
den befintliga ramen samt genom ett målmedvetet
effektivitets- och produktivitetshöjande arbete.
Skapa länsparlament. En utredning bör tillsättas
om den regionala statliga förvaltningen och landstingens
roll. Syftet skall vara att främja förutsättningarna för att
sammansmälta den statliga länsförvaltningen
(länsstyrelserna) och landstingen. Istället bör skapas
länsparlament med ansvar för länsstyrelsernas och
landstingens tidigare uppgifter. Detta skulle skapa en bättre
länsdemokrati, ge ökad decentralisering och renodla ansvar
och uppgifter. Utredningen bör även se över vilka uppgifter
som är lämpliga att föra över från statlig till regional eller
kommunal nivå. En utgångspunkt därvidlag bör vara att
den nivå eller myndighet som ges ansvaret också måste
tillförsäkras ekonomiska resurser att klara målen för
verksamheten.
Stärk rättssäkerheten. Rättssäkerheten måste bl.a
stärkas inom skatteområdet. Centern föreslår ändringar i
betalningssäkringslagen och taxeringslagen syftande till att
stärka den enskildes ställning och värna ett rimligt
lekmannainflytande. Lagen mot skatteflykt bör avskaffas.
När det gäller civila mål har centern varit pådrivande för
den utredning som nu ser över en förstärkt rättshjälp.
Till rättssäkerheten i vid mening hör också en effektiv
myndighetsutövning. De långa handläggningstiderna är ett
hinder för detta. Ett sätt att öka effektiviteten hos
myndigheterna är ett ökat användande av den s.k.
förrättningsformen -- ett medlingsförfarande som ofta
används inom fastighetsområdet.
Prissätt mera. En ökad differentierad
avgiftssättning, i förekommande fall i kombination med
ökat användande av högkostnadsskydd, kan vara ett medel
för att frigöra resurser för de verkligt angelägna behoven
och tjänsterna.
Ingen differentiering görs i allmänhet beträffande
avgiften på angelägna och mindre angelägna ingrepp och
vårdtjänster. I kombination med ett ständigt ökande
medicinskt och tekniskt kunnande leder detta till att det inte
finns något bestämt tak för hur mycket efterfrågan kan
stiga. Detta kan i sin tur leda till kraftigt stigande offentliga
kostnader, längre köer och väntetider för de verkligt
angelägna behoven. Detta är ett fenomen som är tydligt
inom flera delar av offentlig sektor.
Inom just vårdens område har nu riksdagen, efter
regeringens förhandlingar med sjukvårdshuvudmännen,
beslutat att avreglera patientavgiften. Det är bra. Vi anser
dock att högkostnadsskyddet lagts på en för hög nivå. Enligt
vår uppfattning bör avgiftsbefrielse ske över 1 000
kr, räknat per 12-månadersperiod.
Synliggör kostnaderna. För att öka kunskap om
och förståelse för den offentliga sektorns kostnader bör man
i större utsträckning prismärka de offentliga tjänsterna.
Kostnaderna bör delges både personalen och
konsumenterna av tjänsterna. Det kan bl.a. göras genom
att det t.ex. inom vården på sjukvårdskvittot anges
totalkostnad för den specifika vårdtjänsten.
Håll ihop ansvar och befogenheter. Chefsrollen
inom den offentliga sektorn måste utvecklas. Det innebär
inte minst att kopplingen mellan ansvar och befogenhet
måste hållas samman. Detta är viktigt för att åstadkomma
effektivitet och ökad kundanpassning. Resonemanget
gäller också de förtroendevaldas roll.
Använd anbudsförfarandet. Det offentliga bör i
ökad utsträckning kunna lägga ut verksamhet på
entreprenad istället för att producera i egen regi. Det gäller
i synnerhet de tjänster som ligger vid sidan av kärnan i det
offentliga ansvaret. Exempel på det senare kan vara sådant
som städning, tvätt, sophämtning etc. Det kan dessutom bli
ett verksamt bidrag till en positiv småföretagsutveckling.
Stöd alternativen. Människors eget initiativ måste
stödjas, stimuleras och kanaliseras istället för att det
offentliga presenterar färdiga lösningar, vilket i alltför hög
grad varit fallet. Samhället måste uppmuntra mångfald i
fråga om produktionen av välfärdstjänsterna. Kooperativ,
folkrörelser och ideella föreningar, kyrkorna och de
enskilda alternativen måste ges likvärdiga ekonomiska
villkor som den offentligt bedrivna verksamheten. På det
här sättet kan de enskildas skiftande behov och önskemål
bättre tillgodoses. Detta är av betydelse inte minst för olika
samhällsminoriteter.
Skilj på reglering, finansiering och produktion.
Valfrihet och jämlikhet kan förenas. Det kan ske genom ett
system där de grundläggande välfärdstjänsterna tryggas
genom offentlig finansiering och reglering, men där
välfärdens produktion tillhandahålls från många olika
producenter, såväl offentliga som privata.
En modell för genomförandet av en sådan princip är att
kanalisera hela eller delar av det offentliga
verksamhetsstödet direkt till de enskilda konsumenterna.
Dessa kanaliserar sedan i sin tur pengarna till den
producent -- offentlig eller privat -- de själva önskar.
Ge valfrihet i barnomsorgen. Statsbidraget till
barnomsorg bör fördelas direkt till föräldrarna i form av en
vårdnadsersättning lika till alla barn. Detta skall vara
beskattat, och berättiga till avdragsrätt för styrkta
barnomsorgskostnader. Föräldrarna spenderar
vårdnadsersättningen på den typ av barnomsorg de själva
önskar.
God kvalitet skall i princip vara det enda kriteriet för om
offentligt stöd skall utgå till olika typer av barnomsorg.
Ge valfrihet i skolan. Eleverna och deras föräldrar
skall -- så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt --
ges frihet att välja mellan olika skolor. De fristående
skolorna skall ges möjlighet att verka på samma
ekonomiska villkor som de offentliga skolorna. All
grundläggande utbildning skall bekostas av samhället, inte
genom skolavgifter.
Ge valfrihet i vården. Inslagen av
decentralisering, konkurrens och flexibilitet inom och
mellan olika delar av vården måste öka. Styrmodeller bör
prövas där primärvården ges ett samlat ansvar. En sådan
modell kan exempelvis byggas upp enligt den s.k. Dala-
modellen. Platserna i styrelserna inom ett sådant system bör
dock helt förbehållas de politiskt förtroendevalda för att
säkra ett inflytande för väljarna.
Möjliggör egen läkare till alla. Primärvården bör
eftersträva att vård kan ges i hemmet om patienterna så
önskar och att de patienter som så vill får träffa samma
läkare vid alla kontakter med vården. För att uppnå detta
kan primärvården med fördel organiseras och arbeta på
samma sätt som den s.k. Kvartersakuten, en vårdcentral i
Stockholm.
Principen för Kvartersakuten är att arbetet organiseras i
små vårdteam som har ett samlat ansvar för alla boende
inom ett eget upptagningsområde inom
primärvårdsområdet. Orsaken till dess framgångar är en
omorganisation där antalet specialistläkare och
kringpersonal skurits ned till förmån för ett ökat antal
distriktsläkare. Den tidigare långtgående specialiseringen
av arbetsuppgifter är inte längre för handen. Vårdteamen
sköter allt själva. Vården ges på vårdcentralen eller vid
hembesök för alla som så önskar. Patienterna träffar genom
detta system med få undantag samma personal vid alla
vårdtillfällen.
Inom en oförändrad budgetram har Kvartersakuten
lyckats organisera vården på detta sätt, samtidigt som
tidsbeställning tagits bort eftersom väntetider nästan helt
eliminerats. Antal remisser till specialistvård har dessutom
minskats. Detta primärvårdsområde belastar i och med
detta sjukhusen mindre än övrig primärvård inom
landstinget.
Ge valfrihet för handikappade. Det ekonomiska
stödet till handikappade bör kanaliseras mer till individen
enligt ett behovsorienterat ersättningssystem. Den enskilde
bör ges rätt att själv välja omsorgsform och anställa egen
vårdare.
Ge valfrihet i äldreomsorgen. Ekonomiska
resurser för äldreomsorgen bör även inom detta område i
ökad utsträckning knytas direkt till individen i syfte att öka
valfriheten och mångfalden i utbudet.
Informera om alternativen. Stat och kommun
skall vara skyldiga att informera om och ge råd beträffande
alternativ till den offentligt bedrivna verksamheten.
Öka samordning och samverkan. Den inbördes
samordningen och samverkan mellan statliga och
kommunala myndigheter måste öka. Effektiviteten kan öka
genom sambruk av resurser. Överföring av finansiella
resurser mellan olika delar av den offentliga sektorn bör få
förekomma när det ligger i linje med de övergripande
målen. Ett exempel på en sådan överföring kan vara att
försäkringskassorna för över pengar från sjukförsäkringen
till vården i syfte att nedbringa köer.
Använd blandlösningar. Ett ökat samarbete
mellan olika huvudmän bör eftersträvas både vad gäller
finansiering och bedrivande av verksamheten. Det kan gälla
t.ex. samarbete mellan offentliga och privata finansiärer för
satsningar på infrastruktur.
Satsa på personalen. Personalen måste ges stort
eget ansvar och goda möjligheter att utifrån givna mål och
förutsättningar självständigt forma verksamheten. Goda
insatser måste premieras bättre. Personalen bör få del av
överskott som uppstår genom att budgetar underskrids.
Offentligt anställda som så önskar bör få hjälp att starta
eget. Ta vara på, och utveckla, det som är bra i den
offentliga organisationskulturen. Satsningar bör göras på
ökad personalutbildning. Personlig utveckling och interna
karriärmöjligheter bör förbättras. Högre krav måste ställas
på chefsrollen inom den offentliga sektorn. Alla passar inte
som chefer -- därför måste andra vägar finnas att
uppvärdera duktig personal, t.ex. specialister. Betydelsen
av personliga kvalifikationer måste öka i förhållande till
betydelsen av antalet tjänsteår.
Användande av individuell lönesättning bör öka.
Regionala obalanser måste motverkas. Detta kan ske t.ex.
genom ekonomiska stimulanser för dem som etablerar
sig/tar anställning i glesbygd.
Satsa på grundtrygghetsprincipen inom ramen för
socialförsäkringarna. Grundtrygghetsprincipen bör i
ökad utsträckning användas inom
socialförsäkringssystemet. Basnivåerna höjs,
maximibeloppen hålls tillbaka. Utöver grundtryggheten
skall goda förhållanden för individuellt försäkringsskydd
finnas.
Sänk skattetrycket. Det måste vara ett mål att
sänka det totala skattetrycket under 90-talet. En
målsättning under den aktuella tidsperioden bör vara att
pressa ned skattetrycket till 50 %. Detta måste kunna ske
utan att samhället ger avkall på den generella
välfärdspolitiken.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. attriksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målen för utvecklings- och
förnyelsearbetet inom den offentliga sektorn,
2. attriksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjerna för utvecklings- och
förnyelsearbetet inom den offentliga sektorn.
Stockholm den 23 januari 1991
Olof Johansson (c)
Karl Erik Olsson (c)
Görel Thurdin (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Karin Söder (c)
Gunnar Björk (c)
Gunilla André (c)
Pär Granstedt (c)
Börje Hörnlund (c)
Karin Israelsson (c)
Agne Hansson (c)
Per-Ola Eriksson (c)
Larz Johansson (c)