Många av dagens politiska beslutsfattare växte upp i ett
Sverige med färre än 270 000 anställda i kommuner och
landsting (så många fanns det 1960). Uppenbarligen gick
det bra. Tillväxten i landet var genomsnittligen 4--6 procent
om året och reallöner och standard steg stabilt och kraftigt
samtidigt som t.ex. sjukfrånvaron var låg. I dag är de
kommunalanställda ca 1,2 miljoner. Det innebär en
fullkomligt häpnadsväckande ökning, som gjort kommuner
och landsting till stora och ibland ganska svårmanövrerade
delar i ekonomin. I flertalet kommuner är kommunen själv
den största arbetsgivaren. I många kommuner är 30--40
procent av arbetstagarna kommunalt anställda. Eftersom
kommunerna i huvudsak lever på uttaxerade medel har
expansionen lett till en stark ökning av skatterna.
Löntagarnas prestationsökningar har under senare år
många gånger inte gett höjd reallön utan högre skatt.
Den sammanlagda omsättningen i kommunala
affärsdrivande verksamheter -- t.ex. el och energiverk,
väghållning, fastighetsförvaltning -- kan beräknas till
omkring 100 miljarder kronor per år, varav cirka hälften i
bolag eller stiftelser och hälften som egen-regi i olika
förvaltningar. Inget industriland i västvärlden har låtit
regionala offentliga organ ta över en så stor del av de
uppgifter, som rimligen borde skötas av enskilda företag.
Dessutom har svenska kommuner och landsting
expanderat oerhört snabbt på sina ''primära'' områden, dvs.
skola, vård, social omsorg m.m. Även här skiljer vi oss från
andra länder, där privata inslag är mycket mer vanliga än
här.
Kommunala verksamheter har ofta monopol och
behöver därför inte som ett förstahandskrav vara effektiva.
Det beror inte på de kommunala befattningshavarna. De
arbetar rationellt, men utifrån helt andra förutsättningar än
i konkurrensutsatta privata företag. I ett lokalt elbolag
sätter man själv taxor som täcker kostnaderna, även om
dessa skjutit i höjden under många år utan konkurrens.
Samma sak gäller t.ex. sophämtning och gatuarbete i
förvaltningarnas egen regi. Egen-regin är i själva verket den
mest utpräglade formen av monopol -- så länge ingen kräver
att dess kostnader skall korrekt jämföras med andra
alternativ. Dessutom, och detta är av stor betydelse,
befinner sig den personal som sköter dessa monopol i en
miljö där hög produktivitet inte är något förstahandskrav.
I november 1985 publicerade Arbetsmarknadsstyrelsen
en rapport om den offentliga sektorns arbetsmarknad. Där
konstaterades sammanfattningsvis att ''med samma
medelarbetstid och frånvaro som inom näringslivet skulle
antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn varit 220 000
personer färre under 1984''. I en välkänd rapport från
sommaren 1986 från finansdepartementet presenterades
beräkningar baserade på ungefär 70 % av den offentliga
tjänsteproduktionen inklusive vissa delar av
kommunsektorn. Rapporten visade utvecklingen av
produktiviteten årligen i procentuellt genomsnitt:
I det privata näringslivet sker tvärtom ständiga
förbättringar av produktiviteten. Även om
förbättringstakten avtagit under senare år främst i
tjänstesektorn.
Det är nu dags att ta till vara vår nya kunskap om den
offentliga sektorns kostnader och relativa ineffektivitet.
Den slutsats som bör dras är att kostnaderna måste ner till
nivåer, som accepteras i våra grannländer och andra
jämförbara industriländer. Eljest riskerar Sveriges
näringsliv -- som är med och bär kostnaderna -- att inte bli
konkurrenskraftigt i längden. Det finns klara
varningssignaler för detta i dag.
Den s.k. KEA-gruppen (kommunalekonomiska
arbetsgruppen i finansdepartementet) varnade för något år
sedan för att kommuner och landsting gick mot ekonomisk
kris. Om löner och priser steg i samma takt som tidigare
skulle landstingens kassakistor tömmas och nya
skattehöjningar väntas. I dag kan konstateras att gruppens
åsikter tyvärr redan delvis besannats. Endast på grund av
skattestoppet vad gäller kommunalskatten så har ett
förutsett skattehöjningsbehov ännu inte realiserats.
Om inte en allt större del av våra samlade resurser skall
användas inom monopoliserande sektorer, måste åtgärder
vidtagas som stimulerar till alternativa verksamhetsformer.
Detta kan ske genom att i större utsträckning än i dag låta
enskilda entreprenörer få chansen att konkurrera med den
offentliga egen-regin. Vidare skall uppgifter som inte
behöver skötas offentligt kunna privatiseras.
I kommunerna råder kommunalt självbestämmande.
Detta skall självfallet vara kvar. Men staten bör stimulera
kommunerna till att tänka i andra banor än egen-regi
genom att se till att statsbidragsbestämmelserna utformas så
att de stimuleras till alternativt tänkande. Regeringen bör
därför ges i uppdrag att framlägga förslag för riksdagen till
ett bidragssystem för kommunala verksamheter, som på
likvärdiga villkor stimulerar till användandet av alternativa
verksamhetsformer och entreprenadlösningar i de
kommunala verksamheterna. Ett inslag i ett sådant
statsbidragssystem kan vara att bidrag endast ges om
kommunerna använt sig av ett anbudsförfarande i det
aktuella statsbidragsfallet. I en rapport till det nordiska
ministerrådet har kartlagts hur kommuner och landsting gör
sina inköp av varor och tjänster. Härvid framgår att stora
summor går att spara på ökad och förbättrad
anbudsupphandling.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen anhåller om förslag till ett
system med statsbidragsbestämmelser för kommunala
verksamheter, som på likvärdiga villkor stimulerar till
användandet av alternativa verksamhetsformer och
entreprenadlösningar.
Stockholm den 22 januari 1991
Kjell Johansson (fp)
Ulla Orring (fp)
Gudrun Norberg (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Ulf Melin (m)
Stig Bertilsson (m)