1982 tillkom förordningen (SFS 1982:668) angående
samrådsskyldighet för myndighet med företrädare för
uppgiftslämnarna innan beslutet om nya blanketter eller
förändring av gamla tas. Trots detta fortsätter
uppgiftslämnandet att öka.
Detta beror på att myndigheterna använt sina ramlagar
till att begära in mer uppgifter än vad de behöver. För
landets många småföretagare betyder detta en ytterligare
tung uppgiftsbörda. Detta framgår bl.a. av industriverkets
undersökning Krångelsverige -- en myt eller sanning.
Den bästa möjligheten att skydda företagen mot en ökad
myndighetsiver att samla in uppgifter är egentligen att den
lag eller den förordning, som ger myndigheter rätt att samla
in uppgifter specificeras, så att det klart framgår vilka
uppgifter som får hämtas in. Framför allt inom området för
tillsyn och kontroll är detta nödvändigt.
Samrådsskyldigheten har utan tvekan visat sig otillräcklig
när det gäller att ifrågasätta ett behov, där lagtexten säger
att ''för tillsynen enligt denna lag äger myndigheten inhämta
de uppgifter den behöver''.
Om lagtexten i stället innehöll en uppräkning över vad
som i detalj får samlas in skulle det i den ovan nämnda
förordningen från 1982 angivna samrådet bli riktigt
meningsfullt.
Ett av de skäl som anförs gentemot en specificering i
lagtexten över de uppgifter som skall få samlas in av
myndigheterna är att deras behov av uppgifter förändras
över tiden och att det därför med jämna mellanrum kan
finnas behov av att ompröva behovet av uppgifter.
Naturligtvis förändras behoven. Men då får också
specificeringen i lagtexten ändras.
Denna möjlighet skulle ge riksdagen en helt annan
möjlighet än i dag att kunna kontrollera myndigheternas
krav på statistik. Denna kontroll skulle också ge möjlighet
till reaktioner vid olika former av samkörning av
dataregister. Sambearbetningar av företagsdata som är
oskäliga bör också regleras i lag, förslagsvis i den
samrådsförfattning som redan finns. Utgångspunkten bör
vara att företagens uppgifter är privata och inte statens
generella egendom. Den utredare som tillkallats i februari
1988 av civilministern (FiU 1987/88:13) kan inte anses ha
fått ett tillräckligt omfattande uppdrag för att minska
företagens uppgiftslämnande.
Arbetet har utmynnat i ett betänkande (SOU 1990:43)
om Förenklad statistikhantering som remissbehandlats
under hösten 90. Härvid bör framhållas vikten av att en
kommande lag om statlig statistikframställning innehåller
klara definitioner om uppgiftslämnandet så att företagen på
förhand vet vilka uppgifter de måste lämna för statistik.
Detta sker bäst genom att den lag eller de förordningar
som ger en myndighet rätt att samla in uppgifter specificeras
så att det klart framgår, vilka uppgifter som får samlas in.
Naturligtvis kan uppgiftsbehovet variera med förändringar
i vår omvärld men med största sannolikhet inte i högre grad
än att de lagändringar som kan behövas också kan prövas i
riksdagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en precisering i lagar och
förordningar av de uppgifter myndigheter har rätt att samla
in.
Stockholm den 22 januari 1991
Kjell Johansson (fp)
Ulla Orring (fp)
Rune Backlund (c)
Filip Fridolfsson (m)
Ulf Melin (m)
Ingvar Eriksson (m)
Stig Bertilsson (m)